Relationer – Sida 43 – Fanny Åström

Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Ett argument emot öppna förhållanden som är provocerande dåligt är detta: ”de flesta som är otrogna skulle inte vara bekväm med att deras partner hade sex med andra”. Det må vara sant, men det är lite som att säga att ”de flesta” vill ha välfärd men inte betala skatt. Det är väl klart att de flesta skulle vilja ha det på ett sådant sätt att man får alla fördelar av alla olika alternativ man har när det kommer till livsstil.

Ingen relationsform är okomplicerad, varken öppet förhållande eller ett slutet sådant. Att man kan få det precis som man vill hör tyvärr till ovanligheterna och då får man helt enkelt bestämma sig för vad man tror funkar bäst, för man kan fan inte både insistera på att ha slutet förhållande och knulla runt. Eller som man även kan säga: man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Otrohetsinlägg.

Här är inläggen som kom in till del sex i min relationsutmaning som handlar om otrohet:

Det har varit mycket intressant att läsa responsen på mitt inlägg om ämnet, otrohet är verkligen ett ämne som engagerar många väldigt mycket.

Om jag missat någon, hojta till!

Entusiasm.

Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.

Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.

Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.

Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.

Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.

Att prata om saken.

Ofta när jag skriver om relationer, speciellt angående det jag skrivit om otrohet, så är det någon som kommenterar: ”jag tycker att man ska prata om problemet med sin partner först”. Ja, så är det ju såklart att det alltid är jävligt mycket bättre om man lyckas lösa ett problem inom en relation genom att ”snacka” men jag tror att de flesta vet att det ofta är enklare sagt än gjort. Ofta kan man ta upp ett problem gång på gång utan att det sker någon förändring.

Nej, det finns inget som gör otrohet, oärlighet eller något annat svek rätt, men under vissa omständigheter kan det vara förståeligt. Jag tror inte att någon relation tjänar på att man hänger upp sig så mycket på vad som är rätt och fel istället för att fundera lite mer på båda parters ansvar inför att få det att fungera. Alltså, människor gör liksom fel och ofta kan det spåras till att saker inte riktigt har fungerat i förhållandet. Om man struntar i att över huvud taget låtsas om det eller diskutera det och istället hakar upp sig på att ”otrohet aldrig kan bli okej” så tror jag att man gör ett misstag.

Men ja, man ska alltid försöka lösa problemen istället för att svika sin partner, behöver det ens sägas? Det är ju en självklarhet liksom.

Otrohet.

Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.

Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.

När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.

Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?

Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.

Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.

Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.

Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.

Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.

Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Jobbigt när folk ändrar sig.

Vissa personer verkar tycka att det är höjden av pinsamhet om ens före detta partner ”blir homosexuell” som det ju populärt brukar kallas när en person går från ett förhållande med det motsatta könet till ett förhållande med samma kön. Jag fattar för det första absolut inte varför människor envisas med att säga att andra ”blir homosexuella”. Man ”blir” väl för fan inte homosexuell bara för att man för tillfället har en partner av samma kön, då har man väl snarare alltid varit bi.

Aja. Vissa verkar i alla fall tro att om någons tidigare partner inleder ett förhållande med någon av samma kön efter uppbrott så innebär det att den tidigare partnern på olika sätt påminde om det motsatta könet. Det anses liksom vara något som underminerar den personens status som en ”riktig” man eller kvinna. Jag tycker verkligen att detta är en sanslöst störig föreställning hos folk, detta att man måste bestämma sig för om man är homosexuell eller heterosexuell och sedan hålla sig kvar vid det, för om någon ändrar sig, då är det fan flippat!

Och sedan att det skulle vara skämmigt om ens före detta hade ett förhållande med någon av samma kön sedan. Varför? Det är väl inte som att människor i regel tänder på en uppsättnings könsspecifika drag, man blir ju kär i personer som kan vara väldigt olika. Det är ju inte som att man bryter upp med en person för att sedan gå på jakt efter en ny som är nästan precis likadan.

Påtryckande av värderingar.

Ah. Detta underbara uttalande av Göran Hägglund:

Kristdemokratin är så jävla ambivalent! Den står mellan å ena sidan idéer om ”verklighetens folk” som ska få bestämma själva och ”politikens gränser”, på andra sidan finns det där förbannade värnandet om kärnfamiljen. Hur sammanföra dessa tu? Jo, givetvis genom att säga att ”politiker inte ska bestämma” men fastslå att kommuner ändå ska erbjuda äktenskapsrådgivning. Det är såklart inget som påtvingas någon, lika lite som någon blir påtvingad att läsa böcker om lyckliga skilsmässor. Icke desto mindre är det en värdering som Kd ger uttryck för och vill införa ett visst system för att värna om.

Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.

Alltså, jag håller ju med om att det kan vara vettigt att erbjuda äktenskapsrådgivning som någon form av friskvård. På samma sätt anser jag att andra typer av relationsrådgivning ska erbjudas på samma premisser. Jag utgår från att ingen kommer tvingas till relationsrådgivningen för att förhållandet krisar men man kan väl inte komma ifrån att Kd här försöker få ”verklighetens folk” att anta och leva efter värderingen att äktenskapet är mycket skyddsvärt. Jag menar, det kommer ju att gå skattepengar till denna samhällstjänst. Om kommuner erbjöd skilsmässovägledning (utöver juridisk som jag antar redan finns) skulle väl det ses som ett påtryckande även om ingen tvingas dit. Eller?

Så jävla jobbigt att avgränsa vad som rör sig om att en elit trycker på ”verklighetens folk” vissa värderingar och vad som rör sig om fria val. Hittills verkar trenden vara ett en åtgärd som underlättar något Kd värderar är ett fritt val och en åtgärd som underlättar något de inte gillar är påtryckande.

Minnen.

Idag när vi satt i parken på kvällen så var en pappa där med sina två barn. Han hade med sig en stjärnkikare som de kollade i. Jag gick fram och frågade om det var något särskilt och han förklarad att tre planeter står på rad idag: Jorden, Venus och Jupiter. Sedan fick jag titta i hans kikare. Det påminde mig så mycket om min egen pappa för han brukade alltid ta fram stjärnkikaren när man kunde se planeter, en gång kunde jag till och med se ringarna på en (jupiter antar jag). Jag hade säkert en massa annat att tänka på då men det är en sån grej som jag minns från min barndom. Och jag tänker att det är viktigt, att det finns saker som man kan minnas.

Har ni nåt sånt där minne från er barndom som ni älskar? Något som betydde lite sådär extra mycket för er?

Barn.

När ens jämngamla bekanta börjar skaffa barn så stinger det till lite i mig. Jag tänker på det där med att man måste ta ett beslut, att man måste välja förr eller senare om man ska skaffa barn eller ej. På ett sätt hade det varit skönt om det fanns faktiskt hinder i vägen så att man ens slapp fundera på saken.

Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn. Jag uppskattar till exempel den relation jag har till barnen jag tar han dom här mycket. Däremot är jag inte säker på att jag vill ha mina egna barn. Jag önskar ibland att det fanns ett enkelt och organiserat sätt att skapa relationer till andra barn än ens egna, det enda sådana jag kan komma på i vår kultur är gudmoder- och -faderskap, och jag är inte direkt kristen.

Jag hoppas att även om jag själv inte skaffar barn så kommer mina syskon att göra det, de känns lite mer familjeinriktade. Om de skaffar barn kan jag umgås med dem när jag känner för det istället för att skaffa mina egna. Verkar så jobbigt att ah egna kids som måste tas om hand dygnet runt och försörjas och skit, mycket roligare då att vara en spexig moster eller faster som kan ta med barnen på äventyr när det passar.

Men detta med att tycka om barn och erkänna värdet av att ha nära relationer med barn utan att vilja ha egna barn kan kanske tyckas konstigt av många. Jag skulle önska att det fanns lite mer diskussion kring detta, hur relationer till barn kan vara betydelsefulla utan att det är ens egna.

Bara vara vänner.

Jag har lyckligtvis aldrig blivit utsatt för det själv men detta med att ”bara vara vänner” är ju något som folk ofta drar till med när de inte vill ha en fortstat sex- eller kärleksrelation. För att slippa smärtsamma och bråkiga uppbrott så skiljs man åt som ”vänner”, bara det att denna vänskap aldrig tas i bruk i form av till exempel fysiska möten. Det bara rinner ut i sanden, men givetvis på ett planerat sätt.

Visst kan det finnas situationer där man faktiskt blir vänner men i majoriteten av alla fall verkar det vara en ursäkt för att slippa ”göra slut” på en kontakt, för att kunna låtsas som om man visst vill ha en relation med personen ifråga, bara inte just en kärleksrelation.

Vissa människor klamrar sig verkligen fast vid relationer eller åtminstone vid att rubricera saker som relationer även fast det inte är det i någon praktisk mening. Att säga att man ska vara vänner kan vara ett sätt att slippa ta en konflikt som annars uppstår vid uppbrott.

Om någon någonsin säger så till mig tänker jag göra det klart att jag med ”vän” faktiskt menar någon som jag träffar på en regelbunden basis, inte bara en ytligt bekant eller en för detta kärlek som jag tvångsmässigt kallar min vän bara för att det ska göra mindre ont att vara dumpad. Pallar inte ha en massa ”vänner” som skvalpar runt som en påminnelse om misslyckade kärleksrelationsprojekt.