Det största antiklimaxet den här veckan var när jag satte mig för att kolla på Paradise Hotel på webben för att upptäcka att man var tvungen att betala för att se det. Jag förmodar att de inte skiter i reklamen bara för den sakens skull.
Men fy vad irriterad jag blev. Jag ba: ska JAG behöva betala för att kolla på Paradise Hotel? Aldrig! Jag kände mig fan kränkt. Det får bli att ladda ner istället. Snacka om att vara en del av generation gratis.
Igår undrade Hilda varför jag bara lägger upp bilder där hon pekar finger på min blogg. Kan bero på att hon pekar finger på hälften av alla bilder jag tar på henne. Jag tänkte uppvisa hennes innovation och variation på finger-pekande.
Här kan man tro att hon bara sitter helt vanligt, men icke! Om man ser efter så smyger sig långfingret upp i ett solklart ”fuck you”.
”Peta sig i näsan”-fingerpekningen
Den nonchalanta men ändå sjukt uppenbara ”vila huvudet i handen”-fingerpekningen.
BDB-fingerpekningen.
Kawaii-fingerpekningen.
Punk-fingerpekningen.
Kjolen är second hand, tröjan är h&m.
Satan vad trött jag är. Jag är dels sjuk, dels har jag sovit ca fem timmar. Jag borde ha varit i skolan för en timme sedan men har inte orkat pallra mig dit ännu.
Idag har jag lånat Kajsa Ekis (jävla namn det där) Ekmans mycket eminenta bok ”Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan”. Det är det bästa debattinlägget emot prostitution jag läst, alla gånger. Jag kan starkt rekommendera den till alla som är intresserade.
Men det jag tänkte skriva om var att jag fler gånger idag läst titeln fel och istället fått det till ”Varat och varan – Prostitution, surdegsbröd och den delade människan”. Snacka om att vara färgad av sin samtid.
Fy fan vilken pissdag det här har varit.
Mitt liv är så jävla uppstrukturerat att jag blir helt till mig om jag råkar göra minsta snedsteg från min ”planering”. Så jävla lamt att inte ha något att ägna sig åt men ändå känna sig stressad över totalt onödiga saker som jag inbillar mig att jag måste göra.
Jag önskar att jag var mer som Blondinbella, hon verkar vara så himla strukturerad och fin. Fan vad skönt det hade varit att ha massa viktiga möten att gå på så man slapp ägna sin tid åt att hitta på strunt-måsten.
Fuck my life, med andra ord.
Skorna och byxorna är second hand, tröjan är från h&m.
Byxorna var ett otroligt bra köp, helt vanliga kostymbyxor och bra kvalitet för det extremt låga priset två kronor. Det är svårt att hitta kostymbyxor som sitter bra och dessutom har en schysst färg och bra material, men igår lyckades jag plocka på mig tre par riktigt fina mysiga beige nyanser.
Skorna var inte lika billiga, jag fick lägga en hundring, men de är otroligt fina tycker jag.
Idag har jag även handlat fyra kilo lax. Mamma och jag läste tidningen i morse och ba: ”åh gu vilket bra pris på lax, de måste vi passa på att köpa”. Jag kände mig som familjen Brynebrink (kul serie av Lena Ackebo som handlar om en familj med konsumtion som största hobby) när jag gick till affären och plockade på mig bara för att det var så himla billigt. Men lax är alla gånger min matfavorit (lättlagat, svinnyttigt och svingott, vad mer kan man begära?) så det var en mycket rimlig ”investering”.
En av mina favoritgrejer att handla second hand är fototidningar och glossiga livsstilsmagasin. Dels för att det är billigt (fem spänn jämfört med 50-100 vilket brukar vara priset annars). Då kanske nån tycker att man inte kan ersätta nya tidningar med gamla, men se där har ni fel, det går alldeles utmärkt när det rör sig om tjejtidningar eftersom det ändå är samma material som loopas år ut och år in. Om man läser tjejtidningar för moderapporteringen funkar det kanske inte, men det är väl fan bara galna människor som tycker att cosmopolitan är bra när det gäller trender.
Men framförallt är det jävligt skoj att ha mycket tidningar med fint bildmaterial hemma. Därför köper jag ofta BON second hand, för fotojobben är ju liksom lika bra efter fem år. Kläderna kanske inte är aktuella, men här handlar det om att jag vill se fina bilder. Och om man hittar riktigt gamla tidningar är det ju en skoj sak i sig, det är kul att se lite hur modet förändras. Jag har bland annat en Elle-tidning från början av 00-talet (10 år är väl kanske inte ”riktigt gammalt”, men ganska gammalt i modevärlden) som innehåller ett modereportage som är sådär otroligt fult att man baxnar. Då känns det skönt att leva nu, när modet i alla fall är något snyggare.
Tidningarna på bilden var ett asbra köp, för när jag bläddrade i dem hittade jag ett fotojobb jag länge har velat ta mig en närmare titt på, jag kan visa upp det lite senare. Men jag hade aldrig betalat 65 spänn för en tidning på engelska, eftersom jag är alldeles för slö för att läsa språket.
Idag köpte jag den här klänningen på stadsmissionen ute i Liljeholmen. Tufft med lite breda axlar på en blommig långklänning tycker jag. 40 spänn kostade den.
1: Alltså… är det så att Kissie har klippkort på Adam&Eva-kliniken? Hon har varit där typ tre gånger den här månaden.
Jag som trodde uppenbara skönhetsoperationer var ute. (fejkad) Naturlig skönhet är väl det som är hypat nu? Jag fattar inte varför hon sysslar med dem och dessutom lägger upp det sådär när det ju bara är ett tecken på att man var född ful. Det är väl inte coolt? Eller? Vad är det jag har missat.
Edit: Jag har inget emot skönhetsoperationer och jag tycker inte att alla som opererar sig är födda fula, jag tycker bara det är lustigt att Kissie eftersträvar ett ideal som i dagens samhälle ses som extremt tacky och ”ute”, dvs den överopererade slitzbruden. Inget ont om det idealet som sådant heller, men jag trodde hon var mer trendkänslig än så.
2: Jag läste i nån tidning att Rebecca&Fiona tydligen är så kallade ”fenomen”. Jag kommer ihåg att även Alex Schulman har kallats för fenomen. Ett fenomen för mig är antingen typ ett ljusfenomen eller ett naturfenomen, alltså ett skeende som upprepas på ett visst sätt under vissa förutsättningar gång på gång. Dessutom måste det vara uppseendeväckande till en vissa grad.
Men att utropa olika människor/bloggar/böcker till fenomen lite bara sådär tycker jag inte håller. För det första tycker jag inte Rebecca&Fiona är tillräckligt uppseendeväckande för att vara ”fenomen”(detta är inte en diss mot dem eller deras blogg, alls. Det handlar mest om att enskilda bloggar sällan kan betraktas som fenomen i mina ögon) och dessutom så har jag förstått ordet som att det är ett visst typ av skeende som upprepas under givna förutsättningar, vilket jag tycker det krävs mer än en blogg för att kunna hävda.
Porslinsflickor däremot skulle kunna vara ett fenomen, eftersom det där har skett en kedjereaktion där en massa sådana har uppstått. Fast det är inte heller särskilt uppseendeväckande, så jag skulle nog inte kalla det för fenomen trots detta.
Jag sitter för tillfället på mitt barnvaktsjobb och chillar. Barnen är helt galna idag, de slåss om sina bilar och nån slags garage för leksaksbilarna. Alltså, verkligen slåss, biter varandra och har sig.
Så jag måste uppbåda all min pedagogiska kraft och ba: ”men Håkan, du måste låta Martin leka med dina leksaker för det blir så mycket roligare om man daler på sakerna! Då får kanske du leka med Martins saker sen också!” och liknande ”alla ska dela”-tjafs. Det går verkligen helt emot min natur att förklara saker och ting som att man inte ska slåss och att man ska dela med sig ur bamseperspektiv.
Jag känner att jag gör en jävla uppoffring för mitt jobb må jag säga.