Att hantera jämställdister.

Jag fick denna fråga på mejlen:

Men min fråga är om du har några handfasta råd på hur jag kan bemöta (främst kvinnliga tyvärr) bekanta och vänner som inte vill kalla sig för feminister, utan snarare ”jämställdister” för att dom tycker att ordet feminism fokuserar på femininitet bla bla osv osv. Denna debatt med vänner är så otroligt frustrerande!

Jag har märkt att folk ofta försöker tackla detta problem genom att börja snacka om att ”om du är för jämställdhet så är du feminist” och liknande. Jag tycker det är en ganska problematisk retorik. För mig handlar feminism inte bara om att en vill att könen ska vara jämställda, utan det handlar om att en vet att det finns ett patriarkat. Om en inte vet att det finns ett patriarkat kan en vara för jämställdhet hur mycket som helst, det kommer ändå inte att bli feminism.

Problemet med jämställdisternas ideologi är således inte deras utopi, utan deras verklighetsbeskrivning. Detta gör inte saken mindre angelägen, verklighetsbeskrivningen är enligt mig huvuddelen i en ideologi. Utan en rimlig verklighetsbeskrivning kan en ha hur fina åsikter som helst, det blir ändå inte bra eftersom det blir omöjligt att applicera dem på någon slags politisk verklighet, alltså: de blir inte politik.

Så jag föreslår att en hanterar detta problem genom att lyfta fram en feministisk beskrivning av verkligheten, alltså genom att förklara att det finns ett patriarkat och hur det fungerar. Det är detta de ska ta ställning till för att komma fram till om de är feminister eller inte.

En kan till exempel fråga dem vad de tycker är problemen med ojämställdhet som samhället ser ut idag och sedan fråga vad de tänker sig att det beror på. Ofta är de exempel folk kommer på på mansdiskriminering i själva verket ett direkt resultat av kvinnoförtryck, som till exempel det där med att män oftare förlorar vårdnadstvister, som såklart helt är ett resultat av att kvinnor är mer med sina barn och anses mer kapabla att ta hand om barn, något som såklart är en viktig del i att hålla kvinnor i hemmet och borta från offentligheten.

Sedan kan det ju vara så att det inte går in, och det är ju tråkigt. Däremot tror jag inte att en kan lösa problemet genom att säga att ”feminism handlar om alla rättigheter” eller liknande, för det tycker jag inte riktigt att det gör. Visst, mäns problem är en del av patriarkatet och måste lösas, men feminism handlar fortfarande om kvinnoförtryck. Att försöka få det att framstå som något annat för att fler ska kalla sig feminister tror jag på sikt är destruktivt för feminismen, eftersom det blir jävligt urvattnande. Om dessa människor nu vill jobba emot sexism utan att ha en feministisk världsbild så är väl det också något positivt, eftersom alla kamper emot begränsningar och förtryck är bra, men det är inte feminism och ska således inte heller kallas feminism.

Twitter 29/8. Tack alla män som kämpar mot kvinnoförtrycket.

Nu tänkte jag skriva lite om bra feministiska män jag träffat i mitt liv. Eller snarare: bra feministiska saker som feministiska män har gjort.

T.ex. den gången vi hade kvinnoseparatistiskt häng och en man som var tvungen att gå förbi höll för öronen i respekt för oss. Eller den man som skrev i en fbgrupp att han insett att han bör sluta kalla sig manshatare då det är att förneka hans egen del i förtrycket. Eller den man som, när jag påtalar patriarkala problem i vår relation, tar till sig och lyssnar. De män som på eget initiativ anordnar mansseparatistiska grupperingar för att diskutera det förtryck de utövar. Alla de män som inser att de personligen utövar patriarkalt förtryck och aktivt jobbar emot det. Alla de män som säger ifrån när någon man i deras närhet utövar patriarkalt förtryck.

De män som gör detta är verkligen fantastiska, feministiska kämpar. Ni behövs och är viktiga för den feministiska kampen. Det går att bedriva framgångsrik feministisk kamp som man, men inte hur som helst. Det kräver insikt i sitt eget förtryck. För om du inte har det, så kommer du bara ta patriarkatet till feminismen. Och det vore ju inte särskilt feministiskt gjort.

Kort sagt: män som klarar av att ställa sig i bakgrunden, att hjälpa till, att försöka förstå, istället för att mästra och dominera. Från djupet av mitt hjärta: tack. Alltså verkligen tack alla ni fantastiska män som gör detta. Som kämpar emot kvinnoförtrycket.

Lundsberg.

Som de flesta säkert vet så har ju Lundsberg nu stängts för sex månaders tid av skolinspektionen. Jag tänkte sammanfatta mina tankar på området.

  1. För som främst vill jag säga att det är otroligt roligt att rektorn inte kunde svara på frågor eftersom hen… ”jagade ripa”. Snacka om att bekräfta alla fördomar en kan ha om överklassen…
  2. Vissa menar att det är konstigt att Lundsberg stängs igen när andra skolor där mobbing inträffar inte gör det. Skillnaden ligger väl i hur Lundsberg har hanterat det hela. Det har liksom viftats bort som ”olyckshändelser” och ”pojkstreck”. En skola som svarar så på ett problem som uppenbarligen är återkommande tar inte sitt uppdrag på allvar. Sedan är mobbing såklart ett stort problem på de flesta skolor som verkligen borde tas på större allvar.
  3. Jag kan dels förstå hånandet av Lundsbergsbarnen, samtidigt så ser jag det som inträffat som barnmisshandel. Dessa barn är, trots överklass, utsatta för pennalism och misshandel. Vi måste också se vilken viktig del den här typen av ”uppfostran” har i att skapa framtidens härskare. Det som sker på Lundsberg är alltså inte bara ett problem för dessa individer, utan även för de som senare kommer drabbas av den typen av individer som utvecklas i denna miljö. Jag tycker att det är mycket angeläget att beröra detta som problem. Vad är det för individer som fostras i dessa miljöer? Varför vill så många rika föräldrar att deras barn ska utsättas för eller utöva denna pennalism? Vad är det för intressen som tjänas? Mitt svar är enkelt: klassherravälde. Det handlar om att uppfostra de cyniska, osympatiska individer som kommer vara framtida företagsledare, politiker och så vidare. Det handlar inte bara om Lundsberg, det handlar om vilka ideal som premieras i vissa samhällsgrupper. Det handlar om alla de föräldrar som sätter sina barn i Lundsberg, troligen fullt medvetna om detta.
  4. Det har varit en del snack om ”klasshat” och liknande. Vissa verkar se stängningen av Lundsberg som ett straff, snarare än en fråga om att skolinspektionen utfört sitt uppdrag på ett korrekt sätt. En skola som Lundsberg ska ju såklart omfattas av samma regler som gäller för alla andra skolor, och jag har svårt att tänka mig att någon annan skola där samma misshandel förekommit och hanterats på samma sätt skulle hanteras på något annat vis. Problemen på Lundsberg har ju varit kända länge, det är snarare märkligt att det har tillåtits pågå fram tills nu.

Detta om detta. Vad tycker ni?

Jag tänker inte lägga en enda jävla sekund på att bevisa något patriarkat.

Det snackas om bevis. Det snackas om att jag ska ”bevisa mitt patriarkat”. Det vänds ut och in på varje utsaga, varje inlägg, för att hitta någon felaktighet, något som en kan invända mot och därmed säga; allt du säger är lögn. Det sägs gång på gång att det minsann inte alls har något med kön att göra, att kön är irrelevant, att även kvinnor kan vara dumma, att även män kan känna ångest. Det sägs att det är okej att kvinnor utsätts för förtryck eftersom vi får ligga. Det sägs att män och kvinnor helt enkelt bara är så, är på det sättet som gör att kvinnor misshandlas i hemmet, att kvinnor våldtas, att kvinnor får lägre lön. Att det liksom bara är så det är, så vi är skapta.

Nu ska jag säga något kontroversiellt: jag bryr mig inte om bevis. Jag tänker inte lägga fram några bevis. Den som vill ha bevis kan gå in på SCB och söka själv. Då kan en hitta statistik som stödjer det här med att kvinnor löper så mycket större risk att dödas i hemmet, det här med att kvinnor utför en så mycket större del av det obetalda hushållsarbetet, det här med att kvinnodominerade branscher har så mycket lägre löner, det här med att kvinnor tar ut så mycket mer föräldraledighet, det här med att så få kvinnor sitter på samhälleliga maktpositioner, att så mycket egendom tillfaller män. Jag orkar liksom inte rabbla samma gamla siffror igen och igen, och jag tänker inte göra det.

Jag tänker inte lägga fram bevis, för jag vet. Jag vet att du inte frågar för att du vill veta utan för att du desperat vill fly undan insikten om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag vet att ingen statistik i världen kommer få dig att ändra uppfattning. Jag vet att inget bevis kommer vara nog för dig för att känna patriarkatet.

Men jag känner det, jag känner patriarkatet. Ingen har behövt bevisa patriarkatet för mig, för jag vet att det finns där. Jag har alltid vetat att det funnits där. Jag känner det i bröstet, jag känner det i magen, jag känner det i mina rädda snabba andetag när jag går ensam hem på kvällen. Jag känner det när jag ser den trettionde bilden på en kvinna som står uppställd som vore hon en möbel eller en tavla på samma dag. Jag känner det när männen i min närhet dominerar hela rummet med sina samtal om saker som är helt ovidkommande för den kvinnliga delen av sällskapet. Jag känner det när jag hör kvinnor tipsa varandra om hur de ska göra folk att inte bli våldtagna, när jag hör människor spekulera i om den där tjejen ändå inte sade nej med en lite lite för tyst stämma för att det skulle höras riktigt riktigt tydligt.

Patriarkatet är närvarande varje gång en man tycker att han har rätt till sex från en kvinna för att han har köpt en drink åt henne eller gett henne en komplimang. Patriarkatet är närvarande varje gång en man tar sig rätten att kommentera en kvinnas kropp. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna behöver påminna sin manliga partner om att han ska ta disken, för att därefter bli anklagad för att vara tjatig. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna blir skuldbelagd för att hon är känslosam eller irrationell. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna ligger och funderar på hur hon ska få sin partner att vilja lösa problemen i deras gemensamma relation. Patriarkatet är närvarande varje gång en kvinna står och hulkar över en toalettstol i ångest över att ha ätit för mycket.

Hur bevisar en en känsla? Hur bevisar en det förtryck som ständigt ligger som en tung tung matta över bröstet? Hur bevisar en den tryckande känslan av att dagligen få sina livsmöjligheter begränsade på grund av sitt kön? Hur bevisar en det ständiga hotet om våld som finns omkring en, hur bevisar en den desperata känslan av att bara ge och ge i varje relation med en man en befinner sig i utan att få något tillbaka? Hur bevisar en det där ständiga tvånget på att vara fin, vara duktig, passa in?

Patriarkatet finns. Jag vet det, för jag känner det i varje cell. Jag har alltid vetat det, men jag har saknat orden för det innan. Feminismen har inte berättat något nytt för mig, den har bara lärt mig att verbalisera den där känslan, känslan av förtryck och ofrihet. Feminismen har bara öppnat mina ögon inför det som alltid funnit omkring mig. Och om mitt och många andra kvinnors vittnen om denna känsla, om detta förtryck, inte är nog för dig, ja då vet jag tyvärr inte vad jag kan göra för att få dig att förstå.

Men en sak vet jag, och det är att jag inte tänker lägga en sekund på att bevisa något jävla patriarkat. För det är så absurt, tanken att jag ska behöva bevisa det som format hela mitt liv, som jag känt och känner närvaron av varje jävla dag, bara för att någon jävla man inte kan ”ta mig på allvar” annars. Jag bryr mig inte, alltså jag bryr mig verkligen inte, om du ”tar mig på allvar” eller inte. Jag ger blanka fan i om du känner till patriarkatets existens eller om du desperat kommer trycka insikten ifrån dig. För grejen är, att jag behöver inte bevisa ett jävla skit för dig. Det enda jag behöver är att veta i mitt hjärta, att känna i hela min kropp, att patriarkatet finns. Och den insikten, den kan inga skeptiska invändningar i världen ta ifrån mig.

Kommunism och demokrati.

Den absolut mest konstiga invändningen mot kommunism måste ju ändå vara att det idag inte skulle gå att genomföra genom val, alltså att vi inte kommer kunna rösta igenom en kommunistisk regering. För det första, vem bryr sig? Det finns en massa ideologier som inte kommer att vinna några val som folk håller sig med ändå. Nyliberaler och objektivister har precis samma problem. Hur är det ett argument? En tror ju på vad en tror på av ideologiska skäl, inte för att resten av samhället har samma idéer. Eller ja, så är det med mig i alla fall.

Vidare så är ju kommunismen som ideologi kritisk till såväl den liberala staten som den parlamentariska demokratin. Jag förstår liksom inte hur det skulle kunna vara ett argument emot min sak att om folk röstade så skulle de inte rösta på kommunismen, när jag tycker att hela det så kallade ”demokratiska” system i har idag är åt helvete. Jag förstår verkligen inte poängen.

Men visst, basera ni era åsikter på vad som är gångbart inom ramarna för den liberala (/kapitalistiska/borgerliga) ”demokratin”. Det är klart som fan att ni kommer att komma fram till att kapitalism och liberalism är fett då, eftersom hela jävla systemet är designat för detta ändamål, och de tär väl kul för er. Jag förstår bara inte vad jag, utifrån min ideologiska utgångspunkt, ska med detta trams till.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 2.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del två, del 1 finns här. Håll till godo!

Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle

Solanas är emot det hen kallar penga-arbete-systemet, det vill säga kapitalismen, och härleder såklart dess existens till männen. Varför vill män ha detta system? Några av skälen följer:

1. Fitta. Då mannen föraktar sitt högst bristfälliga jag överväldigas han av en intensiv ångest och en djup och grundläggande känsla av ödslighet när han genom sitt tomma jag desperat och i dimmigt hopp om att komplettera sig själv försöker förena sig med första bästa kvinna […] Kvinnor måste däremot, om de inte är väldigt unga eller sjuka, tvingas eller mutas till manligt sällskap.

Tja, det ligger ju en hel del i detta. Jag är ganska säker på att i ett samhälle där inte den ekonomiska nöden hindrade människor i så hög grad så skull betydligt fler kvinnor välja bort relationer med män, eller i alla fall vara betydligt mycket mer självständiga i dem. Idag, och givetvis än mer på Solanas tid, så är kärnfamiljen ett extremt viktigt fundament i hur vi bygger upp vårt samhälle. Den liberala demokratin baserar sig i mångt och mycket på familjen som enhet. Kvinnor hålls i ett ekonomiskt underläge vilket gör att de ofta inte kan välja bort detta. Grattis patriarkatet!

2. Det förser den icke-relaterande mannen med en nytto-illusion och gör det möjligt för honom att försöka legitimera sin existens genom att gräva hål och fylla igen dem. Ledig tid skrämmer mannen då han inte har någonting annan för sig förutom att fundera på sitt groteska jag. Då mannen är oförmögen att älska och relatera till andra människor måste han arbeta. Kvinnor kräver fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter, men i brist på möjlighet och förmåga föredrar de att dagdriva och slänga bort sin tid på olika sätt […].

Det här är så jävla symptomatiskt för kapitalismen, alla dessa människor som går omkring och tycker att de gör nytta när de egentligen bara sprider förstörelse eftersom de tjänar mycket pengar. Många av dessa yrken är mansdominerade, men det finns såklart kvinnor som sysslar med precis samma sak. Jag tänker mig att när Solanas skrev texten så var det en större del män i dessa yrken, eftersom kvinnor förvärvsarbetade i lägre grad, och att de kvinnor som gjorde det troligen hade jävligt mycket svårare att göra karriär eftersom de generellt var från mindre bemedlade klasser.

Jag tycker verkligen att det är vanligt att människor försvarar sin verksamhet med att det värderas högt i det här samhället, alltså att det passar ihop med den kapitalistiska logiken. Många köper helt föreställningen om att värdefullt arbete är just sådant som en får mycket pengar för, trots att det viktigaste i vårt samhälle ofta utförs antingen till låg lön eller ingen lön alls, och generellt av kvinnor (omvårdnad, sjukvård, barnafödande).

Faderskap och mentalsjukdom
(rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)

För att få barnet att längta efter Daddy’s gillande måste Daddy sätta sig i respekt, och eftersom Daddy är skräp kan han bara försäkra sig om att han är respekterad genom att vara otillgänglig och hålla sig borta och genom att agera enligt rättesnöret »förtrolighet föder förakt«, vilket naturligtvis är sant om man är föraktlig. Genom att vara fjär och otillgänglig kan han fortsätta att vara okänd, mystisk, och därigenom skapa rädsla (»respekt«).

Jag tänker på hur män söker distans och kvinnor söker närhet. Genom att vara ständigt otillgänglig i relationer så upprätthåller många män en stark längtan, vilket ständigt bekräftar dem. För många kvinnor blir det då ett ständigt sökande efter bekräftelse från den person som säger sig älska dem, något som kan dominera ett helt liv. Jag hävdar att detta är något väldigt många män gör sig skyldiga till i varierande utsträckning. Detta är också grunden till den patriarkala utsugningen, eftersom kvinnor ständigt ägnar sina relationer mer tid, omtanke, kärlekskraft och så vidare, något som ger män bekräftelse och trygghet, men som de sällan återgäldar.

Jag minns hur jag i relationer ofta har längtat extremt mycket efter mina partners då de varit otillgängliga, men då jag varit med dem så har det liksom känts så himla värdelöst. Jag har ägnat så mycket tid åt att ”gräva” i olika män i hopp om att hitta deras sanna jag, men det har liksom inte funnits något där. I desperat jakt på att få en behovstillfredsställelse som är i princip omöjlig har jag istället gjort mig undergiven.

Sedan kommer Solanas in på effekten av faderskapet:

Faderskapets effekt på män är specifikt att det gör dem till »Män«, det vill säga, gör dem starkt defensiva gentemot alla impulser till passivitet, bögighet och önskningar att vara kvinna. Alla pojkar vill imitera sin mamma, vara hon, smälta samman med henne, men detta förbjuder Daddy; han är modern, han får smälta samman med henne. Därför säger han åt pojken, ibland rakt ut, ibland mer indirekt, att han inte ska böga sig; att uppföra sig som en »Man«.

Jag tänker på en av serierna Strömqvist har i sitt fenomenala album Prins Charles känsla där hen hänvisar till en studie om vad patriarkala familjer gör med pojkar, där just detta tas upp. Pojken vill vara med sin mamma, men han tvingas bort från det eftersom det inte är ett accepterat sätt att vara ”man” på. Men eftersom pappan är frånvarande så kan han inte heller relatera till honom, han kan inte relatera till någon, vilket leder till en känslomässig isolering.

Faderskapets effekt på kvinnor är att det gör dem manliga – beroende, passiva, husliga, primitiva, trevliga, osäkra, bekräftelse- och trygghetssökande, fega, underdåniga, »respektfulla« mot män och auktoriteter, slutna, oemottagliga, halvdöda, banala, tråkiga, konventionella, tillplattade, och alltigenom föraktliga. Daddy’s Girls – som alltid är spända och lättskrämda, ocoola, icke-analytiska och saknar objektivitet – uppskattar Daddy och därmed andra män, på grund av sin uppväxt i skräck (»respekt«). De är inte bara oförmögna att se det tomma skalet bakom den oåtkomliga fasaden, utan accepterar också mansdefinitionen av mannen som överlägsen, som kvinna, och sig själv som underlägsen, som man, vilket de tack vare Daddy faktiskt också är.

Här presenteras Daddy’s Girls. Vad jag tycker är intressant här är vilka som är Daddy’s Girls, det brukar folk ha ganska olika uppfattningar om. Jag menar att Daddy’s girls är ganska få personer, andra menar snarare att det är alla som ännu inte vaknat upp och blivit fullfjädrade SCUM-kvinnor. Jag tänker nog att Daddy’s Girls är de som försöker få andra kvinnor att till varje pris underkasta sig patriarkatet, alltså som ständigt trycker på patriarkala värderingar på ett väldigt medvetet sätt.

Det är tillväxten av faderskap sedan 1920-talet – som kommer sig av det ökade och mer allmänt spridda välstånd som faderskapet behöver för att frodas – som har skapat den generella ökningen av själlöshet och de amerikanska kvinnornas förfall. Den nära sammankopplingen mellan välstånd och faderskap har, i de allra flesta fall, lett till att bara fel flickor, närmare bestämt »privilegierade« medelklassflickor, har fått »utbildning«.

Det här tycker jag är jätteintressant! Solanas hänvisar till en given tidsperiod, 1920. Jag relaterar till uppkomsten av det borgerliga patriarkatet. Vad som gör det intressant är att 1920 var det år då alla kvinnor tilläts delta i val i USA, vilket kan ses som ett startskott till att alla vuxna människor började betraktas som formellt juridiskt jämlika, vilket är en av grundpelarna i den liberala demokratin.

Vad som enligt många kännetecknar det borgerliga patriarkatet är uppkomsten av familjen och äktenskapskontraktet. Kvinnor är formellt juridiskt jämlika, men ingår ofta i äktenskap där de förhandlar bort delar av denna jämlikhet. Detta till skillnad från ett samhälle som i högre grad byggde på fadersmakt, där fäder gifte bort sina döttrar och äktenskapet sågs som en affär mellan män eller mellan familjer.

1920-talet var även årtiondet efter att första världskriget tog slut, och som jag förstått det ägde det då rum en massiv kampanj från många håll för att få kvinnor att hålla sig i hemmen. Det var nämligen många kvinnor som hade börjat med förvärvsarbete när männen låg ute i krig. När de kom tillbaka så skulle såklart ordningen återställas igen.

Sedan är det såklart sant att det krävs ett ganska stort välstånd för att kunna hålla sig med att en av de vuxna i en familj stannar hemma på heltid, vilket också syns i att det är kvinnor från mer välbemedlade familjer som är hemmafruar.

Jag tycker om hur Solanas framförallt hackar ner på medelklasskärnfamiljen, den som är ganska välbemedlad, där pojkarna och flickorna är väluppfostrade. Det är den hen ser som patriarkatets mest brutala uttryck. Det är där Daddys regim råder.

Mer om Cyrus.

Vissa har undrat över det här med Cyrus och hur jag ser på att t.ex. ha dreads eller lyssna på hiphop. Jag har också sett vissa göra ett stort nummer av att alla kulturer minsann blandas och inspireras av varandra och så vidare.

Jag tycker att det är en tydlig skillnad på kulturell appropriation och på att hämta influenser från andra kulturer.

Det Cyrus gör är inte att ”inspireras” av svart kultur, det hen gör är att ta den, göra den till sin egen, förvränga den och spotta ut en produkt som är helt deformerad, förlöjligande. Det finns ingen respekt inför de människor som hen tagit dessa kulturella uttryck ifrån, utan det är snarare förlöjligande. Cyrus producerar en nidbild av svart kultur, gör det till något ”farligt” och vulgärt, något hen använder för att själv kunna framstå på ett visst sätt. Det finns ingen ödmjukhet utan är bara rått, exploaterande och förlöjligande.

Influeras kan en göra. En kan till exempel lyssna på hiphop utan att vara en av de typer som Falskheten tar upp här (läs hens rasskola btw, det är väldigt bra om frågor som dessa och hur bjudit mig på många viktiga insikter om rasism). Det går att närma sig ”främmande” kultur på ett sätt som inte är exploaterande, exotiserande. Detta är inte var Cyrus gör.

Det hela förstärks även av hur Cyrus använder svarta människor i sin video till We can’t stop. Det finns dels hen vänner som figurerar, men de är nästan alla vita. Sedan finns det svarta som mer agerar som rekvisita. Det är kvinnor som ”peppar” hen när hen twerkar och som hen tar på rumpan på ett mycket objektifierande vis, alltså verkligen ”grabbar tag” och liksom visar upp. Hen använder dessa kvinnor för att själv kunna framstå som subversiv, häftig och så vidare. Det är liksom pinsamt uppenbart.

Vissa har även frågat hur jag ser på män som tar kvinnliga attribut. Det ser såklart olika ut eftersom könsmaktsordningen och rasmaktsordningen är två kvalitativt olika maktordningar, men det kan nog ändå tjäna som exempel för att tydliggöra min poäng. Det finns en massa män som tar kvinnliga attribut och förvrider dem, och ”lajvar” kvinna, men allting blir bara en förvrängd nidbild av vad en kvinna är. Mannen spelar kvinna för att kunna leva ut sina fantasier om hur det är att vara kvinna. Detta tycker jag är vidrigt. Om en man däremot till exempel använder typiskt kvinnliga attribut till vardags, på ett sätt som inte är förlöjligande utan snarare för att leka med könsroller, tycker jag att det kan vara bra och normöverskridande.

Men nej, det är inte okej att utnyttja förtryckta personers kultur och uttryck för att verka cool och subversiv eller för att kunna ”leva ut”. Varken som vit, som man, som heterosexuell som ska leka med Hbtq-personers uttryck under Prideveckan eller liknande, hur ”spännande” du än tycker att det är. Andra människors levnadssätt och kultur är inte till för att du ska kunna använda dem för din egen frigörelses eller bara rena nöjes skull.

Reklam.

IMG_20130824_232112Plankade till Uppsala och hittade den här lappen. Bilder på samma tema fanns även på utsidan av tåget och på ett gäng andra ställen. Jag undrar verkligen varför Sl känner sig tvungna att markera att de har bytt klädsel på sätena, det är faktiskt helt vanligt jävla underhåll och precis vad en ska kunna förvänta sig när en dels betalas skatt, dels 790 spänn för att få utnyttja deras ”tjänst”. Jag tänker också på all jävla reklam Sl gör för sig själv, och nu menar jag alltså ren reklam och inte ”information”. Det är ju liksom inte som att Sl har några konkurrenter.

Men det är väl så att när saker inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, som ju ofta  är fallet med vår kollektivtrafik, så får en väl täcka över med reklam. Det vore spännande att veta hur stora Sl:s kostnader för detta är.

Jag finns inte till för att peppa dig.

IMG_20130819_141107Ibland får jag den här typen av kommentarer av feministiska män och jag känner alltid typ… jaha? Vad ska jag göra med denna information liksom.

Jag är ledsen, men syftet med min existens är inte att ”peppa” dig. Jag skriver framförallt för min egen skull, för att jag behöver få ur mig saker. I andra hand skriver jag för andra kvinnors skull. Män kommer längst ner på min lista över människor jag skriver för.

Och grejen är, att ganska ofta är det varken kul eller peppande att få höra om förtryck. Ganska ofta är det en rätt jobbig upplevelse. En blir arg, ledsen, känner kanske skuld. Jag pallar liksom inte censurera min tankar eller den verklighet jag lever i för att det ska passa dig, för att det ska peppa dig.

Att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”.

Jag vet inte om ni har noterat den debatt som har gått kring Cyrus ”nya grej” som i stort går ut på att hen ska vara ”farlig” och så vidare. För att uppnå detta så sysslar hen med något som kallas kulturell appropriation (läs mer om saken här), det vill säga hen tar andra människors kulturella uttryck och klär ut sig i dem, gör dem till sina egna och så vidare. I det här fallet har Cyrus valt att appropriera svart kultur. Jag utgår framförallt ifrån videon till låten We can’t stop och hens uppträdande på VMA. Hen twerkar, hen har på sig olika accessoarer som tydligt är till för att associeras med detta, hen har med svarta kvinnor i sin video som hen behandlar som någon slags accessoarer. Hen objektifierar dessa kvinnor å det grövsta, tar tag om deras rumpor och slappar dem. Det är tydligt att de svarta kvinnorna finns med i videon för att Cyrus själv ska framstå som cool, rebellisk och så vidare.

Men grejen är, att i slutet av dagen så är Cyrus vit. Cyrus utsätts inte för det rasistiska förtryck som svarta kvinnor utsätts för. Hen kan lugnt appropriera alla dessa uttryck och vara säker på att hen, i slutet av dagen, kommer att vara vit. Hen kan kasta av sig dessa kläder, dessa dansmoves. För Cyrus är det bara en lek. Och grejen är också att det tolkas annorlunda just på grund av detta. När en vit kvinna approprierar kultur så anses det ofta mer häftigt än vad det gjorde från första början, då är det som innan var ”trashigt” och ”ghetto” plötsligt ”spännande” och ”exotiskt”.

Många feminister har hylla detta som subversivt och frigörande. De ”väljer” att bortse från rasismen. Även detta är ett privilegium. Hur kan en ”välja” att bortse från rasism? För den som utsätts för rasismen går det inte att ”bortse” från, hur mycket en än skulle vilja. Det är som när män ”väljer” att bortse från att det finns sexistisk innehåll i den kultur de konsumerar.

Vissa menar att det är en detalj och att framförandet utöver det är spännande, bra och så vidare. Rasismen är inte en ”detalj” i detta utan var hela Cyrus så kallade ”frigörelse” har som grund. Hela konceptet är att hen ska framstå som subversiv, farlig, spännande, allt detta på svarta kvinnors bekostnad. Utan den kultur Cyrus approprierar hade det hela inte varit någonting.

Vissa menar att Cyrus får göra vad hen vill ”med sin kropp”. Problemet är inte var Cyrus gör med sin kropp, utan vad hen gör med svarta kvinnors kroppar. Genom att exploatera dem, objektifiera dem och sprida nidbilder av dem så spär hon på rasismen i samhället.

Det är inte okej att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”. Det är bara rasistiskt och förtryckande. Det är ingen ”parentes” i ett övrigt subversivt uppträdande. Att försöka nå vita kvinnors frigörelse på icke-vita kvinnor bekostnad är inte en feminism för alla, det är feminism enbart för vita kvinnor, en rasistisk feminism.