Jag har aldrig någonsin påstått att lagen ska vara olika för män och kvinnor.

Fan vad jag kan bli trött på folk som kallar sig antifeminister och motiverar det med att ”kvinnor och män ska vara lika inför lagen”. Men herregud för fan, jag vet det. Jag tycker också det. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv argumenterat för att vi ska ha kvinnofridsbrott i lagboken, jag har bara argumenterat för motsatsen rakt av.

Men det fina i kråksången är att man kan ha ett strukturalistiskt perspektiv utan att behöva skriva in det i lagboken. Man kan var medveten om att män ofta slår kvinnor i nära relationer utan att behöva formulera brottet som ”hustrumisshandel”. Man kan säga att vi har ett brott som heter partnermisshandel och samtidigt veta att väldigt många av de som blir slagna av sina partners är kvinnor i heterosexuella relationer. Det tycker jag att man ska veta och ta hänsyn till när man stiftar lagar, även om själva lagen sedan ska vara könsneutral. För det är lika illa om en kvinna slår sin man och det är himla dåligt att det ibland ses som lite crazy och ”helt okej” när en kvinna ger sin man en örfil.

Snälla sluta anta att jag vill ha det här bara för att jag är feminist. Jag har aldrig sagt det. Jag har aldrig någonsin sagt att jag tycker att en lag ska vara utformad olika för olika kön. Aldrig.

Så kan ni efterhängsna antifeminister bara fatta den här saken; jag vill att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och vara lika inför lagen och även i praxis. Men jag vill också att män och kvinnor ska betraktas lika och ha samma möjligheter så att kvinnor slipper ”välja” att abortera bort vissa foster för att de har fel kön.

Könsroller i förhållanden.

Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.

Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.

Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.

Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.

Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.

Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.

Rökare är ingen folkgrupp.

En kvinna har nekats operation för att hon vägrat bli rökfri. Det är diskriminering, anser hon.

Jag tänker mig att det inte är helt ovanligt att man inom vården ”passar på” att pressa patienter att bli av med lite osunda vanor. Om det är så det ligger till så är det himla dåligt tycker jag. Men jag fattar ärligt talat inte hur man kan anse sig vara diskriminerad för att det krävs att man ska göra en medicinskt motiverad livsstilsförändring innan man genomgår en operation.

Som läkare så tycker jag att man ska kunna kräva att en patient ska göra ett försök att sluta röka om det kan innebära risker. Patienter kan ju tvingas att äta en viss sorts mat eller att inte röra på sig. Men om det verkligen inte går så ska man väl kunna bli opererad i alla fal, inom rimliga risktaganden såklart. Och så ska man kunna få hjälp med att göra de förändringar som krävs såkklart.

Sen kan man ju diskutera vilka risker som är okej att ta och hur mycket krav man kan ställa på patienten, men att dra till med att det är diskriminerande är så himla överdrivet tycker jag. Ska diskriminerad bli det nya kränkt nu eller? Jag tycker också att hetsjakten mot rökare är fånig om omotiverad men ärligt talat, rökare är ingen folkgrupp.

Jag tycker såklart inte att någon ska behöva dö på grund av sitt kön.

Apropå detta så sade någon att det saknas en massa män i världen också. Jag antar att det som åsyftas framförallt är män som dött i krig, vilket ju sker av den primära anledningen att de är just män.

Detta är såklart också ett jämställdhetsproblem och dessutom ett fall där det är himla uppenbart att just män har en rejäl nackdel. En kvinna förutsätts aldrig sätta sitt liv i fara för att skydda sitt land.

Jag måste dock hävda att krig är ett allmänt problem mer än det är ett specifikt jämställdhetsproblem. Det som är problematiskt med krig har liksom inte uppstått för att det primärt är män som är inblandade. Det hade varit lika illa oavsett könsfördelning.

Om man ska ha allmän värnplikt anser jag såklart att den ska gälla såväl kvinnor som män. Dock anser jag att det vore bättre utan värnplikt och att idealet vore att ingen behövde kriga alls. Så, kan jag nu få slippa människor som insinuerar att jag tycker att det är något positivt att män behöver kriga?

Men starta ett parti då.

Nu påstod någon i min blogg att det finns fler antifeminister än feminister i Sverige. Låt oss reda ut lite begrepp:

En antifeminist är INTE bara en person som ifrågasätter feminism, en antifeminist är en person som ställer sig i aktiv opposition mot feminismen och dessutom har det som en av sina primära politiska fokus. På samma sätt som en feminist inte är en person som bara tycker att ”jämställdhet är väl bra?” utan en person som har det som ett viktigt fokus.

Ni antifeminister, om ni nu är så många så kan ni väl starta ett parti. Det borde gå snabbt att få partibidrag eftersom ni lätt kommer trumfa F! när det kommer till röster. Och ni verkar ju ha energi och fritid också, så som ni skriver.

Två jobbiga saker man kan tänka på när andan faller på.

Idag har jag tänkt på två asjobbiga grejer som skulle kunna hända:

  1. Att någon, apropå detta fenomen, påstod att det var bra för jämställdheten att kvinnofoster aborterades på grund av deras kön eftersom det då skapar en större efterfrågan på kvinnor vilket skulle leda till att de får högre status. Marknadslogik applicerat på kvinnosaksfrågor. Så jävla fräscht. Som tur är har ingen sagt detta, men det skulle fan i mig kunna ske.
  2. Att någon antifeminist tog illa upp över denna bild på Per Ström i och med att det är ett MORDHOT att insinuera att man ska sikta på någon med till exempel ett gevär. Det känns dessutom som ett extremt realistiskt scenario med tanke på de flesta antifeminsiters intellektuella kapacitet.

Lite bilder från idag.

Jag är fan i himmelriket när det kommer till fotograferandet. Allt är så vackert här. En massa underbara skrytbyggen i jugendstil och jättevackra parker. Jag har ännu inte varit ute med systemkameran för då vill jag har ordentligt med tid, så det har blivit kompaktkameran än så länge. Gillar den mycket och tycker absolut att den var värd de 1700 jag betalade för den. Den fotar lite väl ljust ibland och det stör mig såklart att inte kunna ställa in allt själv, men ändå en fullgod kamera i förhållande till pris och storlek.

Här är en park som ligger nära där jag bor. I mitten står värsta triumfbågen som är byggdes då man firade 50-årsjubileet av Belgiens självständighet.

Här är en bild på min hand som Gabriel tog.

Här är en gata vi gick på. Det mesta är stängt på söndagar här.

Till häger är en kyrka/katedral som var himla häftig. Ska besöka alla kyrkor här, många ser hela fantastiska ut.

Facebookbeteenden.

Ett facebookbeteende som jag tycker är otroligt störigt är folk som ska hålla på och skriva kryptiska och ofta lite ledsna statusuppdateringar. Sedan när någon frågar så skriver de typ: ”tar det sedan gumman, hänt en del saker som gör mig lite småirriterad”. Seriöst, varför gör man så?

Samma sak med folk som är kryptiska i sina bloggar. Fattar väl grejen när de har olika ”projekt” på g men när man skriver att det är lite strul ”privat”… jag fattar det inte? Om jag har strul i mitt liv så skriver jag om det eller så skriver jag inget alls. Det värsta är ju när relativt stora bloggare skriver så kryptiskt och blir sura när deras läsare undrar. Men herregud, gissa varför?

Men det absolut mest störiga facebookbeteendet är när folk skriver ungefär såhär: ”hatar alla falska människor”. Seriöst, varför? Sen är det alltid en massa ”men guud gumman du menar väl ey mey?” under. Herregud. Vad driver människor till detta egentligen?

Hujedamej. Jävla skönt att slippa umgås med alla dessa personer.