Tänkte döpa denna bild till havet men kom på att det bara är nån jävla sjö. Vänern eller Vättern, vet faktiskt inte.
Full av tomhet.
Min dator håller på att balla ur fullständigt. Jag var tvungen att start om tre gånger innan jag fick upp min dagens outfit.
När jag väl lyckades kände jag mig så… tom. Var allt slit värt det, frågade jag mig. Hur lång tid har jag inte lagt på att visa människor, som för det mesta säkert är helt ointresserade, vilka kläder jag har på mig.
Livet osv.
Dagens outfit.
Klänningen är second hand.
Varför denna hets mot mammor?
Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.
När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?
Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.
Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.
Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.
Ett barn.
Sädesärla.
Men märkte hon inget?
Okej att ett bantningsföretag säljer farliga preparat. Det är väl känt sedan länge att diverse bantningshjälpmedel ofta är förenat med risker. Det är väl egentligen en självklarhet att kroppen reagerar om man äter onaturligt och kör man på tillräckligt mycket så kan väl tarmen såklart spricka.
Men för att ens tarm ska spricka så krävs det väl fan en enorm ignorans inför kroppens signaler, och det är det jag tycker är så stört med den här historien. Hur desperat är man egentligen om man i sin jakt efter att vara smal går så långt att ens tarm spricker? Jag har himla svårt att tänka mig att man är så förstoppad utan att det gör jävligt ont. Börjar man inte undra då?
Det känns som att det största problemet här är förfrämligandet inför sin egen kropp. För nog fan måste man vara bra förfrämligad om man inte ens reagerar på en sån sak. Om man tar ett bantningsföretags rekommendation för en högre sanning en ens egen kropps signaler.
Vadstenas enda klotter.
Jag och familjen är för närvarande i Vadstena, en riktig liten håla. En gullig sak är att det enda klottret som finns här är det ovan. Till och med vandalismen är snäll.
Ej okej.
Gick förbi denna tröja i gamla stan en dag…
En teckning.
Den här blev jag himla nöjd med. Gjord med flytande tusch och pensel.
En mardröm.
Inatt drömde jag att jag fått sparken. Otroligt ångestladdat.
Men det bästa vara att anledningen till att jag fått sparken var att jag hade haft sex med Jenny Humphrey och även, hör och häpna, brutit av hennes penna. Det var det här med pennan som var droppen, så att säga. Jag antar att jag nu bättre kan förstå hur det känns att vara Chuck Bass.
Tur att jag snart har slut på Gossip Girl-avsnitt.
