Jag tänker inte utesluta något för att det inte passar in.

Herregud. Den här människan Lo vill verkligen inte lägga ner.

Poängen är att ni som tror att ni är så unika är en egen sort. Och ni är väldigt många. (Kolla bara alla kommentarer). Det är extremt random att ta kort i speglar.

Nej, jag är inte provocerad. Man ser ju dessa bilder titt som tätt. Det är bara svårt att ta den typen seriöst. Speciellt när någon försöker vara seriös och skriva om politik och samtidigt läser bloggar som Kissies.

Ville bara ge dig en annan synvinkel. Men jag tror inte riktigt att det går in på ett bra tag.

Är det inte konstigt att hon utgår från att jag tycker mig vara ”unik” när jag faktiskt aldrig gjort en grej av det mig veterligen. Men det är väl sånt där man inte märker själv, antar jag. När man försöker för mycket.

Men det roliga med detta är ju att hon inte tycker att man kan vara ”seriös” och skriva om politik och samtidigt läsa Kissies blogg. Mina inlägg om politik måste väl få stå för sig själva? Vad spelar det för roll för innehållet om jag läser Kissies blogg. Det är ju jättekonstigt. Om hon nu tycker innehållet i mina politikinlägg är skit kan hon väl skriva det, men att kritisera mig för själva blandningen känns bara udda.

En sak jag faktiskt eftersträvar med den här bloggen är att visa upp många olika sidor av vem jag är. Det innebär töntiga bilder på blommor och insekter, dagens outfit, politik, feminism och Kissies blogg, som jag faktiskt läser. Det hade ju varit otroligt töntigt, att ta mig själv på för stort allvar och tro att jag är unik att försöka förneka detta. Att langa svador som: ”jag läser ju inte Kissies men…” eller att tycka att jag stod över vissa ämnen som ju ändå är relevanta förvår samtid.

Vissa kanske inte gillar det. Vissa tycker väl att man ska ha en blogg som handla rom något viktigt som politik och sedan endast skriva om det. Men jag är inte sån. Jag tycker om att skriva om allt som intresserar mig och jag vill inte utesluta något för att det inte passar in.

Att vara ”lite galen”.

En typ av människa jag har sådär brutalt låg respekt för är dem som tycker att jag är ”lite galen”. Som tycker att jag med mina utspel på olika sätt är ”too much”, så att säga. Som skruvar på sig lite när jag går igång men ändå skrattar lite för jag är ju så lustig. Hoho.

Orkar inte tanken på hur extremt tråkiga människor i allmänhet måste vara för att jag ska uppfattas som crazy. Det är bara för mycket. Tanken på tråkiga människor gör att jag tappar livslusten totalt.

Den största (befogade) rädslan jag har är för övrigt att bli tråkig. Blir inte alla utom Hunter S. Thompson det egentligen?

Hellre en arg amatör.

  1. Det kommer som en besvikelse att kungen inte tänker gå i pension. Varför inte? Kan inte svenska folket gemensamt gå ihop och besluta att hon borde pensionera sig så att vi kan få ha Victoria istället. Hon verkar mycket proffsigare. Nästan som ett folkligt val skulle det vara!
  2. Jag förmås inte bli upprörd över att Håkan Juholt har snackat skit om sina partikamrater öppet, då tycker jag nästan gnällandet över drinkpriserna är värre. Visst är det otaktiskt och visst får man räkna med att det kommer ut, men just det jag gillar med Juholt är att han inte är nån mes. Han verkar liksom inte vara den som viker sig i första taget och det tycker jag är en hemskt god egenskap, speciellt när det kommer till politik. Jag hoppas på lite hårda tag nu för jag är trött på att alla ska klappa varandra medhårs. Och jag har hellre en glad (eller arg) amatör än nån jävla streber.

Den kritiska föräldern.

Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.

Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.

Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?

Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.

Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.