Jag tycker himla illa om ordet ”länkkärlek” men jag tänkte tipsa om att en av mina absoluta favoritbloggar har återvänt. Marielle bloggar under namnet jungeljerta om tuttar, sex, politik, konst, fota och allt där emellan. En underbar, välskriven och överraskande blogg som inte liknar något annat jag läst.
Klänningen är från h&m, armbanden är second hand.
Herregud. Den här människan Lo vill verkligen inte lägga ner.
Ville bara ge dig en annan synvinkel. Men jag tror inte riktigt att det går in på ett bra tag.
Är det inte konstigt att hon utgår från att jag tycker mig vara ”unik” när jag faktiskt aldrig gjort en grej av det mig veterligen. Men det är väl sånt där man inte märker själv, antar jag. När man försöker för mycket.
Men det roliga med detta är ju att hon inte tycker att man kan vara ”seriös” och skriva om politik och samtidigt läsa Kissies blogg. Mina inlägg om politik måste väl få stå för sig själva? Vad spelar det för roll för innehållet om jag läser Kissies blogg. Det är ju jättekonstigt. Om hon nu tycker innehållet i mina politikinlägg är skit kan hon väl skriva det, men att kritisera mig för själva blandningen känns bara udda.
En sak jag faktiskt eftersträvar med den här bloggen är att visa upp många olika sidor av vem jag är. Det innebär töntiga bilder på blommor och insekter, dagens outfit, politik, feminism och Kissies blogg, som jag faktiskt läser. Det hade ju varit otroligt töntigt, att ta mig själv på för stort allvar och tro att jag är unik att försöka förneka detta. Att langa svador som: ”jag läser ju inte Kissies men…” eller att tycka att jag stod över vissa ämnen som ju ändå är relevanta förvår samtid.
Vissa kanske inte gillar det. Vissa tycker väl att man ska ha en blogg som handla rom något viktigt som politik och sedan endast skriva om det. Men jag är inte sån. Jag tycker om att skriva om allt som intresserar mig och jag vill inte utesluta något för att det inte passar in.
Jag visade respekt för gud och frågade om jag fick fota först. Sen kom det in en massa barn och blekfeta föräldrar som fotade med blixt (!) och skrek. Så mycket för det, liksom.
En typ av människa jag har sådär brutalt låg respekt för är dem som tycker att jag är ”lite galen”. Som tycker att jag med mina utspel på olika sätt är ”too much”, så att säga. Som skruvar på sig lite när jag går igång men ändå skrattar lite för jag är ju så lustig. Hoho.
Orkar inte tanken på hur extremt tråkiga människor i allmänhet måste vara för att jag ska uppfattas som crazy. Det är bara för mycket. Tanken på tråkiga människor gör att jag tappar livslusten totalt.
Den största (befogade) rädslan jag har är för övrigt att bli tråkig. Blir inte alla utom Hunter S. Thompson det egentligen?
Jag vet inte om det rätta ordet är kaj eller hamn eller om båda är fel. Här är i alla fall Vadstena vid vattnet. Himla fint tycker jag.
Byxorna är från cheap monday, resten är second hand.
Har jobbat på förskola hela dagen. Dvs chillat ute i solen och spejat på barn samtidigt. Som att ha picknick fast utan cigg.
Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.
Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.
Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?
Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.
Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.
Jag är faktiskt himla ledsen att jag missade påskuppropet mot utförsäkringarna. Det hade varit kul att vara där, dels för att ta bilder men framförallt för att det är en sak jag hemskt gärna demonstrerar emot.
Jag har förändrat min syn på det här med att demonstrera en del. Jag tycker det verkar ganska menlöst att demonstrera mot förhållanden i andra länder, men någonstans så vill jag tro att politikerna lyssnar om protesterna blir för högljudda. Det borde dem dem i alla fall göra.
Men min tilltro till politiken fick sig en rejäl törn i och med FRA-debatten. För tycka vad man vill om frågan i sak, men det är inget annat än synd och skam att de massiva protester som kom med den inte fick något gensvar från våra makthavare.
Hittills har jag sett detta som en anledning till att inte demonstrera. Men just det att de som borde lyssna inte lyssnar borde väl egentligen göra att folk protesterar mer. För det är ju då det behövs som mest.
Jag lovar i alla fall mig själv att jag ska gå och demonstrera nästa gång det dyker upp en demonstration jag tycker är bra.