Som några har märkt så har jag fått en antifeminist i mitt kommentarsfält. Han säger att han är radikalkonservativ.
Jag har en uppmaning till dig: berätta om din utopi! Vad vill du ha för samhälle, och varför? Och hur hade du tänkt komma dit? Jag vill bara ha allt samlat så jag vet vad det handlar om.
Tack på förhand!
Det var allt jag ville ha sagt.
Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.
Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.
Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.
Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.
Alla ögonblick jag verkligen vill berätta om är antingen olämpliga eller totalt obegripliga för gemene man. Det får jag ta när jag skriver min självbiografi, full av smaskiga bekännelser (ni får göra reklam för mig så att allmänintresset blir stort nog ;)).
Ett skönt minne jag har är mitt första telemarketingsamtal (skedde idag). Den stora ångestklumpen jag hade i min mage ville aldrig släppa och jag snackade lika snabbt som min hispiga mor. FY! Fick dock nästan igenom en sale, måste ha berott på att jag var genomgående ironisk.
Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.
”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.
Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.
Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).
Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.
Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.
Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.
Jeans från crocker, blusen är second hand.
Det finns faktiskt ett riktigt skitjobb för ungdomar: telemarketing. Jag ska förövrigt provjobba på ett sådant företag i morgon. Telemarketing är nog det skitigaste du kan syssla med som ungdom idag utan att gå utanför lagens gränser (svartjobb) eller riskera livet (typ takskottare utan riskutbildning eller säkerhetsutrustning).
Det snillrika med telemarketing är att det passar så perfekt in på hur Moderaterna vill att arbete ska se ut. Anställningstryggheten är närmast obefintlig, folk sparkas på löpande band om de inte är tillräckligt ”drivna, ambitiösa och målmedvetna”. Många företag ger bara provisionsbaserad lön, vilket i princip innebär att du jobbar gratis stora daler av dagen. Ändå så kräver dem att man ska vara på jobbet i tid. Det är bara den anställda som har skyldigheter, de enda dem gör är att ge mig ersättning när jag presterar.
Det finns givetvis seriösa telemarketingföretag också men de brukar kräva en aning mer av sina ansökande eller bara ta in folk på så kallade provanställningar, som alla slussas igenom. De flesta seriösa telemarketingföretag har en lön som baseras på mycket lög grundlön (ca 50 kr/h) och på det en provision.
När man är på intervju på ett telemarketingföretag så får man alltid höra följande: ”DU bestämmer hur mycket DU tjänar”. Det visas med all önskvärd tydlighet att det bara är jag som avgör hur mycket jag ska sälja. Ingen säger något om att det kan gå upp och ner och det finns inget skydd för mig som anställd om efterfrågan skulle minska, företaget har ingen lönebuffert. På många företag redovisas ens siffror offentligt på arbetsplatsen, vissa håller så kallade ”säljtävlingar” för att få igång motivationen.
Det obehagliga med det här är att de flesta tycker att det är helt okej. Att komma till jobbet utan att veta hur mycket man ska tjäna, om man nu tjänar något alls, eller om man ens får jobba kvar. Att behöva stå ut med att få sina resultat offentligt redovisade på arbetsplatsen eller vara tvungen att tycka att det är ”kul” att behöva hålla riktiga tävlingar kring ens arbetsprestation.
Det är inget trevligt sätt att motivera folk att låta deras dagsform vara direkt avgörande för ens lön. Att avskaffa all form av trygghet och säkerhet och dessutom införa obehagliga elitistiska tävlingar på arbetsplatsen. Det handlar inte om att lite trevligt motivera folk, det handlar om att hunsa och skrämma skiten ur dem.
Mycket kan man säga om arbetssituationen för unga idag, men skitjobb saknas fan inte.
