Etikett: genus

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.

Visa gärna upp dig själv i underkläder, PAOW!

PAOW har återigen lagt upp en lättklädd bild på sig själv. Folk är sura, som vanligt. Inte ska en ung kvinna behöva visa upp sin kropp på det sättet. PAOW har skrivit ett inlägg till sitt försvar, där hon snackar om att hon är stolt över sin kropp och om att killar inte alls möter samma respons när de visar upp sig.

Jag menar, när Hugo lägger ut en bild på sin överkropp eller på sig själv i underkläder så är det helt ok. Ni skriver att det är sexigt. Snyggt. Läckert. Ni vill ha mer. Men ingenting om att han saknar självrespekt? Varför inte det? VARFÖR ska det vara så?

Läser lite i kommentarsfältet och stöter såklart på det vanliga gamla tjafset om att en feminist minsann inte visar upp sin kropp!

Om du skulle vara det minsta lilla feminist så skulle du inte lägga upp dessa typer av bilder, det bekräftar bara vad vårat mansdominerade samhälle anser om kvinnor, dvs att det ända de duger till är att klä av sig och tillfredställa männen och göra saker som de vill. Jag är minst lika stolt över min kropp som du är men jag skulle aldrig lägga ut en bild på mig själv i vare sig underkläder eller bikini, för jag vet att det finns människor ute på nätet som inte alltid har så goda avsikter med andra personers bilder och för mig räcker det att jag själv vet hur stolt jag är över mig själv.

Den här tjejen snackar om att folk inte alltid har goda avsikter med andra människors bilder. Ärligt talat så bryr jag mig inte ett skit om någon runkar åt en bild jag lägger ut. Jag vill kanske inte veta det men det är verkligen inget som hindrar mig från att lägga ut bilder på mig själv. Är inte det lite samma resonemang som att det är upp till mig som kvinna att inte klä mig sexigt för att ingen ska vilja våldta mig.

Jag undrar varför folk måste vara så himla sexnegativa hela tiden. Jag tror verkligen att det är fel väg att gå, att ständigt vilja att folk ska gömma sina kroppar. Det snackas alltid om objektifiering men är det verkligen att vara en sak att ta en bild på sig själv med underkläder? Hur mycket hud måste man visa för att förvandlas till en pryl.

Seriöst: jag gillar att knulla och jag gillar att vara snygg och sexig. Jag rakar gärna benen och fitthåret till en söt liten frisyr och tar på mig lite schyssta underkläder när det vankas knulle! Jag gör mig mer än gärna åtråvärd för min partner. Jag ser absolut inget problem med det. Om jag hade raggat på folk (vilket jag inte gör då jag har fast sällskap) så hade jag troligen visat upp min kropp. Inga konstigheter!

Hur kommer det sig att när tjejer visar lust att vara snygga och åtråvärda så är vi objekt och när killar visar lust så är de onda players? Jag är inget objekt för att jag vill ha kuk och gör vad som står i min makt för att få det. Jag skulle vara ett objekt om jag bara låg helt livlös och lät vem som helst göra vad som helst med mig.

Jag blir så trött på att det fortfarande, år 2011, är fult av tjejer att visa lust till sexuellt umgänge. Så fort man låter någon stoppa snoppen i en så handlar det om att man är svag för tjejer ska alltid alltid spara på sig och hålla på sig och inte falla för sina lustar. Och killar uppgift i livet är att ständigt tänja på våra gränser och använda sitt övertag som män för att kunna knulla oss!

Visst kan det vara så att PAOW gör saker de flesta inte skulle göra eftersom hon vill ha bekräftelse. Men det är faktiskt inget konstigt med det heller. Hon är 17 år gammal och experimenterar med sig själv och sin sexualitet och det finns inget dåligt eller fel med att vilja bli uppmärksammad för sin kropp då.

Det är år 2011 och man kan vara både kropp och själ, allt i ett. Man degraderas inte till enbart kropp bara för att man visar upp den och använder den. Man förlorar inte förmåga att tänka för att man lägger upp en bild på sig själv i underkläder. Och framförallt: både tjejer och killar kan visa upp sig, vara sexiga, vara åtrådda utan att för den sakens skull degraderas från människor till prylar.

Tre tips.

  1. Zettermark har skrivit en C-uppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande. Hon skriver om det här. Jag hoppas på att få läsa uppsatsen i sin helhet nån gång, för det verkar sjukt intressant. Hon har väldigt rätt i det hon skriver, att unga kvinnor intressen och därmed även bloggande blir nedvärderat, även av kvinnorna själva. Jag kan själv intyga att jag många gånger har ”skämtat bort” min blogg trots att jag vet att den håller en viss kvalitet.
  2. Det här inlägget hos G som i G-punkt är fantastiskt roligt. Ett måste att läsa.
  3. Den här krönikan av Hanna friden. Hon har en stor poäng, dock vet jag inte om jag är med på hennes slutsats. Men mer om det i ett annat inlägg.

En liten tanke om feminism såhär innan jag måste rusa bara.

Jag har nog aldrig träffat en människa som är emot att alla ska ha lika rättigheter, kvinnor som män. Det är enligt min erfarenhet extremt ovanligt att man tycker så i Sverige.

Det motstånd jag däremot ofta stöter på är människor som inte köper feministisk verklighetsbeskrivning, alltså människor som förnekar att det finns en skillnad i hur män och kvinnor behandlas, eller förnekar i varje fall att detta till stor del beror på sociala konstruktioner snarare än reella biologiska skillnader.

De enda antifeminister jag stött på är människor som antingen bara missuppfattat begreppet feminism som kvinnovälde eller människor som förnekar existensen och vikten av sociala strukturer i största allmänhet. Därför borde fokus ligga på att övertyga folk om att den feministiska verklighetsbilden stämmer, det vill säga att vi lever i ett patriarkat, att män och kvinnor fostras in i olika roller och så vidare, snarare än att försöka få folk att tycka att alla är lika värda. För det tycker dem flesta redan, och dem som motsätter sig det är ju fan redan långt bortom gränsen för vilka som är värda att ens lägga energi på att tala med.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.

Att försvara ett stigma med existensen av ett sådant.

Transsexuella personer måste sterilisera sig innan de får byta kön juridiskt, ett faktum jag kom i kontakt med första gången genom det här inlägget. Jag har dock inte riktigt förstått vad det innebär än, men som jag tolkar det så måste man kastreras för att ens få stå som sitt riktiga kön i folkbokföringen, något som man ju tycker borde vara en helt okej uppoffring från samhällets sida att ändra på.

Motiveringen till detta ska vara att staten anser det rimligt att en person som upplever sig vara man eller kvinna också ska vilja vara det hela kroppen igenom, ett ganska inskränkt sätt att se på könsidentitet. Som jag har förstått det är det många andra som delar den synen, jag antar att det är väldigt svårt för gemene man att leva sig in i tanken på att uppleva sig tillhöra ett annat kön än man egentligen gör: vår könsidentitet är en väldigt viktig del av oss oavsett om man vill det eller inte. Jag kan själv inte ens försöka leva mig in i hur det skulle kännas att ha en mans kropp istället för min egen.

Jag diskuterade hursomhelst detta med en vän till mig som lade fram åsikten att det möjligen kunde handla om att det innebar vissa risker för de eventuella barnen, både rent genetiskt och socialt betingat, att vara barn till en transperson. De genetiska riskerna tror jag inte ens existerar, och dessutom finns dte så mycket som är farligt att det är orimligt att alltid ta hänsyn till det.

När det gäller sociala risker, som att utsättas för mobbning, utfrysning eller rentav trakasserier på grund av att ens förälder har bytt kön så tror jag absolut att de finns, men detta är fan en av de värsta typer av argument jag vet. Hela konceptet är ju att man försvarar skapandet av ett stigma genom att lägga fram existensen av detsamma som argument. Stigman är inte, till skillnad från vad många tycks tro eller i alla fall låtsas tro, någonting som finns kodat i våra gener, stigman är kulturellt betingade och kan luckras upp.

Men, och här kommer den stora grejen, man kan aldrig gå till väga som så att man först förändrar folks attityder och sen tar bort de eventuella förbuden mot det som är stigmatiserat, man måste utsätta folk för det dem är rädda för för att de ska kunna inse att det inte är så himla farligt, liknande det som gäller för brottsbekämpning som jag skrivit om innan. Man kan inte förvänta sig att folks attityder ska förändras om de inte utsätts för det dem ska acceptera, för det finns ingen inbyggd mognads- och acceptansprocess i samhället, acceptansen måste provoceras fram.

Jag kommer ihåg en nazist jag träffade som menade att homosexuella inte ska få skaffa barn eftersom de blir mobbade då, men då är det ju inte de homosexuella som är problemet utan de som mobbar barnen, jag tycker att det är ganska märkligt att man inte gör den kopplingen. Visserligen så kan man som homosexuell eller transsexuell välja att avstå från barn om man inte känner att man orkar med de problem det kan innebära men det ska inte ligga till grund för en lag att vissa människor har svårt att acceptera avvikelser.