Etikett: genus

Skrattretande argumentation från genuskritiker.

Haha. Hittade ett så jävla skrattretande argument under denna debattartikel. Jag bara måste raljera lite över det.

Om den s k genusforskningen nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Okej. Nu applicerar vi denna logik historiskt.

Om den s k genusforskningen evolutionsteorin nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen idén om att jorden inte är mittpunkten i solsystemet nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen teorin om att allt är uppbyggt av atomer nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Jadu. Varför över huvud taget forska på saker? Varför inte bara låta alla människor själv känna efter vilken världsbild de känner igen sig i och sedan bara köra på det?

Twittrade även lite om detta.

Företag tjänar pengar på att skapa könsskillnader.

Lisa har skrivit om konsumentansvar och företagsansvar, och landar i slutsatsen att det är konsumenterna som ansvarar för vilka produkter som finns på marknaden eftersom vi ”uppenbarligen köper skiten”. Detta är ganska vanligt när man själv kritiserar konsumtionssamhället eller företag, man får höra att allt detta egentligen stammar ur konsumenternas efterfrågan. Om efterfrågan inte funnits hade inte företagen heller gjort det, resonerar man.

Tanken verkar vara att det är tillverkarnas fel att vi har olika färg på kläderna, eller att det är tillverkarnas fel att vi vill kunna bli slanka och lyckliga av bara tre minuter om dan. Jag ser det snarare som att vi människor vill handla bikinis till våra tvååringar, så därför säljer tillverkare bikinis till tvååringar.

Det är såklart sant att det företag som tillverkar en produkt ingen efterfrågar inte kommer att bli långlivat. Däremot tror jag absolut inte på den idé som vissa har om att efterfrågan efter diverse produkter liksom är konstant, att den finns inuti oss till någon kommer på att tillverka dem. I så fall vore ju inte reklam nödvändigt, framförallt inte i den utsträckning vi har det nu.

Företag vill skapa behov hos människor. Ett sätt att göra detta på är att göra en produkts användningsområde mindre än vad det skulle kunna vara genom att få det att verka exklusivt för olika grupper. Ett typiskt sådant exempel är tjej- och killkläder för barn. Även om barn inte har börjat se tillräckligt olika ut fysiskt för att olika skärningar och så vidare ska behövas så skapar man artificiella skillnader genom att könskoda kläderna. Detta leder såklart till att användningsområdet begränsas, du kan till exempel inte låta den rosa tröjan gå i arv från din dotter till din son utan måste köpa en ny istället. Vem tjänar på detta, om inte tillverkaren.

Samma sak gäller för mans- och kvinnorakhyvlar. Det är ju fan ingen större skillnad egentligen, och det finns inte heller något behov av en särskild kvinnorakhyvel. Ändå skapas den, vilket i sin tur skapar en känsla av att mansrakhyveln är fel. Plötsligt måste ett hushåll med en man och en kvinna äga två rakhyvelsskaft istället för ett. Det är helt enkelt ett mycket smart sätt att öka folks efterfrågan på.

Företag tjänar pengar på att uppväcka behov hos människor. Att då säga att det är människorna som ska sluta med att ha dessa behov tror jag är att börja i fel ände. Jag tror inte att vi har dessa behov naturligt, utan att de är skapade av företag som tjänar stora pengar på dem.

Vetenskapskvinnor.

Herregud. Denna video är ju helt jävla otrolig. Den är menad att locka kvinnor in i vetenskapen och är skapad av Eu-kommissionen. Man undrar hur fan de resonerade när det tyckte att ett bra sätt att locka tjejer var att visa att man kan forska på ”tjejgrejer” som läppstift och nagellack. Det är ju inte som att någon är intresserad av dessa produkter på den nivån att de vill veta hur de sitter ihop rent kemiskt bara för att man själv använder dem.

Jag har ett tips: om ni vill ha in mer kvinnor i vetenskapen, sluta diskriminera kvinnor när ni tillsätter forskare och doktorander på universiteten. Utöver det vore det en schysst grej om man kunde sluta kräva av kvinnor att de ska vara bra på precis allt, och istället låta dem närda in sig som man gör med män. Men det är väl för mycket begärt, får man anta.

Hur kan du vara villig att offra ditt barn på ojämställdhetens altare?

När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!

Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.

Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.

Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.

Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Vad menar jag egentligen?

Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.

Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.

Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.

Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.

Ger man genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder

Hejsan. Skulle aldrig ha skrivit negativt om genusdebatten, inte för att någon genusmänniska blivit förbannad utan för att det kommer en massa troll och ba: ”men då kanske du ska överväga biologism” på grund av att det finns ”sanningar” som forskats fram på ”toppuniversitet” (utan att hänvisa till vilka). Man ba: eh nej, jag skriver här en kritisk sak om ett fenomen i den interna debatten. Det betyder inte att jag övergett hela iden. Tagga ner, för guds skull.

För övrigt är jag inte det minsta bevandrad på området vetenskap eller genusvetenskap. Jag vet inget om sånt, jag vet inte hur man bedömer forskningsrapporter eller vilka tidningar och universitet som anses tillförlitliga. Vad jag däremot vet är att det inom genusteori ingår att till viss del ifrågasätta sättet som forskning idag bedrivs på, och ifrågasätta objektivitetsanspråket som forskning i regel gör. Det tycker jag låter bra, men det upprör såklart vissa personer inom forskningsvärlden.

Det finns säkert jättemycket dåligt att säga om genusforskning. Jag har vissa idéer som jag nog sparar i mitt huvud till ett längre inlägg när jag vet mer. Men grejen är att jag är inte genusvetare, jag planerar inte att läsa genusvetenskap, jag läser inte genusvetenskapliga tidsskrifter och så vidare. Däremot tror jag att mycket av könstillhörigheten är socialt konstruerad. Inte allt, absolut inte, men mycket.

En annan person skrev att genusforskningen har väldigt lite intern revidering och kritik i förhållande till andra vetenskapliga fält. Om det är så så är det ju dåligt och något som borde belysas och tas tag i. Men som sagt, jag baserar inte min uppfattning om sakernas tillstånd på genusforskning utan på vad jag observerar, och det jag ser är att kön skapas till stor del socialt. Konstigare än så är det inte.

Lär er skilja på personer som tror att kön skapas delvis socialt och på någon genusforskningsvurmare. Jag har fan aldrig skrivit något om genusforskning här. Inte för att jag ogillar det, men för att jag inte vet något om det. Vad rör det mig att någon fått en kvarts miljon att forska på trumpeten som genussymbol (det där eviga exemplet på hur kasst det är med genus)?

Nåja. Kontentan är att om man ger genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder. För övrigt tror jag såklart att det finns både biologiska och sociala skillnader. Miljö och gener, liksom. Inga konstigheter. Men jag är lite mer intresserad av att diskutera det sociala eftersom det går att förändra.

Jag är så trött på genus.

Vet ni vad jag är trött på? Genus! Seriöst. Jag orkar inte mer ”genusdebatt” och rosa och blåa t-shirts för pojkar och flickor, om ”hen” och om att flickor ska vara söta och duktiga och pojkar tuffa och hårda. Fan vad det tjatas och gnatas om detta.

Visst finns det viktiga genusfrågor. Som till exempel kärlek och vänskap, hur relationer formar sig utefter kön. Jätteviktigt. Men typ vilken färg någon har på sin tröja eller vilket fritidsintresse någon har är fan inte så jävla samhällsomstörtande. Ja, jag vet att det ingår i en större kontext men jag tycker fortfarande att det finns en tröttsamhet i det eviga tjatet om ytligheterna, samtidigt om man ofta ignorerar de enligt mig stora frågorna. För visst är relationer viktigare än tröjor och fritidsaktiviteter? Eller?

Ganska ofta sägs det av människor som analyserar strukturer att ”visst, det finns det (inom samma fält) som är viktigare men nu väljer jag att ta upp det här, gå och starta din egen debatt”. Och ja, det är en legitim invändning men just nu så känns det som om hela genusdebatten har slukats upp av diskussioner om disneyfilmer och barnleksaker.

Och att det talas så mycket om just barn känns så symptomatiskt. Visst kritiserar vi primärt vuxnas förhållningssätt till barn, men det är ändå barnen som ska formas och föra jämställdheten vidare. Det viktiga är vad man för över på ungarna, inte att ifrågasätta sin egen normbundenhet i resten av livet.

Inget perspektiv är särskilt mycket värt om man inte vågar ta i de svåra frågorna. Om man inte vågar verkligen fundera kring sina egna beslut. Och nu pratar jag om mer än att strunta i att raka benen. Jag talar om samlevnadsformer, om kärlek, om hur vi organiserar våra liv. Det är svåra beslut, sånt som tar tid och ork och då är det mycket lättare att bara köra vidare i samma spår.

Jag orkar inte med detta ständiga självgoda återupprepande av självklarheter. Nej, det är inte självklarheter för alla och det tål att upprepas i nya sammanhang men inom genusdebatten är det självklarheter, redan vedertagen sanning. Jag tycker att det kan bli ett sånt klagande på andra utan att sätta sig själv och sina egna värderingar i kontext. Utan att våga ta tag i de stora frågorna, frågorna som går utanför färgen på ens barns tröja.

En rörelse som inte vågar diskutera, utmana och ta ställning kommer förr eller senare att bli irrelevant. Det blir bara ett evigt ryggdunkande och pajkastande på meningsmotståndare. Det är politiskt självmord. Jag tycker att genusdebatten har kört in i ett spår där man bara harvar runt utan att komma framåt. Jag skulle vilja ha en diskussion som sträcker sig utanför leksaker och tröjor, en diskussion där man vågar vara självkritisk .

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Varifrån kommer den här uppfattningen?

Det finns ju en massa olika typer av ”hen”-användare som är mer eller mindre extrema. Jag tillhör dem som använder det när jag talar i allmänna termer eller när jag inte vet könet. Jag ser det mer som ett praktiskt ord än något revolutionerande ur feministiskt perspektiv. Att ”hen” skulle vara något slags slagträ som vi kan riva ner könsbarriärer med tror jag helt enkelt inte, däremot har det hjälpt till att dra igång en intressant debatt.

Det ryktas ju om folk som använder ”hen” fast de vet könet på personen ifråga. Jag har dock ingen aning om vilka dessa personer skulle vara. Alla jag snackat med eller hört talats om tycker typ som jag: det är ett praktiskt ord i sammanhang där könet är okänt men när man vet könet kan man lika gärna säga hon eller han.

Varför har folk den här uppfattningen om ”hen”? Handlar det bara om det där genusdagiset eller?

Genus och feminism är inte samma sak.

Jag har funderat lite på det här med att människor som talar om genus antas vara feminister automatiskt. Det är väl visserligen inte så konstigt med tanke på att de flesta som talar om genus faktiskt är det, men genus och feminism är ju faktiskt inte samma sak, i alla fall inte som jag uppfattat det.

Det väckte ju visst motstånd när jag definierade feminism såhär:

Hannah kom med en annan definition av feminism, som löd såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Detta kan ju absolut ingå i en feministisk världsbild men jag tycker inte att det kan sägas utgöra grundstenen i den. Snarare är det där en definition av vad genus är. Även om genus och feminism ofta är nära sammanlänkat så är det inte av nödvändighet samma sak, för genus har inget automatiskt perspektiv på könsmaktsordningen utan egentligen bara på normer och normbrytande. Bara för att man har ett genusperspektiv betyder inte det att man anser att kvinnor är strukturellt förtryckta, vilket jag anser är en absolut nödvändighet för att kalla sig feminist.

Du kan ha ett genusperspektiv på kön och tycka att det är män som är strukturellt förtryckta och kvinnorna som är vinnarna i samhället. Du kan även vara feminist utan att tro på genus, inte för att jag tycker att det är särskilt vettigt men ändå.

Jag tycker att det är tråkigt att genus och feminism ses som en enhet istället för att feminism ses som en ideologi och genus som en analysmetod och verklighetsbeskrivning som kan användas för att uppnå ett jämställd samhälle. Det är så jag skulle välja att beskriva de båda fenomenen.

Det finns en stor risk för att använda feminism och genus som synonymer eftersom man kan komma att urlaka feministbegreppet och ta ifrån det den grundläggande betydelsen: en politisk ideologi som säger att kvinnor är förtryckta. Om man börjar prata enbart om könsroller i feminismens namn och slutar prata om att kvinnor faktiskt generellt har det sämre i samhället så suddar man ut en otroligt viktig del från den feministiska agendan.

Jag tänker inte sitta och säga att jag tror att män och kvinnor har lika mycket att tjäna på feminismen för det tror jag verkligen inte. Visst har män och något att tjäna på ett ifrågasättande av könsroller men framförallt så är det kvinnorna som har att vinna på att bli jämställda med männen. Jag har extremt svårt att se en person som förnekar att kvinnor generellt är underordnade män och bara ser till könsroller som något som skadar alla lika mycket som feminist, då är man snarare jämställdist eller humanist. Och det behöver inte vara något dåligt med det, men man ska inte urlaka en ideologi genom att i dess namn förneka dess grundpelare.