Men för helvete.

Blir så jävla trött av att läsa sånt här. Att en person som sysslar med politik vräker ut sig saker som dessa är fan pinsamt, oavsett vilket jävla block man tillhör. Vad ska vi behöva säga för att du ska fatta? Hur många rapporter om att lågutbildade får sämre vård, lever kortare och har mycket större fysisk och psykisk ohälsa behöver det komma för att personer som dessa ska förstå att klassklyftor är ett jävla samhällsproblem. Att det inte handlar om enskilda individer som var och en för sig kan kämpa och göra fristående val utan att det handlar om stora folkgrupper som lever i helt olika verkligheter, med helt olika förutsättningar, bara beroende på i vilken familj de har fötts. Det spelar nog ingen roll hur mycket bevisning man langar för att klass finns och spelar roll för dessa människor vill helt enkelt inte fatta att det är så.

Bilden är tagen från Sofia som för övrigt skrivit formidabelt om saken.

Klassrelativisering.

Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?

Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.

Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.

Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.

Problemet med klassresor.

Ofta när det talas om klass inom mer liberala kretsar så talas det om klassresor. Det sägs att det där med klassklyftor inte riktigt är ett problem så länge klassresorna kan gå relativ smidigt för de som har resurser i form av läshuvud, kämparglöd eller företagsidéer. Jag håller med om att det är bra med en stor rörlighet i samhället, något som underlättas av fri skola, sjukvård och så vidare. Däremot så tycker jag att klassresor är en billig lösning på klassklyfteproblematiken.

För det första så är klassresor generellt sätt enklare i länder där klassklyftorna är mindre. Ni vet ju att det är i Sverige snarare än USA som den amerikanska drömmen gå i uppfyllelse? Men grejen är framförallt denna att alla faktiskt inte vill göra någon klassresa. Många människor vill jobba som till exempel vårdbiträde, butiksbiträde eller barnskötare, de vill inte utbilda sig och bli jurister eller läkare utan vill ah ett vanligt kneg som man kan gå till på morgonen och gå hem från på kvällen med en lön som man kan leva på.

Grejen är att man ska kunna leva ett drägligt liv om man jobbar heltid, oavsett som det är som läkare eller vårdbiträde. Man ska inte behöva leva på marginalen bara för att man inte har tagit sig för att utbilda sig till något högstatusyrke. Därför är klassreseretoriken förrädisk, för den lär oss att det enda sättet att ha en dräglig tillvaro är att förflytta sig upp på samhällsstegen. Varför inte ha som mål att alla ska kunna ha en dräglig tillvaro, oavsett om man är klassresenär eller ej?

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt.

Jag läser denna krönika i ETC om den oäkta vänstern. Den handlar om det här med att vänstermänniskor gärna lyfter fram sig arbetarklassbakgrund för att de ska få ha något att säga till om. Och så är det den där vanliga, uttjatade svadan om att man minsann ska få lov att vara vänster fast man kommer från medelklassen eller överklassen och att man varken ska vara stolt över eller skämmas för sin bakgrund, ty den bara ”är” och säger egentligen inget om människan.

Att även människor som tjänar på alliansens politik röstar rött är givetvis utmärkt, men jag kan bli så förbannat trött på detta snyftande från privilegierade människor när de inte få komma till tals lika mycket när diskrimineringen av andra grupper diskuteras. Ungefär som feministiska män som tycker att det är usch och fy att kvinnor har ett visst tolkningsföreträde när det kommer till kvinnofrågor. Det är skitbra att ni finns, alla feministiska killar, men det är faktiskt så att feminismen handlar om kvinnor som blivit förtryckta och som ska slta vara det, inte om att män ska få ytterligare ett område där de kan vara experter och ha ”rätt”.

Samma sak gäller medel- och överklassmänniskor i arbetarrörelsen. Givetvis behövs de här personerna, men vi (ja, jag räknar faktiskt mig själv som en medelklassperson som i alla fall i viss mån engagerar mig i arbetarrörelsen) kan av naturliga skäl inte ta samma plats som de personer som denna rörelse faktiskt gäller, de personer som faktiskt har en grund till att engagera sig som utgår från deras levnadsvillkor.

Människor från medel- och överklassen är vana vid att ha tolkningsföreträde i olika frågor, därför blir de lätt lite gnälliga när de plötsligt inte har de längre. Då skriver de gärna debattartiklar och krönikor om att man minsann visst kan vara vänster utan att behöva vara arbetarklass. Och ja, det är sant, men lika lite som man ska komma och tro att man kan berätta för kvinnor hur det är att vara kvinnor så ska man som medelklass komma och tro att man kan berätta för arbetarklassen hur det är att vara arbetarklass.

När människor från arbetarklassen skriver blogginlägg om sin klassbakgrund, om de kulturmarkörer som hör till arbetarklassen, om hur de upplevt sina villkor, om vad de har varit med om som människor från medel- och överklassen faktiskt inte kan förstå så börjar dessa människor direkt tala om arbetarklassromantisering. De vill inte acceptera att det finns saker som de faktiskt inte vet lika mycket om som de som har varit med om det själva, att det finns situationer och känslor man inte kan läsa sig till utan som man måste uppleva för att förstå fullt ut.

Att engagera sig i kampen för förbättrandet av någon annans sociala villkor är en bra sak, men att komma in och hävda tolkningsföreträde i dessa frågor är kontraproduktivt. Det riskerar att utveckla sig till en förlängning av det gamla vanliga förtrycket, där den utsatta gruppen förlorar rätten att själva sätta ord på och tolka sin livssituation. Där en reell kamp för bättre levnadsvillkor förvandlas till någon slags filosofisk ordlek och människorna som det faktiskt handlar om förlorar rätten att själva delta i samtalet. Det kräver ödmjukhet att som medel- eller överklass engagera sig i arbetarrörelsen. Det kräver att man är medveten om att man själv för en gångs skull inte har tolkningsföreträde, utan måste lyssna och försöka förstå berättelser från de som faktiskt är berörda.

Nu menar jag inte att med som medel- eller överklass inte personligen skulle kunna vinna på klasskamp, jag är övertygad om att även mina egna livsvillkor skulle förbättras om vänstern fick sig ett uppsving. Eftersom arbetsmarknaden för unga ser ut som den gör så har jag mycket att vinna på att villkoren förbättras, oavsett min klassbakgrund. I en sådan kontext kan mina personliga berättelser och upplevelser ha ett stort värde. Men det är skillnad på att belysa att alltfler människor än de från arbetarklassen såsom den av tradition definieras kan dra nytta av att samhället går åt vänster och på att hävda lika stor rätt att hävda sig om villkor som faktiskt är specifika för en viss grupp människor.

Jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Hemma i Stockholm bor jag i Enskede, några hundra meter från ett område som kallas Pungpinan som är det område i Stockholm där det bor allra minst personer med utländsk härkomst. Om man går ungefär en kilometer kommer man till Skarpnäck. Skarpnäck är absolut inte en av de ”värsta” förorterna i Stockholm utan har ganska bra rykte, men det var ändå så att man var lite rädd för att gå dit när man var liten, att en kompis till mig som bor där hörde skottlossningar på natten. Jag har även hört att det inträffat en drive by-skjutning i någon slags gänguppgörelse. Jag gick högstadiet i Bagarmossens skola och där blev skillnaden tydlig. Skillnaden mellan de som bodde i Enskede, som har föräldrar som jobbar som arkitekter och jurister och de som kom från Skarpnäck. Inte så att jag hade det lätt hela tiden, men jag hade föräldrar som stöttade, ett rikt ordförråd, ambitioner till något mer än att klara mig med nöd och näppe och ganska lätt i skolan. Jag behövde inte bry mig om något mer än den sedvanliga tonårsångesten, jag hade ingen pappa som var alkoholist eller ensamstående mamma som gick på socialbidrag. Jag minns när min svensklärare berättade att det var några i de andra klasserna som aldrig hade läst en bok i hela sitt liv, något som för mig var chockerande.Jag förstod liksom inte hur det var möjligt.

På den tiden hatade jag de i min klass som hade det som värst. Jag minns en kille som var riktigt riktigt svinig och korkad, som knappt klarade g i alla ämnen. Jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och jag hade absolut inga problem med att hålla långa tal om hur dum i huvudet han var. Visserligen berättigat i dåläget, ty han var verkligen elak inte bara mot mig utan mot många andra i klassen också. Senare fick jag höra att hans pappa var en av de lokala alkisarna och att han tydligen hade misshandlat hans mamma. Jag minns också när jag blev misshandlad av ett gäng från skolan varav jag sedan såg den ena i jobbjakten på kanal5, hans ensamstående mamma hade varit arbetslös otroligt länge och ha hade mått så dåligt hemma att han hamnat på glid. Sådant ger perspektiv, perspektiv på att jag kanske inte var så jävla utsatt som jag kände mig då.

Jag är knappast någon överklassperson, snarare tillhör jag surdegsmedelklassen med släktsommarställe i skärgården, föräldrar som haft tillräckligt mycket framförhållning för att ställa mig i bostadskö när jag föddes men som inte skulle köpa en lägenhet åt mig. Men det är stor skillnad på levnadsvillkoren där jag bor och dem en kilometer bort. Inte så att alla som bor i Skarpnäck är underklass, det finns en del fina bostadsrätter där, men det handlar om ett snitt.

Om alla mina gamla plågoandar skulle bestämma sig för att hyra en buss och åka från Skarpnäck till Pungpinan så skulle jag inte protestera. Även om dessa personer slagit mig, mobbat mig och betett sig som skit under hela min uppväxt så känner jag ärligt talat inget behov av hämnd. För jag vet att när jag satt hemma och åt mysiga familjemiddagar och spelade alfapet så bråkade dem med sina föräldrar, medan jag kunde ha mina vänner på besök i flera timmar, baka kakor och dricka te så var de tvungna att sitta och frysa i Kärrtorps centrum för att de inte hade några välkomnande hem att gå till, medan jag var ledsen över att jag för första gången på ett år ”bara” fått vg på ett skolarbete så kämpade dem med extraengelskan.

Det var inte mitt fel att de hade det som de hade, det tycker jag inte idag heller. Men jag tycker att det är viktigt att man pekar på skillnaderna som finns i samhället, mellan de som har mer och de som har mindre. Och i det syftet så känner jag mig gärna som ett djur i bur i några timmar, för jag vet att resten av tiden är det de som är föremål för polisens knarksatsningar, de som är föremål för reportage om stökiga ungdomar, de som är föremål för tv-program där man göra om samhällsproblem till individuella sådana och de som Jan Björklund vill ta bort högskolekomptenskravet för. Och jag vet att det är fan inte mig det är synd om.

Varför jag inte vill ha någon jävla galleria vid Slussen.

Marcus Birro har i vanlig ordning skrivit en krönika där han ondgör sig över kulturvänstern, något som verkar vara ganska populärt just nu. Hon skriver om dessa personers förakt mot gallerior.

De stora, inflytelserika kulturmänniskorna slåss nu för att Slussen ska bevaras, eller i alla fall inte förvandlas till galleria. Galleria är ett av de vidrigaste orden kultur­eliten vet. Gallerior kryllar nämligen av vanligt folk. Sådana där som småmyser framför Melodifestivalen och gärna promenerar i gallerior och handlar sladdar på Clas Ohlson.

Som om det skulle tyda på något slags folklighetsförakt att tycka att det är något negativt att det offentliga rummet mer och mer kommersialiseras och glasas in. Jag förstår kritiken mot den såkallade kulturvänstern i det att vissa verkar vilja tvinga på sina intressen, som teater och böcker, på alla i någon slags folkbildningsanda.

Men att jag inte vill att mer utrymme ska gentrifieras in i galleriaträsket har inte att göra med att jag tycker att teater är en mer värdig underhållningsform, det handlar om att jag tycker att det måste finnas platser där folk kan mötas utan att det ska centrera kring att konsumera. Dessa platser blir det färre och färre av och det tror jag är något mycket negativt även för ”vanligt folk”. Man ska inte behöva ha pengar för att ha något att hämta i det ”offentliga” rummet.

Jag minns när jag var typ 15-16 och hängde på Lava. När jag var i den åldern var Lava (i kulturhuset) fortfarande ett ställe man kunde gå till bara för att hänga och jag vet hur mycket det betydde för många. Nu så finns det inget sådant längre utan ungdomarna är förpassade till att hänga på plattan och blir ständigt bortkörda.

Jag hade som tur var ett hem som var drägligt att vara i och där jag dessutom hade fri lejd för att ha med mig vänner så min ungdom behövde som tur är inte präglas av detta. Däremot vet jag många som inte hade så trivsamma hemförhållanden och dessutom var jävligt panka jämt och jag fattar verkligen hur mycket det måste ha sugit för dem. När det offentliga rummet dessutom ständigt krymper så blir det bara svårare.

Och detta rör sig ju om ungdomar som ju ändå har ungdomsgårdar att tillgå, om än i begränsad utsträckning. Men för en 20-åring utan gynnsamma hemförhållanden är det himla svårt att aktivera sig utan att spendera, något alla inte har medel för. Jag menar inte att alla ska få pengar, jag menar att det måste finnas saker att göra, ställen att vara på, där konsumtion inte är ett krav. Att det krävs närmare en tusenlapp i månaden för att ta sig runt är illa nog, speciellt om det inte finns något att ta sig till.

Så bygg för guds skull ingen jävla galleria vid slussen. Ni behöver inte bygga något kulturhus heller men nu får gärna upprätta platser där man kan vara utan att det ska behöva kosta. Det behöver inte handla om att folk ska se på finteater eller läsa böcker, bara om att man ska kunna träffas på sina egna villkor även om man saknar ett hem. En galleria är inte en sådan plats.

Där dagens ungdom hänger.

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Olika sorters folkbildning.

Lisa Magnusson har skrivit ett bra inlägg om white trash och folkbildningsidealet.

Vi har kommit att likställa bildning med intelligens, fastän det inte alls är samma sak. Det är ju liksom inte Tabita det är fel på utan föreställningen att hon är oss underlägsen för att hon inte besitter borgerligt god smak utan röker under fläkten, har så många engångsligg att hon inte ens vet vem som är far till hennes son och tycker att det är snyggt med tribaltatueringar.

Att se ner på en människa för att hen har dålig smak och saknar bildning är högstadiefasoner och inget en vuxen människa bör ägna sig åt. Jag har själv kämpat mycket med att tvätta bort de instinktiva känslorna av högmod jag infinner sig när jag talar med någon som saknar för mig väldigt grundläggande kunskaper.

Däremot anser jag att white trash, eller snarare obildade människor, är ett problem bara i sig självt. Jag tycker inte att folkbildningsidealet behöver handla om att se ”folket” som någon slags homogen och obildad massa som man försöker rädda ur deras intellektuella mörker medelst påtvingande av information. I mina ögon handlar det snarare om att utgå från att människor är kapabla till att resonera och förstå, men ge dem verktygen för att kunna göra det. Om man inte har ett tillräckligt språk eller inte ens vet grundläggande om hur ens egen kropp fungerar så blir det tyvärr svårt att använda sin intelligens även om den kanske finns inom en. För intelligens är liksom ingenting man föds med och som sedan är konstant, det är en talang som måste utvecklas och tränas.

Sedan finns det absolut en massa bildning som är onödig, som man kan klara sig utan. Jag skulle till exempel inte sakna kunskapen jag har om konst om den försvann, men nu när den finns där så uppskattar jag den och använder den. Dessutom gör den marginella kunskap jag redan har att det blir lättare att skaffa sig ny kunskap inom samma område för att jag kan sätta nya upplysningar i kontext.

Folkbildning är bara äckligt när det kommer ur ett ovanifrånperspektiv, när det handlar om att ”bildade” (ofta överklassen) ska trycka på obildade sina perspektiv. Det är för det första inte särskilt effektivt eftersom kunskapen ofta är lösryckt och kontextlös, men det förstärker även det tolkningsföreträde som överklassen ofta tenderar att tillskriva sig. Men folkbildning i den meningen att ge människor en stomme av information, som till exempel ett mer avancerat språk, för att de sedan ska kunna bygga på kunskapen själva, det är bra.

Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund.

Vissa har tagit illa upp över mitt inlägg om ”saker jag avskyr” och påpekar att ”alla” minsann inte är på det sättet jag beskriver. Jag förstår ju varför inlägget är provocerande i sig men jag vill bara förtydliga att det jag stör mig på är personer som är just som jag beskriver varken mer eller mindre.

Det finns gott om människor som tycker att arbetslinjen är bra med goda skäl och dem kan jag absolut respektera även om jag personligen inte håller med dem. Det finns också gott om människor som ser att det finns till exempel klasskillnader men som helt enkelt inte ser det som politikens uppgift att jämna ut dem. Jag håller inte med dem heller, men jag tycker inte illa om dem.

Vad jag tycker är provocerande är inte personer som har andra åsikter än jag själv. Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund. Man behöver inte tycka att det är ett problem att det är så eller vilja lösa det på politisk väg, däremot så är det bara idioti att förneka förekomsten av det. Jag tycker helt enkelt inte att man ska syssla med politik om man inte kan se att det finns andra saker som styr människors livsöden än deras ”fria val”.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.