Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

patriarkatet

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

wpid-img_20141204_113519.jpg

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.

Om problemet med att förklara patriarkatet med ”uppfostran”.

Det finns en tendens inom många feministiska diskussioner att prata om kvinnoförtryck som enbart eller i alla fall främst en fråga om uppfostran, alltså att kvinnor ”uppfostras” till att ta en speciell roll och sedan helt enkelt gör det. Detta är problematiskt av flera skäl.

För det första så är det en liberalfeministisk tolkning av förtryck, eftersom det implicerar att ”lösningen” är att kvinnor helt enkelt ska bete sig mer som män och ”ta för sig” mer. Problemet är att kvinnor som beter sig ”manligt”, alltså typ ”tar plats” och liknande straffas, på samma sätt som män som beter sig ”kvinnligt” inte alls hamnar i en underordnad position på samma sätt som kvinnor gör, snarare hyllas de.

En person som omgivningen anser vara kvinna kommer att bedömas enligt en annan tolkningsram än den som anses vara man, och behandlas utifrån detta. Detta får mycket påtagliga konsekvenser för individen, till exempel kan denna utsättas för våld, diskriminering som kan ge materiella konsekvenser och så vidare.

När en bara talar om uppfostran så blir det som att säga att det enbart är vår barndom som bestämmer vår plats i samhället, inte den materiella verklighet vi lever i just nu. Ansvaret hamnar med detta synsätt på individen, även om denna kan ”skylla” på sin barndom är det i nuläget den som måste bryta mönstret genom att agera annorlunda.

För det andra så implicerar det att det skulle vara en del av kvinnors ”personlighet” eller vad en nu ska kalla det att vara förtryckta. Denna syn får som konsekvens att en antar att patriarkatet inte kan upphävas på något annat vis än genom att skola in nya generationer i ett annat sätt att tänka och vara. Detta är också en syn som förekommer relativt ofta, till exempel när människor talar om att det är viktigt att feminister skaffar barn eftersom de antas kunna uppfostra dessa barn på ”rätt” sätt, som om det vore mer omstörtande än att i sitt eget liv vägra gå med på att skaffa barn på patriarkatets villkor.

Detta innebär att en bortser från det motstånd mot förtryck som kvinnor faktiskt gör hela tiden i sin vardag. Det är inte som att patriarkatet flyter på utan motstånd, eller någonsin har gjort det. Kvinnor, även de som inte är feminister, gör motstånd mot sin situation. Ingen lägger sig platt under männen, accepterar deras överläge utan att förhandla. Men eftersom förhandlingen alltid sker på patriarkatets villkor går kvinnan såklart alltid ut som ”förlorare” i någon mening, det innebär dock inte att hon resignerat inför och accepterat förtrycket, det innebär bara att möjligheterna till motstånd är begränsade.

När jag har blivit förtryckt i olika situationer så är det inte som att jag inte har märkt av det. Det har varit så att jag saknat orden för att beskriva det som har skett, men det har alltid varit något som skavt när män har förminskat mina upplevelser, inte tagit ansvar för relationer och så vidare. Mitt motstånd är inte ett resultat av min feministiska kunskap, utan min feministiska kunskap har tvärtom utvecklats ur ett motstånd som kommit naturligt.

När jag underkastat mig har det inte handlat om att jag ”accepterar” det som sker för att jag lärt mig att det är så det ska vara, utan snarare att jag inte har sett några andra alternativ eller att jag bedömt (korrekt eller inte är svårt att säga) det som mer gynnsamt att trots allt delta i relationen på de villkor som erbjuds.

Om jag hade erbjudits att inte vara förtryckt i dessa situationer hade jag naturligtvis valt det, men grejen är att detta alternativ aldrig existerat då vi lever i ett patriarkat. Det handlar istället om en ständig balansgång mellan överlevnad och bekvämlighet, som ofta nås genom att underkasta sig, och självständighet, frihet och att vara sann mot sig själv. Denna balansgång är mycket påtaglig, och den utövas även av de kvinnor som saknar feministisk medvetenhet, helt enkelt eftersom vi är tvungna till det. Men om valet att slippa detta plötsligt uppenbarade sig hade det såklart varit enkelt för en stor majoritet. Det är inte som att vi vill vara förtryckta, vi bara är det.

Givetvis påverkar det mig som person att vara förtryckt som kvinna, men detta är en process som sker hela tiden, inte någon slags internaliserat rest från min barndom. Jag rör mig som kvinna i den här världen, omgivningen bemöter mig som kvinna och förtrycker mig som kvinna. Det spelar ingen roll om jag har blivit uppfostrad ”som en pojke”, för det är min position i min nuvarande verklighet som spelar roll.

Patriarkatet handlar om mäns makt, inte om att män gynnas.

Det finns en sköj uppfattning om att patriarkatet skulle vara en struktur som ”gynnar män”, som om det fanns någon mansälskande gud om bara gjorde så att det blev bra för män sådär i största allmänhet. Det här är en jättemärklig uppfattning. Jag tror aldrig jag har sett en feministisk teoretiker definiera patriarkatet som en struktur som ”gynnar män” sådär i största allmänhet (såpass oseriös teori???), däremot som en struktur i vilken män har makt över kvinnor (och äldre män makt över yngre).

Det säger väl förvisso sig självt att den som har makt ofta gynnas av detta, då den som har makt i högre grad kan styr situationer till sin fördel. Men en person kan ha makt och göra sjukt dåliga grejer av den makten, även för sig själv. Det är inte helt ovanligt att män använder sin makt för att fucka upp sitt eget och andras liv, det ändrar inte det faktum att det är de som sitter på makten i situationen. Män kan också fucka upp så att de förlorar makt, men faktum kvarstår att de har haft makt att styra sig tillvaro i högre grad än kvinnor.

IMG_20141129_083903

Strukturer har inget eget liv på det sätt som de som kritiserar idén om patriarkatet på dessa premisser försöker få det till. En struktur utgör ett ramverk för vår existens i detta samhälle, våra handlingar, våra relationer och så vidare. Det är ingenting som styr oss rakt igenom, vi har fortfarande utrymme att välja, och män har detta utrymme mer än kvinnor eftersom de har mer makt. Att män gör ”dåliga” val och får ett sämre liv motsäger inte patriarkatet, lika lite som det göra det att kvinnor gör ”bra” val och därför får ett bättre liv. Att du lever i en struktur där du relativt sett har mer makt gör inte att du kan göra vad som helst utan att få konsekvenser, på samma sätt som kvinnors relativt sett mindre makt inte gör att de helt saknar inflytande.

Jag tänker att detta delvis hänger ihop med den retorik som ibland förekommer bland feminister, där en talar om ”patriarkatet” som något fristående från människorna i detta samhälle. Det kan ju vara relevant i vissa fall, men ofta säger folk ”patriarkatet” när det faktiskt handlar om faktiska mäns faktiska handlingar. Det är som om detta ”patriarkat” hade ett eget liv, som om det var någon slags intelligent kraft som bara råkar göra så att män får det bättre på kvinnors bekostnad, helt utan att faktiska män och kvinnor gör något särskilt. Detta är en väldigt problematisk uppfattning eftersom det osynliggör männens del i det hela; det talas bara om kvinnors utsatthet för detta ”patriarkat”. Det enda som syns är ett offer för ett abstrakt förtryck, kvinnans ”speciella” situation blir tydlig medan mannens situation och makt fortfarande anses irrelevant.

Typ såhär; det är patriarkatet som gör att män så ofta kommer undan med sexuellt våld, att skulden så ofta läggs på kvinnorna och så vidare, men det är faktiska män som utövar sexuellt våld. Det är patriarkatet som premierar heteromonogamin som relationsform, men det är faktiska män som ingår i dessa relationer och förtrycker sina kvinnliga partners. Detta måste också belysas, för patriarkatets upprätthålls av män som agerar på detta sätt.

I mina ögon är det ganska ointressant och män är lyckliga eller olyckliga, deras makt över mig blir inte mindre för att de själva lider av den. Oavsett hur olyckliga de är har det fortfarande makt i egenskap av män, och det är detta är feminism handlar om. Det är inte något allmänt livsförbättrarprojekt, utan det är en fråga om att förändra ett väldigt tydligt och specifikt förhållande i samhället, nämligen patriarkatet.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

wpid-img_20141120_120310.jpgResultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Män har inget emot att ses som idioter.

IMG_20141107_162622Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.

Jag har ju skrivit om det här med makten att begära tidigare:

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

Och jag har utifrån det här funderat lite på mäns reaktioner när de ”förvägras” kvinnor.

Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.

IMG_20141112_133948

Grundtillståndet för mannen är att han förtjänar kvinnor just för att han är man, det räcker med att han inte gör något direkt fel. Han tänker sig inte att det är relevant att kvinnorna ska få ut något särskilt av att ha en relation med honom, utan ser det snarare i termer av att han inte aktivt beter sig på ett sätt som gör honom oförtjänt av en relation. Många kvinnor internaliserar också den här idén genom att resonera i termer av att ”han är så snäll” och liknande, utan att sätta något större värde vid att de ska ha en relation som får dem att må bra, att utvecklas.

Jag tänker att denna föreställning är någon slags kärna när det kommer till mäns våld i detta samhälle. Eftersom de känner sig berövade på sina rättigheter när de inte får tillgång till kvinnor på det sätt de önskar, till exempel när kvinnan de lever med (”deras kvinna”), inte glatt underkastar sig alla deras nycker, så blir det ”naturligt” att ta till våld. Våld är något en tar till när en upplever sig ha legitimitet till det, och eftersom mannen uppfattar situationen som att hans legitima anspråk inte har besvarats så är våld ”möjligt”. Våld hade inte varit ”möjligt” på samma sätt om han inte hade ansett sig ha någon legitimitet i grunden. Visst hade rent fysiska våldshandlingar kunnat förekomma, men de har inte samma betydelse om personen som begår dem inte kan stå fast vid sina anspråk och kunna hävda sin ”rätt” genom upprepade våldshandlingar. Att kunna använda våld som maktmedel bygger på att en själv uppfattar våldet som legitimt, så att en kan framhärda i det. Det är därför mäns våld är så skrämmande, för att det uppfattas som legitimt av dem själva och därför obehindrat kan användas för att få det de vill ha.

IMG_20141112_132912Detta hänger såklart ihop med makten att begära; eftersom män tänker sig att deras anspråk är legitima så kan de obehindrat formulera dem, för att sedan söka efter att få dem tillfredsställda med vilka medel som nu står till godo. De kan formulera dessa anspråk eftersom de vet att de också har en legitim rätt att sträva efter att tillfredsställa dem. Det blir meningsfullt för dem att göra dessa anspråk, att formulera dessa begär, eftersom de kan agera på dem.

Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. Att aktivt använda våld som ett kontrollmedel för att få något en har en naturgiven rätt till är inte på samma sätt något som kvinnor kan göra gentemot män. Det förekommer säkert, men det ingår inte i hur kvinnor generellt lär sig att förhålla sig till världen.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

Arkiv