Etikett: politik

Man har inte rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.

Diskuterade i vanlig ordning lite om det här med kvinnohat på nätet angående denna text på aftonbladet. Någon tyckte typ såhär: ”menar du att man ska ha övervakning på dessa personer?”. Eh ja, det tycker jag verkligen. Jag är absolut inget fan av ökad allmän övervakning, däremot tycker jag givetvis att polisen ska göra det jobb de gör irl även på nätet. Om en person skrek ”jävla hora jag ska döda dig” på öppen gata skulle det vara kriminellt och en polisiär fråga, samma sak borde gälla den som skriver det på internet. Jag tycker inte att det är några konstigheter.

Den som på goda grunder är misstänkt för brott kan till exempel utsättas för telefonavlyssning eller husrannsakan. Detta tycker jag är helt i sin ordning. Man ska inte avlyssna alla, polisen ska inte ha allmänna rättigheter att gå in i varje persons hem, men finns det goda skäl för att göra det så görs det och bör också göras. Detta är integritetskränkande, men det anses acceptabelt eftersom det bara drabbar den som man har goda skäl att tro har något att dölja. Samma sak tycker jag bör gälla på internet. Jag tycker till exempel att polisen bör kartlägga hotfulla individer på forum, i kommentarsfält och så vidare och i möjlig utsträckning även väcka åtal mot personer som går för långt.

Internetövervakning är väldigt laddat och anses i många grupper fel under alla omständigheter. Jag kan inte tycka att det är fel att behandla människors utsagor på nätet som samma sätt som man hade gjort om det var brev, något en person sa till en annan och så vidare. Det är skrämmande att det finns så många personer som faktiskt ägnar sig åt grov brottslighet som polisen över huvud taget inte bryr sig om utan som personerna som blir utsatta för den själva ska hantera.

Ja, det är faktiskt ett jävla demokratiproblem att vissa människor inte får uttrycka sig utan att bli utsatta för dels rena hot, dels väldigt hotfulla angrepp och grova förolämpningar i en enorm mängd. Sånt tar otroligt mycket på individen, det är väldigt slitsamt rent mentalt helt enkelt. Det säger sig självt att om en viss grupp får utstå 5-10 gånger så mycket av denna vara, då minskar det den gruppens vilja att uttala sig. Mycket av det som skrivs i kommentarsfälten och, antar jag, i mejlen är inte brottsligt, där tror jag att det är viktigt för tidningarna att ta sitt ansvar för extra utsatta skribenter och sålla ut i inboxen och bland kommentarerna, införa bra system som spärrar den typen av innehåll och så vidare. Men för de personer som passerar gränsen så tycker jag att rättsliga påföljder ska ske. Det är viktigt att visa att man inte har rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.

Vem har rätten att visa missnöje?

Denna krönika av Andres Lokko angående likheterna mellan Pussy Riot och upprorsmakarna i London tycker jag om. Det Lokko skriver om är hur mediebevakningen och reaktionerna ser jävligt annorlunda ut från fall till fall, beroende på vilket land det rör sig om, när protesterna i själva verket är ganska likartade. När ett land som Ryssland ägnar sig åt att tysta protester så anses det förkastligt, de som tystats får en massa stöd, människor pratar om hur viktigt det är med yttrandefrihet och så vidare. Detta är naturligtvis helt i sin ordning. Men när två personer döms till fyra års fängelse för att ha startat en facebookgrupp i Storbritannien så anses det inte alls lika illa. Vad är egentligen den stora skillnaden?

De som dömts för att ha startat facebookgruppen har inte blivit ertappade med att brukat våld eller liknande, ändå klumpas de ihop med personerna som gjorde det helt utan att blinka. Människor argumenterar som om dessa personer ensamma vore skyldiga för alla illdåd som skedde i samband med kravallerna i London och personerna som deltog i dessa utdöms samtliga för att vara bortskämda ligister som inte annat vill än att sno iphones. Att det kan finnas skäl för missnöje över samhällsbygget även i länder som Storbritannien tänker man inte på, utan avvisar direkt demonstranterna som osnutna ungdomar som helt enkelt är bortskämda. Hur bortskämdhet skulle kunna leda till att man går till de excesserna förblir för mig en gåta, men jag antar att det verkar rimligt i vissa personers ögon.

Protesterna i London uppkom inte ur ett vakuum, varje människa med någon slags insikt om hur människor fungerar begriper att de flesta inte går till den typen av handlingar om de har alternativ. Vidare så är Storbritannien ett av de mest ojämlika samhällena i Europa, så det är ju inte för intet som detta uppstår just där.

Vissa personer tycks vara oförmögna att se att även den typ av ideologi som har fått råda i Storbritannien, det vill säga den typen av nyliberalism som Thatcher utövade, också har lett till problem i samhället. I deras ögon är kommunismen fortfarande det ondaste av alla politiska system (möjligtvis jämte nazismen och fascismen) och därför blir liksom allt okej sålänge vi inte går tillbaka dit. Man kan över huvud taget inte se att klassklyftor, fattigdom och så vidare är ett problem för människor oavsett om det existerar i en förment liberal ”demokrati” eller om det är i en dikatur.

När människor går ut på gatorna och protesterar med risk för en massa juridiska påföljder och dessutom sin egen rent fysiska hälsa så är det inte som sker ”på skoj”. Människor gör helt enkelt inte den typen av saker lättvindigt, utan det är ett resultat av en långt gången ilska och frustration över samhället. Visst finns det personer som bråkar i vilket fall, men den mängden människor som går till de excesserna uppstår inte ur ingenting. Det måste betraktas som ett samhällsproblem,inte som en fråga om att individuella ungdomar helt enkelt är ouppfostrade. Att möta det genom att ge människor helt orimliga påföljder, öka övervakningen och så vidare är ett minst lika auktoritärt sätt att agera.

Många människor är totalt ovilliga att se att alla samhällsproblem automatiskt upplöses bara för att man i samhället erkänner mänskliga fri- och rättigheter. Vissa målar upp en diktanomi och menar att det vi har att välja på är den liberala demokratin eller diktatur i bästa sovjetanda. Jag blir så irriterad på att man endast anses ha rätt att protestera emot samhällsordningen om man bor i en utpräglad diktatur, alla andra skäl anses otillräckliga. Då ska man istället ändra samhället enligt ”spelreglerna”, alltså inom den parlamentariska demokratin. Detta är inget annat än ett resonemang som används för att tysta vissa marginaliserade grupper, människor som kanske saknar möjlighet att kunna engagera sig på politikens villkor.

Kan människor inte se att vi knappast har nått något slags perfekt stadium i västvärlden utan att även vårat samhällsbygge lämnar mycket i övrigt att önska? Att man kritiserar det rådande samhället betyder inte att man ogillar demokratiska friheter, att man vill ha det som i Sovjet eller liknande. Det betyder bara att man inte tycker att den liberala demokratin är det vackraste som någonsin skett eller att den är fullständig till sin form.

Uppenbarligen kan det även inom detta system existera hinder från att fritt få uttrycka sina åsikter, vilket borde vara uppenbart med tanke på det som skett i London men även med bakgrund i det som skedde i Frankfurt i samband med trojkans stormöte. Men att detta också är ett intrång på de demokratiska friheter vi håller så högt tycks människor inte se, eller så avvisas det som enskilda ”fel” i ett annars perfekt system.

Så stöd för guds skull Pussy Riot, kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland och så vidare men släng också ett öga åt ert eget håll och försök se vad som pågår här och i andra länder som i ordställer sig bakom demokratiska värden. Det finns inget farligare än att människor blint accepterar samhället de lever i.

Egenintresset räcker gott nog.

Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.

Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.

Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.

Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.

Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.

Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.

Almedalen.

Jag hade gärna velat befinna mig på Almedalsveckan just nu. Det är roligt att gå på intressanta seminarium och paneldiskussioner, äta bjudmat och dricka bjudrosé. Men fan vad hela arrangemanget äcklar mig som koncept. En massa personer med makt som träffas, diskuterar under ”samförstånd” och bygger sina personliga varumärken. Svenskt Näringsliv har ett finger med i 70 % av alla arrangemang och Axess håller något jävla paneldiskussion om ”invandringens nackdelar”. Sällan blir det så tydligt att människor med makt förstår varandra. Hela skiten står mig upp i halsen nu när jag tänker på det.

Det är sånt här som får mig att äcklas av politik och bara vilja röra mig bort från skiten. Typ bara läsa skönlitteratur och aldrig mer ge mig i kast med en debattartikel. Det känns så hopplöst när man ser makteliten stå där och mingla och hålla med varandra.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.

Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:

Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.

Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).

Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.

Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.

Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.

Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.

Det är tyvärr inte så enkelt.

En grej som stör mig så sanslöst mycket när man diskuterar de Eu-länder som krisat, framförallt Grekland, är folk som ba: ”men man måste ju betala tillbaka sina lån, det måste ju vanliga personer, alltså även länder” och framställer det som om det var detta hela frågan om krisen står och faller med. Att man faktiskt måste betala tillbaks och att det får väl ha vilket socialt pris som helst.

Förutom att det är en jävligt vidrig människosyn att det liksom inte spelar någon roll om hela Greklands befolkning får lida för att politikerna har varit oansvariga så avslöjar det en viss okunskap om hur detta med utlåning fungerar. Det är nämligen som så att en bank, när den lånar ut, gör en riskkalkyl. För det första lånar seriösa banker inte ut pengar till personer som inte anses ha kapacitet att betala tillbaka. En person med dålig privatekonomi som vill ta ett lån för att typ köpa en bil eller en väska eller vad det nu kan gälla kommer troligen inte kunna låna av en seriös bank till rimlig ränta utan får ta typ sms-lån, som dels är mindre och dels har sjukt mycket högre ränta. Om en bank gör en missräkning så kan de helt enkelt inte räkna med att få tillbaks sina pengar. Sådana är spelets regler.

Dessutom så kan länder faktiskt vägra att betala av sin statsskuld. Detta tycker många är chockerande ty ”rätt ska vara rätt” men om man tänker på det lite mer ingående så fattar man nog hur det fungerar. Till exempel om ett land styrts av en regim som lånat massa pengar och köpt vapen för eller låtit högt uppsatta personer sno åt sig så kan ju inte folket som lytt under denna regim hållas ansvariga för detta. Det är ju orimligt. Andra länder, banker eller företag borde inte låna ut pengar till länder där man misstänker att korruptionen är omfattande eller att pengarna kan användas mot folket. Nu vet jag inte hur det ser ut i Grekland, men som långivare har du ju ett ansvar att se till att du kan få tillbaks dina pengar. Och detta borde ju vara ännu mer relevant när det kommer till länder, eftersom då risken finns att de där pengarna hamnar någonstans där de absolut inte tjänar intresset hos dem som sedan ska betala av lånet.

Så om man lånar en massa pengar till ett land som inte har sina finanser i god ordning så har man faktiskt ansvar även som långivare. Så fungerar det för människor och så fungerar det även för länder. Konstigare än så är det liksom inte. Sedan kan det vara så att Grekland har gjort sig skyldiga till ett bedrägeri, men i så fall är det ju ett brott som de ansvariga ska ställas inför rätta för.

Skillnaden på nakenhet och sexualisering.

Happ. Piratpartiet tar såklart tillfället i akt att sexualisera lite kvinnor i sin nya reklamkampanj.

Hoppet om lite jämställdhet väcks i alla fall i och med detta. En person frågar om det även finns nakna män. Ja, tydligen. Tre stycken. Eller, de är ju halvnakna, men ändå!

Låt oss se de nakna männen:

Ja. För dessa två bilder är ju verkligen likvärdiga i fråga om sexualisering… Den första: en kvinna som står i en uppenbart ”sexig” pose. Sminkad, särade ben, särade läppar, högklackat, håller för bröst och skrev. Den andra: tre glada män med bar överkropp.

Det är inte det att nakenhet är fel. Jag förstår konceptet: det handlar om transparens i politiken. Viktigt ämne som illustreras bra med hjälp av nakenhet. Men man hade ju kunnat göra det på så många andra sätt, utan att sexualisera. Verkligen. Typ en naken kvinna bredvid en man som bara står rakt upp och ner? Inga konstigheter. Budskapet går fram tydligt, nästan ännu bättre, eftersom det då också ser okonstlat ut.

Nu verkar inte dessa två bilder vara delar av samma kampanj, eller ens kommer från samma land, men de framställdes liksom som likvärdiga. Fast vilken människa som helst som kollar på dem och försöker att fundera lite längre än hur mycket hud som visas, och ser till hur själva bilden är utformad och hur personen på den framställs, fattar ju att det absolut inte är samma sak.

Om nu svenska Piratpartiet tar efter detta tilltag så hoppas jag verkligen att de har vett att inse detta enkla faktum.

Det handlar om maktstrukturer, inte subkulturer.

Ganska ofta så hör man ett resonemang som låter ungefär såhär: ”byt ut alla vita män/överklass mot kvinnor/invandrare/judar/underklass i den här texten så är den plötsligt rasistisk/nazistisk/kvinnohatisk” som något slags bevis på det utbredda hat mot vita män som finns i samhället. Alltså kolla, man kan inte bara ”byta ut” saker hur som helst. Du kan inte byta ut överklass mot underklass i en text om klassklyftor bara sådär och tänka att innebörden är precis densamma, bara att man har bytt grupp att vara hatisk emot.

Detta baserar sig på föreställningen att alla grupper i samhället är likvärdiga, att det liksom inte rör sig om några skillnader i makt eller materiella tillgångar utan snarare är olika subkulturer som ”tävlar” mot varandra på lika villkor, och nu bara råkar det vara ”inne” att gilla arbetarklassen och hata överklassen, eller gilla invandrare och hata ”etniska svenskar”, eller gilla kvinnor och hata män.

Mansrättsaktivister frågar sig varför deras rörelse inte har lika stort utrymme i media. Jadu, det kan jag berätta: det finns inte samma behov av den. Visserligen så finns det områden där män förlorar på ojämställdhet och könsroller, eftersom de begränsar allas våra liv, men det är fortfarande kvinnor och inte män som är förlorarna i livets könstombola. På samma sätt finns det inget behov av att ta ner arbetarklassen eller  invandrare från sin samhällspidestal eftersom de inte har någon att stå på från första början.

Kritiken handlar om att de som vill ha jämställdhet mellan olika grupper själv inte behandlar dessa grupper helt lika, utan premierar invandrare, kvinnor och så vidare till förmån för vita män. Att skapa jämställdhet handlar inte om att behandla alla grupper precis lika utan om att kompensera för den strukturella underordning som vissa samhällsgrupper är utsatta för.

Ett så himla bra exempel på detta tycker jag är reaktionerna kring Bli homo-kampanjen som förts i samband med Stockholm Pride. Det är helt enkelt reklamer med argument för att bli homosexuell. Detta har upprört en massa personer som ba: ”buhu, som heterosexuell känner jag mig diskriminerad nu när hbt-maffian försöker övertala mig att bli homo. Får man inte vara som man vill?”. Och man ba: fast herregud människa, typ 99% av all kulturyttringar är anpassade för heterosexuella, gör reklam för heterosexualitet och så vidare.

Om vi har ett samhälle där Hbt-personer är diskriminerade och marginaliserade så är det rimligt att vi en vecka om året lyfter upp dessa personer. Om vi har ett samhälle där majoriteten av alla offentliga personer lever heterosexuellt, där majoriteten av alla böcker och filmer om kärlek berör och lyfter upp heterosexuell kärlek så är det rimligt att man en enda gång sätter upp en reklam där man redogör för fördelarna med homosexualitet.

Jag tänker på hur det alltid är den marginaliserade gruppen som åläggs att vara accepterande. Om man pratar om Hbt så måste man i samma andetag alltid nämna att man såklart även accepterar heterosexualitet, ungefär som det var vad människor som hypar heterosexualitet gör!

”Men tänkt om samma kampanj hade dykt upp fast för heterosexualitet???” kanske någon frågar sig. Men nu är det ju som så att heterosexuella behöver ingen sådan reklamkampanj för hela jävla världen är ett enda stort reklamjippo för heterosexualitet, precis som man inte behöver någon mansdag (även fast den faktiskt finns) eftersom alla andra dagar utom kvinnodagen är mansdagar. Man behöver inte heller någon uttalad klasskamp från överklassen förd mot underklassen, dels för att den redan förs fast är mindre uttalad, dels för att överklassen per definition redan har makten. Det är inte jämförbart. Sluta låtsas att det är samma sak för det är det helt enkelt inte.

Skillnaden: det ena är en kamp mot förtryck, det andra är bara att ytterligare förstärka om manifestera ett överläge som redan finns på bekostnad av diskriminerade grupper. Och tja, du kan ju gissa vilket som är vilket.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.