Etikett: politik

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.

Staten och kapitalet.

Det är alltid lika roligt att se indignationen hos diverse ”vettiga” borgerliga när det kommer fram nyheter som denna om att regeringen ”utreder” en ny anställningsform för ungdomar som går ut på fenomenalt dålig anställningstrygghet och dessutom att arbetsköparen ska tilldelas pengar då hen anställer. Liberaler tävlar om att fördöma detta för det är ju inte alls någon fri marknad och företagen ska inte få pengar och så vidare och så vidare och jag blir så otroligt matt på den grunda analysen och plakatpolitiken.

Det finns någon slags föreställning om en ”god” kapitalism inom borgerligheten, och främst inom den typ av marknadsliberalism som har kommit att vara den dominerande ideologin under en tid. E god kapitalism är alltså en kapitalism där marknadskrafterna får verka fritt och på det viset tjäna folkets intressen, där lukrativ verksamhet också är verksamhet som är bra för samhället i stort och där staten lägger sig i så lite som möjligt. Staten ses i dessa teorier som en bromskloss för näringslivet som helst ska vara så liten som möjligt och inte ”lägga sig i” och försöka styra marknaden på olika sätt, eftersom den osynliga handen ändå kommer att göra så att det blir bäst för alla.

Den nyliberala retoriken, alltså den om att dåliga företag ska försvinna med hjälp av konkurrens, är just bara retorik. Sanningen är att stora delar av näringslivet över huvud taget inte skulle klara sig om det inte var för staten. Staten ger uppstartsbidrag, krishjälp, staten utbildar och vårdar arbetare, staten tillhandahåller barnomsorg och äldrevård så att människor kan arbeta istället för att stanna hemma med barn och äldre. Staten gör helt enkelt en jävla massa saker för att arbetskraften ska kunna växa, ha rätt kompetens, bibehålla sin arbetsförhet och så vidare vilket är en absolut grundbult i att det ska kunna finnas någon form av tillväxt. Det är även staten som medelst sitt våldsmonopol upprätthåller ägandestrukturerna i samhället. Under vissa förhållanden så hjälper även staten till att slå ner uppror bland arbetare. Staten springer helt enkelt kapitalets ärenden. Ibland på sätt som är positiva för samhället i stort, ibland genom att försämra för arbetarna.

En kan väl tro på någon slags utopisk värld där staten ”inte lägger sig i” men att tro att detta är något som borgerligheten kommer att bistå med är verklighetsfrånvänt. Alliansen har sedan de kom till makten inte gjort annat än att använda gemensamma resurser för att stärka kapitalets intressent, och det ofta på arbetarnas bekostnad. De har till exempel skapat en situation där facklig organiserings försvårats brutalt och där människor är såpass desperata efter att få jobb att de kan ta i princip vad som helst. De har även i högre grad börjat förse olika företag med gratisarbete eller i alla fall subventionerat sådant. RUT- och ROT-avdragen är också exempel på hur staten använder gemensamma resurser för att betala kostnader som annars hade fallit på företagen och konsumenterna som oftast kommer från medel- och överklass. Det hela marknadsförs med en retorik om fria marknader och konkurrens och gud vet allt, men i slutänden blir det bara gemensamt betalade av privilegierade personers företagande och konsumtion.

Visst kan en fnysa om att de saknar ”ideologisk ryggrad” och sedan lämna frågan där i någon slags tro om att det skulle kunna komma en borgerlighet som inte gör det, men som det ser ut idag så är detta helt enkelt hur kapitalismen fungerar. Idén om att det kommer få att skapa ett ramverk för kapitalismen där detta inte sker tycker jag är utomordentligt naiv. Människor med mycket pengar kommer oundvikligen att försöka påverka politiken, vilket de också kan i kraft av sin privilegierade position.

Den som blir indignerad när den här typen av politik uppkommer borde försöka se hur det hänger ihop med samhällssystemet i stort. Det går inte att förklara detta som enskilda misstag eller avvikelser i kapitalismens egentliga väsen, det är helt enkelt alltför vanligt förekommande. Det går inte att förvänta sig av kapitalet att det inte ska sträva efter att korrumpera den politiska makten till att tjäna kapitalets intressen. Det går inte heller att förvänta sig av den politiska makten att den inte ska korrumperas då kapitalkrafterna växer sig starkare. Kapitalismen kommer ständigt att söka efter nya områden att ta över och göra vinst på, och verklighetsbeskrivningarna och politiken kommer att anpassa sig efter detta, speciellt om det finns en grundläggande ideologi i samhället där kapitalismens ses som god.

Sluta nära denna idé om den goda kapitalismen där staten ses som problemet så fort det går illa. Det handlar inte om ideologisk ryggrad, det handlar om klassintressen. Makten, både den politiska och den ekonomiska, samarbetar för att stärka sina positioner. Detta sker på bekostnad av arbetarklassen. Staten och kapitalet sitter i samma båt, och så vidare.

Feminist- och politikfrågestund.

Jag har blivit tillfrågad om fler inlägg om feminism, något som det faktiskt varit ganska tunt om på sista tiden. Grejen är att jag har haft så fullt upp att jag inte riktigt orkat formulera mina tankar kring tyngre ämnen och när jag väl suttit mig ner och försökt skriva har det varit helt tomt på inspiration.

Därför tänkte jag att det kanske vore läge att köra en feminist- och politikfrågestund. Jag har gjort ungefär samma sak innan och det resulterade i en massa intressanta inlägg. Ofta så blir det så när en varit insatt i vissa frågor länge att en tänker att alla har samma förförståelse som en själv, varför det kan vara bra att kolla lite vad folk undrar kring och sådär. Dessutom behöver jag inspiration.

Så ställ frågor om feminism och gärna politik i övrigt också!

 

”Sociala frågor”.

Träffade förra helgen på en person som var liberal men som tyckte att vänstern hade ”rätt” i en massa frågor. Jag undrade vari de egentliga skiljelinjerna låg och hen menade på att vänstern var bra på ”sociala” frågor men hen höll inte med oss i de ekonomiska frågorna. Detta är något en hör lite till och från och det gör mig alltid så konfunderad. Hur kan en ens tro att det är möjligt att särskilja de ekonomiska frågorna från de ”sociala”? De flesta sociala frågor är i grunden frågor om pengar. Nog att det finns några, som till exempel homoäktenskap, som inte är det, men för det allra mesta så kan en inte göra en åtskillnad mellan den sociala och den ekonomiska politiken.

Dessutom har jag svårt att begripa vad som ens menas med ”sociala frågor”. Som jag tolkar det är det typ alla frågor som inte är ekonomiska. Men alltså, all politik är väl i slutändan ”sociala frågor” eftersom all politik påverkar människor. et är ju inte som att ekonomin är något som flyger högt över våra huvuden, som vi inte kan greppa, inte ens när det inte rör sig om direkta skattefrågor.

Människor som känner att de håller med vänster i sociala frågor och högern i ekonomiska borde ta sig en funderare på vad de prioriterar högst, för dessvärre så kan en inte ha båda. Jag vet vad jag väljer i alla fall.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.

Den aggressiva borgerliga politiken borde kriminaliseras.

När en debattartikel inleds med att en fråga är så kallat ”tabubelagd” så vet man att det kommer vara smärtsamt att läsa. I en debattartikel om att aggressivt tiggeri borde kriminaliseras så arbetare Westerlund från Kdu ytterligare in skrönan att tiggare är länkade till kriminella nätverk och att pengarna vi ger till dem går till organiserad brottslighet. Jag förnekar inte att det kan vara på detta sätt, men jag har inte sett något som styrker det och det verkar som en ganska enkel skröna att ta till för att berättiga att inte ge pengar till tiggare.

Frågan är dock vad som egentligen är hjärtlöst: att tillåta en utveckling där det svenska samhället bidrar till att organiserade brottslingar utnyttjar andra människor, eller att tydligt säga ifrån innan situationen har eskalerat bortom all kontroll?

Vad som ”egentligen” är hjärtlöst är givetvis att inte ge dessa människor hjälp från samhället. Jag vet inte varför detta inte görs, men jag tycker det känns som en ganska given metod. Jag tänker helt enkelt att människor som tigger troligen gör det av nödtvång, och om en hjälper dem ur den situationen så kanske de slipper tigga. Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel person. Jag har ju inte samma insikt i frågan som Kdu:s Rättspolitiska talesperson.

Denna fantastiska insikt om sakernas tillstånd demonstrerar Westerlund sedan:

Ingen vuxen människa i Sverige behöver tvinga fotgängare att köpa rosor eller dylikt, för att klara av sin vardag. Ingen förälder behöver heller skicka fram sina barn som frontfigurer eller enträget följa efter folk tills de skänker en slant. Om Sverige ska vara ett land där lag och ordning får råda och där alla barn ska ha rätt till en trygg barndom är aggressivt tiggeri någonting vi aktivt måste bekämpa.

Det finns helt enkelt inget behov av att vuxna människor tigger i Sverige, klart slut. Frågan är avhandlad. Att vi ser motsatsen så gott som dagligen spelar ingen roll, för det är helt enkelt inte så situationen i vårt land är. Åh, jag blir så fruktansvärt trött på detta samhälle ibland.

Som pliktskyldigast slänger hen in detta i slutet:

Till syvende och sist blir det hela blott en fråga om huruvida vi ska sträva efter att vara ett land där befolkningen i god tro skänker pengar som i stor utsträckning hamnar i fickorna på brottssyndikat, eller om vi i stället ska se till att alla människor ges så bra förutsättningar som möjligt att skaffa sig ett bra och tryggt liv genom utbildning och arbete.

Nå, det är väl ”bra” att de vill att alla ska kunna skaffa sig ett tryggt liv, men det sägs bara som hastigast i slutet. Fokuset i debattartikeln, och så även själva det konkreta förslaget, är att ”aggressivt tiggeri” ska förbjudas. De hade istället kunna fokusera på att utarbeta ett stödprogram för traffickingoffer, men det gör de inte. Det säger något om hur man inom Kdu hanterar problem som inte drabbar den egna gruppen: förbjud först och främst! Sedan kan vi väl börja titta på mer långsiktiga lösningar. Fast alla vet ju att när tiggarna har hamnat utanför Westerlunds blick så kommer hen inte vilja kännas vid det grundläggande problemet.

Arbetslösheten.

Vi har i dagens samhälle en mycket intressant retorik kring arbetslöshet. Jag vet inte hur många av er som har hört talats om begreppet jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU som det även kallas. Jämviktsarbetslösheten är den nivå av arbetslöshet som krävs för att inflationstakten ska vara konstant, och eftersom vi i Sverige sedan 90-talskrisen bedrivit en ekonomisk politik där låg inflation är ett mål som anses väldigt viktigt så blir det helt enkelt nödvändigt med en viss arbetslöshet.

Jag vet inte exakt hur detta fungerar, men jag antar att det är som så att när fler människor arbetar och får lön så blir inflationstakten högre, eftersom mer pengar är i omlopp. Jag kan ha fel i detta. Faktum kvarstår att vi idag har en ekonomisk politik som bygger på att det måste finnas ett visst mått av arbetslöshet för att vi ska uppfylla de ekonomiska mål vi har satt upp och valt att prioritera. Denna jämviktsarbetslöshet uppskattades år 2011 till 6,5 %, vilket är en ganska hög siffra om en ser på det hela historiskt.

Utöver detta inflationsmål så fyller arbetslösheten även en annan funktion, nämligen att gynna näringslivet. Om en massa människor står till arbetsmarknadens förfogande så sker två saker:

  1. Flexibilitet för arbetsköparen uppstår. Om många människor gärna vill ha arbete så är det väldigt lätt att hitta villiga arbetare på kort varsel. Detta gör dels att arbetsköparen inte behöver vara lika mån om den arbetskraft hen redan har, eftersom det är så lätt att skaffa ny på kort varsel. Hen behöver inte heller planera så långt in i framtiden när det kommer till rekryterandet av arbetskraft. Detta i kombination med mer tillåtande politik mot bemanningsföretag, behovsanställningar och så vidare gör såklart att arbetsköparen kan spara pengar genom att aldrig ha mer arbetskraft på sin arbetsplats än vad som behövs just för stunden, väl medveten om att hen ska få in ny så fort det behövs. Detta gäller såklart främst okvalificerade branscher.
  2. Lönenivåerna och arbetsmiljön sänks. Både lönenivåerna för nya arbetare och för redan befintliga arbetare sänks. Ju mer hotande och oattraktiv arbetslösheten upplevs som desto mer kan man stå ut med på sitt arbete. När vi har en hög arbetslöshet så minskar människors vilja att säga ifrån inför missförhållanden på sin arbetsplats, speciellt om denna arbetslöshet kombineras med en politik som får arbetslösheten att vara så vidrig som möjligt. Detta skapar såklart en stor maktobalans till arbetsköparens fördel, som kan bete sig lite hur hen vill med vetskapen om att det alltid finns någon ny arbetslös som kan tänka sig att ta jobbet istället.

Näringslivet tjänar alltså på att arbetslösheten dels är hög och dels upplevs som så avskräckande som möjligt, för då står en ut med mer skit på jobbet. Dessa ord används såklart inte av politiker utan brukar snarare förklaras i termer av ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, som automatiskt för tankarna till något positivt både för arbetsköpare och arbetare. Att denna flexibilitet uppstår på bekostnad av arbetares trygghet är det ingen som säger något om.

Det intressanta med detta är att vi parallellt med konstaterandet om att det behövs en viss arbetslöshet, det vill säga jämviktsarbetslösheten, så finns det också en retorik om att vi ska ha en ”nollvision” mot arbetslöshet och att denna ska uppnås genom att lata arbetslösa tvingas till att söka jobb som inte finns. Detta är en uppenbar självmotsägelse, det är två mot varandra direkt motsägande påståenden som dessutom kommer ur samma jävla käft. Det är otroligt att denna paradox inte ifrågasätts i högre grad, men jag antar att det handlar om att folk tänker att de inte har något att komma med när det gäller ”ekonomi och sånt” och helt enkelt litar på att politiken som förs förs i deras intresse.

Jag har hört att det ibland sägs att man ska se arbetssökandet som ett jobb på arbetsförmedlingen, alltså något som ska utföras på heltid med samma dedikation. Detta är närmare sanningen än vad man kanske kan tro. Som arbetslös inom rådande samhälle så utför man nämligen ett verkligt arbete, nämligen arbetet att smörja kapitalismens urverk genom att ständigt stå som arbetskraftsreserv och att dessutom verka avskräckande för alla de som har arbete. Som arbetslös så fyller en helt enkelt en viktig funktion i att bygga ett ”företagsvänligt” klimat, och denna funktion effektiviseras dessutom ju jävligare en har det, eftersom de avskräckande effekten då blir mer omfattande.

Därför måste retoriken kring arbetslöshet se ut som den gör: å ena sidan straffande och moraliserande mot de som inte har arbete, å andra sidan lojt accepterande av arbetslösheten som en del av verkligheten så som den ser ut. Denna uppenbara motsägelse upprätthålls dels genom en jävla hetsjakt mot arbetslösa, dels genom att använda begrepp och teorier som får merparten av alla människor i samhället att uppleva att detta är något svårt som de inte kan begripa och att det därför är bäst att överlåta till ”proffsen”.

Arbetslösa, och speciellt långtidsarbetslösa, måste börja se på sin egen position som ett resultat av samhällsstrukturer istället för ett individuellt tillkortakommande och dessutom identifiera de intressen som faktiskt profiterar på att de befinner sig i den position de befinner sig i. Även arbetarklasspersoner som har arbete har ett intresse av att den hårda politiken kring arbetslösa försvinner. Problemet är att vi lever i ett system där arbetslösheten är nödvändig för att gynna de intressen som för närvarande sitter på makten, på bekostnad av både arbetslösas och arbetares livskvalitet och förmåga till organisering och kamp för sina intressen.

Var arg.

Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:

Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.

Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.

Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.

Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?

Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.

Relationslinjen.

Kristdemokraterna har lanserat en nytt koncept som de kallar relationslinjen. Relationslinjen är ”Minst lika viktigt som arbetslinjen” och handlar om att det kanske kan vara viktigt för människor med andra saker än att arbeta och att kravet på att ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande kanske kan vara lite överdrivet. Detta är ju något jag i sak är helt och hållet överens med Kristdemokraterna i.

Vad jag däremot tycker är beklämmande är insikten om att denna relationslinje inte riktigt gäller alla. För det första är fokuset på kärnfamiljen enormt. Det verkar lite som att det enda legitima skälet till att vilja ha mer fritid är att en har en unge, en gammal förälder eller ett äktenskap hemma att ta hand om. Kristdemokraterna motsätter sig inte heller det politiska målet med mer arbete i stort, utan bara att arbetet måste vara jämt fördelat över befolkning och livstid:

Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.

Så Kristdemokraterna vill att vissa ska arbeta mindre, men inte att mängden arbetade timmar i samhället ska bli färre. Alltså måste någon annan arbeta istället, eller så måste en ta igenom sin egen relationstid genom att arbeta mer innan eller efter, när en inte har någon krisande relation. Kd verkar inte riktigt förstå detta att relationer alltid är viktigt och är något som alltid måste byggas, inte något som en kan bortse från och arbeta hårt för att sedan ta ledigt för att rädda.

Kontentan är i princip att den som har varit en duktig arbetare ska kunna ta en paus från det för att ta hand om sina relationer, vilket blir extra tydligt i stycket nedan:

En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast.

Här är vissa delar av befolkningen helt och hållet exkluderade, nämligen de som inte har någon fast inkomst alls. Det finns en massa personer som är arbetslösa och som är prekära, det vill säga hankar sig fram på olika bemanningsjobb. För dessa verkar relationslinjen inte riktigt gälla. Ändå tror jag att den som varit eller känner någon som varit i sådana situationer är ytterst medvetna om hur extremt tärande det är för alla sociala band att vara osäker, utlämnad till andra personers minsta infall, oförmögen att planera sin framtid och dessutom svinfattig. Det skadar verkligen alla typer av sociala band att leva så, och därför är det där en bör börja när relationslinjen ska stärkas. Fast det är sant, de som lever så kanske i regel inte har kärnfamiljer, och ingår därför inte i det kristdemokratiska ramverket för vilka människors relationsband som behöver stärkas.

Mitt tips till Kd för att stärka relationerna och det så kallade ”civilsamhället” som konservativa älskar att prata om när de ställs inför problem de inte kan lösa är att stärka fritidslinjen och att stärka tryggheten i samhället, först och främst genom att återuppbygga välfärden och att kasta ut alla dessa förenklingar för företag att hålla sig med otrygga anställningsformer, timlönare och provanställda, något som säkert är bekvämt för dem men som skadar människorna som används som deras superflexibla arbetskraft. Jag tror också att en sänkning av arbetstiden skulle vara en långsiktig boost till människors förmåga att skapa relationer som dessutom skulle få gälla alla människor, inte bara de som redan är inkluderade i trygghetssystem och allt vad det är.

Några ord om symbolpolitik.

Miljöpartiet har, som ni kanske känner till, bytt ut alla könsbestämda personliga pronomen mot det könsneutrala ”hen” i sitt partiprogram, vilket har blivit lite av en snackis. Hur mycket jag än sympatiserar med åtgärden som sådan så kan jag inte låta bli att småle lite åt Lundkvists kommentar av det hela:

Politik blir nog inte mer symboliskt än såhär, tänker jag. Jag blir deppig av hur Miljöpartiet byter ut mer och mer av det innehåll som skulle kunna vara progressivt i någon mening mot politisk fernissa och jag blir även deppig av att tänka på hur dessa tilltag av en massa människor uppfattas som verkliga ställningstaganden.