För några dagar sedan var det ett par våp som gjorde en ”undersökning” på skolan om hur vi som är röstmyndiga kommer lägga vår röst. På papperet med valbara partier fanns sjuklövern, F! och Sd, men givetvis inte PP. Jag kommenterade detta, det är märkligt att F! står med när inte PP gör det, då F! vad jag vet ligger sämre till i opinionsmätningarna och framförallt om man ser till förstagångsväljarna.
”Vi tar med de partier som har varit omtalade i media just nu”, sa brudarna som om det vore en självklarhet. Om man gör en opinionsmätning så ska man väl inte utesluta vissa alternativ?
Dessutom så har väl PP också varit omtalat, i alla fall om man vidgar sin mediesfär lite utanför SvD:s ledarsidan. F! har knappt varit omtalade alls, förutom deras pengabål vilket ändå var ett tag sen om man tänker på hur mycket som hinner hände i den politiska debatten när ett val är närstående.
Jag stör mig på hur folk, som de här tjejerna eller diverse politiska debattörer låtsas som om piratpartiet inte finns, när de faktiskt är ett parti man kan räkna med. De fick fan 7,1 % i eu-valet, mycket mer än vad både F!, Kd, centern, vänsterpartiet och Sd fick och ändå ignoreras de i programmet debatt (där det fick betydligt mindre tid än F! och Sd), klumpas ihop som ”övrigt” i opinionsmätningarna och så vidare.
Visste, vi är små, men inte så jävla små. Trots allt valde 7,1 % av de som röstade i Eu-valet att rösta på oss. Och jag skriver oss nu, för jag är fan stolt piratpartist, förvisso inte aktiv i partiet, men jag stöder idéerna, politikerna och utförandet med själv och hjärta. Sluta marginalisera oss som ett oviktigt och foliehattigt småparti.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?
Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.
För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.
Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.
En typ av människa jag tycker sjukt illa om är den tvättäkta kärringen/moraltanten. Jag stötte på en sådan idag när jag åkte tvärbana. Eftersom det var få människor på tåget och hela min kupé var tom så satte jag min träningsväska på sätet bredvid mig. Typ två stationer senare kliver den här människan på. Istället för att sätta sig på någon av de lediga platserna mitt emot mig eller någon annanstans i tåget så ber hon mig flytta på väskan och sätter sig bredvid mig. Jag pallade inte riktigt bry mig utan fnissade lite för mig själv och fortsatte läsa min tidning (vilket för övrigt var ett flera år gammalt nummer av BON med intervjuer som sex, så jag tänkte väl att det hade varit lustigt om hon upprörde sig över det).
Efter ett tag, när jag läst min tidning helt normalt, så tycker hon att den ”skär in” i hennes arm. Alltså, för det första hör det till saken i kollektivtrafiken att saker och ting stöter in i varandra och det var knappast som att tidningen skadade henne eller ens var obehaglig. För det andra så är det fan oförskämt att välja platsen bredvid mig när så många andra är upptagna och dessutom kräva att jag inte ska ha någon kroppskontakt med henne. Jag flyttade hursomhelst till sätet mitt emot henne och lade demonstrativt ner träningsväskan bredvid mig vilket gjorde att hon kastade hatiska blickar på mig hela resan. Hemska ungdomar som bara tar plats tyckte hon säkert. Hemska kärringar som måste statuera exempel på hur de tycker man ska bete sig när det verkligen inte är nödvändigt, som på ett nästan tomt tåg.
Tjejer som ska ”skämta till det lite” och säger: jag är ju bög, för jag gillar killar, tihi.
Det är då man bara vill sätta sig ner med dem och ba: du vet väl att ”bög” inte bara markerar vilket kön du tänder på utan även vilket kön du själv tillhör? Alternativt skjuta dem och sedan sig själv i huvudet.
Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.
Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!
För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.
Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.
Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.
Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:
–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.
På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:
–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…
Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:
–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…
Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.
Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.
Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:
Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?
Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.
Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.
Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.
Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.
Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:
Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.
Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).
Fan vad jag lackar på folk som använder uttrycket ”omvänd rasism”. Det finns inget som heter omvänd rasism, rasism är ordet för när man delar in människor i ras och anser att de olika raserna har olika egenskaper utöver de utseendemässiga, att vissa raser står över andra och så vidare. Rasism är lika mycket rasism om det riktar sig från svarta till vita som tvärtom.
Det här vet förstås ni som är så intelligenta *smickrar*, men fan vad efterblivet det är att snacka om omvänd rasism.
Det värsta är ju att det bara är typ Sverigedemokrater som ska komma och skrika ”omvänd rasism!” så fort nån ickearier säger något som generaliserar kring sk ”svennar”, ickeariern kanske säger att ”svennar” har fula kavajer eller liknande. Ack och ve, så hemskt och jobbigt att någon säger något dumt om oss när vi har ett sånt jävla övertag på alla andra områden i hela samhället. Invandrarna ska fan inte tro att dekan komma hit och förolämpa oss, de måste vara våra känslomässiga slavar och bekräfta våra egon hela tiden för de får ju trots allt socialbidrag.
Jag har jävligt svårt för att man tycker att invandrare ska vara mer skötsamma än den genomsnittliga svennen, det är fan ett jävigt perverst sätt att se på saker. Invandrare ska koma hit och avsäga sig sin kultur och hela sin personlighet för lite mat och en säng. Orimligt krav tycker jag.
Min lillasyster berättade igår att man inte få ha med sig spelkulor till skolan. Det leder nämligen till konflikter att elever byter kulor med varandra, någon blir kanske ledsen för att hen har bytt fel, hemska tanke!
Jag blir så jävla irriterad på överdrivet beskyddande av folk överlag, men i synnerhet barn. Barn måste får möta verkligheten också, speciellt när de är åtta år gamla. Kulspel måste visserligen inte ingå i verkligheten, men insikten om att man ger sig in i leken och således bör tåla den kan nog komma därifrån.
Jag hade en tjej i min klass som hängde i ett gäng hon var jävligt divig mot. Hon betedde sig som alltings drottning, var fittig mot sina kompisar och pratade alltid om hur snygg hon var, att hon skulle bli modell och så vidare. Till slut så lackade hennes kompisar på henne och frös ut henne, med all rätta.
Vad gör hon då? Jo, hon snackar med sin morsa som ringer lärarna som i sin tur snackar med hennes vänner och i princip tvingar dem att umgås med henne igen, inte för att hon har skärpt sig, utan för att man inte vill ha några konflikter i klassen. Notera att detta var i sjuan, alltså då folk är tretton år gamla. När man är tretton så ska man kunna lösa konflikter som denna utan att blanda in sina föräldrar.
Jag blev faktiskt själv uppringd av hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men det var knappast på nivån sparka och slå, eller ens kalla henne hora. Det var mer så att jag hade frågat hennes bästis hur hon pallade med sin jobbiga vän, vardagsmat med andra ord.
Jag förstår inte hur man kan göra sina barn en sån gigantisk otjänst och själv gå in och lösa alla konflikter hen hamnar i, fattar de inte att det bara förvärrar situationen sen, eftersom de aldrig får öva sig på att hantera det sociala spelet. Samma sak med kulspel: skolan ska inte bara vara en institution där du lär sig räkna och skriva, skolan är också en viktig tid rent socialt, eftersom man lär sig otroligt mycket av att bli ihopbankade med personer man inte har något för och sedan lösa konflikter som uppstår i den gruppen, alternativt lära sig att skita i att bry sig om dem som är elaka.
Fröknarna ska inte radera alla orosmoment bara för att barnen blir ledsna. Regelrätt mobbing är visserligen inte bra och ska såklart motverkas, men utfrysning, skitsnack och bråk i ens kompisgäng är något alla måste lära sig att hantera, för människor är fittor och om man alltid blir skyddad mot fittiga människor så kommer man få en jävla chock när man inte blir det längre.
Jag visste redan innan att folk tenderar att vara mer vidskepliga än vad som är rimligt, jag tolkar det som någon slags expertförakt eller i alla fall djup skepsis inför folk som är utbildade inom det dem uttalar sig om.
En vanlig sak man hör är folk som säger att det ”kanske finns något mer därute” eller ”vetenskapen kan inte säga allt” och använder det som ett slags argument för guds existens eller bara lite skön andlighet. Eller när min mamma säger att något är ”deras sanning” när jag ondgör mig över religiösa.
Grejen här är att folk inte fattar något alls. För det första så kritiserar jag och i regel folk religion för att jag tycker att det är pissigt att hela samhällen styrs av och människor förtrycks på grund av en totalt ogrundad ide med bibeln som enda källa. Jag tycker också att det är trist att folk ägnar sig åt saker som skadar andra människor djupt för att det står så i bibeln. Skittrist. Därför lackar jag också på moderat religiösa, som för det första inte fattar att religionen har lett till mycket ont, att de genom sin tro försvarar ett system som skadar så många individer och för att de utan omsvep accepterar en hel världsbild, bara sådär.
Jag fattar varför folk blir religiösa, det är svårare att acceptera den oerhörda komplexitet, ondska och menlöshet som finns i vår värld än att bara hänge sig åt en religion och utgå från att det finns någon slags mening med allt eller att det i alla fall blir bra sen: att ens lidanden är värda något. Att ha en högre mening med livet är najs, och religionen är den breda massan högre mening. Men allt detta gör inte det faktum att det är helt orimligt att tro på gud mindre sant.
Alternativmedicin är också på modet, något som oroar mig djupt. Det som stör mig mest är att folk verkar ha en ide om att det finns en motsättning mellan vetenskap som är hårt, kallt och hänsynslöst och andlighet som man bara kan hämta från religion och annan vidskepelse. Det kan man se på det vanligt förekommande argumentet att alternativmedicin fokuserar på ”hela människan”, alltså låter kropp och själ samverka, medan vanlig medicin bara lagar den trasiga njuren eller vad det nu är och sen vare inge mer med det.
För det första är det inte ens sant. Inom västerländsk medicin så rekommenderar man bra kost, motion (ofta yoga och andra ”andliga” motionsformer) och sköna avstressande aktiviteter. Man är väl medveten om att ett magsår inte uppstår av sig själv utan på grund av stress och dålig kost, men om någon kommer in med ett magsår så ger man dem fortfarande medicin för det för det är ju trots allt magsåret som gör ont. Likaså behandlar man en cancertumör med nervgifter för det är faktiskt den som i slutändan dödar dig, även om den kommit dit av andra skäl.
Jag tränar yoga för det gör mig lugn och avslappnad, jag lyssnar på valsång av samma anledning, jag tänker på vad jag äter för jag vet att man mår bättre om man äter bra och jag tycker att alla borde gör det, men om jag går till läkaren så vill jag inte att hen ska ändra hela min livsstil, jag vill ha medicin och kanske några råd i alla välmening. För det första så ska inte allmänna sjukhus vara någon slags wellness-center, det ska vara ett ställa där folk går med sina akuta sjukdomar och får direkt hjälp. Livsstilsfrågor är inte sjukhusens ansvar, det är skolan och arbetsplatsen som ska ta hand om sånt.
Nu finns det säkert de alternativbehandlingar som faktiskt fungerar på riktigt, men så fort det är bevisat så slutar det vara alternativmedicin och blir skolmedicin. Det är så orden fungerar: alternativmedicin är det obevisade medan skolmedicin är det som man faktiskt bevisligen vet fungerar. Det vore ju trist om vi hade ett skitbra läkemedel mot cancer som hela tiden har blivit utpekat som verkningslös alternativmedicin, men även om det skulle visa sig att en eller två av alla behandlingsformer faktiskt fungerade så är det ingen anledning att släppa in all alternativmedicin, dels för att sjukhus inte ska lägga skattepengar på behandlingar men inte vet fungerar och dels för att en hel del av de alternativa behandlingsmetoderna är direkt skadliga.
Många tycker att man borde ge mer resurser till forskning om alternativa behandlingsmetoder men vad de missar är att det redan forskas en massa kring alternativmedicin, och anledningen till att vi inte har fått några resultat är inte bara att det saknas resurser utan helt enkelt för att det inte finns några resultat att få. Självklart ska forskningspengar läggas på forskning som är relevant och fruktsam och inte på trams. Dessutom finns med miljontals människor som är djupt engagerade för alternativmedicin och människor som tjänar sitt levebröd på det, om det gick att bevisa att det fungerade så skulle det nog ha gjorts vid det här laget.
De flesta jag talat med om alternativmedicin pratar om att man känner sig sedd av ”läkaren”. Det är för att grejen med alternativmedicin är att ”läkaren” fungerar både som någon slags ”livscoach” och du får dessutom liten skön placebo. Så om du känner din bättre efteråt så är det troligen för att du är lättad för att du fått prata ut och för att du tror dig ha fått hjälp, detta är möjligt eftersom ”läkaren” har tid för dig eftersom du har betalat svinmycket för behandlingen. En behandlare inom alternativmedicin är egentligen inte så mycket mer än en auktoriserad placebobehandlare. Detta kan ju såklart hjälpa mot ett begynnande magsår eller en molande huvudvärk, eftersom det är delvis psykosomatiskt, men försök gå till en homeopat med ett brutet ben eller en elakartad tumör.
För riktiga sjukhus kan inte tillhandahålla sådan behandling, det är helt enkelt för dyrt för samhället. Om du vill ha den typen av hjälp: gå till en psykolog, läs en bok om wellness eller gå till en yogaklass, men ta för i helvete inte homeopatiska medel mot cancer, för det fungerar troligen inte.
