februari 2013 – Sida 3 – Fanny Åström

Kan det ha att göra med att det finns jävligt många människor som har som mission att smutskasta feminismen?

När jag säger att jag inte stött på olika grejer bland feminister så betyder inte det att de inte förekommer alls, det är jag fullt medveten om. Givetvis kan en enskild person inte ha koll på alla feminister och det begriper jag så väl så väl. Vad jag menar att säga med uttalandet är att det inte är något vanligt förekommande. Jag anser mig ändå vara relativ väl beläst på den feministiska rörelsen och tycker det verkar konstigt om något som jag inte sett över huvud taget vore ett vanligt förekommande fenomen.

Såhär. Det finns idioter i alla läger. Det finns säkert någon som kallar sig feminist som tycker att män med små kukar ska avrättas. Jag tycker dock inte det, det är inte heller vanligt att feminister tycker det. Troligen så dras alla politiska rörelser med den här typen av knäpphuvuden. Skillnaden ligger i hur rörelsen förväntas agera kring det hela.

Och här finns det något speciellt med feminismen. Det är nämligen otroligt vanligt att feminister uppmanas till att ta avstånd från den här typen av grejer, ofta utan hänvisning till var det förekommit. En får lätt känslan av att det är någon som hört från någon och så vidare. När någon väl har något att komma med så är det inte sällan något otroligt gammalt, såsom den där jävla ”män är djur”-grejen som inträffade för åtta år sedan och som dessutom ledde till ett ramaskri inom den feministiska rörelsen och även föranledde Wachenfeldts (alltså hen som sa det) avgång eller något som sagts av någon som inte alls är framträdande i den feministiska rörelsen eller ens uttalad feminist.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Givetvis är jag emot idioti i alla dess former men jag kan liksom inte kommentera allt dumt som sägs och görs, jag är ledsen. Jag kan inte ägna denna blogg åt att ta avstånd från personer som säger dumma saker. Ibland kritiserar jag andra feminister när det händer något som jag bedömer vara intressant, eller om det är någon internfeministisk debatt som pågått som jag känner att jag borde uttala mig i, men jag kan och vill inte uttala mig i alla jävla saker nån feminist har sagt eftersom jag tycker att det är typ liiite mer relevant att krossa patriarkatet.

Ofta säger folk att dessa ”extremister” gör att den som inte är så insatt i feminism kan tro att det är så feminismen ser ut, och att vi ”riktiga” feminister därför borde ta avstånd. Av allt som skrivs och sägs om feminism i offentligheten så är en otroligt liten del den här typen av skit. Alltså verkligen en yttepytteliten. Att människor tror att det är representativt för feminismen handlar knappast om att det är det första en hittar när en googlar feminism, utan att det finns en massa personer som av olika skäl ägnar sig åt att sprida denna dynga. Ibland är det uttalade målet att smutskasta feminismen, ibland handlar det om att ”hjälpa” feminister att ”ta avstånd” från detta eller ”föra diskussion” eller något liknande. Det är den sista kategorin jag blir som mest irriterad på, detta på grund av den otroliga fegheten i deras agerande.

Okej om en sprider skit om feminismen och är ärlig med sina intentioner, men att få det att framstå som att en egentligen bara vill ”hjälpa till” tycker jag är så otroligt fånigt. Nej, du vill inte hjälpa till. I så fall hade du inte skrivit ett jävla inlägg där du återigen drar upp dessa inaktuella eller irrelevanta exempel och får det att framstå som att detta på något vis utgör ett stort problem inom den feministiska rörelsen. Personer som tycker att män med små kukar ska dödas är lika lite ett problem för feminismen som människor som tycker att tiggare ska avrättas utan rättegång är ett problem för borgerligheten. Det är inte en representativ åsikt, det är inte ett problem inom rörelsen.

Det är bara gammal hederlig idioti och sådant förekommer tyvärr överallt, men folk har av någon anledning jävligt svårt att fatta detta just när det kommer till feminism. Kan det kanske ha något att göra med att det finns jävligt många människor som gjort det till sitt jävla mission att bekämpa feminismen? Kan det kanske vara så att feminismen blir lite extra hårt ansatt inte på grund av att den har större problem utan på grund av att det finns många som blir jävligt obekväma av att få sina privilegier ifrågasatta och gör allt för att smutskasta rörelsen som gör det?

Så jag ber er som känner för att skriva en massa om feminismens problem att vänta lite, typ kolla upp fakta och så, och sedan försöka fundera på om det verkligen är relevant att skriva om detta, om det verkligen är et problem inom feminismen eller om det bara är så att folk är idioter som folk är mest. Kanske kan ni istället skriva lite om moderater, antifeminister eller sverigedemokrater som har sagt dumma saker. Det händer ju också, liksom. Bara en tanke.

Lönesäknarna och skuldkrisen.

Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.

Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.

Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.

I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.

Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.

Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.

Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.

Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.

I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:

Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.

Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.

Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.

Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.

När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.

En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.

Lite ritande.

Jag skriver ju inte bara utan ritar lite ibland också. Så tänker visa två grejer från veckan.

Dels denna teckning som jag blev himla nöjd med trots enkelheten.

Och så detta bokmärke som jag gjorde när jag blev trött på att bara använda toalettpapper, platsbitar och annat skräp jag hittade. Började med ett öga.

Och fyllde sedan på med en massa mönster. Väldigt nöjd med resultatet faktiskt.

Hemma.

Jag var hemma i Stockholm i veckan. Här är lite bilder från då.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna) trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära. Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning. annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Döden som politiskt problem.

I en tid där ”jobben” är den viktigaste politisk frågan och allting som inte rör sig om skattesatser ses som utopism så kan det vara jävligt upplyftande att läsa om politiska teoretiker som varit mer utopiska i sitt tänkande. Till exempel upplysningsfilosofen Godwin som menade att även döden var ett politiskt problem som skulle lösas. Tänk om vi kunde se lite mer sånt i politiken idag!

Jag blir fan deprimerad av denna totala brist på idéer om samhället. Det finns fan ingen som snackar om hur mycket fetare vi skulle kunna ha det.

Detta är en kritik jag riktar även till vänstern. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det finns så lite fokus på positiva framtidsvisioner. De flesta som är vänster är väl det för att de tror att det skulle göra samhället mycket fetare. Jag är till exempel helt övertygad om det. Men ändå är det nästan aldrig detta som förmedlas.

Jag vet att jag själv knappast står oskyldig i detta eftersom jag är sån mästare på att gnälla, så jag menar inte att komma och knäppa nån på näsan. Jag tycker bara att det är tråkigt att det sällan finns plats för tal om var en vill med samhället, eftersom all energi går till att försöka undvika att borgarna gör det ännu värre.

Lönesänkarna.

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.

Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

Med anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.

Politiksvar. Om mitt drömsamhälle.

Här är ytterligare några svar från min politikfrågestund som jag hade för ganska länge sedan. Nu om hur mitt drömsamhälle skulle se ut.

Om du hade haft all makt på jorden, hur hade du velat att samhället sett ut då (givet att det var samma människor, med samma förmågor och begränsningar som skulle bo i den).

Generellt kan jag säga att ja skulle vilja ha ett jämställt samhälle där människors arbete värderades lika, inte i förhållande i prestation utan i förhållande i nedlagd tid och möda. Där vi delar på det arbete som behöver utföras, och där människor har mycket fritid över till att äga sig åt vänner, familj, intressen och så vidare.

Hade det funnits någon slags marknadsekonomi?

Detta beror väldigt mycket på vad en menar med marknadsekonomi. Vissa menar att det är detsamma som byteshandel, och så så fall lutar jag nog åt ja. Andra verkar mena att en marknadsekonomi är där alla eller i alla fall en merpart av de produkter som konsumeras faller in under den ”fria” marknaden, såsom vård, skola och så vidare. Jag tycker att betydligt färre saker än idag ska inordnas under marknadskrafter.

Att folk som producerar saker byter saker med varandra behöver, som jag ser det, inte vara ett problem. Problemet uppstår när folk kan börja tjäna sitt uppehälle och få makt över andra människor bara för att de äger kapital. Men kapital menar jag alltså inte bara pengar utan även mark, maskiner och så vidare. Jag har alltså inget emot handel som sådan, det är när pengar används för att täcka över ojämlikheter och göra att människors arbete värderas annorlunda som det blir ett problem.

Hade man fått lön när man arbetade, och hur hade lönebildningen i så fall sett ut?

Generellt tror jag att lön är ett dåligt sätt att distribuera tillgångar och tror att vi måste hitta andra modeller för att fördela vårt överflöd i samhället. Jag är emot lönearbete på det vis att jag är emot att en person som äger produktionsmedel ska kunna anställa någon, låta denne skapa mervärde för att sedan ge tillbaka en begränsad del av detta mervärde i lön. Jag vill istället att företag och fabriker ägs och bestäms över av de som faktiskt arbetar där. Då kanske en får en slags ”lön”, det vill säga en summa som betalas ut med vissa intervaller, men det är inte samma sak som om en annan person äger produktionsmedlen och därmed makten över produktionen och sedan betalar ut en del av det mervärde som skapas, men behåller resten som vinst.

Hur hade det varit med egendom? Äga land? Äga produktionsmedel? Äga hus?

Först och främst vill jag göra en åtskillnad mellan personlig och privat egendom. Jag tycker att en ska få ha personliga tillhörigheter, såsom datorer, kläder och så vidare.

När det kommer till naturtillgångar och mark så tycker jag inte att sådant ska kunna ägas i formell mening. Det finns inga vettiga skäl till att någon skulle få äga jorden, utan den är vår gemensamma. Däremot så kan det finnas goda skäl till att låta en särskild person eller grupp har exklusiv rätt att bruka vissa naturresurser.

Gällande hus och produktionsmedel så tycker jag generellt inte att sådant ska kunna ägas heller. Att äga produktionsmedel lär bli ganska meningslöst om lönearbete är förbjudet, eftersom en då inte kan använda dem för att sno åt sig mervärdet av någons arbete. Fastigheter tycker jag ska vara gemensamt ägda i så stor utsträckning som möjligt, vilket inte gör att människor eller organisationer inte kan besitta en fastighet för privat bruk (det är ju till exempel precis så det fungerar med allmännyttiga hyresrätter idag).

Tror du i grund och botten att politiken är hänvisad till att ”gräva där vi står”, eller är ett mer revolutionärt språng möjligt och i så fall hur?

Generellt tror jag ju på reformer som det slutliga sättet att förändra saker. Jag tror inte att det är möjligt att omdana samhället så att det blir perfekt från början, utan reformer kommer behövas antingen nu eller efter en eventuell revolution. Dock så tror jag alltid att det måste finnas ett hot om revolution i bakgrunden för att reformerna ska genomföras. Det finns inte en chans att den härskande klassen kommer ge ifrån sig sina privilegier utan att känna sig jävligt hotade.

Vidare så tänker jag mig att en stor samhällsomdaning på sätt och vis alltid kan kallas för revolution, även om den sker långsamt och ickevåldsamt.

Sedan så är jag kritisk till inte bara vilka beslut som fattas inom den representativa demokratin, utan själva den representativa demokratin som form för hur vi ska styra samhället. Om en tänker sig att en revolution är då en går utanför ”spelets regler”, i detta fall den representativa demokratin, och bygger upp nya regler så är ju en revolution per definition nödvändig för att få det samhälle jag önskar.