Kategori: Feminism

Om du vill motverka patriarkatet i din vardag ska du läsa detta inlägg.

Nu kanske ni undra mer om det här med patriarkatet och relationer och så. Därför tänkte jag sammanställa en lista över inlägg jag skrivit om saken samt ett boktips (kommer i slitet)! Fyll hemskt gärna på med andra lästips och så. De flesta texterna handlar om monogama heterorelationer, men kan oftast appliceras även på annat. Fler finns i min kategori Relationer här på bloggen, men har plockat ut de bästa här.

Här är det första inlägget, som handlar om mitt första förhållande. Detta är typ fortfarande ca det bästa jag skrivit ever. Här är ett utdrag:

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

Här är ett om personer som betraktar relationer som företag och om hur det handla om bristande intresse i sin partner.

Här har jag skrivit, ganska tillspetsat, om hur det kan fungera när en part i ett förhållande gör mer känslomässigt arbete.

Här har jag skrivit om manligt tolkningsföreträde, och här om att göra sig fri från det och bär upp din världsbild själv. Utdrag från det senare inlägget:

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över.

Här har jag skrivit om män som menar att de själv står utanför patriarkatet och inte har något att vinna på det.

Här har jag skrivit om det här att kvinnor alltid uppfattas som mer bråkiga när det tar upp problem i relationer. Utdrag:

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Här har jag skrivit om att alltid vara den som definieras som problemet. Utdrag:

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer.

Här har jag skrivit om ojämnt utbyte av bekräftelse.

Här har jag skrivit en lång jävla redogörelse om hur patriarkatet fungerar. De mest relevanta bitarna är det om den patriarkala utsugningen och frivillighet.

Här är mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor.

Nu kanske någon vill ha lite mer konkret. Då har jag skrivit det här inlägget om att våga använda sin makt som kvinna och ställa krav och detta om att identifiera känslomässigt arbete.

Sist men inte minst vill jag verkligen rekommendera boken Det kallas kärlek av Holmberg som jag skrivit om här. Det har varit en rejäl ögonöppnare för mig, och jag har läst den tillsammans med min nuvarande partner vilket verkligen har hjälpt oss ur många patriarkala mönster och till en mer jämställd relation. Den boken har lärt mig att se så sjukt mycket mer av hur patriarkatet tar sig uttryck, så jag tycker verkligen en ska läsa den och helst läsa och diskutera tillsammans med eventuell(a) partner(s).

Och alltså, om du känner ”too long; didn’t read” inför detta så är du inte intresserad av att motverka patriarkala strukturer, helt seriöst. Det är trist både för dig (i alla fall om du är kvinna, men kanske även om du är man) och för personer i din omgivning. Jag tycker dock att det är varje jämställdhetsintresserad persons plikt (speciellt om du är man) att läsa in sig, så är du jämställdhetsintresserad; sätt igång och läs och utbilda dig.

Vettiga Feminister™ som tar avstånd.

Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.

Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.

Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.

Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Alla män förtrycker alla kvinnor.

Twittrade för ett tag sedan:

Jo, alla män förtrycker faktiskt alla kvinnor. Ska sluta säga att det inte är så.

Detta har såklart väckt reaktioner (främst för att Löwengrip kände sig tvungen att rycka ut till de stackars männens försvar). Folk blir ledsna för de tycker inte att de själva eller männen de har i sina liv kan lastas för det patriarkala förtrycket. De tycker att det är någon annan som står för det patriarkala förtrycket, eller i alla fall Det Verkliga Patriarkala Förtrycket™. Det finns en idé om att bara några män står för det stora kvinnoförtrycket, medan resten är maktlösa.

Jag menar att alla män är medansvariga för kvinnoförtrycket. Eller snarare: alla är medansvariga för kvinnoförtrycket, såväl kvinnor som män. Däremot kan män lastas hårdare eftersom de dels har större handlingsutrymme, dels är de som drar nytta av kvinnoförtrycket. När jag talar om män och kvinnor här menar jag män och kvinnor under förutsättningen allt annat lika. Alltså: jag talar om män och kvinnor som i övrigt sitter i samma position i livet rörande klass, etnicitet, funktionalitet och så vidare. Detta för att jag vill fokusera på relationen män och kvinnor emellan. Så den som tänker skriva en invändning i stil med ”menar du att en alkoholiserad hemlös man har det bättre än en överklasskvinna” kan skippa det.

Män drar nytta av kvinnoförtrycket dels genom att vara privilegierade, alltså få företräde på grund av sitt kön. De slipper också göra en massa arbete som kvinnor gör, både på en individuell nivå (kvinnor gör mer hushållsarbete, arbete i relationer etc) och på en strukturell nivå (kvinnor gör de slitigaste jobben i samhället). De vinner också eftersom de genom patriarkatet tillskansar sig makt över kvinnor, och makt är ett medel en kan använda för att uppnå en massa olika saker. De vinner för att de får en ökad tillgång till kvinnor, eftersom tillgången inte bestäms utefter kvinnors vilja utan efter mäns behov. De vinner för att kvinnor anpassar sig efter män och den manliga blicken. De vinner också genom den patriarkala utsugningen som sker, främst inom relationer men också på andra sätt (läs mer om detta i slutet av inlägget jag skrivit om patriarkatet). Män tillskansar sig helt enkelt makt, kärlekskraft, livsenergi, tid och så vidare, och på alla de områden där de gör detta så förlorar kvinnor. På alla dessa områden där män vinner på patriarkatet, så förlorar en kvinna i samma utsträckning.

Män har också mer handlingsutrymme. Även om män också är snärjda i könsroller och så vidare så är det inte på samma sätt förtryckta. Män kan i högre grad än kvinnor välja att inte bidra med sitt i den här förtryckarrelationen. De kan i högre grad välja att inte förtrycka kvinnor än vad kvinnor kan välja att inte bli förtryckta, helt enkelt. Tänk på vilken annan förtryckarrelation som helst: vem har störst valmöjligheter? Den som förtrycker eller den som blir förtryckt? Knappaste den senare väl.

Så hur bidrar män till att upprätthålla förtrycket? Dels genom att utöva det, alltså genom att konsekvent ta en mindre del av hushållsarbetet, göra mindre känslomässigt arbete ta tolkningsföreträde framför kvinnor, prata mer än kvinnor och så vidare. De bidrar också till förtrycket genom att förneka att det existerar, både på ett samhällsplan (”patriarkatet finns inte”) och på ett individuellt plan (”patriarkatet finns inte i mina kretsar/i mitt agerande”). Genom att göra detta omöjliggör det att en ser och river upp de patriarkala strukturer som finns. Även om det nu, rent teoretiskt, skulle vara så att du inte agerar patriarkalt på något vis så ska du ändå inte säga så, för det är inte din sak att bedöma, vilket du borde veta om du är den perfekta feminist du utger dig för att vara. Män bidrar också till förtrycket genom att upprätthålla genusordningen, alltså genom att medvetet eller omedvetet placera män och kvinnor i olika ”fack” och påtala detta och/eller behandla dem utifrån detta. Att upprätthålla normer kring hur män och kvinnor ”ska” vara är att upprätthålla det patriarkala förtrycket.

Detta (eller motsvarande från ”andra sidan”) gör egentligen både män och kvinnor, skillnaden är som sagt att män har mer handlingsutrymme och att de tjänar på förtrycket. Detta ger männen mer ansvar. De kommer troligen inte att ta ansvaret (gud, kolla på historien liksom) men de har det.

När feminister säger att ”alla män inte förtrycker” så gör de det ofta med god vilja, men det blir fel. För det är liksom inte De Andra™ som upprätthåller detta förtryck, det är du och jag och människorna, och då främst männen, i vår närhet. Det är din farsa, din brorsa, din pojkvän, din ”killkompis”, din manliga lärare, din manliga chef, den manliga kommunpolitikerna och så vidare. Alla dessa personer är förtryckare. De bidrar till patriarkatet och de tjänar på patriarkatet.

Så vad gör en? Jag ska nog börja med att säga vad en inte gör. En uppfyller inte några punkter på en feministisk punktlista för ”bra män” för att sedan lägga det åt sidan och tänka att en ”gjort sitt”. En klämmer inte in något ansträngt ”feminist” på listan över vad en ”är”, en urskuldar inte sitt bristande feministiska perspektiv med att en trots allt är ”för” att kvinnor och män är lika mycket värda. Vad gör en istället? Istället ser en sin egen del i förtrycket, i den förtryckande relationen. En förstår att en aldrig kommer att bli helt perfekt, aldrig riktigt färdig, men en kämpar vidare för att inte själv förtrycka kvinnor och för att hindra andra från att förtrycka kvinnor. Att en troligtvis inte kommer nå hela vägen fram (då är vi ju vid störtandet av patriarkatet och detta är ju gaaanska jävla avlägset om jag säger så) ska inte vara ett hinder för att ändå skrida framåt. Det håller väl alla med om att det är bra om det blir bättre.

Om kvinnokroppen.

Det har ju diskuterats mycket om det här med kvinnokroppen i bloggvärlden på sistone. Jag tycker att det är intressant hur olika feminister resonerar kring sin representation. UnderbaraClara fick ju kritik för att hen la upp en bild på sin rumpa, sådär typiskt snygg. Hen försvarade sig med att den kvinnliga kroppen alltid ska utvärderas, bedömas och så vidare, och att saker inte blir bättre för att feminister bidrar till detta. Jag kan hålla med om att det säger något att en rumpbild blir ett så stort samtalsämne, men samtidigt så kan UnderbaraClara faktiskt välja hur hens representation ska se ut. Nej, jag tycker inte att hen är en dålig feminist eller något sådant för att hen lägger upp en bild på sin röv, men jag tycker att hen, liksom alla andra som har en plattform, har ett ansvar för vad för ideal en reproducerar. Och jag tycker att en kan ställa högra krav på människor som säger sig vara feminister, står för ett sundare ideal och så vidare.

Lady Dahmer skrev sedan ett inlägg om det här med att låta kvinnokroppen vara rolig. Här är jag ganska kluven. Jag förstår å ena sidan grejen med att rolig kan vara en motpol till detta ständigt behagfulla, samtidigt så tycker jag inte att det finns någon större brist på kvinnor som representerar sig själva som ”roliga”. Det känns som att det liksom hamnar där eller i objektifieradet, antingen är det plutmun och rövbilder eller roliga miner. Det snackas om att dessa bilder ”avdramatiserar” men jag vette fan om jag tycker det. Ofta känns det så otroligt ansträngt.

Jag tänker att detta ingår i samma genre som att ”visa upp” sina komplexområden, vilket folk gör titt som tätt. Jag vet inte om jag tycker att det är så jävla konstruktivt alltid. Jag gör det förvisso själv på ett sätt, genom att lägga upp bilder på mina ben, armhålor och så vidare, ställen där tjejer inte ”ska” ha kroppsbehåring men där jag har låtit min växa. Men jag försöker att inte göra narr av min kropp samtidigt. Som Burgschki skriver:

Men jag tänker inte göra mig till ett objekt, där jag ”avdramatiserar” mig själv och mina komplex. Min kropp, min själ är min och den förtjänar respekt och värde, inte avdramatisering. Det finns ingen anledning till att ställa den till andras förfogande. Vad är det egentligen som gör att man vill göra avbön på det här viset? För det alltid är antingen eller när det gäller kvinnan, men alltid kroppen. Vi är så mycket kropp, helt enkelt. Att protestera mot mot avbildningar av idealkroppen genom att avbilda vad som anses vara motsatsen med syfte att avdramatisera, ja det är bara två sidor av samma mynt där våra lemmar och extremiteter inte helt enkelt får vara, rakt upp och ner utan krusiduller. Utan man ska konceptualisera, värdera, granska, placera i kontext och struktur.

Dessutom finns ett annat problem med detta, som jag skrivit om tidigare, nämligen att det sätter en norm kring vem som ”får” gör detta. Det skapas en norm kring hur dessa idealkrossarbilder ska se ut och framförallt hur personerna på dem ska se ut. Och det känns sällan som att kroppen bara ”fått vara” rakt upp och ner, utan det känns som en uppvisning, och ibland tyvärr en förlängning av all den objektifiering kvinnor utsätts för. Även om det inte är det stereotypa poserandet som vi kan se i tjejtidningarnas reportage om personer som ”älskar sin kropp” så är det fortfarande det där konceptualiserandet, det där att kroppen liksom måste användas till något, vara ett plakat för något.

En kan drömma om en världs där en bild på en kvinnas kropp är något oladdat. Så ser det tyvärr inte ut idag. Däremot tror jag inte att vi kan nå dit genom att aktivt försöka ”avdramatisera” våra kroppar, genom att göra oss fula eller vis app våra komplexområden, eftersom det liksom skapar en laddning i sig. Jag skulle vilja se lite mer ”naket”, lite mer rent avbildande, lite mer av just det här ”bara vara” som det snackas så mycket om. Att inte göra att statement kan faktiskt vara ett statement i sig.

Fyra avslutande tankar.

Har fyra avslutande tankar kring Löwengrip och hens kvinnohjärna, som jag redan skrivit om två gånger idag (och jag som brukar tycka att en inte ska ge Löwengrip så mycket uppmärksamhet. Aja):

  1. Tänk er att det inte är Löwengrip eller kvinnor i allmänhet som ”överanalyserar” utan män som uttrycker sig som spån?? Jag vet, flippad tanke att något kan vara mäns fel, att det kan vara män som behöver ändra på sig. Men alltså, försök tänka denna tanke fullt ut: det kan vara mannens fel!!! Det kan vara män som inte är tillräckligt tydliga, inte uttrycker sig på ett finkänsligt sätt, och inte kvinnorna som överanalyserar och är överkänsliga. Nå, troligen är det väl båda parternas fel, men i dagsläget är det i princip bara kvinnans sida i det hela som problematiseras. Mannen ses som rationell och stabil, kvinnan som något slags känslomonster som spyr ur sig sitt känsloklägg.
  2. Fick följande svar när jag kommenterade under Löwengrips inlägg: ”Håller inte med om att det endast ständigt är kvinnor som ständigt ska försöka förstå männen. Det är precis lika vanligt tvärtom tror jag. Hur många gånger har man inte hört män beklaga sig över att det inte förstår vad kvinnor menar med det de säger?”. Nyckelordet här är ”beklaga sig”. Ja, jag har också hört många män beklaga sig över att de inte förstår kvinnor men det är också allt de gör, de försöker inte hitta orsaken eller lösningen till detta hos sig själva, utan konstaterar rätt och slätt att kvinnor är svåra att förstå, alternativt knäppa, och sedan återgår de till att snacka om något annat, alternativt gör någon ”rolig lista” över hur en ska förstå kvinnor, som innehåller geniala punkter i stil med ”ja betyder nej” och så vidare. Det är kvinnor som snackar om hur de ska anpassa sig, som förebrår sig själva, som försöker förstå män.
  3. Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.
  4. Generellt tycker jag inte att en ska skuldbelägga kvinnor för att det upprätthåller patriarkala strukturer, men jag tycker verkligen att Löwengrip har ett ansvar här. Varför bidrar en person som säger sig vilja hjälpa ”unga tjejer” till bättre självkänsla till att få dem att hata sig själva genom att skriva den här typen av inlägg? För det är det det handlar om: kvinnohat. Att lära människor att kvinnor är mindre rationella bara för att de är just kvinnor. Varför gör Löwengrip detta? Jag tycker att det är tragiskt, speciellt då hen inte bara nedvärderar sig själv utan också uppmuntrar en massa andra unga tjejer att nedvärdera sig själva och varandra. Extremt dåligt inflytande.

Nå, detta om detta.

En studie i internaliserat kvinnohat.

Läser Löwengrips kommentarsfält och förfäras över den mängd internaliserat kvinnohat som finns där. Alla dessa kvinnor som uttrycker att de är mindre logiska, rationella och så vidare för att de ibland tolkar män på ett sätt som de inte var menat från männens sida. Och det är alltid alltid kvinnorna är är problemet.

Ska köra lite exempel nu:

Bella nu överanlyserar du.

En till på temat överanalyserar:

Haha, jag förstår precis vad du menar! Brukar också hålla på och överanalysera sådär.

Alltså det här ordet ”överanalysera”, vad ska det ens betyda? Kanske har Löwengrip missuppfattat det Spångberg säger men ”överanalysera” är ett så konstigt ord att använda för att beskriva detta. Hur kan en analysera för långt, se saker ur för många olika vinklar? Förmåga och vilja till analys är ju någonting bra, något en ska vara stolt över. Inte något en ska skämmas över.

Min kille hade kunnat säga exakt likadant och mena att säga nåt jättejättefint, utan att fokusera på formulering, medan jag direkt hade kopplat det som du och startat analyseringen. Det är tur man kan skratta åt det.

Ja, tur att vi kvinnor i alla fall har så mycket självdistans att vi kan skratta åt vår egen tokighet. Haha! Ojojoj så tokigt det kan gå när en har en dålig liten kvinnohjärna istället för en rationell och logisk manshjärna.

Jag förstår precis vad du menar, att kvinnor vanligtvis överanalyserar allting och väger in sitt känslomässiga klegga istället för att se på livet som det är.

Ja, klegga är verkligen ordet som vi ska använda för kvinnors känsloliv! En vidrig och äcklig smet som bara sväller och fastnar överallt. Stackars alla logiska och rationelle män som måste vada omkring i detta vidriga känsloklegg.

En tjej lägger alltid mer vikt vid specifika ord och formuleringar.

Gör vi? Vidare kan detta kanske bero på att män typ ofta är ganska fåordiga, vilket gör att den som vill ha mer information lätt försöker pressa ur mer än vad som finns där. Om män blev bättre på att förklara sig ordentligt så kanske detta problem inte skulle existera. Jag vet i alla fall att de gånger jag ”överanalyserat” har varit när män har antingen varit väldigt fåordiga eller motsägelsefulla, vilket har gjort att jag har försökt pressa ut så mycket information som möjligt ur det lilla som finns.

Hahaha! Jaaa det är lätt att vi kvinnor överanalyserar medan, som du skriver, männen menar exakt vad dom säger och inget annat. Oftast så försöker dom inte ge pikar eller gömma saker mellan raderna, medan vi kvinnor ofta kanske vill att någon ska läsa våra tankar!
Så Odd menade det han sa med kärlek men även logik, att det faktiskt finns en risk att förhållandet en dag spricker men att det inte förändrar hans syn på dig som mor till hans barn. <3

Männen menar alltså ”exakt vad dom säger”. Vad innebär det? Vad är det egentligen Spångberg säger? Det kan ju, som Löwengrip redogjort för, tolkas på flera olika sätt. Även om en man inte försöker ge pikar så spelar det ändå roll vilka ord en väljer att formulera sig med. Den här idén om att männens tolkning av orden skulle vara mer ”rak” och rimlig medan kvinnors tolkningar tar konstiga omvägar bygger ju rakt upp och ner på en förställning om att män ser saker ”som dom är” medan kvinnor tolkar in saker som inte finns.

Haha, men man förstår ju att han bara menade väl egentligen när man tänker som en kille ;):P så söt han är :D

Ja, Spångberg menade ju bara väl för hen ”tänker som en kille”. Så behöver Löwengrip inte bry sin lilla kvinnohjärna om det. Tokigt det kan bli när folk med helt olika hjärnor försöker kommunicera med varandra.

Kom igen nu kvinnor, inse att ni är fantastiska som har den här förmågan och viljan att förstå och analysera vad andra menar istället för att skämmas över den och tycka att ni överanalyserar. Sluta tro att det är mäns tolkning av saker och ting som är ”rakt på” och rationell, utan förstå att er är minst lika rimlig.

Löwengrips kvinnohjärna och om att ständigt anpassa sig efter män.

Läser på Löwengrips blogg:

– Det är ju fint, hur känns det?
– ”…..” Att bli pappa har alltid varit min största dröm. Bella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för hon är kvinnan som föder mitt första barn.

Jag vet älskling att du ville säga något gulligt här men jag uppfattar det som att du har tänkt att skaffa barn med andra kvinnor framöver. Eller så är det bara min kvinno-hjärna som ska vända och vrida på allt, som vanligt. Men ska man analysera det killar säger så ska man inte analysera utan bara läsa texten rakt igenom och då är det så. Så läser jag nu igen (med manligt tänk inställt) så säger Odd att jag alltid kommer finnas i hans hjärta för att jag föder hans första barn. Alltså exakt det som stod där uppe. Nu blev det rörigt här känner jag. Är det någon som förstår hur jag menar?

Alltså Löwengrip och hens jävla könsapartheid. VARFÖR är det så viktigt för hen att ständigt göra denna skillnad på kvinnor och män, kvinnor och män. Varför måste hen tuta i alla sina läsare att det finna speciella kvinnohjärnor och manshjärnor (gillar för övrigt att kvinnohjärna fanns i ordlistan men manshjärna inte gjorde det. Manliga normen som spökar?), manliga och kvinnliga sätt att tänka och att det dessutom är kvinnorna som borde lära sig att tänka manligt för att inte misstolka de stackars männen.

Okej, jag är upprörd. Fånigt av mig kanske med tanke på att jag vet att Löwengrip går in för att provocera folk som tycker att jämställdhet är schysst till max. Men jag tycker ändå att det är intressant att skriva om detta för Löwengrip ger uttryck för något som är extremt vanligt, nämligen att kvinnor ska anpassa sig för att förstå män för att inte bli sårade/kränkta/whatever. Tänk till exempel när tjejer blev trakasserade av killar i skolan, då hette det att det bara var deras sätt att visa omtanke. Tänk när män är fåordiga och tjejer söker bekräftelse, då heter det att männen egentligen vill men att de tyvärr inte vet hur en gör och så vidare. Det är ständigt ständigt kvinnorna som ska försöka se genom fingrarna och förstå männen, för de är ju inte så kloka och empatiska som vi. På något sätt används kvinnors styrkor emot oss, när vi är bra på något så ska vi använda den förmågan till att förstå män istället för att män ska lära sig att bli lika grymma som vi är. Kvinnor ska dalta med män och deras små manshjärnor till döden.

Tänk om Löwengrip istället skulle bli sjukt förbannad på Spångberg för hens klantiga sätt att uttrycka sig, och sedan skrivit ett inlägg om hur kass Spångbergs manshjärna var och att hen borde lära sig att ställa in sitt kvinnliga tänk när hen ska tala i media? Så befriande det hade varit. Nej okej, det hade fortfarande varit en massa könsroller som reproducerades men det hade varit så skönt att läsa ett relationsråd, eller vad en nu ska kalla detta, som inte bygger på att en som kvinna ska anpassa sig till något slags manstänk.

Jag blir arg på Löwengrip men tycker samtidigt synd om hen. Tycker synd om hen för att hen har det så inpräntat i sig att hen ska förstå och anpassa sig efter män. För att hen har det så inpräntat i sig att hen har en speciell ”kvinnohjärna” och att hen måste ändra sitt sätt att tänka för att förstå män.

Om en enskild person kan få dig att vända dig emot lika rättigheter för män och kvinnor säger det mer om dig.

Ibland, eller ganska ofta, så ser en folk skriva att någon feminist, något uttalande av en feminist eller någon feministisk bok har fått dem att bli negativt inställda till feminism. Så kan det säkert vara till viss del, människor drivs av fördomar och förhastade slutsatser, men att liksom berättiga sin egen negativa inställning med att någon feminist sa något dumt en gång verkar mer som en billig ursäkt att slippa ta till sig av feminismens idéer. Om du vet med dig att du har vissa idéer om ett fenomen på grund av enskilda händelser så kanske du borde försöka fördjupa och nyansera din bild, inte klamra dig fast vid den vad som än sker? Jag förstår inte meningen med att berättiga sina egna fördomar istället för att försöka utmana dem.

Det verkar korkat att hålla fast vid sina fördomar trots att en är medveten om dem. Jag tänker att det inte är något en gör om en försöker skapa en nyanserad och verklighetstrogen bild av saker och ting. Men sen tänker jag att detta troligen inte är vad dessa personer är ute efter, de vill nog inte ha någon nyanserad bild av saken. Det skulle troligen kräva dem på en massa eftertanke och ifrågasättande av sig själv, och sånt är aldrig kul.

Om en enskild person får dig att vända dig emot att kvinnor och män ska ha lika rättigheter säger det nog mer om dig än om den personen. Den som inte vill ta till sig feminism kommer alltid att kunna hitta någon nipprig feminist som sagt något fel eller misstolka saker feminister säger  å de grövsta för att driva igenom sin poäng. Det är inte ett problem inom feminismen, det är ett problem som kommer ur ett patriarkalt samhälle som försöker motverka den feministiska ideologin.

Twitter 2/6. Politisera allt.

Män som tycker att feminister ska sluta lyfta upp det våld män utsätter kvinnor för borde kanske engagera sig mer i att motverka detta våld. Alla ni som blir upprörda över att kvinnor delar sina berättelser av hur det är att leva i ett patriarkat bidrar till patriarkatet. Detta är också ett patriarkalt våld: att säga åt kvinnor att deras erfarenheter inte räknas, är oviktiga och ickerepresentativa.

Att hindra spridandet av berättelser och att förminska de som berättar om sin verklighet upprätthåller patriarkatet. Det finns få saker som är ett sånt hot mot den patriarkala ordningen som att kvinnor kollektiviserar och politiserar sina erfarenheter. Därför blir reaktionerna starka. Så fort kvinnor talar om sina erfarenheter kryper det fram: förminskandet, förnekandet, individualiserandet. Alla de som säger till oss att våra erfarenheter bara är personliga, inte betyder något politiskt, ni är också förtryckare. Rädslan för att kvinnor ska inse sin position och inse sin kollektiva styrka och därmed resa sig mot patriarkatet driver fram detta. Kollektiviserande av erfarenheter är det första steget i kampen mot patriarkatet, därför måste det slås ner när det yttrar sig.

Kvinnor: förleds aldrig att tro att dina erfarenheter av sexism och förtryck är individuella, du delar dem med miljontals kvinnor. Detta är patriarkatets största lögn, det är denna ide om det privata, det opolitiska, som måste övervinnas. Vägra acceptera patriarkala beskrivningar av det som sker i ditt liv som opolitiskt och irrelevant. Det är där politiken börjar.

Och ni män som känner er hotade av detta borde fråga er: varför? Varför får kvinnor inte diskutera sina erfarenheter som samhällsfenomen? Varför måste kvinnors erfarenheter alltid förpassas in i privatlivets dunkla vrå, utanför den politiska diskussionen? Varför är kvinnors erfarenheter aldrig mer än enskilda fall, tragiska incidenter och familjetragedier, trots att det sker så många? Är du rädd för att kvinnor talar med varandra om sina liv säger det mer om dig än om dem. Och vad det säger om dig är: jag är ett patriarkalt svin som förvägrar kvinnor en väg ut ur skulden och till jämställdhet.

Ps: Politisera allt!