Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.

Om kvinnlig och manlig separatism.

Frågan har dykt upp om det är okej med mansseparatism, när det uppenbarligen är okej och rentav hyllat med kvinnoseparatism. Mitt svar är ja. Mansseparatism kan, liksom kvinnoseparatism, vara ett kraftfullt verktyg för att kunna diskutera kring könsroller och liknande, vilket såklart är fantastiskt oavsett vilket kön det är. Ett vanligt exempel på könsseparatism är när en delar upp sig i kvinnor och män i en könsblandad förening och diskuterar olika problem. Ofta är det kvinnor som är drivande i detta, vilket såklart beror på att det generellt är kvinnor som förlorar på att befinnas sig i könsblandade grupper, eftersom de får mindre utrymme till männens fördel. Däremot finns det absolut inga hinder för män att göra detsamma, och jag tycker inte heller att det är principiellt fel. Det viktiga är vad som sker inom dessa grupper.

Grejen är att det finns en massa organisationer och föreningar som i praktiken är mansseparatistiska utan att för den sakens skull problematisera kring mansrollen, tala om kön och könsnormer och så vidare, utan snarare ägnar sig åt att reproducera den typen av ideal. Jag tänker bland annat på sportvärlden som i mångt och mycket är könsseparatistisk, inom vilken det verkar reproduceras en hel del maskulinitet, helt utan ifrågasättande av dessa könsnormer. Sådant tycker jag såklart är tråkigt.

Ett än större problem är alla de maktcentrum i världen som är i praktiken mansseparatistiska, såväl inom politiken som företagsvärlden. I många av dessa sammanhang finns det inga eller försvinnande få kvinnor. Även om dessa sammanslutningar såklart inte är uttalat mansseparatistiska så är de de i praktiken.

När jag talar nedsättande om mansklubbar och liknande så syftar jag inte på uttalat mansseparatistiska sammanslutningar som finns på samma premisser som kvinnoseparatistiska: det vill säga för att kunna ha ett forum för att tala fritt om saker som pressar utifrån ens könstillhörighet. Det är en utmärkt arbetsmetod.

Givetvis finns även kvinnoseparatistiska sammanslutningar som reproducerar könsroller. Ett bra exempel är väl gymmet Rosa skrot. Ett gym endast för tjejer tycker jag i sig inte är en dålig idé eftersom det nog kan finnas många kvinnor som känner sig hotade i mäns sällskap. Dock säljs Rosa skrot in med stereotypt kvinnliga saker, såsom läppstift och höga klackar. detta är inte en form av kvinnoseparatism jag stödjer, utan jag ser egentligen bara hur den ytterligare förstärker en av patriarkatets primära mekanismer, nämligen isärhållandet. Alltså idén om att det finns vissa grejer som endast passar för ett av könen.

Bilden är tagen från Genusfotgrafen.

Kort om kvinnlighet.

Jag tycker det är fascinerande hur okritiskt människor använder ordet ”kvinnligt”. Jag menar, allting som kvinnor faktiskt ägnar sig åt borde ju per definition vara kvinnligt? Ändå tycker en massa personer att det är lämpligt att använda ordet kvinnlig på ett sätt som genaste utesluter en massa kvinnor som inte beter sig på det sätter. Hur är det ens möjligt att vara okvinnlig som kvinna?

Jag begriper ju att kvinnligt inte handlar om hur kvinnor egentligen är, utan om en socialt konstruerad kvinnlighet. Min fascination handlar om alla som utan eftertanke använder ordet kvinnligt just såhär. Det är så otroligt vanligt förekommande att folk pratar om vad som är kvinnligt och okvinnligt helt utan att fundera på vad dessa ord egentligen ska innebära. Det är bara så en säger, helt enkelt.

Gud, vem som helst som bara tänker ett extra varv till på denna begreppsanvändning måste ju inse det absurda i att kunna ha en definition av ”kvinnligt” som utesluter en massa faktiskt kvinnor. Det faller ju på sin egen orimlighet. Ändå är det en massa ”rationella” antifeminister som tycker det är en helt rimlig begreppsanvändning.

Och nej, att jag inte rakar benen, sällan sminkar mig och så vidare handlar inte om att jag skäms över att vara kvinna utan om att jag tvärtom är väldigt stolt över att vara mig själv, i vilket min könstillhörighet ”kvinna” finns inkluderat. Så det så.

Kvinnodagen och så.

Idag är det ju internationella kvinnodagen! Dagens till ära kommer jag sura lite extra över patriarkatet och delta i ett panelsamtal om att ta plats som kvinna på internet på Helenes krog & bar vid Mariatorget. Vore kul om ni vill och kan komma, i så fall måste en attenda på facebook eller OSA till fanvadfittigt@gmail.com.

Har förresten inte skrivit något inlägg om att det finns en internationell mansdag eftersom jag kallt räknar med att alla mansrättsaktivister bemödar sig med att googla innan de kommer hit och mopsar sig. För inte kan det väl vara så att ni skiter fullständigt i om det finns en mansdag eller inte och bara drar till med det för att ha en ursäkt att slippa tänka på kvinnors rättigheter en dag om året. Nej, tänkte väl det.

Om liberalfeminismens problem.

Kvinnliga företagarna inom välfärden bildar sin egen Grupp 8, läser jag på Svt Debatt. Med feministisk retorik söker de legitimera det plundrande av skattemedel som vinstdrivande välfärdsföretag utgör. Det är en fråga om jämställdhet, tycker det.

Inspirerade av 60-talets kvinnorörelse kräver vi därför friheten att driva förskolor, vård och omsorg på lika villkor som företagare i andra branscher. Det skriver en grupp kvinnliga entrepenörer, som idag lanserar nätverket Välfärdens Grupp 8.

Att Lo är emot vinster i välfärden handlar enligt dessa personer helt enkelt om diskriminering av kvinnor, eftersom kvinnodominerade branscher inte får gå med vinst som manliga. Alltså är det en jämställdhetsfråga att tillåta vinster i välfärden. Att de pengar som försvinner är pengar som annars skulle gå till högre bemanning och bättre arbetsmiljö för de kvinnor som jobbar i dessa branscher är inte relevant. Nej, det viktiga är att det ska gå att tjäna pengar även på kvinnodominerade branscher. Det får ju inte vara orättvist.

LO skulle aldrig motverka nyföretagande och vanliga vinstdrivande företag inom de egna branscherna. Det riskerar ju både jobb, investeringar, kvalitetsutveckling och möjlighet att välja mellan arbetsgivare, samtidigt som det inskränker kundernas valfrihet.Men inom kvinnodominerade områden ska särskilda begränsningar tydligen gälla.
LO vill prata om vinster – men det handlar också om jämställdhet.

I slutet skriver de att kraven de för fram är mer radikala än de som det ursprungliga Grupp 8 drev.

Vi nöjer oss inte med kraven från dem vi lånat namn av, Grupp 8, som på sin tid krävde rätt till arbete och daghem. Vi förväntar oss friheten att själva äga och driva dagens förskolor, vård och omsorg – på samma villkor som andra företagare.

Jag vet inte om ni känner till Grupp 8, men det är alltså ett feministiskt och socialistiskt nätverk som var verksamt kring 60-70-talet. Bland annat så kämpade de för sex timmars arbetsdag som skulle möjliggöra att kvinnor och män kunde dela upp arbete i hemmet bättre. Jag tror knappast att de skulle sympatisera med vinster i välfärden. Deras krav handlade om att kvinnor i allmänhet skulle slippa dubbelarbeta och få lika lön som män, inte om att vissa kvinnor skulle kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra kvinnors arbete.

Efter detta hittade jag Dagens Samhälles lista över Välfärdens 100 viktigaste kvinnor vars syfte var att ”synliggöra det viktiga arbete toppcheferna utför”. På hela listan fanns såklart inte en enda sjuksköterska, barnskötare eller vårdbiträde. Nejnej, det handlar ju om chefer detta. Om det viktiga jobb cheferna utför.

Och dessa två grejer sätter väl ungefär fingret på det jävligt feta problemet som finns med liberalfeminism. Något som lyser med sin frånvaro i dessa artiklar är nämligen arbetarperspektivet. Var är egentligen arbetarkvinnorna, de kvinnor som faktiskt utför själva arbete som dessa välfärdsföretagare och chefer profiterar på? De verkar inte vara relevanta över huvud taget.

Liberalfeminismen handlar inte om att förbättra för alla kvinnor, det handlar om att även kvinnor ska kunna tjäna riktigt mycket pengar på andra människors (i detta fallet kvinnors) arbete.

Nå, det kan väl kanske, rent formellt, kallas jämställdhet att även kvinnor kan tjäna riktigt mycket pengar. Det är så smaklöst och vidrigt hur ni får era klassintressen att framstå som könsintressen, när det absolut inte handlar om merparten av alla kvinnors intressen utan bara om er förbannade ”rätt” att profitera på deras arbete. Och inte nog med detta: ni tar dessutom en otroligt viktig del av feministisk historia, perverterar den, omdefinierar den och gör den till er. Helt utan förståelse för vilken ideologisk grund Grupp 8 hade och vilka deras krav var så kallar ni er ”inspirerade” av dem. Jag pissar på er jävla ”jämställdhet”.

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Idioters sexism är också sexism.

Ganska ofta så hör en folk avfärda sexism med att det bara är idioter som uttrycker sig sexistiskt. Underförstått här är alltså att det inte är något en ska bry sig om. Den främsta anledningen till sexismen anses vara dessa människors klena begåvning, och därför är det inget som rör ”vanliga” och normalbegåvade personer. Idioterna är helt enkelt inte representativa för befolkningen i stort, vad de gör och säger pågår i ett separat idiotuniversum som inte har med vårt att göra. Vi behöver inte bry oss om vad idioterna tar sig för.

Vi lever i ett samhälle som präglas av patriarkala och sexistiska strukturer. Detta finns inom oss alla, det är inget en kan svära sig fri från. Vissa människor vet detta och försöker motverka det, andra har inga problem med sexismen men har ”taktkänsla” och vet därför när det ”passar” sig och inte. Kanske drar en ett lagom sexistiskt skämt istället för att kalla någon hora, kanske ger en en orakad kvinna en kritisk blick eller mumlar något bakom ryggen om att ”ta hand om sitt utseende” istället för att skrika ”du är så jävla äcklig din fitta”. De senare exemplen är såklart värre, men det är uttryck för samma sak och fyller samma funktion.

Det finns en anledning till att idioter sysslar så mycket med hat gentemot vissa grupper och inte mot andra. I ett samhälle fritt från sexism hade det inte varit en lika enkel måltavla för en idiot att gå på en kvinnas utseende. Det hade inte fallit sig lika naturligt att säga att en kvinna med en orakad armhåla såg ut som ”en fitta på tvären”. Idiotin hade slagit slumpmässigt, inte så specifikt mot kvinnor som vi kan se idag.

Grejen är att de flesta fattar att en inte säger vissa saker, att en inte drar det så långt, för det är opassande. Men människorna som gör det är inte oberörda av samhället i stort. Att låtsas som om det inte är en ”grej” att någon idiot uttrycker sig sexistiskt för att hen bara är en idiot är att helt ignorera att människor inte är isolerade öar, utan lever och verkar i samma samhälle som en själv. Att inte reagera på sexism för att en inte anser att det rör en personligen är att acceptera den.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Jag tjatar om det för att det är en stor grej.

Ibland undrar folk varför feminister gör en så stor grej av det här med att inte raka sig. ”Feminister är själva fixerade vid hår fast de inte vill att andra ska bry sig”. Alltså, ett skäl till att jag gör en stor grej av det är för att det är en stor grej. Det är en stor grej att skita i ideal en blivit matad med hur länge som helst. Det är väl inte så konstigt?

Det betyder såklart inte att håret i sig är en stor grej, men den kultur som omgärdar det är det. Jag önskar ju såklart att det inte vore så, men så är det. När en bedriver politiskt arbete kan en inte bara se till hur en skulle vilja att samhället såg ut och agera utefter det utan en måste ju se på hur det faktiskt ser ut idag, så att en vet vad en ska bekämpa. Och idag så råkar faktiskt frågan om behåring vara en stor grej för en massa människor.

Jag är faktiskt himla stolt över att jag lyckats krossa just detta ideal i mitt eget liv och numera trivs med mina ludna ben. Borde jag inte vara det? Jag tycker att det är en stor och viktig grej att lyckas stå emot samhällsideal. Detta har liksom inte varit någon liten skitsak i mitt liv utan har definierat hela min person under en väldigt lång tid, och har varit väldigt svårt att bryta sig ur. Ska jag låtsas som ingenting då? Det tycker jag verkar både dumt och konstigt. Varför förringa något som varit väldigt stort och viktigt i mitt, och många andra kvinnors, liv?

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.