Kategori: Feminism

Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Tänkte att det kanske kunde intressera någon hur snyggt ”Jonte” avslutade debatten om skönhetsideal, efter att jag skrev om att jag har försökt motverka ideal jag anser negativa i mina val av partners.

Problemet är att alla vet liksom du själv innerst inne att du bara ljuger för dig själv för att må bra. Förmodligen en nedärvd egenskap det också.

De män du kan få har inte de egenskaper du uppfattar som attraktiva eftersom de tack vare sina större valmöjligheter väljer andra kvinnor än dig. Du försöker då övertyga dig själv om att de män som blir över är vad du egentligen ville ha in the first place. Det är väldigt talande att du erkänner att du fick kämpa mot dina egna preferenser. Luktar lite surt sa räven…

Normalt brukar jag spela med när människor ljuger för sig själva för att må bra. Men när dom försöker starta en politisk rörelse baserat på det hela så har jag inte samma behov att vara snäll längre.

Sanningen gör väldigt ont ibland tyvärr.

När en inte har något att komma med så får en väl dra till med lite analys av motståndarens psyke, säga att allt är en försvarsmekanism för att en är ful och oattraktiv, spekulera kring ens partners utseenden och så vidare.

Vidare så bevisar ju personen ifråga endast min poäng. Om en går utanför ideal och normer så blir en genast bortförklarad som för ful för att få vara med. All kritik mot normer och ideal är i själva verket bara en stör försvarsmekanism för fula personer så att de ska slippa känna sig dåliga över sig själva. För att få kritisera saker så måste en vara skitsnygg och bara ligga med skitsnygga personer, annars kan en såklart inte resonera kring sånt.

Så ja. Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.

Om vad som leder till förändring.

Fick denna fråga under detta inlägg.

Jag undrar hur mycket en feministdebatt som den här i bloggen kan uträtta egentligen. […] Frågan är: Vad är det som egentligen leder till förändring?

När jag driver den här bloggen så tänker jag att den leder till en förändring. Inte stor, men ändå märkbar för vissa människor.

Dels så tycker jag att det är viktigt att det finns platser där även den som redan är feminist kan läsa mer, tänka på nya sätt inom feminismen, och diskutera med andra feminister. Jag ser att min blogg delvis kan utgöra detta. Jag tror till exempel att det jag skriver om relationer kan få folk att tänka nytt kring hur de kan applicerar feminismen i sitt vardagsliv.

Även för den som redan är övertygad feminist kan det vara viktigt att upptäcka nya aspekter av feminismen. För mig så fördjupas min feministiska analys hela tiden, jag upptäcker ständigt nya aspekter av det hela och detta hjälper mig mycket i mitt vardagsliv: hjälper mig styra upp relationer, min syn på mig själv och så vidare. Detta har fått mig att inse hur viktig feminismen är och hur långtgående förtrycket av kvinnor går, vilket såklart även gjort mig mer motiverad. Samma effekt hoppas jag att mina texter kan ha på den som är nyare inom feminismen, eller den som inte kunnat eller velat ägna lika mycket energi åt det som jag.

Sedan ger det helt enkelt vissa idéer större spridning. Även om de flesta som tar intryck redan är feminister så kan en utbyta erfarenheter, tankar, tips, argument och så vidare. Detta gör i sin tur verktygen för att sprida dessa idéer vidare större. Därför är även inomfeministisk debatt mycket viktigt, liksom det är med alla andra ideologier.

På grund av detta så tror jag att det spelar roll att jag skriver, för att försöka ge styrka åt andra feminister och för att bidra med det jag kan om feminism.

Jag tror inte att en kan säga att det är en speciell faktor som leder till förändring, utan det handlar mycket om vilka idéer som är i omlopp, vilka debatter som förs och så vidare, och där tror jag att alla som aktivt tar del i det offentliga samtalet utifrån en feministisk synvinkel är viktiga.

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

foki

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?

Kom och se mig svamla om hur en tar plats på internet som kvinna den åttonde Mars.

Den åttonde Mars ska jag fira genom att medverka i ett panelsamtal kring att ta plats på internet som kvinna. De som anordnar detta event är poddarna Fan vad fittigt och Vreden och det hela tar plats på Helenes Krog och Bar som ligger vid Mariatorget i Stockholm. Förutom samtalet jag ska medverka i så kommer det att hållas ett om podcasten som feministiskt verktyg och ett om hur vi kan använda internet för att vända debatten.

Jag tycker det känns jätteroligt att få vara med alla balla feminister, och jag hoppas såklart att så många som möjligt av er kommer och kollar när jag svamlar. Jag är även väldigt nervös eftersom talet verkligen inte är mitt främsta uttryckssätt och för att det kommer vara en massa balla personer där och gud jag dör.

Nåja, det blir säkert kul. Kom dit om du kan och vill! Här finns facebookeventet för den som vill stå på listan (det måste en göra för att komma in tydligen, men det är gratis) eller så kan ni mejla till fanvadfittigt@gmail.com att ni kommer.

Manshat är att berätta om kvinnoförtryck.

Så jag hittade detta inlägg med exempel på manshat. Det verkar vara en ambitiös sammanställning. I början av inlägget tas det upp exempel på manshat som sprids i media. Här är den:

manshatÄr det inte lite roligt att två av punkterna som ska exemplifiera manshat direkt berör när kvinnoförtrycket i samhället omskrivs (det vill säga de jag strukit under med rött)? Det är alltså manshat att konstatera att kvinnor är förtryckta. Det var sannerligen en intressant definition av manshat. Flera av punkterna rör indirekt samma sak, som det om könen på olika gruppers medlemmar, vilket ju ofta brukar uppkomma i kontexter där just könsmaktsordningen diskuteras. Samma sak med punkten som osynliggörande av manliga offer, eftersom det ofta dyker upp i kontexter där specifikt kvinnohat diskuteras. Även manlighet och mansnormen är ord som brukar användas då patriarkatet diskuteras.

Efter denna lista så har skribenten lagt ut en länklista med saker som enligt hen exemplifierar manshat i media. Jag har inte kollat igenom alla länkar men jag har kollat på de som är nominerade till att vara de värsta. En av dessa länkar var bruten, men hade titeln ”Här är bara var fjärde politiker kvinna”, utifrån vilket en ju kan dra slutsatser kring innehållet. Troligen så rör det som om artiklar som tar upp den könsmässiga snedfördelningen bland politiker. Väldigt mycket manshat i detta tydligen.

Den första länken är ett klipp med Hermansson, Frej och Nilsson där de pratar om fula killar. Jag kan håller med om att detta är både omoget och tråkigt, men manshat? Jag tolkar det som en drift med allt objektifierande av kvinnor som finns. Nå, jag får ju i alla fall ge det att det är det som kommer närmaste manshat av alla grejer, vilket säger något i sig. Nämligen att det verkan är särskilt utbrett eller farligt.

Den andra länken går till en artikel som handlar om kvinnohatet i farmen. Fattar verkligen inte var manshatet i detta ligger. Är det för att skribenten nämner patriarkatet på slutet?

Den tredje länken går till denna text av Guillou där hen ”utmanar näthatarna”. Fattar ej var manshatet finns här heller. Är det för att Guillou påpekar att kvinnor blir hårdare ansatta av näthat än män?

Många av de resterande länkarna går till artiklar som handlar om mäns våld mot kvinnor, något som är väldigt känsligt för många mansrättsaktivister. De brukar mena att det är samma sak som att säga att alla män använder våld. Detta är emellertid inte sant över huvud taget. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” handlar om att belysa att det våld kvinnor utsätts för är en strukturell problematik som beror på könsmaktsordningen. Detta vet typ alla som är det minsta insatta i feminism, så det är inte särskilt svårt att ta reda på. Men det bryr sig såklart inte denna människa om att göra.

Nå, min poäng med detta var att visa på att när antifeministerna verkligen ska föra allt de manshat de brölar om i bevis så är resultatet ganska tunt.

Kan det ha att göra med att det finns jävligt många människor som har som mission att smutskasta feminismen?

När jag säger att jag inte stött på olika grejer bland feminister så betyder inte det att de inte förekommer alls, det är jag fullt medveten om. Givetvis kan en enskild person inte ha koll på alla feminister och det begriper jag så väl så väl. Vad jag menar att säga med uttalandet är att det inte är något vanligt förekommande. Jag anser mig ändå vara relativ väl beläst på den feministiska rörelsen och tycker det verkar konstigt om något som jag inte sett över huvud taget vore ett vanligt förekommande fenomen.

Såhär. Det finns idioter i alla läger. Det finns säkert någon som kallar sig feminist som tycker att män med små kukar ska avrättas. Jag tycker dock inte det, det är inte heller vanligt att feminister tycker det. Troligen så dras alla politiska rörelser med den här typen av knäpphuvuden. Skillnaden ligger i hur rörelsen förväntas agera kring det hela.

Och här finns det något speciellt med feminismen. Det är nämligen otroligt vanligt att feminister uppmanas till att ta avstånd från den här typen av grejer, ofta utan hänvisning till var det förekommit. En får lätt känslan av att det är någon som hört från någon och så vidare. När någon väl har något att komma med så är det inte sällan något otroligt gammalt, såsom den där jävla ”män är djur”-grejen som inträffade för åtta år sedan och som dessutom ledde till ett ramaskri inom den feministiska rörelsen och även föranledde Wachenfeldts (alltså hen som sa det) avgång eller något som sagts av någon som inte alls är framträdande i den feministiska rörelsen eller ens uttalad feminist.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Givetvis är jag emot idioti i alla dess former men jag kan liksom inte kommentera allt dumt som sägs och görs, jag är ledsen. Jag kan inte ägna denna blogg åt att ta avstånd från personer som säger dumma saker. Ibland kritiserar jag andra feminister när det händer något som jag bedömer vara intressant, eller om det är någon internfeministisk debatt som pågått som jag känner att jag borde uttala mig i, men jag kan och vill inte uttala mig i alla jävla saker nån feminist har sagt eftersom jag tycker att det är typ liiite mer relevant att krossa patriarkatet.

Ofta säger folk att dessa ”extremister” gör att den som inte är så insatt i feminism kan tro att det är så feminismen ser ut, och att vi ”riktiga” feminister därför borde ta avstånd. Av allt som skrivs och sägs om feminism i offentligheten så är en otroligt liten del den här typen av skit. Alltså verkligen en yttepytteliten. Att människor tror att det är representativt för feminismen handlar knappast om att det är det första en hittar när en googlar feminism, utan att det finns en massa personer som av olika skäl ägnar sig åt att sprida denna dynga. Ibland är det uttalade målet att smutskasta feminismen, ibland handlar det om att ”hjälpa” feminister att ”ta avstånd” från detta eller ”föra diskussion” eller något liknande. Det är den sista kategorin jag blir som mest irriterad på, detta på grund av den otroliga fegheten i deras agerande.

Okej om en sprider skit om feminismen och är ärlig med sina intentioner, men att få det att framstå som att en egentligen bara vill ”hjälpa till” tycker jag är så otroligt fånigt. Nej, du vill inte hjälpa till. I så fall hade du inte skrivit ett jävla inlägg där du återigen drar upp dessa inaktuella eller irrelevanta exempel och får det att framstå som att detta på något vis utgör ett stort problem inom den feministiska rörelsen. Personer som tycker att män med små kukar ska dödas är lika lite ett problem för feminismen som människor som tycker att tiggare ska avrättas utan rättegång är ett problem för borgerligheten. Det är inte en representativ åsikt, det är inte ett problem inom rörelsen.

Det är bara gammal hederlig idioti och sådant förekommer tyvärr överallt, men folk har av någon anledning jävligt svårt att fatta detta just när det kommer till feminism. Kan det kanske ha något att göra med att det finns jävligt många människor som gjort det till sitt jävla mission att bekämpa feminismen? Kan det kanske vara så att feminismen blir lite extra hårt ansatt inte på grund av att den har större problem utan på grund av att det finns många som blir jävligt obekväma av att få sina privilegier ifrågasatta och gör allt för att smutskasta rörelsen som gör det?

Så jag ber er som känner för att skriva en massa om feminismens problem att vänta lite, typ kolla upp fakta och så, och sedan försöka fundera på om det verkligen är relevant att skriva om detta, om det verkligen är et problem inom feminismen eller om det bara är så att folk är idioter som folk är mest. Kanske kan ni istället skriva lite om moderater, antifeminister eller sverigedemokrater som har sagt dumma saker. Det händer ju också, liksom. Bara en tanke.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.

Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

lyxhoraMed anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.