Skyll inte på Mona.

Om jag hade varit sosse nu så hade jag inte fortsatt tjata om hur keff Mona är. Jag hade hyllat henne till skyarna för att hon tycker att det är politiken det är fel på, jag hade talat om förändring och förnyelse. Jag hade erkänt att socialdemokratin är i en kris, att den måste förändras och förnyas.

Det är klart som fan att mittenväljarna väljer bort socialdemokraterna eftersom dem inte ens själva tycker om sin partiledare, eller ger något som helst stabilt eller tillförlitligt intryck. Klart man inte har förtroende för att parti som ska stå upp för dem svaga, och samtidigt dömer ut sin egen partiledare på grund av en massiv hatkampanj. Jag har förtroende för Mona Sahlin, däremot har jag inget förtroende för socialdemokraterna som parti.

Jag tycker Mona Sahlin är bra för hon erkänner att Moderaterna är en värdig motståndare, hon medger att hon underskattat dem och att de har genomfört ett bra förnyelsearbete. Hon är väl medveten om att hon styr socialdemokraterna under en svår period, och påpekar det faktum att socialdemokratin är i kris i hela Europa, att det inte är något unikt svenskt. Det är i det ljuset den här valförlusten måste ses, inte i något jävla tjat om hennes enskilda prestation. Jag tycker att hon känns jävlig hederlig och skulle hellre se henne som statsminister än till exempel Reinfeldt eller Persson.

Det vore trist om även socialdemokraterna omvandlades till ännu ett ytlig livsstilsparti, som Moderaterna har gjort. Jag förstår ju varför man strävar dit, för det är uppenbarligen det som funkar bäst. Men jag är glad att ni inte har nån jävla Anton Abele i riksdagen, att ni (än så länge) inte bytt ut alla mot ”unga fräscha” ansikten. Och jag tycker det är trist att ni skyller så mycket på Mona, när det är så himla uppenbart att detta egentligen handlar om något helt annat, nämligen att socialdemokratin är i en djup kris. Frågan är om sättet att ta sig ur den krisen är att ägna er åt samma småborgerliga imagepopulism som Moderaterna gör.

Lite om min samtid.

  1. Övervakning i alla ära, det var inget oväntat. Men varför i helvete har Beatrice Ask på sig en rutig ”bröst-väst”, dvs en (ofta mörk, dvs slimmande) väst som har sin urringning under brösten och som är menad att bära tillsammans med en vit (dvs förstorande) skjorta för att ge en illusion av större tuttar. Dessutom är den för stor. Det måste vara det fulaste jag sett på en politiker.
  2. Är det bara jag som får lite Berlusconi-vibbar av den här ”parliament princess”, alltså Jimmie Åkessons blonda, 20-åriga, ”partyglada” sekreterare. Hon hade tänkt varva det politiska ”på ett snyggt sätt med mitt privatliv där både mode, fest och shopping ingå”.

Dagens outfit.

Tröja och halsband h&m, koftan lindex, kjolen second hand.

Sov cirka fyra timmar inatt, nu är jag riktigt jävla pisstrött. Drömde för övrigt att jag tog syra men att det inte funkade. Det började bara stickas i näsan. Sjukt antiklimaxartat var det.

En grej som borde vara förbjuden är folk som kopierar listan på ”mest sökta” på bloggportalen. Fan vad jag hatar det. Fast etter värre är dem som skapar en massa skuggkonton för att sedan lägga till sin riktiga blogg som favorit, så att de hamnar på topp tio. Hur orkar man? Om ens blogg är bra så får man ju uppmärksamhet ändå, utan att behöva syssla med sån skit som folk bara tycker är irriterande.

Kanske lite lustigt av mig att bli upprörd över detta, men jag tycker fan det är pissig stil att ägna sig åt sån skit.

Två som håller med.

Jag tänkte bara att jag skulle lägga ut två av de kommentarer jag fick på det här inlägget. Jag tycker att det förtjänar uppmärksamhet, det här ämnet.

Sen vill jag tillägga att jag tycker det är så fint när folk skriver sånt här, det känns bra att jag beskriver en verklighet som folk känner igen sig i och det är ”kul” att få läsa folk historier.

Herre gud, ja. En månads heltid där, ett fruktlöst och frustrerande halvår som lärarvikarie för en förmedling som gärna gav en en timmes jobb här en dag (med två gånger det i restid) här, obetald praktik… Det har tagit mig tre år sen jag kom hem från USA att skaffa mig erfarenhet på papper som matchar de kunskaper jag redan hade, vid sidan av studier då förstås, och nu har jag ett tre-dagar-i-veckan vikariat fram till årsskiftet. Överlägset roligaste jobbet jag har haft där jag också fått betalt (vill man jobba med texter ska man ju gärna praktisera obetalt) men det är inhyrt (så klart) och jag har ingen aning om hur det blir efter nyår. Visst är vi lata, vi unga. SUCK.

Jag har frilansat för samma företag i 3½ år, först under studietiden och nu heltid (eller, jag hade alltså tänkt det). Plötsligt, efter ett halvårs heltid, är det snålt med uppdrag och de som finns kan komma med mycket kort deadline så att jag tvingas jobba nätter utan att varskos innan.

Jag måste ha tillgång till min dator hela dagen, IFALL att ett jobb trillar in som ska levereras morgonen efter. Om jag missar ett sådant mail och alltså inte levererar ligger jag ”risigt till”. Har jag sagt att jag kan jobba så har jag alltså de facto obetald jour. Jag älskar verkligen mitt arbete, men min jobbsituation är helt vidrig.

Dagens outfit.

Byxorna och blusen är second hand, halsbandet är från Gina Tricot.

Fräscha saker som hänt mig idag:

  1. Sov förbi klockan med tre timmar. Jag har aldrig försovit mig innan!
  2. Satt vid datorn och hostade så smått, och sen plötsligt flög det ut snor i storleksordningen 1 vindruva på mitt tangentbord. Jag ba: ”fresch”.
  3. Insåg att jag behöver, alltså har ett behov av, ett par nya vinterskor. Jag har inga som är täta och går att bära tillsammans med något annat än ”skinny jeans”.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Ung och bortskämd.

Idag såg jag på SVT:s nya satsning ung och bortskämd. Jag har tre reflektioner.

  1. Det är fantastiskt att intresset för stroppiga och bortskämda människor med mycket pengar aldrig tycks sina, det har ju hållit stadigt och kanske till och med ökat sedan Svenska hollywoodfruar. Vad handlar det om egentligen, vad gör det spännande? Jag menar inte att kritisera dem som gillar det för jag tycker också att det är brutalt roligt, men jag fattar inte vad det är som gör att jag dras till det.
  2. Varför sysslar SVT med detta egentligen? Jag tycker inte att det känns som en relevant verksamhet att mata oss med sämre versioner av det vi redan får från diverse reklamkanaler. Här kan man snacka länge och väl om vad SVT ska vara till för, men inte fan är det detta?
  3. Tack tack tack mor och far för att jag fick börja laga mat hemma när jag var 11 och för att jag alltid fått städa efter mig själv både i mitt rum och i resten av huset. Jag skulle inte orka med att vara sådär handikappad i ”verkliga livet”.