Om straff som hämnd.

Jag läser debattartikeln rörande KD och läser följande:

Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Detta är en syn på brott och straff jag tycker är djupt obehaglig.

I min värld så ges straff dels för rehabilitering av sjuk individer som begår brott, dels för att hålla vissa mycket farliga människor borta från samhället och dessutom finns de ju till för ett avskräckande syfte. Men att straffet ska ses som en institutionaliserad hämnd tycker jag är absurt.

Straffen ska ju finnas till för att ett tryggare samhälle ska skapas, inte för att brottsoffer ska få någon slags känslomässig kompensation, det har vi skadestånd till. Och samhällets dömande, dessutom.

Straffen ska inte ta mer pengar i anspråk än vad som krävs för att det här med trygghet ska uppnås, för fängelser kostar faktiskt, även om inte tänker på det. Och jag kan säga att jag inte vill att mina skattepengar ska gå till orimliga straff ur en samhällssynpunkt bara för att brottsoffer ska tycka att det känns skönt att gärningsmannen får vad han förtjänar.

I grund och botten är väl detta en typisk kristen, i alla fall djupt konservativ(och således också kristet influerad), ståndpunkt. Och det kan nog vara därför KD bemöts av så många ”fördomar”, helt enkelt för att det strängt taget inte är fördomar vi talar om, utan fakta.

Dagens outfit.

Allt är second hand. Jag fick inte riktigt till en snygg bild tyvärr, men byxorna är nya favoriter De sitter precis sådär löst och bekvämt som ett par gubbyxor ska göra, och dessutom är de beige. Jag tycker om beige, speciellt på kostymplagg.

Än bättre var priset, 2 kronor (och en massa grävande i stadsmissionens realåda).

Surdegsbröd och den delade människan.

Idag har jag lånat Kajsa Ekis (jävla namn det där) Ekmans mycket eminenta bok ”Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan”. Det är det bästa debattinlägget emot prostitution jag läst, alla gånger. Jag kan starkt rekommendera den till alla som är intresserade.

Men det jag tänkte skriva om var att jag fler gånger idag läst titeln fel och istället fått det till ”Varat och varan – Prostitution, surdegsbröd och den delade människan”. Snacka om att vara färgad av sin samtid.

Idel missöden.

Den här dagen har kantats av idel missöden.

Jag gick till vårdcentralen för att få hjälp med min stackars mage. Min läkare var en kvart försenad, dessutom var hon totalt ointresserad av att meddela mig någonting om vad hon tänkte om någonting. Hon berättade inte vad hon skulle testa mig för, hon förklarade inte vad som tydde på att det var det som det var. Hon skrev helt enkelt ut nån jävla medicin utan att berätta något om hennes misstankar och lät mig ta ett blodprov utan att förklara varför, när det skulle bli klart eller om hon skulle ringa upp och berätta vad det visade.

Jag frågade om det var troligt att jag led av det hon gav mig medicin för och hon bara ryckte på axlarna, totalt oförmögen att delge mig någon information om mig egen kropp.

Jag bad henne skriva ut p-ringar åt mig, vilket hon sa att hon skulle göra. När jag kom till apoteket så visade det sig emellertid att hon inte gjort detta. Då det var den enda verkliga behållning av besöket så började jag nästan gråta av irritation vid apotekskassan.

Att betala 150 spänn för ett extremt oproffsigt och icke-informativt möte med en läkare som är totalt ointresserad av mig och som dessutom inte kan se till att skriva ut det hon säger att hon ska skriva ut är fan hemskt. Jag hatar att gå till läkaren.

Ilska.

Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.

Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.

För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.

Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.

Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.

För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.

FML.

Fy fan vilken pissdag det här har varit.

Mitt liv är så jävla uppstrukturerat att jag blir helt till mig om jag råkar göra minsta snedsteg från min ”planering”. Så jävla lamt att inte ha något att ägna sig åt men ändå känna sig stressad över totalt onödiga saker som jag inbillar mig att jag måste göra.

Jag önskar att jag var mer som Blondinbella, hon verkar vara så himla strukturerad och fin. Fan vad skönt det hade varit att ha massa viktiga möten att gå på så man slapp ägna sin tid åt att hitta på strunt-måsten.

Fuck my life, med andra ord.

Rätten att vara anonym.

Fick en kommentar från Jessica på det här inlägget som jag tänkte besvara i ett inlägg, för jag tycker det är en relevant frågeställning.

Jag hakade mest upp mig på att han drar repliken ”det inte var det yttrandefriheten var till för” i samband med kränkningar på nätet. Sen när har kränkningar/mobbing/whatnot med rätten att yttra sina åsikter att göra? (Eller missade jag nånting?)

Jag håller med om att det inte finns någon given rättighet att kränka folk. Grova kränkningar, hot och mobbing bör vara förbjudna enligt lag, eftersom de ju är att direkt skada en annan människa. Här är det viktigt att belysa ”grova”, för jag tycker att folk kan ha en tendens att polisanmäla folk över sjukt töntiga saker ibland.

Men när det gäller debatten om nätanonymitet är läget ett annat, för här handlar det inte om rätten att kränka andra utan primärt om rätten att vara anonym. Internet har blivit ett viktigt demokratiskt verktyg, information kan spridas i ett rasande tempo, åsikter delas och diskuteras och man kan organisera sig i grupper smidigt. En stor del av internets funktion när det gäller detta är att folk kan vara anonyma: man kan helt enkelt uttrycka åsikter man kanske inte skulle våga yttra annars, vilket leder till ett ypperligt klimat när det gäller röjande av hemlig information rörande myndigheter och politiker. Idag har vi ett läge där vi rör oss mer och mer mot en total informations- och åsiktsfrihet, inte bara lagligt utan även socialt, och det är fantastiskt.

Det vore tråkigt om internetmobbing användes som argument för att inskränka detta. Visserligen är internetmobbing tråkigt, men det är verkligen ingenting  jämförelse med vilken utveckling vi kan behöva avstå från om man på grund av denna avskaffar rätten att vara anonym på internet. I jämförelse med det så tycker jag att kommentarer kring Anton Abeles haka är ganska försumbara.