En liten tanke om feminism såhär innan jag måste rusa bara.

Jag har nog aldrig träffat en människa som är emot att alla ska ha lika rättigheter, kvinnor som män. Det är enligt min erfarenhet extremt ovanligt att man tycker så i Sverige.

Det motstånd jag däremot ofta stöter på är människor som inte köper feministisk verklighetsbeskrivning, alltså människor som förnekar att det finns en skillnad i hur män och kvinnor behandlas, eller förnekar i varje fall att detta till stor del beror på sociala konstruktioner snarare än reella biologiska skillnader.

De enda antifeminister jag stött på är människor som antingen bara missuppfattat begreppet feminism som kvinnovälde eller människor som förnekar existensen och vikten av sociala strukturer i största allmänhet. Därför borde fokus ligga på att övertyga folk om att den feministiska verklighetsbilden stämmer, det vill säga att vi lever i ett patriarkat, att män och kvinnor fostras in i olika roller och så vidare, snarare än att försöka få folk att tycka att alla är lika värda. För det tycker dem flesta redan, och dem som motsätter sig det är ju fan redan långt bortom gränsen för vilka som är värda att ens lägga energi på att tala med.

”Män är ju också förtryckta”.

Mitt absoluta hatargument mot feminister är att ”det också är synd om män”. Förutom att kvinnor är mycket mer förtryckta än män i allmänhet så undrar jag bara: säger du till folk som kämpar för ett klasslöst samhälle att det är synd om överklassen också? Säger du till dem som kämpar för svartas rättigheter att det också är synd om vita? Säger du till dem som är emot monarki att det faktiskt är synd om kungen också?

NEJ! Ingen skulle någonsin säga så, för det är i grunden helt orimligt att tycka att människor som kämpar för en specifik grupps rättigheter automatiskt ska kämpa för alla gruppers rättigheter. Då skulle ju hela konceptet upplösas, eftersom ingen människa kan se till alla gruppers svagheter hela tiden. Av nån anledning dyker det här argumentet bara upp när man talar om feminism, konstigt kan jag tycka.

En tickande porrbomb?

En sak jag tänkte på när jag läste detta är en gammal Cosmopolitan-tidning jag har där det finns ett reportage med rubriken ”hans dator – en tickande porrbomb”. Visst är det en fin och dramatisk rubrik? Hemskt kul tycker jag, det där med porrpanik.

Jag förstår förvisso varför vissa tycker att det är jobbigt att ha en partner som kollar på porr även om jag verkligen inte bryr mig, men att folk blir förvånade när de upptäcker att deras partners gör det är fan fantastiskt. Herregud, folk kollar ju på porr, speciellt killar har en tendens att göra det (tror det är typ 2/3-3/4 av alla snubbar som har en relation som gör det), så hur kan man förvänta sig något annat?

Måste leta upp tidningen och visa. Det var så fint.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.

Svansjön.

Idag var jag finkulturell och såg Svansjön.

Under föreställningen tänkte jag primärt på två saker

1. Vilket schysst ”paket” prinsen hade och allas extremt välskulpterade ben.

2. Harry Potter, delvis på grund av att musiken (som jag för övrigt tycker är högst medioker) återkommer till en trudelutt som påminner om Harry Potter-temat, dels för att han som spelade narren såg ut som Daniel Radcliffe.

Men trots dessa små distraktioner så var det hela mycket vackert. Nu är dock årets finkulturgärning gjord.