Men så gör väl alla partier?

Jag skrattade så jävla mycket när jag såg aftonbladets omslag idag, det stod ”ordern: krossa Wetterstrand”. Jag läste sedan artikeln och bara: jaha?

Klart som fan att Maria Wetterstrand ska krossas, inte för att jag har något emot miljöpartiet som så, jag tycker tvärtom att det är ett av de vettigare partierna, även om det betyder föga i dagens politiska klimat. Men allvarligt talat så är det så att det gullas alldeles för mycket med miljöpartiet, precis som Reinfeldt ska ha sagt.

Aftonbladets granskning visar att försöken att påverka journalister bara är ett led i alliansens försök att hejda den framgångsvåg Miljöpartiet rider på.

Det var ju en jävla granskning det. Självklart försöker partierna attackera det parti och den person som står starkast i valet. Miljöpartiet har visserligen inte flest röster, men det är det parti som flest är positivt inställda till. Folk ifrågasätter alltför sällan miljöpartiet på något plan, sällan den politik de önskar föra och ännu mindre deras trovärdighet.

Sen läser jag om hur hon ska stoppas, och det hela blir ännu mer komiskt. Man ska tydligen låta Anders Borg ta debatter mot henne för att få deras ekonomiska politik att framstå som kass. Jaha? Om den är kass så är det väl inte mer än rätt, om det inte är det borde hon väl kunna argumentera för sig sak. Man ska utmåla partiet som glesbygdsfientligt med argumentet att de vill ha högre bensinskatt, även det helt rimligt med tanke på att det är glesbygden som drabbas av bensinskatten mest, eftersom de måste köra bil mer. Alliansen ska alltså skicka in kompetenta människor i debatt mot Wetterstrand för att motbevisa miljöpartiets politik, precis som alla partier rimligtvis arbetar i alla valrörelser.

Politik handlar om att ha en bra ide och sedan sälja in den, alla partier har marknadsföringsstrategier, moderaterna som miljöpartiet. Vissa strategier är bra, andra dåliga, men den sämsta och mest oetiska måste ju ändå vara att inte visa vad man står för, att inte lägga alla kort på bordet. Om miljöpartiet nu tvingas göra det är det ju bara bra, dels för politiken som sådan men även för dem, om de nu har en vettig politik, vill säga.

Och så den där grejen med att ledarsidorna är politiskt bundna: SVD är en uttalat konservativ tidning, det är väl inte så konstigt att man vill marknadsföra alliansens politik då. Ledarsidorna är ett utrymme i tidningen där personliga åsikter vädras, det ska vara vinklat, ingen förväntar sig något annat. Problemet blir allvarligt först när viktiga nyheter ignoreras eller fabriceras för att få ett visst parti att framstå på ett visst sätt, men då är problemet inte vilka åsikter tidningen står för utan att journalistiken är dålig.

Chillar med barn.

Mina vänners favoritskämt är att be min syster Boel pussa Clinton, vilket han finner mycket genant. Här ser han dock väldigt kärleksfull och öm ut.

Jag älskar fan den här bilden, alla mina vänner kammar håret på varandra och ser glada ut. Alla bara älskar varandra.

Håhå, vad gay jag blivit sen mitt inköp av systemkamera, men jag kan inte slit mig från den. Det jobbiga är hur distanslös man blir: vad är en bra bild, är detta bara pinsamt. Men det blir så oändligt mycket bättre foton är men min förra så jag är glad ändå.

Helt jävla fantastiskt.

Modetidningen Elle hade i sitt senaste nummer med en fotosession med en normalviktig/knubbig/mullig/kurvig/valfri passande omskrivning av ordet tjock i modesammanhang, vilket är lite av en sensation i sig då Elle knappast är en tidning som gjort anspråk på att representera någon form av sunda ideal. Men vad som är det mest uppseendeväckande är att det inte står ett ord om modellens avvikande kroppshydda, vilket är otroligt.

Det är nämligen en oskriven regel att alla som släpper in en modell något större än idealet, om det så bara handlar om fem kilo, så ska det vara i ett reportage om tjockismode eller kläder för kurviga tjejer. Det ska helt enkelt påpekas in i absurdum att tidningen står för så fräscha och uppdaterade ideal och minsann kämpar emot modeanorexian som råder, vilket ju i sig är kontraproduktivt, då det ständiga påpekandet av avvikande kroppar rimligtvis bara gör det hela ännu värre.

Hur som helst var reportaget jävligt fräscht och snyggt, även om alla kläder var heltäckande. Man kan ju förvisso inte förvänta sig att de ska langa en ickeanorektiskt bikinimodell, jag tycker Elle har gjort nog bara genom att låta den här modellen passera utan att dra extra uppmärksamhet till hennes kroppshydda.

Jag blir galen.

Herregud vad jag flippar på alla saker som fungerar halvdant. Allt med min dator som går långsamt, alla ostädade hyllor, att tunnelbanan inte behagar gå efter klockan tolv på vardagar, att jag inte kan bädda in youtubeklipp på bloggen och alla jävla bussar som är sena. Jag blir fan galen.

För övrigt så tigger Blogge pengar för att kunna betala sin kvarskatt, jag kommer troligen att skicka in några 100-lappar om jag inte drabbas av den sedvanliga lättja som jag brukar inför allt som har med datorer och internet att göra, jag är ju en total datoranalfabet och att jag lyckas blogga är fan i mig ett under. Om inte annat kan jag nog få min pojkvän att göra överföringen åt mig.

Ny kamera!

Jag har äntligen köpt en vettig kamera, en begagnad canon 20d. Den är tyvärr sjukt stor vilket gör att jag gör ett väldigt pretentiöst intryck, alldeles för pretentiöst för att vara en sån noob som jag är. Jag fattar ungefär 10 % av vad jag sysslar med, resten är bara konstiga knappar. Det verkar dessutom som att min dator inte kan hantera bilder i raw.

Men jag är glad ändå, äntligen en kamera som faktiskt kan ta skarpa bilder, till skillnad från den innan som faktiskt var trasig. Dessutom får jag äntligen ha en absurt stor kamera som accessoar på mina dagens outfit-bilder.

Ett stort steg och studenttjat.

Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.

Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.

Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.

Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.

Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.

Shopping.

Jag shoppade igår för första gången på typ två månader, herregud vad najs det är. Den främsta anledningen till att jag (egentligen) hatar konsumtionssamhället är att jag så fullständigt går upp i det när jag anammar det. Hursomhelst så köpte jag denna kavaj på Stockholms stadsmission för 75 spänn, så billigt att jag nästan började dregla, då kvaliteten är helt underbar.

För övrigt var hela anledningen bakom shoppingrundan att köpa en kavaj åt min pojkvän, jag kände mig som en sån jävla brud när jag sprang omkring och plockade åt honom och snackade om passformer, märken och storlekar medan han lommade efter lite tafatt.