Fanny Åström – Sida 85 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Om din sexpartner ligger som en ”död fisk” så begår du troligen ett övergrepp.

Läste en krönika om en man som beklagade sig över att hans sexpartner bara legat som en död fisk under samlaget:

”Hon låg ju bara där, som en död fisk. Det var hemskt”.
Jag minns hur en kille berättade om en skakande sexupplevelse i tonåren.
Hon hade legat som en död fisk. Som en tyst, kall, pulslös lekamen med tomma ögon i fiskdisken.
Genast fick jag panik. Tänk om jag också var som en död fisk?

Detta är en skrämmande vanlig slutledning folk drar ur observationen att någon inte deltar särskilt mycket under sex. Jag förstår såklart att det kan kännas tråkigt att ens sexpartner inte deltar, men jag tänker att den rimliga reaktionen på ett sådant agerande inte är att fortsätta ha sex med personen för att sedan klaga över att hen inte deltog, utan snarare stanna upp och stämma av läget.

Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att den som ligger passiv under ett samlag helt enkelt inte vill ha sex eller i alla fall inte känner sig bekväm med att ha sex under de omständigheterna. Jag skulle rentav säga att det är en ganska trolig förklaring till fenomenet. Det kan ju i alla fall vara värt att liksom kolla om det kan vara så, istället för att bara utgå från att det handlar om personens oförmåga att visa sin oerhört stora lust.

Men ändå är det väldigt vanligt att människor beklagar sig över att den de hade sex med inte deltog, som om det främsta problemet var personens bristande deltagande och inte att en eventuellt kan ha gjort sig skyldig till att ha sex med någon som inte vill. Detta är såklart ett resultat av våldtäktskultur, en kultur där det ses som helt normalt att fortsätta ha sex med någon som är helt passiv.

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

Jag har ett tips till den som ofta besväras av detta: bli lita bättre på att känna in din partners gränser och vilja, kommunicera under sexet istället för att bara anta att hen vill och att eventuell passivitet handlar om oförmåga. Ha inte sex med en person som inte visar aktivt intresse för att delta i det som sker. Du kommer troligen få både roligare sex och slippa riskera att ha sex med någon mot dennes vilja.

Detta är ett ypperligt bevis på att vi lever i en våldtäktskultur där övergrepp och bristande samtycke är en så normal del av sex att folk tycker att det är helt normalt att någon beklagar sig över att dennes partner var en ”död fisk”, att folk rentav bekymrar sig för att de själva varit ”döda fiskar”. Ha för helvete inte sex med någon som inte deltar, det är ju en helt obegriplig sak att göra om en har något som helst intresse för att inte utsätta människor för saker de inte vill.

Tristessen i patriarkatet.

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor”. Så inleder Solanas SCUM-manifestet. Jag funderar över det här med tristess, tristessen som uppstår i patriarkatet.

Ett av de uppenbara exemplen är tristessen i heteromonogama relationer. Jag har sällan upplevt mina relationer med män som spännande eller utvecklande. Jag tänker på de gånger jag varit i relationer med män och jag typ blivit lättad när vi kunnat prata om något jag faktiskt intresserar mig det minsta lilla för. Merparten av år ”konversation” har handlat om saker och ting jag har noll intresse för. Tillfällena jag haft en riktigt givande konversation med en man är få. Sådana konversationer är dock mycket vanliga med ickemän. Inte så att alla ickemän är intressanta människor men det finns ofta något av värde, något att plocka fram. Män upplever jag ofta döljer och förtränger det som skulle kunna vara givande att prata om. De är mer sällan än kvinnor särskilt bra på att spegla sin diskussionspartners tankar och känslor, konversationen tar sig ofta formen av olika föreläsningar som går in i varandra. Den är inte sällan tjock av referenser som känns överflödiga för själva innehållet och egentligen handlar mer om att ge det som sägs någon slags legitimitet (en men refererar till en annan man för att det han säger ska framstå som viktigare och mer trovärdigt). Ibland ”diskuterar” de men dessa diskussioner tar snarare formen av agitation; det handlar om att överbevisa varandra, inte om att gemensamt komma fram till en lösning. Diskussionsformen används för en makttävlan istället för att vara inkluderande och lösningsorienterad, och få vågar ge sig in i den.Men eftersom det i patriarkatet anses viktigt att kvinnor och män ska finnas och ska komplettera varandra i så kallade ”par” så ska jag såklart ändå ingå i en massa tråkiga relationer som inte ger mig särskilt mycket, för det är liksom så det ska vara. Det viktiga är att det ”flyter på”. Det behöver inte vara givande eller intressant, relationen som sådan är så viktig att upprätthålla att det räcker med att det inte är direkt skadligt (vilket det ju i och för sig också ofta är). Detta gör att en står ut med jävligt mycket tråkig skit eftersom ”det kunde varit värre”. Vi lär oss inte att kräva givande aktiviteter, vi tror inte att vi är värda det, vi inbillar oss att vår uppgift i livet är att serva olika män och vi inbillar oss att detta är ”givande” för oss.

Om jag tänker på vad jag fått ut av mina relationer med män hittills så är svaret ofta; ingenting. Jag har lärt mig mycket mycket få saker av män. Däremot har jag lärt mig mycket om patriarkalt förtryck och om hur jag reagerar på det när jag haft relationer med män, men det är mycket ovanligt att en man liksom har berättat något som är värdefullt för mig i denna process. Jag har nästan alltid behövt luska ut det själv.

En annan aspekt är att eftersom män har högre status i detta samhälle så anses mäns konversationer och intressen automatiskt intressanta. Tänker på alla gånger olika män liksom har styrt samtalsämnet eftersom de tycker att det är tråkigt att lyssna på ”tjejgrejer”, medan de ickemän som inte förmår intressera sig för deras intressen helt enkelt har fel. Jag har lyssnat på så många tråkiga konversationer som styrts av män, och som de bara fortsatt hålla för att de inte tycker att det är ett problem att ett halvt sällskap sitter och har tråkigt av ren artighet för att de väljer att ta upp all plats med sin skit.

Det finns också en stor mängd så kallad Stor Konst och Kultur som är skapad av män och som det anses viktigt att uppskatta eftersom andra män har bestämt att detta, det är stor konst och kultur det. Detta är såklart effekten av århundraden då ickemän förvägrats ägna sig åt dessa verksamheter, varit för upptagna med att ta hand om män för att över huvud taget kunna tänka sig att ägna sig åt dessa verksamheter, då verk som skrivits av ickemän fallit i glömska eller då saker och ting som varit ickemäns verk tolkats som mäns verk.

En av de viktigaste grejerna feminismen hjälpt mig att inse är följande – jag behöver inte ha tråkiga konversationer med män. Jag behöver faktiskt inte lägga min dyrbara tid på att försöka förstå en massa tråkiga tråkiga saker män tycker är Intressanta och Viktiga. Jag behöver inte bry mig om den senaste mansboken, mansskivan eller mansfilmen. Jag behöver inte lära mig Uppskatta samma saker som män uppskattar och så vidare. Detta är så oerhört skönt och befriande och det har gett mig så oerhört mycket mer tid och lust att faktiskt sätta mig in i de saker som intresserar mig.

När jag slutade tycka att mäns intressen är viktigare än mina egna så öppnades liksom en ny värld för mig. Jag började tänka att det kanske är män som ska börja intressera sig mer för saker som betyder något i mitt liv. Jag började tänka att det kanske inte är helt orimligt att diskutera saker som aborter och mens när cismän är närvarande. Jag började tänka att de kanske borde sätta sig in lite i de här ämnena precis som jag behövt lyssna på en massa konversationer om typ ”data” eller krig eller något annat som intresserar män.

Att vägra ha tråkigt bara för att det råkar vara en man som utsätter en för tristessen är en mycket viktig feministisk handling. Att vägra vara överseende med att det kanske inte är så jävla intressant eller roligt att lyssna på mäns konversationer är en feministisk handling. Det handlar om att kräva att få ägna sig åt givande aktiviteter och konversationer och inte bara en massa trams, att vägra slösa bort sin tid och sitt engagemang på något som liksom inte ger en något tillbaka är en feministisk handling.

Tristess kan tyckas vara ett litet problem i förhållande till annat patriarkalt förtryck, men det är ännu ett sätt på vilket patriarkatet slukar vår tid och jag skulle säga att det tar upp väldigt väldigt mycket av vår tid. Den här tristessen dominerar ju till exempel många heteromonogama relationer, och i en rad andra sociala sammanhang där män är närvarande. Givetvis är det ett problem värt att ta tag i, för vi förtjänar så mycket bättre än att lyssna på mäns tråkiga skit. Vi förtjänar intellektuell stimulans.

”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.

Det finns en term inom kriminologin som heter ”det ideala offret”. Det ideala offret är en person som är försvarslös, som inte kan antas ha någon som helst skuld i förloppet. Till exempel: en gammal dam som blir rånad på väg hem från affären mitt på dagen. Om hennes skulle de flesta tänka ”offer” direkt. Men de allra flesta brott går ju inte till såhär, framförallt inte våldtäkter. Folk blir i regel inte utsatta för överfallsvåldtäkter, och även när så är fallet så finns det mängder av ”tips” rörande hur dessa ska undvikas (ta den upplysta vägen, ha med ett par foträta skor, ha nycklarna i handen). Eftersom de allra flesta sexuella övergrepp begås av någon som offret känner så finns det redan där en grund till att skuldbelägga offret istället. Om en ickeman blir utsatt för ett övergrepp av en man får hen ofta höra att det hela är hens fel. Hen skulle inte ha litat på mannen.

Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp är såklart en oerhörd kränkning, även om övergreppet är ett ”milt” sådant. Det handlar dock inte om att det finns någonting särskilt i just ”sex” som gör att våldtäkten är extra farlig, det handlar om att en i våldtäkten slutligen reduceras till objekt. Våldtäkten är bara den yttersta förlängningen av den omfattande samhällsideologi där människor reduceras till kroppar, kroppar som män kan använda för att tillfredsställa sina sexuella begär.

Men kränkningen fortsätter sedan i resten av samhället. Till att börja med är den ofta internaliserad i en själv, både innan och efter. Den som blir utsatt tänker ofta; ”jag skulle inte ha gjort så, jag skulle ha sagt nej”, och så vidare. En utsätter sig själv för ytterligare kränkning genom att inte ta det en blivit utsatt för på allvar. Jag har själv gjort detta i många sexuella situationer, en sådan beskriver jag här:

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Såhär kände jag i flera veckor trots att jag funderar på dessa frågor dagligen och anser mig ha kommit ganska långt i det arbete det är att försöka göra sig kvitt sina internaliserade patriarkala värderingar. Ändå gick jag omkring och kände skuld och skam för något jag hade blivit utsatt för.

När en sedan kanske vågar berätta så är det inte ovanligt att de en berättar för mer eller mindre tar förövarens parti. De kanske ger en olika ”tips” om hur en ska göra för att inte bli utsatt för övergrepp, vilket kanske är ”snällt” och ”omtänksamt” om en har uppfattningen att grejen med en våldtäkt är just ”sexet” som sådant, att det finns en magisk gräns i till exempel penetration som en till varje pris måste undvika att korsa eftersom det då ”försvinner” något. Om en går omkring med uppfattningen att det är detta som är ”grejen” med ett sexuellt övergrepp om inte integritetskränkningen i att någon inte bryr sig om ens vilja, då kanske det är konstruktivt med dessa ”tips”. Men att se på sexuella övergrepp på det sättet är i sig en patriarkal mystifikation, det är att upphöja ”sex”, oskulden och så vidare till något heligt och magiskt.

Jag talade med en vän för ett tag sedan, och hon berättade hur rädd hon alltid är när hon har kontakt med män i alla möjliga sammanhang. Hon sa ”jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”. Det är just det är ”mitt fel” som hon la tonvikt på, och jag förstår det. Om en bara blir utsatt för något, om en är det ideala offret, så kan en lita på att en får omgivningens sympati. En har troligen inte någon internaliserad bild av att det är ens eget fel om en blir rånad mitt på dagen. Men om en blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är saken i majoriteten av fallen en annan.

Ett sexuellt övergrepp är en uppvisning i patriarkalt gränsöverskridande beteende, och både det som sker före och efter är i sin tur uppvisningar i urskuldande av detta gränsöverskridande beteende. För att kunna tala om våldtäkter på ett rimligt sätt måste vi knyta ihop detta beteende med alla andra former av gränsöverskridanden som män ägnar sig åt och helt utan omsvep lägga skulden där den hör hemma.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Den där artikeln jag skrev om innan innehöll ju fler, och egentligen betydligt allvarligare, dumheter:

Likaledes ingår det i den traditionella mansbilden att byta däck, att skydda kvinnor och barn och att inte klaga i onödan.

Detta är ett mycket vanligt argument! Det hänvisas till den så kallade ”mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en riktig ”god” man är och denna fantasi motiverar sedan mäns makt över kvinnor, eftersom kvinnor behandlas ”bra”.

Raljerade lite om detta på twitter:

”Det ingår i mansrollen att skydda kvinnor”. Mmm, och det ingår i manspraktiken att utgöra det största hotet mot kvinnor. ”Mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en man borde vara, är ju helt irrelevant för att bedöma män som grupp?
Resonemanget lyder som följer: ”eftersom män enligt idealet ska agera såhär snällt mot kvinnor så är mäns makt rimlig”. Kvinnor ska helt enkelt vara utelämnade till män och hoppas på att dessa män beter sig som idealet föreskriver. Vi kan dock tydligt se att de flesta män INTE beter sig i enlighet med detta ideal. Vad ska den kvinna som bli slagen i sin relation med mansidealet till? Vad hjälper det henne i hennes situation? Vad ska hon säga till mannen som slår henne? ”hördudu, det där är faktiskt inte ett beteende som stämmer överens med idealet”. Kvinnor ska vara utelämnade till män, vi ska bara blint lita på att dessa män som har makt över oss är ”snälla”.
Feminism handlar inte om att män ska vara ”snälla” mot kvinnor utan om att kvinnor ska ha makt över sitt eget liv. Kvinnor ska inte behöva vara utelämnade till mäns godtycke, kvinnor ska själva kunna avgöra sitt öde. Jag vill inte att mitt välmående ska hänga på om jag lyckas träffa en ”bra” man som inte slår mig eller inte. Att vara ”ridderlig” mot kvinnor är bara att sätta dem i guldbur. Vi får kanske fina saker, men vi får inte makt. Männen hyllar oss så länge vi är deras lydiga objekt, när vi kräver makt över våra liv är det annorlunda.

Just nu läser jag Sexualpolitiken av Kate Millet, i vilken hon bland annat gör upp med just det här snacket. Hon kallar det ”ridderlighet”, alltså det här mansidealet som handlar om att bete sig fint och snällt mot kvinnor, rädda och skydda kvinnor och så vidare. Denna ridderlighet anser många vara ett skäl till att män ska ha makt i samhället. De ska ha makt över kvinnor eftersom de, enligt idealet, ska vara goda mot de kvinnor de har makt över. Kvinnor ska alltså lita på att män beter sig bra mot dem, utan att ha någon som helst faktisk makt över sitt eget liv. Det är väl kul om en hittar en man som faktiskt beter sig bra mot en, men desto värre om en inte gör detta.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?

Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

När kvinnor väljer att inte ingå i relationer med män så blir de ofta trakasserade och ibland utsatt för våld av just… män. Kanske är det detta våld, som till exempel kvinnor som lever med andra kvinnor får utstå, som männen ska ”skydda” oss från. Männen ska alltså skydda oss från sitt eget våld. Först lär män oss att män utgör ett hot, sedan erbjuder de oss ”skydd” från detta hot i utbyte mot att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, eftersom män som känt bara skyddar den kvinna som är hans egendom. Detta är en maffiametod som kallas för ”beskyddarverksamhet”.

Det funkar inte att hänvisa till den så kallade ”mansrollen” eller den idealiserade bilden av hur män ska vara som ett argument för mäns makt över kvinnor. Det är fullständigt ointressant hur det ser ut i olika patriarkala fantasier, det som spelar roll för faktiska kvinnor är ju vad män faktiskt gör, och det stämmer tyvärr mycket sällan överens med dessa patriarkala hallucinationer. Jag fattar att män hemskt gärna vill tro att deras makt är berättigad, men det är den inte. Ni är liksom inte så goda, så ridderliga, att det kompenserar det faktum att ni håller oss i förtryck. Jag fattar att ni gärna vill tro det för att lätta samvetet, men det stämmer helt enkelt inte.

Att tro att den ytterpyttelilla chansen att träffa en man som faktiskt lever upp till ridderligheten kompenserar lägre lön, mer hushållsarbete, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och så vidare är så oerhört verklighetsfrånvänt och självförhärligande att jag inte vet vad jag ska säga. Det är SÅ DUMT, det är ett sådant gigantiskt nedvärderande av kvinnors intelligens och förmåga att leva lika fria liv som män. Män som talar om ”ridderlighet” tror alltså på allvar att de är så jävla bra för kvinnor att det kompenserar allt förtryck som kvinnor får utstå i patriarkatet.

”Övertyga mig”.

Den här typen av man stöter jag ofta på, främst på internet. Den mannen som liksom utgår från att hans tankar om feminism är så oerhört angelägna för mig att jag villigt ska ägna min tid åt att försöka övertyga honom om att jag har rätt i att vara feminist och att han också borde vara feminist. När jag inte har någon lust att diskutera med honom blir han kränkt och börjar anklaga mig för att inte kunna ”ta debatten” eller inte vara intresserad av att sprida mina åsikter, bara för att jag inte är intresserad av att lägga min tid på att övertyga just precis honom.

Fick denna kommentar angående bilden ovan på instagram:

Igenkänningen på denna. Pratade med en snubbe en gång som ville att jag skulle utbilda honom och när jag tipsade om att han kunde läsa på själv lät det typ ”jaha, men säg till om du vill värva en medlem till F! så kanske du kan övertyga mig” osv osv.

De låtsas liksom vara intresserade, de lockar med att en kanske kan ”övertyga” dem, de skapar någon slags tävling där deras medhåll är det vackraste priset en möjligtvis kan vinna. Lite ”om du lyckas övertyga mig är det ju ett bevis för att du har rätt, för det är ändå min åsikt som räknas”. De tycker liksom att det är helt rimligt att ta flera timmar av ens tid i anspråk eftersom en kanske kanske kan få dem att ändra åsikt. Alltså sorry, men din enskilda åsikt är inte särskilt mycket värd för mig eller den feministiska kampen.

Jag vet att jag kan bräcka vilken man som helst i en diskussion om feminism, jag har gjort det många gånger och ger mig då och då in i det när jag vill ha lite underhållning. Problemet är att det är så satans ovärt att syssla med som någon form av feministisk kamp. Dels är det oerhört uttröttande att över huvud taget ”debattera” saker och ting med någon som sällan är särskilt intresserad av att faktiskt begripa saker. Och grejen är också att om en faktiskt ”vinner” diskussionen så är det sällan till någon större nytta eftersom dessa män ändå inte har något intresse i att faktiskt bedriva någon slags feministisk kamp värd namnet. Ändå antas jag tycka att det är viktigt eftersom det i detta skeva samhälle av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) anses vara något slags bevis på min duglighet som debattör och att mina åsikter är korrekta att jag lyckas övertyga en man. Att prioritera dessa diskussioner med män är att godta denna världsbild.

Varför skulle jag tycka att det var så viktigt att just den mannen går omkring med åsikten att feminism är rimligt? Det som intresserar mig är inte vad enskilda människor tycker utan hur vi ska kunna organisera effektiv feministisk kamp. Även de män som någonstans sympatiserar med feminismen är väldigt sällan särskilt behjälpliga när det kommer till just feministisk kamp, den intresserar dem helt enkelt inte, vilket inte är så konstigt eftersom de tjänar på patriarkala strukturer. Det finns såklart undantag från denna regel, men de män som agerar som jag beskrivit här utgör knappast det undantaget De visar inget ödmjukt intresse för feminism, de är så oerhört självgoda att de bara antar att det är alla feministers högsta dröm att kunna ”värva” dem.

Jag har en regel som inte är att hålla på och ge mig in i en massa debatter eller svara på en massa störiga frågor som ställs av människor som inte visar någon villighet att läsa på själva. Om de inte gör det kan en ju dra slutsatsen att de inte är så jävla intresserade av feminism. Däremot att hjälpa till att förklara grejer och reda ut koncept för någon som är nyare än vad jag är, det har jag ingenting emot. Men om en går in med grundinställningen att en är ett pris som ska vinnas bara för att ens blotta närvaro är så jävla bra så kan en faktiskt lika gärna skippa det där med feminism. Jag tror inte att vi tjänar särskilt mycket på att ha er med i kampen.

Jag tror att vi tjänar betydligt mycket mer på att ge varandra uppmärksamhet, fokusera på de (i majoriteten av fallen ickemän) som faktiskt visar ett genuint intresse för feminism och få dem att känna sig välkomna, praktisera solidaritet inom gruppen och inte lägga vårt krut på att försöka ”värva” folk som faktiskt inte är genuint intresserade. Jag tror att en sådan strategi är uttröttande och jag tror också att det är riskabelt att börja värdera deras åsikter högre än de som redan finns med i kampen. Att prioritera motsträviga män framför de ickemän som redan är med oss kan aldrig vara en feministisk handling.

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck!

Läste något så urbota dumt på Nyheter24 idag:

Det finns dock även en hel del positiva sidor hos män. Därför tycker jag därför att det är på sin plats att även uppmärksamma några av dessa. Enligt SCB:s statistik för första kvartalet var sysselsättningsgraden hos män nästan fem procentenheter högre än hos kvinnor. Det betyder att män i högre grad än kvinnor arbetar och bidrar till välfärden.

Okej, den här personen menar alltså på fullaste allvar att det är en ”positiv sida hos män” att de inte diskrimineras på arbetsmarknaden som kvinnor gör. Han hade lika gärna kunnat skriva att det är en positiv sida hos män att de generellt har högre lön och betalar in mer skatt, eller att de äger mycket mer av världens resurser och typ ”driver företag” och ”skapar tillväxt”.

Eller är det kanske en positiv sida hos män att de sällan drabbas av våldtäkt eller våld i nära relationer? Är det en positiv sida hos män att de mer sällan är sjukskrivna för typ stress? Är det en positiv sida hos män att de fick rösträtt tidigare än kvinnor? Eller kanske att de innehar huvudrollen i så många fler filmer och böcker? Ja en kan ju rabbla positiva sidor med män i oändligheten!

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck! Detta ska vi fira er för!

Ja, mycket ska en höra innan öronen trillar av OCH SÅ VIDARE. Tycker det är Fascinerande att en människa kan ha så oerhört lite insikt i vad patriarkalt förtryck innebär som denna Hedblom. Det är inte alla män som saknar total insikt i hur patriarkalt förtryck fungerar, men Hedblom är definitivt en av dem.

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.
Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Varför jag inte skriver positiva saker om mina relationer med män.

Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.

På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.

Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.

Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.

Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.

Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.

Att må dåligt i relationer.

Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.

Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.

När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.

Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.

Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.

Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.

Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.