Om att ”moralisera”.

Vissa personer tycker att en ”moraliserar” när en skriver någonting om hur sex, relationer och liknande borde fungera. Till exempel när jag kritiserar heterosexualitet som koncept så tycker vissa att det är att moralisera eftersom ”alla får göra som de vill”. Nå, det är klart alla ”får” göra som de vill och jag har ändå ingen makt att göra något åt saker om jag nu skulle vilja, men det förhindrar inte att det också kan vara så att till exempel heteromonogami har en central roll i patriarkatet.

Att ”moralisera” är att avgöra en persons moraliska lastbarhet utifrån hens livsval. Till exempel att säga att det är fel att röka/dricka och att den som gör detta får skylla sig själv om hen råkar illa ut. Däremot att säga att rökning/alkoholbruk är hälsofarligt och ett samhällsproblem är inte att moralisera. Skillnaden ligger i vilken syn en har på individen, om en tror att individen gör något för att hen helt enkelt är en sämre människa moraliskt eller om en tror att han gör någonting på grund av andra skäl. En kan också uppmuntra folk att ta vissa beslut i mitt liv, till exempel att inte dricka, utan att det nödvändigtvis är moralism. Nykterhetsrörelsen till exempel jobbar ju mycket med att erbjuda nyktra alternativ, typ nyktra mötesplatser, alkoholfria drycker och så vidare. Individen ges verktyg för att ta vissa beslut genom kollektivet.

Således kan en konstatera att något är ett problem och vilja åtgärda det utan att det är en fråga om ”moral”. Jag tycker att kvinnors relationer med män så som de ser ut idag är ett problem, och jag tycker att det behöver lösas. Jag anser dock inte att kvinnor gör ”fel” genom att ha relationer med män, däremot ser jag det som önskvärt och en del i feministisk kamp att de inte ska ha den typen av tvåsamma, monogama, isolerade relationer som i dagens samhälle är norm.

Däremot så tror jag såklart inte att kvinnor bara hux flux kan avsluta sina relationer, det behövs alternativ. Bland annat behövs det sociala nätverk som inte bygger på heteromonogama relationer, så att en slipper bli ensam bara för att en inte ingår i den normen. Här kommer feminismen in. Genom att skapa dessa alternativ tryggheter så kan vi hjälpa kvinnor ur sina heteromonogama relationer. Så har till exempel kvinnojoursrörelsen jobbat, genom att erbjuda socialt stöd och skyddat boende för den som är utsatt för våld i sitt hem. Jag ser det som relevant att diskutera just vad ett sådant alternativ skulle kunna vara, och vad det finns för behov av det.

Det är således inte en fråga om att ”moralisera” utan om att diskutera möjliga kampstrategier. Sex och relationer är, precis som allting annat, sammanbundet med samhällets strukturer. Just i fråga om patriarkala strukturer är sex och relationer extra viktigt. En kan ju tycka att det finns en rätt skön ironi i att ju de områden som är extra viktiga för reproduktionen av patriarkatet ska vara skonat från all kritik. Eller så är det bara precis som patriarkatet vill att det ska vara…

Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning.

Ni går omkring där med er upphöjda moral, er Godhet, er Vettighet. Ni ”hatar inte män” eftersom ”det inte är konstruktivt”. Kanske ”förstår” ni de som hatar män, kanske har ni rentav gjort det själv när ni var ”unga och dumma”, men ni förstår inte vikten av manshat. Ni förstår inte vilken fantastisk explosiv frigörande kraft lite frodigt manshat kan vara, ni förstår inte att det är fullständigt nödvändigt för många att hata män för att kasta av sig skuldoket från sina axlar.

Ni går omkring med er helgongloria och predikar för var och en att manshat det är minsann inte konstruktivt utan vi måste prata med männen, lyssna på männen, förstå männen. För det har ni gjort och ni har minsann upptäckt att det faktiskt finns män som är snälla och vill förstå, kanske era pojkvänner eller något. Och eftersom ni har spenderat en massa tid och kraft på att övertala de här männen så tycker ni att det är en bra strategi som alla borde pröva.

Jag är så jävla trött på att förstå mannen. Jag har ägnat så stora delar av mitt liv åt att förstå män, åt att förklara deras felsteg åt dem, att försöka se att de trots allt är människor och vill väl trots att de med sitt agerande gång på gång visar på precis motsatsen. Jag är trött på att förlåta män för deras upprepade felsteg med hänvisning till att de trots allt är snälla ”innerst inne”. Jag är trött på att förklara grundläggande koncept för män om och om igen och gång på gång mötas av totala oväsentligheter som att de ”känner någon” som minsann tjänar mer än vad han gör.

Visst är det så att när en lägger lite tid och energi på saken så finns det gott om män som kan greppa grundläggande feministiska koncept, och det är väl roligt. Problemet är att det är ett sånt jävla slöseri med tid. För även om dessa män erkänner att det finns en könsmaktsordning kommer de knappast ställa sig på barrikaderna, även om dessa män greppar grundläggande grejer så kommer de troligen inte förändra sig själva och sitt eget beteende i någon högre utsträckning.

Vissa feminister sätter någon slags märklig prestige i att de lyckats prata med män, lyckats övertyga en man, och det hela bygger på en brutal missuppfattning. Min ovilja att prata med dem har ingenting att göra med att jag i är förmögen till det eller tror att det inte går, utan det rör sig om en krass prioritering. Den känslomässiga energi jag investerar i att ge stöd och inspiration åt kvinnor och ickemän ger betydligt mycket mer tillbaka. Jag får ofta stöd tillbaka av dem, de ger mig nya insikter, någonting som män ytterst sällan ger mig.

Att vara manstillvänd är ingenting beundransvärt och inte heller är det något måste för feministisk kamp. Att inte sätta män i fokus när jag skriver är inte en fråga om oförmåga, det är ett aktivt val som grundar sig i att jag anser att feminismen främst ska vara till för ickemän. Ni manstillvända feminister kan väl prata med män om ni vill, men försök inte få det till att det på något vis skulle vara bättre, mer konstruktivt eller finare. Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning, och att som feminist anamma den är endast kontraproduktivt.

En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

Att bli kvinna – att internalisera den manliga blicken.

Jag tänker på de första gånger jag blev medveten om min kropp som föremål för mäns blickar. Jag minns det kristallklart. Ett av de starkaste minnena jag har är när jag badade och en äldre man sade något i stil med att jag ”hade börjat bli kvinna” men att jag ”var lite tjock”. Vid tillfället hade jag i alla fall sinnesnärvaro nog att peka finger åt honom, men det kunde inte göra skadan ogjord. Hela den dagen tänkte jag på hans kommentar och på min kropp.

Att växa upp från flicka till kvinna är en våldsam process. Från att över huvud taget inte ha reflekterat över sin kropp särskilt mycket ska en plötsligt börja se den ur andras ögon, ur mäns ögon. En ska plötsligt börja tänka på hur den där kroppen ska behaga män, eller hur en ska göra för att inte behöva utstå trakasserier från män, män som tar sig rätt över ens kropp och så vidare.

Om en läser till exempel kropp och knopp i kamratposten kan en se åtskilliga brev från personer som oroar sig över sin mens, sitt könshår, sina bröst. De hatar dessa delar av sig själva. De lugnas med att det är en naturlig del i att bli vuxen, att alla utvecklas i sin egen takt. Det är inte konstigt att många känner skräck inför till exempel sin mens, sina bröst, sitt könshår. Inte för att dessa saker är obehagliga i sig, men för att de kommer att bli symboler för det sexuella förtryck den vuxna kvinnan utsätts för. Dessa attribut är de som i samhället betraktas som specifikt kvinnliga.

Att göra någon medveten om sig själv som ett objekt är en brutal handling, en våldshandling. Det är att slita någon ur ett sätt att se på sig själv som något som finns till för sin egen skull, och istället börja se på den som ett föremål för andras blickar. Kroppen blir plötsligt en potentiell fiende, något en måste kontrollera för att slippa bli utsatt för mer våld eller för att få bekräftelse. Något en måste tygla, svälta, klä upp eller dölja. Det är en initiation till att börja bruka våld mot sig själv, och denna initiation är i sig själv våld.

Vad jag önskar att jag hade sluppit göras medveten, att jag hade kunnat växa upp utan att behöva internalisera den manliga blicken. Den manliga blicken som kan ge mig värde, men också skada mig. Så mycket våld jag hade sluppit göra på mig själv då, så många år av självsvält och självskada jag hade kunnat slippa. Men nu blev det inte så, eftersom män i min omgivning kände behovet att titta på mig, bedöma mig, kommentera mig. Det är med en stor sorg jag tänker på detta, för den där obryddheten inför mig själv, den där förmågan att glömma mig själv och gå upp i något annat, är någonting jag aldrig kommer återfå. Det är en daglig kamp för att bryta mig fri från det, för att inte agera på den där internaliserade manliga blicken, en kamp jag aldrig helt och fullt kommer kunna vinna.

Rädslan inför att växa upp till kvinna är rädslan för att bli utsatt för patriarkalt förtryck. I ett samhälle där vi var jämställda så hade det troligen inte behövt vara en så obehaglig upplevelse. I ett sådant samhälle hade mitt förpubertala jag inte behövt utstå kommentarer från betydligt mycket äldre män, och jag hade inte behövt minnas det som något avgörande i hur jag ser på mig själv ännu 10 år efter.

Som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Postade såhär på facebook angående den friande domen mot en 28-åring som kommit:

Ytterligare en man som blivit friad eftersom han saknade förmåga att förstå att ett nej är ett nej och inte någon slags inledning till BDSM-sex. Han ville inte våldta, han bara förstod inte att hen inte ville. Stackarn.

Varför är det okej för män att gå omkring och var så totalt jävla intelligensbefriade just när det kommer till området sex med ickemän? Varför tar ingen tag i detta gigantiska samhällsproblem som är att män kan antas vara för jävla dumma i huvudet för att begripa att en inte har sex med någon som säger nej? Det är ju hemskt! Vilken lucka i utbildningen!

Men nej, som vanligt är det ickemän som ska ta ansvar för mäns dumhet.

Krossa den här jävla myten om den korkade mannen som inte fattar att en nej är ett nej. Det är inte det det handlar om, det handlar om att de vet att de kommer undan med att göra saker mot ickemäns vilja. De bryr sig helt enkelt inte om att ta reda på vad ickemän vill och inte vill eftersom de vet att de inte behöver bry sig, eftersom de aldrig kommer få några jävla konsekvenser för det.

Det handlar om manligt tolkningsföreträde. Om mannen tolkar en sak, då är det per automatik det som gäller. Även om tolkningen helt saknar rim och reson, som till exempel i fallet att tro att protester innebär att en initierar bdsm-sex trots att detta inte diskuterats på förhand, så är det mannens tolkning som gäller. Den är rimlig, för han är man. Det åligger kvinnan att göra motstånd tills mannen förstår.

wpid-img_20140616_120823.jpgDet är uppenbarligen inte omöjligt att begripa saker som att ett nej är ett nej, att försäkra sig om att det finns samtycke innan en har sex och så vidare. Det går att göra och det finns män som klarar av det utan problem, men män om grupp avkrävs inte denna kunskap. Det är en fråga om ren tur om en stöter på män som klarar av att förstå dessa grundläggande fakta, eller om en stöter på den andra typen som inte gör det. Det är ingenting som avkrävs män, utan det ses typ som en fin bonus om en man faktiskt är mån om ens sexuella gränser. Det är en jävligt rättslös situation där allting handlar om den enskilda mannens välvilja och förmåga. Vi har inga egentliga rättigheter, vi har bara att förlita oss på enskilda mäns godhet, vi kan bara hoppas på att de kanske för en gångs skull faktiskt respekterar oss.

När ska det sluta accepteras att män är dumma i huvudet när det kommer till sex? När ska vi börja ställa krav på män att faktiskt bry sig om sin partners vilja? För innan vi gör detta så kommer våldtäkterna inte att upphöra, det spelar ingen roll hur kreativa sätt vi säger nej på, den man som inte bryr sig kommer ändå att undvika att förstå in i det sista, och komma undan med det.

Det är detta vi måste börja se som oacceptabelt. Det ska inte vara okej att strunta i hur den som en har sex med känner inför det hela. Det bör vara inskrivet i lagtexten att den som har sex med någon annan har en skyldighet att försäkra sig om att denna vill, det vill säga en samtyckeslag. Det borde egentligen vara en fullkomlig självklarhet.

Manliga förebilder.

Ibland talas det om vikten av så kallade ”manliga förebilder” för pojkar. Det är till exempel inte helt ovanligt att unga män som begår olika våldsbrott eller är bråkiga i skolan antas göra det på grund av en brist på manliga förebilder. Därför så anses det relevant att män jobbar inom till exempel skola eller förskola, för att de pojkar som inte har några bra manliga förebilder i sin närhet ska

Idén med den manliga förebilden är att pojken ska lära sig att bli en så kallad Bra Man, alltså fostrad i den Goda Maskuliniteten. Att vara en Bra Man bygger på att en fortfarande är en Man, det vill säga har makt och kontroll över kvinnor, men håller sig inom gränserna för det socialt accepterade maskulinitetesutövandet i patriarkatet. Det kan till exempel innebära att inte slå eller våldta sin partner, i alla fall inte så att någon märker.

Problemet är nog inte så mycket avsaknaden av bra manliga förebilder som närvaron av oerhört dåliga manliga förebilder. En har kanske till exempel en pappa som misshandlar ens mamma, och det leder ju givetvis till diverse olika trauman och sociala problem. Men då är det ju snarare närvaron av män som utgör problemet, inte frånvaron av Bra Män.

Varför skulle egentligen pojkar behöva manliga förebilder? Kan pojkar inte inspireras av kvinnor? Tydligen inte, enligt de som talar om vikten av specifikt manliga förebilder. Kvinnor ska visserligen vårda pojkarna, men de kan aldrig fylla den roll i deras liv som en bra manliga förebild antas kunna göra, det vill säga utgöra något slags föredöme, ett mål att sträva mot. Varför är det så? Jo, för att kvinnor har lägre status än män, det anses därför orimligt att en pojke skulle inspireras av en kvinna.

Givetvis är det bra om ett barn har många bra personer i sin omgivning, kvinnor som män, men att det skulle finnas ett specifikt värde för pojkar att ha Bra Män i sin omgivning är patriarkalt skitsnack som bygger på idén att pojkar inte skulle kunna ta efter och inspireras av kvinnor eftersom de är ämnade för Något Mer här i livet.

Det rimligaste sättet att hantera problemet vore givetvis att sluta låtsas som om det är någon fundamental skillnad på kvinnor och män, pojkar och flickor och deras uppgift i livet och att det skulle finnas något slags egenvärde att utveckla en God Maskulinitet för pojkar. Det finns det inte, för den så kallade Goda Maskuliniteten är precis lika mycket något som upprätthåller patriarkatet som den dåliga, och den måste också bekämpas. Pojkar borde, precis som flickor, omges av kärleksfulla och omhändertagande Människor, inte specifikt kvinnor eller män.

Twitter 15/6. Varför det kan vara svårt att sätta gränser.

En grej som stör mig något ofantligt: när en blir arg på grund av en mans beteende och han ba ”oj jag som trodde du var hårdhudad”. Ungefär som om grejen var att jag blev SÅRAD och inte att han betedde sig illa. Jag blir sällan sårad av mäns gränsöverskridande beteende på grund av förväntar mig inget annat, men blir ju arg av det. Och som den hårdhudade feminist jag är så brukar jag vid dessa tillfällen ha det stora mod som krävs för att säga ifrån. Detta gör mig inte typ ”lättsårad” eller ”lättkränkt”, det gör bara att jag pallar säga ifrån när någon går över gränsen.

De allra flesta säger inte ifrån mot mäns gränsöverskridande beteende för det tenderar att göra saken etter värre. Mannen tror då att personen inte blivit sårad, eftersom hen inte sagt något, och tolkar hen som ”hårdhudad”. Fast det kan ju i själva verket vara så att den som inte säger ifrån mår skitdåligt och lägger skulden på sig själv.

Tips till män: bara för att någon inte säger att hen tagit illa upp så betyder det inte att hen inte tagit illa upp. Ofta är det mycket obehagligt att säga ifrån eftersom mannen då ska ursäkta sig och lägga över skulden i typ en timme. Det kräver enormt mycket styrka att stå emot dem vid dessa tillfällen, och slukar enorma mängder tid. Ofta så väljer en helt enkelt att låta det passera just eftersom män så sällan bara kan ta ett ”nej” utan måste hålla på och pusha.

Om män bara kunde acceptera när andra sätter upp gränser så skulle det bli jävligt mycket enklare att sätta upp dem. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Jag har varit med om det flera ggr, när jag tydligt sagt ”jag vill inte ha den här konversationen med dig” och de ändå fortsatt. Och så måste en lyssna på skiten och ”förstå” dem och ursäkta dem så de inte behöver känna skuldkänslor. Och detta gäller liksom både vid samtal med män och vid sex, denna jävla cirkus som uppstår när en säger ifrån.

Kanske finns en jävla anledning till att många väljer att ligga fast de inte vill, för att det blir ett sånt jävla liv om en säger nej. Och sen när det går upp för dem att en inte vill så är det såklart ens eget fel för att en inte sa ifrån…

Varför jag inte litar på män som ligger runt.

Fick en fråga angående en grej jag nämnde på twitter, nämligen att jag inte litar på män som ligger runt och vad det beror på.

Såhär tänker jag: att som man ragga är en patriarkal praktik. I patriarkatet får kvinnor värde genom att få bekräftelse av män (för den som inte fattar detta påstående hänvisar jag till denna text där jag drar upp grunddragen för hur jag ser på patriarkatet), detta gör att män har ett klart maktövertag i hela ”spelet” kring att ragga, ligga och så vidare. Kvinnor är i en klart underordnad position eftersom sex och relationer med män för dem inte bara är just sex och relationer utan även en källa till patriarkal bekräftelse, det vill säga att bli bekräftade som kvinnor av män och därmed få högre värde i patriarkatet.

Män som ”ligger runt” kan antas ägna sig åt praktiken ”ragga” i en ganska mycket högre grad än andra män. Det vill säga närma sig kvinnor som könsvarelser, bekräfta dem som könsvarelser och så vidare.

På detta kan en svara att jag är en sexnegativ moralist som hindrar människor från att göra vad de vill, och det görs ju också ska gudarna veta. Men för mig är det ingen fråga om moralism, det vill säga att jag typ tycker att det är fel och smutsigt med sex som sådant, utan att jag:

  1. Anser att grunden för patriarkatet är heterosexuella relationer som vi ingår i som könsvarelser, alltså som män och kvinnor. En typiskt radikalfeministisk analys för den som undrar. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att de inblandade är män och kvinnor, men att de framträder som sådana inom ramarna för heterosexualiteten.
  2. Inte tycker att konceptet ”fria val” för kvinnor är meningsfullt i patriarkatet. Det vill säga jag tror inte att kvinnor väljer fritt att ingå i dessa relationer eftersom det är en fråga om mäns sociala, kulturella och ekonomiska makt över kvinnor.

En man som raggar på många kvinnor och ligger med många kvinnor tar troligen inte sex på särskilt stort allvar. Han förstår troligen inte hur mycket lidande som kan komma ur aktiviteten ”sex” och allt som hör till för den som inte har makt i den typen av situationer. Nu menar jag inte för att en skulle vara ”kär” eller något liknande utan för att många män behandlar de de ligger med väldigt respektlöst, de ”raggar”, det vill säga närmar sig någon som könsvarelse, får tillgång till personen som könsvarelse och dumpar sedan personen när de fått vad de vill ha, det vill säga ”sex” eller något annat, inte vet jag. Centralt i allt detta är att de inte bryr sig särskilt mycket om personen ifråga utan objektifierar och reducerar till den generella, till könsvarelsen.

Detta är ett sätt på vilket män utövar sin patriarkala makt, och det tycker jag är förtryckande.

Så, det är alltså den objektifierande biten jag har något emot, och inte ”sex” som aktivitet. Det finns säkert de som får ligga skitmycket med masa olika personer utan att ragga men jag skulle säga att det hör till ovanligheterna. Om jag hör att en man har haft många olika kvinnliga partners så förhåller jag mig skeptisk, för jag ser att risken är betydligt större att han skulle utsätta mig eller någon annan jag bryr mig om för heterosexuell praktik och det är ingenting jag vill ska hända.

Om en har sex utan att ”ragga” så tycker jag att det är betydligt mycket mer okej, men inte för den sakens skull oproblematiskt. Faktum är dock att heteroraggande som utförs av män är en första objektifiering och gränsöverskridande som troligen kommer leda till mer av samma vara.

Ett samhälle byggt på välgörenhet tillfredsställer bara Norbergs självbild som God Välgörare.

Vissa kommenterade inlägget jag skrev om Norbergs hyllande av Fredrik som klättrade på olika berg för att samla in pengar till barncancerfonden med att det ju faktiskt är jättefint av Fredrik att göra den här saken. Om detta har jag absolut inte haft några invändningar! Det jag vänder mig emot är hur Norberg ställer Fredriks insats emot ”offentliga, anonyma system”, det vill säga vad vi i folkmun brukar kalla välfärd. Han menar att det Fredrik gör är bättre än välfärd.

Och visst, det är en fin grej att någon gör en insats på eget bevåg men det är orimligt att bygga ett samhälle kring dessa frivilliga insatser från människor. 350 000 kronor är visserligen mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse med vad som omsätts i välfärden. Det är orimligt att folk ska gå omkring och bestiga berg för att få det hela att gå runt.

Anonym välfärd kanske inte berör Norbergs liberala hjärta, men det är väldigt viktigt för de människor som är sjuka eller fattiga att den finns. För den som inte har mat på bordet spelar det nog föga roll om de får det genom någon hjärtskärande prestation av någon enskild person eller via skattesedeln. Snarare är det senare att föredra eftersom det dels är tryggare, dels inte ställer en i någon slags personlig tacksamhetsskuld inför den som gjort en insats.

Den som har sitt på det torra, som Norberg, vill såklart gärna inte bli tvingad att vara ”solidarisk” med någon och typ betala deras uppehälle. Han vill såklart att om han bestämmer sig för att vara snäll så ska han få tillbaks i form av tacksamma tårögda barn. Han vill också gärna välja var hans pengar ska hamna, så att det är till något gulligt och behjärtansvärd, typ barn med cancer, och inte någon lat arbetslös person eller någon psykiskt sjuk vuxen människa. Norberg vill själv kunna bestämma vilket ändamål som ligger honom närmast om hjärtat.

Men det hela är inte någon fråga om verklig godhet, utan det är Norbergs egna fantasi om sig själv och andra i hans position som Goda Välgörare som spelar in. Norberg vill ha ett system där den som har pengar kan välja att bry sig om de som inte har, och således också får en belöning för sin ”uppoffring” i form av att kunna känna sig moraliskt högstående.

Att vara ”en av grabbarna”.

Såg denna kommentar i en diskussion om kvinnoförtryck i spelsammanhang på Lady Dahmers facebooksida.
Bpy1YmjCEAAw_QH

Den här kommentaren fick mig att tänka på fenomenet ”vara en i gänget/en av grabbarna”, Det vill säga kvinnor som liksom bli insläppta i manliga gemenskaper i egenskap av ”sköna tjejer”.

Till exempel: om en kvinna följer med sin pojkvän och ”lanar” så anses hon vara en ”skön tjej”, det vill säga hon kan följa med honom i hans intressen. Men om tjejen anordnar ett eget lan tillsammans med sina tjejkompisar, då är det liksom inte ”skön tjej” längre utan snarare… ingenting? Jag tvivlar starkt på att en snubbe som själv är ointresserad av spel skulle ba: ”min flickvän e så jävla härlig hon är jätteintresserad av spel och ibland följer jag med och spelar lite och skrattar lite kokett för jag uppskattar hennes sällskap så mycket och tycker det är viktigt att vi delar intressen” och att hans manliga vänner skulle ba: ”men gud vad härligt”. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Nej, det ”sköna” infinner sig först när en kvinna FÖLJER MED en man in i hans sfär i hans intressen.

Kvinnor som bygger upp sina egna plattformar däremot brukar knappast bemötas som ”sköna tjejer” utan brukar snarare bli utsatta för en jävla massa skit, se till exempel Antia Sarkeesian som gör videos om sexism inom spelvärlden. Den här kvinnan är uppenbarligen oerhört intresserad av spel och gillar verkligen att spela, men eftersom hon har mage att ta sin egen plats och kräva att få vara med på sina egna villkor och inte som bihang till en man så blir hon utsatt för oerhört mycket skit.

En är okej och en ”skön tjej” så länge en ”hänger” på män in i deras intressesfärer, men om en faktiskt tar plats och försöker påverka något, kräver något slags inflytande eller representation, då är en inte en fullt så ”skön tjej” längre. När en försöker ta plats i mansdominerade rum på sina egna villkor så är en ett hot, inte längre det ”sköna” undantaget från att tjejer inte intresserar sig för manliga grejer.

När jag själv har tagit plats i manliga gemenskaper så har det handlat om att jag är så kallat ”intelligent”. Detta var okej så länge jag typ lyssnade på och förstod vad olika män berättade för mig, men när jag började utforska teori på ett mer självständigt sätt så var jag plötsligt inte lika ”skön” längre. Det handlade inte om någon slags jämlikhet, det handlade om att de ville att jag skulle vara bildad nog att kunna bekräfta deras mansegon.

IMG_20140614_144337Ofta får kvinnor skit för att de intresserar sig för fel saker, men faktum är att de kvinnor som intresserar sig för mansdominerade områden ofta blir osynliggjorda, hånade eller rentav hotade. Ändå finns det en massa kvinnor som intresserar sig för till exempel spel, trots att de blir illa behandlade. En idé är ju att det kanske vore lite roligare för kvinnor att engagera sig om de blev sedda som människor och inte som bihanget till någon man.