Etikett: förtryck

Att inte ta ställning är alltid att ta ställning för förtryck.

Fått många spännande så kallade motargument emot mitt inlägg om det här med att bryta mot lagen, använda våld och så vidare. Först och främst vill jag förtydliga att jag inte tycker att våld är en bra grej eller en bra lösning, däremot tycker jag att det bör användas om det är nödvändigt för att hindra et större våld. Det vill säga; nazism är en extremt våldsam ideologi, om den får fäste (vilket den håller på att få) så kommer det våldet att sakna motstycke. Då tycker jag att det är en bra grej att undvika det, och om det krävs våld i en sådan situation så tycker jag det ska användas. Det våld som användes i demonstrationen igår var ganska harmlöst, det rörde sig liksom om att det kastades vattenballonger och att det byggdes blockader och kedjor. Jag vet inte ens om en kan kalla det våld. Faktum är att folk är måttligt intresserade av att slåss, de flesta är mest intresserade av att hindra nazisternas framfart.

031

Vissa menar att det inte är en bra strategi utan att nazisterna bara framstår som offer och yada yada. Ja, det är klart att någon alltid kommer tycka att det är synd om nazisterna men faktum är att motstånd gör folk mindre benägna att bli nazister. Det är också viktigt att markera för resten av samhället att det inte är okej, att inte hjälpa till att normalisera fanskapet utan visa att det går att säga nej till nazism. Att inte göra detta utan bara låta det bero anser jag är direkt omoraliskt och det är ingenting jag någonsin kommer göra. Att säga att det ”bara är åsikter” och sedan luta sig tillbaks duger inte, ty dessa ”åsikter” är inte harmlösa och om de slår rot så kommer de att leda till politisk handling. Faktum är att den växande rasismen och nazismen redan skördat flera offer, både de som skickas tillbaks till en säker död och de som blir trakasserade och misshandlade på stan på grund av sin hudfärg. Det är inte ”bara” åsikter, det är aldrig ”bara” åsikter. Allting finns i en samhällskontext och bara för att du personligen inte drabbas så betyder inte det att andra människor inte gör det.

Vissa människor tycker att en ska ”argumentera” istället, jag kan väl bara säga: lycka till som fan med den strategin. Jag vet däremot personligen att jag aldrig skulle kunna försvara ett så lamt agerande från min egen sida, speciellt inte när vi står där mitt i skiten. Vissa tycker att nazisterna inte kommer att ändra sig för att de möter motstånd, men jag är sjukt ointresserad av att enskilda individer ska ”ta sitt förnuft till fånga”, jag är intresserad av att inte leva i ett samhälle med en groende nazism. Människor som tror att de kan stoppa nazismen genom att sitta där och ”argumentera” emot en nazist i taget är mer än lovligt naiva, att de dessutom tycker sig ha rätt att berätta för mig att min metod är fel tycker jag bara är vidrigt. Dessa människor är direkt medskyldiga till nazismens framfart, dels för att de inte gör något för att stoppa den men framförallt för att de väljer att lägga krut på att snacka skit om människor som faktiskt gör något.

Det har också kommit upprörda röster kring det jag sagt om polisen. Dels att de bara ”skyddar demokratin”. Om detta kan jag väl framförallt säga att jag inte tycker att nazism är demokratiskt. Det är för helvete en ideologi som bygger på att vissa människor är mindre värda på grund av deras ras. Det är vidare skillnad på att en människa har en åsikt på sin kammare och att hen tillåts uttrycka den offentligt. Jag förstår faktiskt inte varför polisen ska hålla på och försvara nazisternas marsch. Jag vet att om polisen inte hade gjort detta så hade nazisterna inte vågat demonstrera, och det hade jag tyckt varit en jävligt bra grej eftersom nazism är vidrigt.

Det har också talats om att polisen ”bara gör sitt jobb”. Som polis har en först och främst valt att jobba med att upprätthålla lagen och därmed hela jävla skitsamhället, ett val jag tycker är förkastligt. Vidare så kan en faktiskt vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Hade det inte velat stå där och försvara nazism hade de kunnat strunta i det, men nu valde de att göra det och det tycker jag är en sjukt vidrig grej. Dessa polisen har ett personligt ansvar.

Det är läge att ta ställning, och ni som väljer att inte göra det kommer att ta ställning för förtrycket. Om en inte aktivt kämpar emot så låter en det gro, låter det passera. Er tolerans som ni är så förbannat stolta över är det som låter nazismen och rasismen få fotfäste. Ni som lägger er energi på att kritisera de som gör motstånd mot nazism istället för att själva göra det är fan inte bättre än nazisterna, ni bidrar på precis samma sätt till denna vidriga samhällsutveckling. Det gäller polisen som försvara dem, det gäller alla självrättfärdiga jävla liberaler som tycker en ska ”argumentera” istället, det gäller alla som slår sig för bröstet med att de ”tolererar” en ideologi som går ut på hat mot andra folkgrupper.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

480968_397959943614111_1255057523_nDen här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Hijabuppropet.

Det har dragits igång något som kallas hijabuppropet som en reaktion på det faktum att muslimska kvinnor ofta blir trakasserade för sin slöja. Poängen är att en ska bära hijab i en vecka, för att visa sin solidaritet och rätten att få bära vilka kläder en vill. Jag vet själv inte om jag kommer att delta än, men oavsett tycker jag att det är ett bra initiativ.

Det är tydligt hur det sagda värnandet om muslimska kvinnors rättigheter i själva verket ofta tar sig uttryck i mer kvinnohat och trakasserier. När muslimska kvinnor får sin slöja avryckt eller blir misshandlade för att de har slöja på sig är det knappaste en fråga om att värna deras rättigheter, utan om kvinnohat.

Att tvingas täcka sitt hår är givetvis förtryck och fel, men att tvingas till att sluta bära sina religiösa symboler är lika illa. Muslimska kvinnor kan såklart också fatta beslut om vilka religiösa och kulturella uttryck de vill bära lika bra som någon annan kvinna. Om en vill bekämpa det kvinnoförtryck som finns inom Islam gör en inte bäst i att förbjuda slöja eller trakassera kvinnor med slöja, utan genom att jobba för att kvinnor ska kunna ha autonomi och för att myndigheter, feministiska grupperingar etcetera ska kunna jobba bra intersektionellt.

Men det är såklart inte en kamp mot kvinnoförtryck det handlar om egentligen, utan rasism. Och det är såklart jävligt bekvämt för många att låtsas att deras egen kultur inte har något kvinnoförtryck, utan att det riktiga förtrycket finns någon annanstans, utövas av och drabbar någon annan. De som tycker att kvinnor ska sluta bära slöja för att slöjan är en symbol för förtryck är inte intresserade av att kvinnor själva ska få välja sin klädsel, snarare handlar det om att kvinnor ska se ut på ett sätt som behagar dem, som gör att de kan passa in i idén om hur en ickeförtryckt kvinna ska se ut.

För den som inte har slöja till vardags men väljer att delta i slöjuppropet vill jag bara påminna om att din känsla av att bära slöja en vecka inte gör att du får insikt i hur det är att som muslimsk kvinna bära slöja dagligen. Som jag ser det är det en solidaritetshandling, inte ett sätt att känna hur det är att vara utsatt för den rasism och det hat som muslimska kvinnor blir utsatta för.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

Varför det är viktigt att tala om mäns förtryck av kvinnor.

Jag tycker det är viktigt att tala om patriarkatet i termer av att män förtrycker kvinnor. Jag vet att verkligheten inte är så enkel, att det inte går att dela in alla människor i facken man/kvinna rakt av. Jag vet att det finns andra än kvinnor som förtrycks i könsmaktsordningen och så vidare. Men jag tycker ändå att vi måste tala om just kvinnoförtryck, och mer specifikt om mäns förtryck av kvinnor.

Men problemet som jag ser med att bara tala om ”patriarkatet” som en struktur, utan att tala om vilka som tjänar på denna och hur, är att en får det att framstå som en tragisk olycka snarare än en maktordning. Jag menar att alla annat patriarkalt förtryck vi ser, som till exempel förtrycket av transpersoner eller homosexuella, är ett resultat av förtrycket av kvinnor. Eftersom vi måste upprätthålla genusordningen, alltså idén om en fundamental olikhet mellan kvinnor och män i vilken vi kompletterar varandra, så måste alla som bryter mot denna förtryckas. Detta betyder inte att förtrycket av homosexuella eller transpersoner är oviktigt eller att känns mindre, det betyder bara att det inte har en självständigt grund på samma sätt som kvinnoförtrycket har. Det är såklart angeläget för feminister att bekämpa även detta förtryck.

Män begränsas också av genusordningen. Kvinnor och män återskapas ständigt i en maktdynamik, där kvinnor sugs ut och män är utsugare (för mer om detta, se underrubriken Den patriarkala utsugningen här). För att upprätthålla denna måste såklart både kvinnor och män begränsas i sina respektive roller. Detta kan vara en otroligt smärtsam upplevelse, men det betyder inte att det är ett självständigt förtryck, och än mindre betyder det att kvinnor förtrycker män. Den begränsning av män som sker inom patriarkatet sker för att upprätthålla mäns överordning, eller som ett direkt resultat av mäns överordning. Det är ungefär som att kalla det förtryck att kapitalister måste agera så att de kan suga ut arbetare. Det är en begränsning, visst, men det är en begränsning som sker för att upprätthålla makt.

Att bara tala om ”normer” och ”begränsningar” blir menlöst om en inte förstår varför alla dessa finns till från första början, vad de fyller för funktion. Då framstår det bara som slumpmässigt, utan mål och mening. Men sådant är inte patriarkatet. Patriarkatet har mål och mening; att möjliggöra mäns systematiska utsugning  kvinnor. Män tjänar på de patriarkala strukturerna, även om de också förlorar på dem. Om en inte ser detta blir det svårt att bedriva någon slags kamp för förändring, för hur ska vi göra det mot ett förtryck som slår blint?

Kampen kan och måste ske på många plan. Det är jätteviktigt att kämpa emot genusordningen, emot de könsroller och den könsbinaritet som begränsar alla människor. Men det gör det inte mindre sant att män är patriarkatets vinnare och kvinnor dess förlorare, att män suger ut kvinnor och så vidare. Vi måste kunna tala om män och kvinnor som patriarkatets grundläggande komponenter, även om verkligheten inte är så enkel. Det handlar om att tydliggöra vad patriarkatet handlar om.

Du får vara vem du vill, men du måste veta vem du är.

Jag läste denna debattartikel om vita inom antirasismen, som tar upp den populära tesen att alla ska få vara med i antirasismen oavsett hudfärg, som även tangerar diskussionen om mäns roll inom feminismen som jag har skrivit en del om på sista tiden.

Att be vita svenskar att inte bröla i denna politiska fråga är dessutom i sig ett i grunden märkligt uttalande, ty den vita antirasistens bakgrund, vilja, livshistoria, kunskaper, handlingar, förståelseförmåga och insatser i frågan är sekundära i förhållande till hennes rastillhörighet.

Vi lär tysta och förlora många antirasister med denna logik. Och med dessa tongångar hamnar man oundvikligen i just den rasfälla som man vill motverka […]Argumentationen bygger på en erfarenhetslogik som i många andra politiska frågor skulle betraktas som illegitim kunskapsanspråk. Föreställ er en diskussion om jämställdhet där kvinnliga feminister sa att göra gott som man kan just vara att låta bli att ta upp den feministiska jämställdhetsmegafonen och bröla; denna fråga är endast vår. Det kompromisslösa kravet på den direkta representationen är ett substitut för kunskapens roll i Praizovics politiska diskurs, och Fadakars rasorienterade blick.

Mig veterligen har ingen sagt att vita inte får vara med i antirasismen eller att vita inte kan ha något att säga om rasism, däremot så har det talats om att vita ibland tränger undan icke-vita från kampen för sina egna rättigheter, tar över och omdefinierar den efter sina egna behov. När en talar om rasism är det såklart otroligt viktigt att tala om just ras, om hur ens utseende påverkar ens liv. En antirasism som förnekar att detta är fundamentalt för ens uppfattning om världen är inte någon vidare antirasism, det blir bara något slags idealistiskt klegg om att alla är ”lika mycket värda” och liknande, utan att på allvar ta tag i den fråga som måste vara central för en framgångsrik antirasistisk kamp: hur påverkar människors rastillhörighet deras liv?

Jag vill helt kort citera Doktor Kosmos angående detta, men apropå klasstillhörighet i vänstersammanhang:

Sluta ljuga Florence
Sluta skämmas Florence
Du är bra
Vi behöver dig

Du får vara vem du vill
Du får vara vem du vill
Men du måste veta vem du är
Ja, du måste veta vem du är

Det är just detta det handlar om: alla är viktiga, alla är bra, men alla är inte med i kampen på samma villkor. Vita och icke-vita, kvinnor och män, har helt olika positioner i de förtryckande system som antirasismen och feminismen är menade att motverka. Utan att erkänna detta så blir det helt enkelt omöjligt att motverka systemet. Du kan inte bekämpa det du inte känner till.

En färgblind antirasism är, liksom en könsblind feminism, helt enkelt inte ett bra verktyg för att bekämpa förtryck. Som vit inom antirasismen och som man inom feminismen måste en förstå att en delvis kämpar emot sina egna privilegier, annars kommer en aldrig att vara kapabel att släppa dem när det kommer till krita. Och ja, då får vi en tom idealism, en samling floskler, som aldrig någonsin kan vara subversiva.

Vi behöver inte förtryck för att uppleva kärlek.

Ofta när en kritiserar heterorelationer så får en höra ett resonemang i stil med att en ska ta det goda med det onda. Alltså att det är sådant en ”får ta” för att livet blir så himla tråkigt annars, utan spänningen som finns i romantiken och gud vet allt. Det finns liksom en idé om att det är så en gör när en ”lever”, alltså ingår i heteromonogama förhållanden, och att det är en sån där grej en bara inte får prioritera bort eftersom en då ”missar” så himla mycket bra och fint. Det hela beskrivs alltså som en del av hur det här med kärlek och förhållanden fungerar, något alla människor helt enkelt måste gå igenom för att ta del av det fina. Ett nödvändigt ont.

Men grejen är, att det förtryck som kvinnor utsätts för i relationer är varken någon naturlig del av livet eller någon nödvändighet för att kunna uppleva kärlek. Det rör sig inte om något slags relationsproblem som alla människor genomgår för att kärlek är så för alla, utan det är förtryck som specifikt kvinnor utsätts för i heterorelationer. Det är ingenting allmänmänskligt, utan det är något som kvinnor får genomlida just för att de är kvinnor. Det är specifikt kvinnor som offras på tvåsamhetens altare, om genomlider förtryck och ofrihet, som blir exploaterade på arbetskraft och kärlekskraft.

Jag har också svårt att se hur detta skulle vara något nödvändigt för att ta del av det fina i kärleken. Min erfarenhet säger mig att ju mer jämställt ett förhållande är desto finare och kärleksfullare är det. Jag tänker mig att kärleken i ett postpatriarkalt samhälle skulle vara väldigt annorlunda från hur vi idag upplever den, och detta på ett ensidigt positivt sätt. Jag tycker att det är en absurd tanke att kärlek på något sätt skulle kräva att en av parterna är förtryckt, för mig är förtryck och kärlek två saker som står i motsats till varandra. Förtrycket är något som hindrar kärleken från att blomma, något som hindrar oss att möta varandra som människor och istället tvingar in oss i snäva könsroller, något som ger oss dominans och underkastelse istället för jämlikhet och frihet.

Det är kanske så att kvinnor idag måste ställa upp på visst förtryck för att leva tillsammans med män. Detta gör inte att det är så det måste vara, det är snarare en otroligt tragisk realitet i det patriarkala samhälle vi tyvärr lever i. Det är en realitet vi måste kämpa emot på alla tänkbara sätt.

Jag tror inte att alla relationer skulle vara perfekta i ett postpatriarkalt samhälle, men jag tror att en stor del av det som gör att kvinnor lider i relationer skulle försvinna. I mina ögon är det här något som avsevärt skulle förbättra vår samvaro med varandra. Jag ser jämställdhet som en förutsättning för att sann och fri kärlek ska kunna blomma, inte som ett hinder i vägen för den.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Man och feminist. Hur gör en?

Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.

Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?

Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.

Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.

Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.

Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.