Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

konsumtion

Tillfällig konsumtionskritik.

Såhär alla hjärtans dag till ära så brukar folk passa på att ta fram konsumtionskritikern inom sig och anklaga det hela för att vara ett kommersiellt jippo. Det är förvisso sant, men herregud, vilken högtid är inte ett kommersiellt jippo? Jag kan, helt ärligt talat, inte komma på en enda. Alla högtider utnyttjas för att saker och ting ska bli sålda. Men inte nog med det: livet är fan ett kommersiellt jippo.

Jag hoppas att ingen tar illa upp för detta nu men jag tycker att det blir lite fånigt att hela året gå omkring i konsumtionsdimma för att sedan, en enda dag om året, ta fram konsumtionskritiken som vilat tryggt mellan h&m-besöken och modetidningsgenomläsningarna. Den som öppnar sina ögon året om kommer snabbt inse att hela våra liv fullkomligt genomsyras av konsumtion, inte bara för att vi behöver konsumera vissa produkter för att äta och ha ”anständig” klädsel. Varenda liten händelse i våra liv utnyttjas som ett argument för ökad konsumtion: den som har pojkvän ska regelbundet investera i sexiga underkläder, den som är singel likaså, den som tar studenten ska köpa saker för flera tusenlappar ty det ”händer bar en gång”, den som svär någon evig kärlek ska lägga tusentals kronor på en klänning de bara kommer använda en enda gång, den som ska komma i form bara måste köpa tuffa träningskläder för att bli motiverade och vi ska även köpa tidningar för att skapa habegär efter konsumtionsartiklar.

Och i jämförelse med allt detta så är alla hjärtans dag en liten fjärt i rymden. Den vanligaste formen av konsumtion denna dag är väl en trevlig middag, bio, blommor, choklad eller någon gullig liten nalle. Ärligt talat så är det ingenting i förhållande till den konsumtionshets som pågår varje dag.

Det är inget fel med att kritisera specifikt alla hjärtans dag för att handla om konsumtion heller, men jag skulle önska att folk kunde hålla kvar detta insikt även andra dagar på året. Men hur som haver: glad alla hjärtans dag!

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.

Mest saker när den dör vinner!

Folk som köper ”saker” är för mig obegripligt. Små pryttlar, fina ting och så vidare. Jag förstår om man har ett hem att inreda, men det finns personer i min ålder som mycket väl skulle kunna gå till t.ex. Åhlens och köpa en porslinskatt eller ett gulligt saltkar eller vad man nu kan tänkas vilja ha, helt på impuls. Varför detta tvångsmässiga konsumtionsbehov?

Det är detta jag tänker på när jag kritiserar konsumtionssamhället. Alla dessa ting som folk släpar med sig från otaliga shoppingrundor och som sedan bara ligger i något hörn och skräpar. Vissa människor har hela rum dedikerade till sina ting där inget annat får rum. Vissa har inte ens plats i sitt hus utan hur en förvaringslokal för att på lång sikt ha någonstans att ha sina saker.

Kunde vi inte vara utan allt detta?

Du är inte i position att moralisera om detta, tyvärr.

Mogi kommer med tips om ekonomi apropå lyxfällan. Att Mogi tipsar om ekonomi är i sig stor humor, speciellt då hennes tips är saker som ”lev inte över dina tillgångar”. Jaha! Så det är så man gör för att inte få skulder! Det jag finner mest lustigt med hennes inlägg är att hon på något sätt verkar tycka att det är värre att hamna i skuldfällor på grund av slarv och okunskap än på grund av att man levt för lyxigt. Det är i alla fall vad jag uttolkar av hennes extremt raljerande ton.

Jag måste säga att jag tycker att det är djupt osmakligt när en person som uppenbarligen är väldigt ekonomiskt priviligerad ska komma och moralisera, vilket är precis vad hon gör, kring andra människors ekonomi. Jag håller med om att det är negativt att människor tar lån för att konsumera men det blir liksom löjligt när Mogi själv knappast är ekonomisk utan konsumerar i en takt som de flesta enbart skulle kunna drömma om.

Jag tänker mig att om konsumtionshetsen i samhället inte var så stor och om det inte var så otroligt förknippat med lycka att kunna konsumera så skulle det inte vara så vanligt att folk hamnade i dessa skuldkriser på grund av överkonsumtion. Jag vill även tillägga att det inte bara är enskilda individer som gjort detta, utan även hela länder som levt över sin tillgångar.

Vi har ett konsumtionsideal i vårat samhälle. Detta är givetvis något man kan och bör värja sig mot, men för vissa är det inte så enkelt. Personer som Mogi förstärker och profiterar på detta ideal och är dessutom födda i en sådan position att de har möjligheten att leva ut det utan att hamna i någon skuldfälla. Jag måste säga att jag tycker att det är otroligt osmakligt att då komma och läxa upp folk om deras ekonomi när man själv inte har några erfarenheter av hur det är att inte kunna spendera flera tusenlappar i månaden och när man dessutom upphöjer extremt hög konsumtion till ett livsideal.

Det är inte priset det är fel på utan mängden.

Mogi har skrivit ett inlägg om hennes syn på lyxkonsumtion. Att köpa dyra produkter är det i sig inget fel på enligt mig, och jag ser hellre att folk som har råd köper svindyra väskor än att köpa flera billiga för samma summa.

Problemet med att försvara sin konsumtion med att man bara köper kvalitet är att det inte riktigt funkar så länge man inte har en begränsad budget för kläder, som man antingen väljer att köpa många billiga plagg för eller få dyra plagg för. Så är det inte riktigt i Mogis fall, utan hon konsumerar både dyrt och mycket.

När jag kritiserar Mogi för hennes överkonsumtion så är det jag bryr mig om inte hur dyra grejer hon köper utan att hon köper så förbannat många grejer. Att hon sedan försvarar det med att grejerna hon köper har kvalitet gör mig mer provocerad. Kvalitetsargumentet funkar inte om man ändå bara använder majoriteten av sina plagg en enda gång.

Om det var så att Mogi struntade i att köpa småsaker/onödiga saker och väntade på något riktigt fint, hur kommer det sig då att hon inte ens använder så otroligt många av de plagg hon köper? Hur kommer det sig då att hon på en månad handlar typ lika många klädesplagg som jag gör på ett år? Det handlar inte bara om att hon köper dyra saker, hon köper även jävligt många saker. Mer än de flesta.

Sen är det klart att hon får köpa en väska för 100 000. Det ställer jag mig inte emot alls. Vad jag däremot ogillar är att hon försvara en uppenbar överkonsumtion med att grejerna håller hög kvalitet och att hon föredrar få fina saker framför många mediokra. Mogi konsumerar många saker och de sakerna är dessutom dyra. Överkonsumtion blir inte mer okej eller sunt bara för att grejerna man överkonsumerar råkar vara dyra och kvalitativa.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Att visa upp sitt liv.

Satan vad skönt det är att slippa känna den där pressen att visa upp sitt liv som perfekt inför andra som vissa människor gör. Jag har absolut inga problem med att visa mina dåliga sidor och mina misslyckanden för andra personer eller här på bloggen. Jag förstår inte hur man orkar ha den där perfekta ytan upprätthållen hela tiden. Jag tänker att man på något sätt blir urholkad inuti, men jag kan ju ha fel.

Snart ska jag skriva om att konsumera sig till det perfekta livet och hur det kan hänga ihop med det där behovet av att visa upp allt hela tiden. Att det man konsumerar framförallt inte är en sak utan en ide om ett liv där den saken ingår. Jag har skrivit så himla lite om konsumtionssamhället och konceptualisering på sista tiden.

Galenskap.

Varför är jag så fixerad vid Mogi? För att hon skriver så sinnessjuka saker såklart! Nu har hon köpt en ny korallfärgad bikini täckt i paljetter.

Jag älskar min nya korallröda bikini från Ambre Babzoe, vet dock inte om jag kan bada i den. För känsliga material. Men den kommer passa bra att ha under en härlig strandtunika när man vill gå från stranden och köpa lite glass, for exampöööl, möööms.

Hon har alltså köpt en bikini hon inte kommer kunna bada i. Är det bara jag som tycker detta är galenskap? Hon försvarar detta med att den kommer passa bra under tunikan. Jag tolkar detta som att hon vill ha två bikinis, en för bad och en att ha under tunikan. Jag trodde hela iden med en strandtunika var att man bara kunde kasta den över bikinin, men icke.

Mogi ska alltså byta bikini innan hon kan slänga över strandtunikan. Jag har svårt att tänka mig något mer omständligt. Eller så kanske hon inte badar alls, utan bara ligger och schteeker. Fast orka begränsa sig så för en jävla bikinis skull.

Mogi ger klimattips.

Mogi ger exempel på hur man kan vara klimatsmart i sin frågestund (efter oblygt hyllande av konsumtion eftersom det ”ger så mycket jobb”): ”om man till exempel kan välja mellan apelsiner från Brasilien och Spanien kan man ju välja dem från Spanien”.

Jag undrar om Mogi någonsin har tänkt på att hon kanske inte behöver några apelsiner alls? Nu är jag väl inte någon mästare på att avstå exotisk frukt, men jag tycker att man har ett jävligt skevt perspektiv om den enda uppoffring man tycker är rimlig att göra för miljön är att välja den liiite bättre av två identiska produkter.

Vidare säger Mogi att man ju kan ”ha koll på” att produkterna inte tas fram under ledning av ”slavdrivare”. Jag undrar vad hon sätter in i det begreppet, jag.

Legalize it.

Vilken grej! Unga brukar cannabis ”helt öppet”. Kanske är det ett tecken på att min generation inte är så förblindad av antidrogpropaganda att vi fattar att en joint då och då är precis lika ofarligt som en öl då och då. Attityden till narkotika blir i samma veva mer och mer liberal, något som måste brytas enligt socialborgarrådet.

Anledningen till detta är, enligt många ungdomar, att cannabis är lättare att få tag på än alkohol. Nu är nästan samtliga mina vänner 20 fyllda så jag har inte längre några problem, men jag minns så väl hur pissigt det var att försöka skaffa sprit som ung. Det man fick var dessutom alltid äcklig smuggelsprit. Och att be någon alkis köpa ut var ju på tok för läbbigt. Annat var det att köpa hasch, då var det ju bara att ringa ett samtal och möta dealern. Visserligen kan dealers vara fittor de också men generellt var det inte alls lika omständligt.

Detta beror i sin tur på att distributionsnätverket för cannabis av naturen blir större, eftersom det är olagligt. Om samtliga i Sverige som brukar cannabis måste vända sig till dealers så blir det såklart fler. Många som brukar cannabis säljer för att finansiera sitt bruk, och de flesta som brukar ofta driver också en småskalig lagningsverksamhet. Detta blir problematiskt även senare, eftersom samma personer som distribuerar cannabis även kan distribuera tyngre droger. Cannbis blir därmed en inkörsport, helt enkelt för att man kommer i kontakt med nätverket för andra droger.

Men cannabis är ingen inkörsport i sig. Det finns inget ämne i cannabis som gör att man per automatik blir sugen på annat, mer farligt, knark. Allt handlar om vilka grupper man hamnar i.

Trots hårda lagar (Sverige är bland annat typ det enda landet efter någon obskyr skitdiktatur som räknar droger i blodet som innehav) och massiv antidrogpropaganda i skolan och medier så knarkar Svenska ungdomar. Detta kommer inte att gå att bekämpa om man ska hålla sig inom rimlighetens gränser. Jag tycker att det vore bättre att legalisera cannabis och sälja det under systembolagsliknande former. Då skulle man dessutom kunna påverka varifrån det kommer, vilket är humant ur ett globalt perspektiv. Idag leder lagarna mest till att vissa blir väldigt hårt straffade, men totalkonsumtionen påverkas nog marginellt.

Jag skulle även tippa på att den massiva kampanjen mot hasch leder till att ungdomar förlorar respekt för myndigheter och lagar, för om något så ofarligt betecknas som det farligaste i världen så är det ju någon som ljuger. Dessutom skulle jag tippa på att cannabisbrukare är betydligt mycket mindre våldsamma generellt än fulla människor. Fokusera på att bekämpa de farliga drogerna, för sådana finns det gott om.

Ge mig pengar!
Arkiv