Etikett: makt

Poliser är inte ”privatpersoner”.

Det pågår ju protester i Husby nu på grund av att polisen har skjutit en person till döds och dessutom ljugit om det hela, något jag verkligen tycker ni ska läsa om här, här och här. Om ni bara ska läsa en grej, läs pressmeddelandet från megafonen.

Alltid när det talas om polisens våldsanvändning så kommer folk och talar om ”självförsvar”, att polisen måste få försvara sig och så vidare. Till exempel kan det låta såhär: ”men hur skulle du själv göra om en person attackerade dig”. Nå, den första frågan en ska ställa sig är såklart vad som utlöste attacken. Det är inte som att polisen bara ”står” någonstans och hänger och sedan blir påhoppad helt från ingenstans.

En grej en måste begripa när polisen diskuteras är att polisen inte är några ”vanliga personer”, de har ett våldsmonopol som bland annat ”berättigar” dem att bära vapen och annan utrustning som underlättare deras våldsanvändning. De omfattas också av speciell lagstiftning som ger dem vissa befogenheter vanliga personer inte har. De har även en utbildning som gör att de borde vara mer kompetenta än ”vanligt folk”.

Frågan är inte vilket agerande som är rimligt från privatpersoners sida i pressade situationer, frågan är hur vi vill att polisen ska agera, vilken funktion de ska fylla och så vidare. Vill vi att de ska skjuta personer till döds, ljuga om det och sedan med våld slå ner de protester som uppstår? Är detta en rimlig institution att ha i ett samhälle?

Snälla, rör er bort från denna puckade debatt som bygger på att försvara enskilda polisers agerande som vore de privatpersoner. Polisen är inte en samling individer utan en myndighet, ett medel vilket staten använder för att utöva makt över sina medborgare. Hur denna makt ska utövas, om den ens ska göra det, är en politiska fråga och inte en fråga om individer.

Patriarkatet.

Jag tänkte att jag skulle förklara det här med min syn på patriarkatet. Först tänkte jag att det skulle bli typ 1-2 sidor, men det blev betydligt längre. Detta är i alla fall menat att vara en grundläggande redogörelse för hur jag använder begreppet och lite om hur patriarkatet tar sig uttryck och fungerar. Jag är ingen företrädare för alla feminister. Jag baserar mina uppfattningar i hög grad på feministisk litteratur, som ofta är radikalfeministisk. Jag definierar även mig själv som radikalfeminist. Den sista delen, alltså den om patriarkal exploatering, är ganska akademisk eftersom jag själv inte fått grepp om tankarna bra nog för att uttrycka mig enklare kring dem (om det ens går, allt går inte att uttrycka enkelt) men det handlar om vad jag anser vara patriarkatets kärna. Utöver detta så tror jag att det är en ganska bra och pedagogisk förklaring av vad patriarkatet är. Läs gärna och ställ frågor om något är oklart.

Jag ska börja med att förklara vad patriarkatet inte är och därmed be er släppa dessa idéer under er fortsatta läsning. Patriarkatet är inte en struktur som upprätthålls endast av män. Det är inte heller något som alla män aktivt verkar för att upprätthålla och dra vinning ur, även om vissa säkert gör det. Det är inte en fast och oföränderlig struktur. Det är inte heller den enda maktordning som finns i samhället, utan det finns flera olika som samverkar på en massa olika sätt.

Så som jag definierar patriarkatet så är det en struktur i samhälle där kvinnor som kollektiv diskrimineras och män som kollektiv privilegieras. Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang. Det finns flera olika maktordningar i samhället, som kretsar kring till exempel klass, etnicitet eller funktionalitet. En kvinna som är medel- eller överklass och vit kan ha det bättre sammantaget än en manlig PoC som tillhör arbetarklassen. Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.

Det finns också sammanhang där män är diskriminerade för att det anses vara ”kvinnliga” områden, som till exempel barnomsorg, där män inte förutsätts vara lika kunniga och ibland misstänkliggörs som till exempel pedofiler. Detta är också en effekt av patriarkatet även om män drabbas av det. Det kan även finnas män som är obekväma i en mansroll och kanske skulle gilla att leva i en mer traditionell kvinnlig roll bättre, detta motsäger dock inte patriarkatets existens.

När jag talar om under- och överordning talar jag i termer av makt. Det kan till exempel tänkas att kvinnor ”vinner” saker på patriarkatet, något som människor ibland lyfter upp är att kvinnor lär sig att snacka och känslor och bygger närmre relationer till varandra. Detta är absolut en fördel med att vara kvinna, men det ger oss ingen makt. En kan också tänka sig att en man tycker att det är obehagligt att ha makt, men det ger inte män mindre makt.

Mäns makt finns både på en samhällsnivå i och med att män sitter på fler maktpositioner och så vidare. Mäns makt finns också på individuell nivå, främst genom att män upprätthåller sin makt inom familjen och genom detta vinner vissa fördelar, vilka jag kommer att behandla senare i inlägget. Att du har makt betyder inte att du är lyckligare än någon annan utan att du har möjlighet att kontrollera andra människor, vilket i sin tur kan innebära att en har bättre förutsättningar för att nå sina mål i livet. Det är dock ingen garanti för att en gör det. Generellt kan en nog säga att makt är en fördel i livet, och framförallt att underordning och maktlöshet är en stor nackdel.

Isärhållandet och genusordningen

Centralt i upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Isärhållande är när en delar upp personer, egenskaper, attribut och så vidare i manligt och kvinnligt, och att dessa definieras som varandras motsatser. Exempel på detta är att kvinnor ses som ”mjuka” och män ”hårda”, män är ”rationella” och kvinnor ”känslosamma”, män är ”aggressiva” och kvinnor är ”väna” och så vidare. Att göra uppdelningen är nödvändig för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Det säger sig självt att för att du ska kunna ge två olika kategorier av människor olika positioner i en hierarki så måste du först definiera dem som olika. Detta har gett upphov till något som kallas genusordningen.

Genusordningen är den struktur som göra att personer som beter sig ickestereotypt i förhållande till sitt kön straffas för detta. En extremt stor del av det vokabulär vi har för att förnedra och förolämpa människor bygger på att de beter sig ”fel” i förhållande till sitt kön. Kvinnor kan kallas manhaftiga, män kan kallas för fjollor och så vidare. Detta gör i sin tur att både män och kvinnor förlorar frihet i livet, vilket såklart är en stor förlust för båda könen. Emellertid är det fortfarande så att män är överordnade och kvinnor underordnade, men det är också så att män såväl som kvinnor som bryter om genusordningen underordnas personer som beter sig i enlighet med den. Alltså: kvinnor och män som ikläder sig en traditionell könsroll är överordnade i genusordningen.

När könen etablerats som olika och motsatser till varandra så är det bara att köra på med nedvärderandet av det kvinnliga och uppvärderandet av det manliga, vilket är med och skapar den manliga överordningen. Men om ingen trodde på skillnader mellan könen så hade det såklart inte funkar att uppvärdera manligt och nedvärdera kvinnligt.

Vem skapar och upprätthåller patriarkatet

Så vem är agenten bakom patriarkatet? Det är här ordet ”struktur” kommer in, för det finns liksom inte någon eller några enskilda agenter, någon enskild grupp eller liknande, utan det sker på samhällsnivå. Agenten är vi allihop, män såväl som kvinnor, mig själv inkluderad. Alla ”hjälps åt” att upprätthålla den här strukturen. Däremot så är det till övervägande del män som tjänar på det, och extra mycket män som passar in väl i en traditionell mansroll. En absolut majoritet av männen tjänar dock på patriarkatet i termer av makt, alltså att de i samhället i stor har mer makt än vad en kvinna i samma position skulle ha haft. Ibland blir folk upprörda när de blir konfronterade med att de i sitt agerande upprätthåller patriarkatet, de tycker kanske att det inte var deras mening och liknande. Vad en måste förstå är att det inte spelar någon roll om ens intention är att förtrycka kvinnor eller inte, väldigt få har den här intentionen medvetet (får en hoppas), en kan däremot fortfarande agera på ett sätt som reproducerar patriarkala normer, alldeles utan att vilja göra detta. Detta innebär inte att en är ansvarig för hela patriarkatet, men det innebär att en genom sitt agerande, och framförallt genom att vägra ifrågasätta sitt eget agerande, understödjer att det kan fortsätta existera.

Varför upprätthåller kvinnor patriarkatet? Dels handlar det om att det är insocialiserat, vi har helt enkelt lärt oss detta och därför återskapar vi det. Det finns också kvinnor som har egna intressen i att upprätthålla patriarkatet. Vissa kvinnor som är väldigt stereotypt kvinnliga kan till exempel tjäna på att upprätthålla genusordningen för att de passar så väl in i den, det kan en till exempel se Löwengrip göra när hen propagerar för en väldigt normativ kvinnoideal som hen naturligtvis själv passar väldigt bra in i. Det finns även något som kallas internaliserat kvinnohat, vilket innebär att kvinnor antar negativa attityder till den egna gruppen för att på så vis visa distans till det ”dåliga” i kvinnligheten, något som en kan vinna status på.

En får inte heller glömma att den egna könsrollen är en väldigt viktig del av de flesta människors identitet, även om den ofta kan vara trång. Detta är något vi har lärt oss, byggt våra personligheter kring och så vidare, och det leder såklart till förvirring att inte lägre hänga upp sin förståelse av sig själv eller andra på dessa föreställningar. De könsliga tolkningsramarna är liksom inte lite fernissa som går att skrapa av utan en grundläggande del i hur människor betraktar sin omvärld, som lärts in i oss sedan födseln. Detta betyder inte att det är omöjligt att ändra, däremot så betyder det att ändrande innebär en identitetsförlust för många, att en måste ifrågasätta en massa av det en tar för givet, och det är en jobbig process för vem som helst.

Vad det finns för orsaker till att patriarkatet en gång uppstod kan en såklart spekulera friskt i, och troligen kommer vi aldrig att få något entydigt svar på det hela. Ibland lyfter folk fram ”evolutionspsykologiska” perspektiv som kanske handlar om att män objektifierar kvinnor för att män har mer sexlust, att män har en naturlig instinkt att bruka våld och ”skydda” sin kvinna, att kvinnor är mer ämnade att vårda och så vidare. Frågan är hur relevant det är vad som är den ursprungliga orsaken till detta, att något går att förklara gör inte att det är rätt på något vis. Ibland talas det om patriarkala strukturer som naturliga, och då menar folk ofta att det är naturligt för att det handlar om biologiska skillnader män och kvinnor emellan. Men att det finns vissa skillnader mellan könen, av vilka många är omdebatterade, är inte i sig ett skäl till att förstärka dessa genom genusordningen eller att tillskriva könen olika värde,vilket är en stor del av patriarkatets funktionssätt. Att män till exempel är fysiskt starkare gör inte att de har rätt att använda den fysiska styrkan för att skapa sig makt över kvinnor. På ett sätt är såklart patriarkatet naturligt eftersom det faktiskt uppstått, men att det gjort det betyder inte att det på något sätt är bra eller att det inte går att förändra.

Frivillighet

Sedan är det frågan om frivillighet. Ibland talas det om att kvinnor faktiskt frivilligt underkastar sig i patriarkatet, och att avsaknaden av tvång gör att det inte är fel. För det första så tycker jag att tal om frivillighet och ofrivillighet i dessa sammanhang är lite märkligt. Vi talar om stora samhällssystem, saker människor blir inlärda sedan barnsben, det är klart en påverkas av sin uppfostran och världen omkring sig. Att en sedan själv går och underkastar sig patriarkala strukturer utan att ha en pistol i nacken är egentligen inte så konstigt med tanke på att människor är sociala varelser, men jag ska ändå göra en utvikning kring just begreppet frivillighet eftersom det är väldigt relevant för förståelsen av patriarkatet.

Även om våldet inte tar sig uttryck direkt till alla kvinnor så finns det ofta ett hot om våld i bakgrunden i patriarkatet. Ett exempel är hur kvinnor får höra att de ska ”akta sig” för att inte bli våldtagna, träffa fel män och liknande. Det är få kvinnor som blir utsatta för detta våld, men det finns en föreställning i samhället om att det föreligger ett ständigt hot om våld och att kvinnor själv måste ombesörja att inte bli utsatta för det. Detta drabbar alla kvinnor, och ger alla män ett övertag, även de män som aldrig själva skulle utsätta någon för våld. Många drabbas även av psykiskt och fysiskt våld när de bryta mot vissa patriarkala normer, som till exempel genusordningen. Även de personer som inte själva drabbas av detta våld påverkas av det eftersom de vet vad som väntar om de själva bryter normerna, resultatet blir alltså repression för alla, inte bara för de som faktiskt utsätts för våldet. Att gå utanför sin könsroll straffas. Att bli objektifierad är också en form av psykiskt våld, och uppmuntrar dessutom till våld mot kvinnor genom att avskriva dem mänskliga egenskaper.

Poängen är att bara för att våldet inte utövas aktivt mot alla kvinnor från alla män så betyder inte det att våldet inte finns där. Risken för våldtäkt är till exempel något som många kvinnor tar med i beräkningen i sin vardag, så de påverkas av det även om de inte blivit utsatta för det personligen. Detta innebär inte att du som man är personligt ansvarig för våld mot kvinnor, våldtäkter och så vidare, men det innebär att du måste förstå dig själv i din samhälleliga position som man gentemot kvinnor. Vad innebär det att vara man när kvinnor lever under ett hot om våld från män? Hur kan en göra för att förändra detta?

Sedan så är frivillighet, eller illusionen av densamma, en viktig del i patriarkatet. För det första så är det såklart viktigt för att upprätthålla en maktordning att den uppfattas som naturlig och/eller rättvis av de som blir förtrycka. Ingen vill ju vara förtryckt. Därför så läggs det en massa energi på att förklara patriarkatet som naturligt och/eller rättvist på olika sätt, vilket såklart påverkar oss. Jag tycker att den definition som Jónasdóttir lånar från Tormey i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen är bra:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Allt förtryck behöver alltså inte ske med direkt tvång, utan kan lika gärna vara en social process där personer blir inlärda i ett visst sätt att betrakta sig själva, i kvinnors fall som underordnade män och behäftade med ett gäng ”kvinnliga” egenskaper. Såhär menar jag att mycket av det patriarkala förtrycket fungerar, men att det också finns inslag av våld som jag beskrev ovan. Av dessa två skäl så anser jag inte att det faktum att kvinnor ofta synbart frivilligt underkastar sig patriarkala strukturer inte spelar särskilt stor roll för att avgöra om det rör sig om förtryck eller inte. Hot om våld kan vara indirekt och frivillighet kan vara resultatet av att en har blivit inpräntad med vissa uppfattningar om ens naturliga position i samhället som en agerar efter.

Den patriarkala exploateringen

Så vad är det sedan som sker i patriarkatet? Hur tjänar män på patriarkatet? Här har jag ett perspektiv som jag har fått uppfattningen är radikalfeministiskt, och jag tror även att det är ganska avancerat så jag kan verkligen inte garantera att jag har allt på plats eller att det är lätt att begripa. Det är ganska nya tankar för mig. Läs, fundera på saken och skriva gärna om du har något att tillägga eller undrar över något. Jag menar att det främst handlar om att kvinnor dräneras på energi i relationer, alltså att kvinnor står för en större del av hushållsarbetet, det känslomässiga arbetet, det reproduktiva arbetet som alltså både innefattar fostrandet av barn men också omvårdande arbete, att kvinnor uppoffrar sig för män och så vidare. Även här tar jag hjälp av Jónasdóttir:

För det andra är könsmaktssystemets utsugning inte bara en fråga om arbete eller ojämnt fördelade hushållssysslor. Arbetsdelningen är tveklöst en utomordentligt viktig faktor och det måste ske långtgående förändringar på detta område för att förhållandet mellan könen över huvud taget ska ändras. Könsmaktssystemets utsugningsprocess går emellertid bortom den ena partens större hushållsbördor, och bortom den andra partens större tilldelning av fri tid. Det som formar villkoren för detta är ett djupare liggande maktförhållande, en relation av tillägnelse och engagemang. Kvinnor avkrävs (eller avkräver sig själva) sin livskraft och förväntas ställa sig helt och hållet till förfogande utan att själva kunna bestämma villkoren, annat än inom mycket begränsade ramar. Om vkinnorna vill ha tillgång till det könsliga livets näringskällor, om det vill kunna växa och vidmakthålla sig själva som självständiga samhällsvarelser, som könsvarelser[som jag tolkar detta så är det alltså nödvändigt att vara en könsvarelse för att kunna vara en samhällsvarelse i dagens samhälle], blir det i regel mer eller mindre på underkastelsens villkor.

Det är viktigt här att skilja på män och kvinnor som människor och män som män och kvinnor som kvinnor. Om vi till exempel talar om att personer blir utnyttjande på arbetsplatsen så talar vi om kapitalistisk exploatering. Det kan vara fler män eller kvinnor som blir utsatta för denna exploatering, men exploateringen sker fortfarande inom kapitalismen, det är en utsugning av män och/eller kvinnor som arbetare, och inte av män och/eller kvinnor som könsliga varelser. Här menar jag att det inte finns något förtryck av män som drabbar män som män (om en inte räknar in förtrycket i genusordningen, men eftersom det drabbar både kvinnor och män men på olika sätt så vet jag inte). Däremot finns det omfattande förtryck av män som arbetare, som PoC:s, som funktionshindrade och så vidare vilket såklart är ytterst viktigt men inte att jämställa med mansförtryck. På samma sätt är till exempel förtrycket av vissa kvinnodominerade yrkesgrupper inte förtryck av kvinnor som kvinnor, men däremot kan den underordning som kvinnliga yrkesgrupper ha vara sprunget ur den specifikt könsliga exploateringen av kvinnor som kvinnor.

För att uttrycka sig lite enklare så finns det alltså ett specifikt förtryck som sker av kvinnor som kvinnor. Detta förtryck skapar förutsättningar för att kvinnor ska exploateras på arbetskraft, kärlekskraft, omsorg och så vidare. Ur denna relation så går männen ut som vinnare, eftersom det sker ett ojämnt utbyte av alla dessa resurser. Kvinnorna dräneras på energi och männen tillägnar sig den, kvinnorna hindras från att utvecklas som personer medan männen får mer resurser för att göra detta.

Men att detta förtryck, som jag menar är det grundläggande, finns i relationerna gör såklart inte kvinnoförtrycket i till exempel arbetslivet är mindre viktigt att bekämpa eller påtagligt för den om drabbas av det. Det betyder bara att det inte är det förtrycket som är patriarkatets hårda kärna.

Ett försök att knyta ihop säcken

Så vad innebär då allt detta? Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Vad kan en göra åt detta? En kan motverka genusordningen, alltså isärhållandet av manligt och kvinnligt, som är grundläggande för att upprätthålla patriarkatet. En kan också motverka den manliga överordningen genom att se och motverka det manliga tolkningsföreträdet och jobba för en jämlik fördelning av allt arbete i relationen, alltså såväl hushållsarbete, omvårdande arbete, känslomässigt arbete och den energi en tillägnar varandra. Överlag kan en engagera sig feministiskt och anta de praktiker som finns där.

The Sexy Lie.

Ofta så talas det om kvinnors sexuella makt. Kvinnor antas ha en alldeles särskilt typ av makt som vi borde ”använda” för att nå diverse fördelar i en mansdominerad värld. Om denna idé talar Heldman i sin föreläsning The Sexy Lie. Hen börjar med att definiera objektifiering som:

The process of representing or treating a person like a sex object, one that serves another’s sexual pleasure.

Under föreläsningen så sätter Heldman fingret på varför objektifiering aldrig kan vara ”empowering”. Ett subjekt är något som agerar, ett objekt är något någon agerar på. Så även om du blir det perfekta sexobjektet så kommer du fortfarande att ageras på.

Detta fick mig att tänka på en kommentar jag fick:

Det enda jag undrar över är om man inte kan säga att vissa kvinnor faktiskt tjänar riktigt bra på patriarkatet. En väldigt snygg kvinna enligt samhällets normer som kan hänga med i den grabbiga jargongen, skämtar om feminismen och har byggt upp en fantastisk karriär där hon exponerar sin kropp i en grad som inte angriper hennes självförtroende fundamentalt är väl inte nödvändigtvis ett offer? [ni kan läsa kommentaren i sin helhet här]
Det finns en utbredd uppfattning om att snygga kvinnor tjänar på patriarkala strukturer, eftersom de är begåvade med den egenskap som uppskattas inom patriarkatet. Dessa kvinnor blir satta på piedestal, de bli omdiktade, hyllade, blir bjudna på saker, få gifta sig rikt och så vidare.
Visst kan en säga att dessa kvinnor har fördelar gentemot andra kvinnor på grund av patriarkatet, men de har fortfarande nackdelar gentemot män i egenskap av kvinnor. Även om de blir hyllade av sina förtryckare så är det fortfarande förtryckta. De har ingen riktigt makt, de har bara en möjlighet att spela med i patriarkatets spelregler och därmed vinna relativa fördelar i förhållande till sin egen grupp. De får fördelar såsom förtryckta, i enlighet med patriarkatets spelregler. Allting sker fortfarande på patriarkatets villkor.
Visst kan det säkert vara otroligt glassigt att leva som lyxhustru, och jag ifrågasätter inte att dessa kvinnor i någon mån är vinnare. Däremot så har de fortfarande ingen makt. De är fortfarande objekt i den betydelsen att det är någon annan som sitter inne på makten, och att de ständigt måste agera efter den personens nycker. En kvinna som gifter sig rikt har visserligen fått en fördel, men det var fortfarande mannen med pengarna som hade och har möjligheten att bestämma. Det är han som sätter upp spelplanen, hon har bara att lyda.
När jag ser på samhället så ser jag det i termer av makt. Hur lyxigt en jävligt snygg kvinna än kan ha det, så är hennes makt fortfarande begränsad. Och nu menar jag inte makt som i makt över andra, utan som i makt över sig själv, som i möjligheter till att styra över sitt eget liv. Han har bara, med en kombination av tur och slit, lyckats med att tillfredsställa denna makt och därmed fått fördelar relativt andra medlemmar i gruppen kvinnor. Nå, grattis till det, men inbilla dig inte att det är samma sak som att ha makt.

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.

Alla som har makt har också ansvar.

Stor förvirring har uppstått kring mitt inlägg om Sas och deportationerna. Jag vill påpeka att det jag förespråkar i inlägget för ovanlighetens skull är konsumentmakt, vilket jag annars brukar ogilla starkt. Jag förväntar mig inte att Sas ska ta ställning ut ur intet, utan inser såklart att de kommer fortsätta flyga människor mot deras vilja om de inte kan förlora något på det. Därför tycker jag att man ska låta företaget veta att deras potentiella kunder kan komma att ändra sina konsumtionsbeslut om Sas fortsätter med deportationer. Detta är inte vad jag tycker ska vara Sas åsikt, detta är min åsikt som jag kommer att anstränga mig för att få Sas att anpassa sig efter. Jag skiter fullständigt i vad Sas tycker om flyktingar, det jag bryr mig om är huruvida de medverkar till att deportera människor eller inte.

Vissa menar att Sas omöjligt kan sätta sig in i varje enskilt asylärende och avgöra om deportationen är rimlig eller inte. Nej, det har jag inte heller sagt att de bör göra. Vad jag har sagt är att människor som bryr sig om att människor inte tvingas lämna landet mot sin vilja ska utöva påtryckningsarbete. Min åsikt är att vi över huvud taget inte ska deportera människor, alls, och därför tycker jag inte att Sas någonsin ska hjälpa till med verkställandet av sådana beslut. Någon annan kanske tycker att flyktingpolitiken som förs idag är bra, och då är det givetvis orimligt att försöka motverka resultatet av den. Vissa kanske tycker att deportationer är rätt, men inte på de grunder som sker idag. Då kan en försöka påverka Sas till att inte möjliggöra deportationer tills vi har en bättre flyktingpolitik. Var och en avgör såklart själv hur en tycker att Sas ska agera och ägnar sig åt påtryckningar utifrån det. Att det är en svår fråga gör i sig inte att en inte ska försöka påverka alls.

Vissa menar att det är migrationsverket som har ansvar, inte Sas. Det stämmer visserligen att migrationsverket har det yttersta ansvaret i alla utvisningsfrågor, men faktum är att Sas i detta fall aktivt medverkar till och dessutom profiterar på att möjliggöra deportationerna. Jag håller med om att en ska lägga ansvaret där det hör hemma, men i en enskild fråga så måste en välja de påverkanskanaler som är tillgängliga.

Ojnareskogen är ett exempel på hur en kan välja att bedriva påverkansarbete. I fallet har det varit tre olika aktörer inblandade. Dels Mark- och Miljööverdomstolen som har tillåtit brytningen (med grund i den nya miljölagstiftningen som regeringen och riksdagen såklart är ansvariga för), dels företaget Nordkalk som vill bryta marken och dels avverkningsföretaget Mellanskog som hade i uppdrag att avverka skogen innan kalkbrytningen kunde börja. En kan anse att de som har mest egentligt ansvar är Nordkalk och Mark- och miljööverdomstolen, men faktum är att det var påtryckningar mot Mellanskog som i slutänden ledde till att avverkningarna sköts upp till efter beslut från Högsta Domstolen. Mellanskog är i sammanhanget en uppdragstagare men i egenskap av ett av landets största avverkningsföretag så har de faktiskt ett reell makt i situationen eftersom de är svårtutbytbara. Och med makt kommer ansvar. Jag tycker att en bör kräva att företag tar detta ansvar.

Vem som har det ”yttersta ansvaret” är enligt mig i sammanhanget en ganska irrelevant fråga. Vi har en situation där människor utvisas på enligt mig felaktiga grunder. För att verkställa dessa utvisningar så krävs det en mängd olika aktörer och jag tycker att vi ska försöka påverka de aktörer som är inblandade i den utsträckning det är möjligt. Vi har en situation där alla skyller på varandra, alla tycker att någon annan har det ”yttersta ansvaret” men sanningen är att alla har ansvar. Politikerna som stiftar lagarna som ligger till grund för besluten, migrationsverket som uttolkar lagarna, gränspolisen som verkställer utvisningsbesluten, Sas som möjliggör detta och i slutänden även du och jag som ser på när detta sker.

Att få Sas att ändra sig i denna fråga skulle inte i sig ändra migrationspolitiken, men det skulle i hög grad försvåra för besluten att verkställas och därför göra att många flyktingar vann tid under vilken politiken skulle kunna förändras. Det skulle även kunna finnas en politisk sprängkraft i ett sådant beslut från Sas sida, att olika aktörer tar ställning är alltid en bra signal. Det viktiga är att inte låta någon aktör sjunka in i den bekväma ”det är inte mitt ansvar”-mentaliteten. Alla som har makt har också ansvar.

Vad spelar den sexuella makten för roll när manssamhället gjort allt för att kringskära den?

Lite mer apropå detta med vem som har ”tillgång” till sex och inte. Hela poängen med det uttalandet är ju inte att kvinnor har lättare att ligga, för det brukar ju snarare dyka upp när man diskuterar vilka fördelar män och kvinnor har i samhället i stort, i någon slags maktordning. Om grejen var att kvinnor hade lättare att ligga så hade det varit ett enkelt konstaterande, precis som jag kan konstatera att det är enklare för killar att lyfta tunga saker eftersom de i regel har mer muskelmassa. Nej, det det handlar om är ju att hävda att kvinnor har någon slags ”sexuell makt”, eftersom vi sitter på detta ”sex” som tydligen är livsviktigt (utöver i reproduktionssyften då, men det verkar ju inte vara ett problem idag).

Visst finns det kvinnor som skaffar sig eller har sexuell makt. För att anskaffa denna sexuella makt krävs det dock mer än att bara vara brud, det krävs att man spenderar en jävla massa tid på att göra sig knullbar både utseende- och personlighetsmässigt, plus att man väl i regel behöver ha rätt grunder. Vidare så måste man ta den sociala smällen som kommer i form av horstigmat. Den sexuella makten är inte något man har automatiskt som kvinna, det är något man får skaffa sig. De kvinnor jag träffat med någon slags ”sexuell makt” har alla varit väldigt väldigt medvetna och måna om denna. De har i regel offrat både rykte och vänskaper för att kunna upprätthålla den och de har dessutom själva varit extremt aktiva i sitt raggande, om än inte på samma uppenbara sätt som män är det. Om man har begränsad makt på ett givet område och dessutom för att man gjort uppoffringar i annat så tycker inte jag att det är något privilegium.

Om det nu vore så att kvinnor faktiskt har en sexuell makt så ha ju patriarkatet verkligen gjort sitt för att göra denna makt verkningslös. Kvinnor som anspelar på sin sexualitet tenderar ju att bli otroligt utsatta för olika typer av påhopp. De blir kallade slampor och horor, lössläppta och så vidare och så vidare. Kvinnor som väljer att inte ligga med män kan bli utsatta för detsamma, eller så är de surfittor som inte vill släppa till, vilket inte heller är en så trevlig stämpel. Det finns helt enkelt extremt mycket stigmatisering förknippad med kvinnor och sex som inte finns till män och sex. Detta är enligt min mening något som brutalt kringskär kvinnors (hypotetiska) sexuella makt.

Vidare så är ju både våldtäkt och prostitution ett sätt att kringskära denna sexuella makt. Genom att göra lusten hos kvinnan till något oviktigt, antingen genom faktiskt fysiskt tvång eller genom ekonomiskt nödtvång så är det ju mannen som tar makten över sexet, och därmed fråntar kvinnan en (hypotetisk) sexuell makt. Inte bara är det den sexuell makt kvinnan har över andra som försvinner, utan även makten hon har över sig själv.

Så om man nu tänker sig ett slags idylliskt urstadium, där folk knullar konsensuellt endast och där kvinnor har en lägre sexdrift än män, då kan jag absolut köpa att det finns en slags sexuell makt. Detta är såklart fortfarande rent hypotetiskt. I alla fall: denna makt, i den mån den över huvud taget funnits, är idag jämnad men marken av manssamhället. Kvinnor har inte alltid makt över ens sina egna kroppar och sexualiteter, hur skulle vi då kunna ha makt över andras?

På grund av detta tycker jag att kvinnors sexuella makt är helt jävla ointressant att diskutera. Det kan absolut hända att kvinnor har lägre sexdrift än män, och utifrån detta kan man väl tänka sig att kvinnor kan utnyttja det för att få fördelar. Men denna eventuella makt är så kringskuren och så kontrollerad att den inte är värt ett skit. Lika lite som det är värt något att vara riktigt stark eller snabb om du är kedjad i bojor, eller riktigt intelligent och välformulerad om du hindras från att uttrycka det.

Om Os och stater som springer företagens intressen.

Min förhoppning med den enorma övervakning och reglering som sker av Os i Storbritannien, som ju är typ det mest extrema Eu-landet när det kommer till vad staten gör för att säkra sin makt, är att ”vanligt folk” ska få upp ögonen för problematiken i detta. Jag tänker mig att det kan bli en ögonöppnare för vissa när man ser hur otroligt glädjedödande denna kontrolliver är, och när den dessutom genomförs i företags intresse så blir det extra sjukt.

Det är tydligen som så att en speciell vaktstyrka på 300 man ska patrullera för att se till att sponsorreglerna efterföljs. I reglerna ingår till exempel att ingen annan är McDonalds får servera pommes inne på området, sponsorerna har ensamrätt på ord som ”olympisk”, ”sommar” (!?) och ”guld” i sin annonsering och detta gäller i hela landet, de har fått igenom ett förbud mot spridning av information om Os på sociala medier och så vidare. Jag har även hört det ryktas om förbud mot förpackningar med loggor för företag som inte är sponsorer på läktarna.

Idrott är något som är otroligt viktigt för många människor, och folk tycker verkligen inte om att få sitt roliga förstört. Jag tänker mig folk som lagt stor pengar på Os, som verkligen sett fram emot det, och som får sin upplevelse förstörd av efterblivna sponsoravtal och övervakning.

När en stat är villig att införa en jävla vaktstyrka för att verkställa sponsorföretags helt överdriva krav så är det ju något som är skevt. Det borde alla med lite vett i skallen fatta. Och när människor ser saker de uppskattar och värderar förstöras av dessa intressen så blir de förhoppningsvis, och troligen, arga.

Skända arbetslinjen.

Detta med att regeringen trots avrådan från både datainspektionen och justitiekanslern vill införa ett arbetsmarknadsregister där uppgifter om till exempel etnisk härkomst och fackföreningstillhörighet kommer att ingå är bara sinnessjukt. Detta går inte att argumentera för utifrån något slags perspektiv om rikets säkerhet, utan är bara ytterligare ett steg i den så kallade ”arbetslinjen” med en ökad kontroll av arbetarklassen.

Jag tycker att det är otroligt obehagligt att inskränkningar i integriteten motiveras med ”samhällsnyttan” på det här sättet. Jag kan begripa säkerhetsargumentet, alltså att skydda landet från direkta hot, men att motivera det med något diffust blaj om nyttan för arbetsmarknaden känns bara skevt.

Förutom själva grejen i sig, nämligen att det suger att vi går mot en mer och mer kontrollerande stat och mindre personlig frihet, så är själva bevekelsegrunderna för detta register i sig skrämmande. Om det hade varit något annat syfte så hade jag sett det som ett utslag av missriktat kontrollbehov, men just detta att det är arbetare man ska föra register över tycker jag är talande. Jag menar, det finns ju så många andra grupper som man skulle kunna kontrollera med hänvisning till samhällsnyttan.

Varför är det ingen som föreslår ett register över personer som äger bemanningsföretag för att se om de kan tänkas ha kopplingar till kriminella grupperingar? Det verkar ju uppenbarligen vara ett problem! Varför föreslår ingen ett register över politikers kopplingar till näringslivet? Jag menar, Moderaterna kan ju inte ens tänka sig att redovisa sina egna jävla partibidrag. Allt detta får gå okontrollerat, men arbetares etnicitet och fackföreningstillhörighet ska registreras med hänvisning till samhällsnyttan (arbetslinjen). Jag blir äcklad av detta ogenerade klassmaktsupprättande.

Det fullkomligt kryper i hela min kropp när jag tänker på hur långt denna politik har fått dras, hur mycket jävla skit man har lyckats motivera med hjälp av den så kallade arbetslinjen. Hur många inskränkningar i personers livsrum, välmående som har gjorts, hur många skattelättnader för de redan välbemedlade som har motiverats. Och allt till ingen jävla nytta! Och det värsta är att denna nyhet inte ens gör mig förvånad, för visst kunde man ändå se det komma? Jag hoppas bara att folk tar sitt förnuft tillfånga och skändar arbetslinjen.

Ingen konspirationsteori.

Pratade med Emanuel för ett par dagar sedan och vis diskuterade regeringens arbetslöshetspolitik. Jag nämnde detta som jag trodde numera var allmän vetskap om att regeringen mål har varit att sänka den så kallade reservationslönen, alltså den lägsta lön som en person kan tänka sig att ta ett arbete för. Reservationslönen sänks såklart dels genom att arbetslöshetsersättningen blir lägre, men också genom att arbetslösheten som sådan blir mer smärtsam. Att detta är sant har dels framkommit från läckta interna dokument, men man kan också tycka att det är en ganska given slutsats med tanke på att den arbetslöshetspolitik som förts knappast har gjort något för att minska arbetslösheten, bara för att göra de arbetslösa än mer desperata.

Emanuel tyckte att detta lät som en ”marxistisk konspirationsteori” vilket fick mig att fundera lite. Jag har väldigt svårt att se varför detta är ett orimligt scenario. Jag menar, det är klart som fan att arbetsgivare gärna vill sko sig själva och nu när vi fått ett högerparti vid makten, som dessutom har fått en massa hemliga donationer, så kan man ju absolut tänka sig att de är intresserade av att gynna deras intressen. Om man dessutom kan täcka upp det i tal om ”arbetslinjen” och därmed lura människor att detta görs med några slags goda intentioner så är det än bättre. Men jag tänker att om regeringen verkligen hade velat sänka arbetslösheten så hade de tagit alla jävla fas3-pengar och anställt folk för istället, det är ju ett ur alla samhällsnyttoperspektiv mycket rimligare tillvägagångssätt.

Ofta när man har idéer om hur makten tjänar varandra, alltså hur den ekonomiska eliten frotterar sig med den politiska, stödjer varandra och tjänar varandras intressen, och i vissa fall till och med är samma sak eller använder sin maktposition i den ena gruppen för att skaffa en likvärdig i den andra, så anklagas man för att vara en foliehatt. Men om man funderar lite närmare på saken så förefaller det väl ändå ganska naturligt att dessa personer tjänar sin egen samhällsgrupps intressen? Om detta låter sig göras genom att sänka reservationslöner, vilket såklart är en vinstaffär för alla företag, och låta staten betala gratis arbetskraft för företag med skattepengar, så varför inte?

Jag har mer och mer börjat överge perspektivet att statsmakten skulle vara inkompetent. Det tror jag inte. Jag tror att de vet att oavsett om folket lackar ur så lyckas de ändå sko sig. Det är ju fan bara att göra en pudel och sedan använda de kontakter man skaffat genom att göra rätt saker under sin tid vid makten för att skaffa något välbetalt styrelseuppdrag. Inte så att jag tror att allt är en gigantisk konspiration heller, men jag tror att det faller sig naturligt att den politiska eliten, nu när den alltmer smälter samman med den ekonomiska, också börjar tjäna samma intressen. Och jag tycker inte det är någon konspirationsteori, snarare jävligt naivt att inte tro det.