Etikett: skuld

Nu är det oss det handlar om.

Läser en ledare på det fina gamla ämnet ”det är så synd om oss vita som får skulden för allt” i Dn. Den handlar om att det är dåligt att vi fokuserar för mycket på den västerländska kolonialismen när andra länder varit dumma också, faktiskt!

Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomans­ka imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.

Detta är ett otroligt vanligt argument i debatten kring såväl rasism, imperialism som kvinnoförtryck. Det ska liksom alltid påpekas att det även i andra kulturer har funnits och finns förtryck och ondska och att vi västerlänningar minsann inte är ensamma om det.

Men det är klart att det i Sverige är mer intressant att se på den västerländska historien av förtryck istället för på någon annan världsdels historia. Det är ju det förtrycket som lever här och som vi måste ta itu med, det är ju det som utgör vår skuld. För att vi ska kunna förstå det förtryck som finns i vårt samhälle idag så är det relevant att förstå dess historia.

För den som har synen på vetenskapen som något som inte bara ska kartlägga det som varit, utan även kunna hjälpa oss idag, så är det ganska givet varför fokuset ligger på västerländskt förtryck. Om en dessutom inte diskuterar forskningen som sådan utan vilket forskning som syns i debatten, vilket Helmerson gör, så blir det än mer uppenbart. Varför ska vi i Sverige diskutera efterföljderna av det Ottomanska rikets utbredning i den inhemska debatten?

Skribenten oroar sig för att vi ska få en snedvriden sy på historien:

Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.

Faktum är att det i den mesta historieskrivning som vi tar del av i västerlandet finns ett ganska markant fokus på just västerlandet, speciellt om en ser till den historieskrivning som syns i samhällsdebatten. Konstigt att Dn:s ledarskribenter reagerar på detta först när de far illa av det.

Ibland är borgerliga verkligen barnsliga. De vill liksom att allt ska vara rättvist. Om vi talar om västerländsk kolonialism måste vi tala lika mycket om alla andra länder som ägnat sig åt kolonialism för annars är det orättvist och då blir de vita männen kränkta. Istället för att hantera vårt historiska arv av förtryck så måste de hålla på och tjata om att vi inte är de enda som varit taskiga faktiskt. Jaja, men nu är det oss det handlar om.

Lönesäknarna och skuldkrisen.

Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.
lönasänkarna2

Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.

Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.

I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.

Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.

Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.

Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.

Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.lönesänkarna5

I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:

Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.

Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.

Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.

lönesänkarna6 lönesänkarna7 lönesänkarna8

Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.

När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.

En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Tack feminismen.

En grej som har börjat hända mig på sista tiden är att jag liksom känner mig så jävla frigjord. Jag har slutat tråna efter manlig bekräftelse, jag har slutat inordna mina relationer efter tvåsamhetsnormen, jag har slutat tänka att jag ska göra någon jävla ”karriär” och tjäna en massa pengar, jag har slutat raka mig, jag har blivit helt jävla befriad från mina ätstörningar, jag har slutat dricka. Det känns liksom som om jag har hittat mig själv, och det har skett genom politisk analys och utveckling.

Det finns många aspekter i detta, många politiska tankar och ideologier som har format mig. Däribland kommunism och nykterism. Men det har framförallt varit feminismen. Feminismen har tagit mig längre i mitt personliga mående än vad något annan någonsin har gjort. Ingen självhjälpsbok, ingen psykolog, har kunnat hjälpa mig mer än vad feminismen har gjort. Feminismen har fått mig att inse att mycket av det jag innan skuldbelade mig själv för egentligen beror på det samhälle vi lever i, och det har också hjälpt mig att slutligen bli av med dessa beteenden. Att bli fri från skulden har gjort att jag kunnat fokusera på att bli fri från beteendena också, och detta kan ärligt talat vara något av det viktigaste och bästa som inträffat i mitt liv.

Med detta vill jag säga att feminism inte bara är en politisk ideologi utan att det även är ett förhållningssätt till sig själv. Det är ett sätt att se många av de problem en går omkring och bär på ur ett annat perspektiv, att söka efter orsakerna i samhället och inte i sin egen otillräcklighet. För mig har det varit omtumlande, smärtsamt men också otroligt frigörande. Det känns som om jag tagit ett jävla berg av skuld och skam och kastat iväg det från mina axlar. Som att all den ilska och frustration jag innan vände inåt nu kan uttryckas i en ilska mot samhället. Och denna ilska kan vara jobbig och smärtsam men den är aldrig självdestruktiv. För jag vet nu, att skulden är inte min. Och jag vet också att jag trots detta ska göra allt som står i min makt att förändra detta samhälle.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.

Vem ska skämmas?

När jag var i Amsterdam och gick i red light-district så sade mitt sällskap förundrat: ”att de inte skäms” och åsyftade de prostituerade som stod i sina skyltfönster samtidigt som barnfamiljer passerade. Och jag tänkte att det faktum att de står där även mitt på dagen med barnfamiljer närvarande måste ju innebära att någon faktiskt kommer och köper sex av dem även då.

Jag tror säkert kvinnorna som står där skäms, men jag tror inte att de har något val. Däremot undrar jag verkligen över sexköparna. Jag undrar verkligen vad det är för typ av människa som köper sex och inte ens har vett att skämmas för det, utan gladligen gör det mitt på ljusa dagen, inför andra.

Visst förstår jag synen på prostitution som något skamfullt, men jag tycker att iden om vem som ska skämmas är så skev. Det är tragiskt att all den skam som kommer med fenomenet projiceras på de som faktiskt inte kan anses skyldiga i det hela. Det är ju inte de som står där som upprätthåller industrin, inte heller de som är de stora profitörerna.

Ska kan vara ett mäktigt vapen och jag tycker inte att det är fel i sig. Det finns gott om saker som man bör skämmas över. Men skammen måste riktas rätt, och alltför ofta så riktas den mot de som saknar valmöjligheter.

Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

Om skuld och ansvar.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.

Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!

Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.

Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:

Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.

Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.

Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.

Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.