Igår fick jag höra att jag utstrålar ”vänster”. Det har jag väl egentligen alltid gjort, men innan har jag kunnat förneka att jag är det. Nu kan jag inte det längre, för jag har fan gått och blivit jävligt vänster.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att folk kan ana min politiska tillhörighet på utsidan. Kanske borde jag köpa en pikétröja så att jag blir lite mer moderatliknande.
Johan Lundberg beskriver hur man legitimerar det vänsterextrema våldet som pågår i Storbrittanien med att det företräder folkets vilja och att det är ett tecken på ett orättvist samhälle med stor klassklyftor. Han menar att man inte ska skylla våldet på David Camerons politik, utan betrakta det på samma sätt som men betraktar Breiviks terrorism.
Givetvis är jag en aning partisk eftersom jag anser att Breivik hade fel och att vänstern i Storbrittanien har rätt. Men det är dessutom en jävla skillnad på att flera tusen människor går ut med budskapet att det här samhället inte har plats för dem, och på att en person (visserligen med ideologisk uppbackning från andra men fortfarande en person) går och skjuter ihjäl en massa ungdomar för att utrota nästa generations socialister. Massiv folklig resning och terrorism är helt enkelt inte samma sak, och jag tycker att det är en smula ohederligt att hävda det. Jag skulle inte tycka att det var ett uttryck för folkets vilja om en vänsterextremist drog till MUF:s sommarläger och sköt ungdomar. Verkligen inte.
Jag tycker inte att våld är rätt. Men när folk tar till våld kan man inte lösa det genom att gång på gång upprepa hur fel det är, man måste lösa det genom att förändra samhället. Utbrett missnöje med samhällsordningen kommer aldrig att kunna slås ner med fler poliser, förr eller senare måste grunden till missnöjet bort. David Cameron försöker få bort det genom att censurera facebook och stänga av twitter, jag anser att det är precis lika fel som att försöka mota bort högerextremismen genom att stänga av högerextrema forum.
Om man ska ägna sig åt politik måste man lyssna på folket. Inte bara en gång var fjärde år när de röstar, man måste kunna förmå lyssna på folket året om, och även på dem som inte ingår i ens primära väljargrupp. Om frustrationen över rådande samhällssystem är såhär stor så måste man ta det till sig. På samma sätt tycker jag att man ska försöka förstå varför ett parti som Sd har fått genomslag och göra något åt det. Inte genom att genomföra deras politik, men genom att försöka förstå varför olika kulturer skapar ilska hos folk. Troligen beror det på att något inte fungerar.
För det finns en gräns när något går från att vara några extremister som sitter och skriver arga anonyma bloggposter till att flera tusen personer går ut och uttrycker sitt missnöje med våld.
Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.
Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.
Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.
När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.
Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.
Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.
Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.
Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.
Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.
Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.
Medelklassungdomar som tror att de slår utifrån någon slags underklassperspektiv. Varvar festbilder från coola klubbar och semesterbilder med ”roliga” parodier på moderaterna i sina facebookalbum. Gjorde vid valet statusupdateringar om att Jimmie Åkesson har illasittande kavajer.
Tycker att white trash är det roligaste i världen att skämta om och värderar ”god smak” högt. Om man hatar underklassen är det bara för att de saknar smak. Shoppar ett surdegsbröd för en hundring och tycker att det är okej för att det är ekologiskt. Hånar folk som hellre äter en hamburgare än en schysst surdegsmacka.
Jag hatar sådana här människor så innerligt mycket. Surdegsvänster.
Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.
Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.
Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.
Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.
Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.
Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.
På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.
Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.
Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.
Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.
*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.
Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).
Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.
Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.
Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.
Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.
Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.