Kategori: Feminism

Har feminismen gått för långt?

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om en grej som jag kom in i på förra inlägget, nämligen detta om ”feminismen gått för långt”. Ibland vill folk (oftast män) att en ska diskutera huruvida ”feminismen har gått för långt”. Förutom att jag har grymt svårt att begripa hur en ideologi som strävar efter jämlikhet kan gå för långt så blir jag liksom alltid konfunderad när jag funderar på hur dessa människor ser på sitt eget inflytande i frågan. Ungefär som om det var deras sak att avgöra huruvida det finns ett behov av mer feministisk kamp. Ungefär som om den kvinnliga frigörelsen är något som de själva kan stoppa och starta efter behag.

Anledningen till att kvinnor har så mycket rättigheter idag är inte att någon varit ”snäll” och gett oss dessa. Anledningen är inget annat än en lång och tålig kamp mot förtryck. Det var liksom inte så att de styrande en dag bara bestämde sig för att ”ok, nu gör vi samhället lite mer jämställt”. Detta säger ju sig själv, men det finns fortfarande många som vill låta påskina att det faktiskt inte har varit på detta sätt.

Detta handlar om att i efterhand täcka över de konflikter och kamper som lett fram till frigörelsen för viss grupper, för att skapa intrycket av att frigörelse inte är något man kämpar sig till utan något som är från ovan givet. Något en bör vara tacksam för, nöja sig med och inte kräva mer av.

Givetvis tycker de som över huvud taget ställer frågan att feminismen har ”gått för långt”, de flesta skulle nog inte velat att den kommit någonvart över huvud taget. Saken är att det är helt jävla ovidkommande vad de tycker och inte tycker om feminism, för det är inte för dem kampen förs. Som feminist får en inte låta sig luras av detta och tro att det här är personer vi behöver lyssna på eller på något sätt övertyga om ett feminismen inte har gått för långt. Visst kan det vara roligt att debattera saken, men en ska samtidigt veta att personer som ställer frågan inte är några vi behöver ha med oss på vår sida.

Det är knappast så att frigörelse historiskt har kommit till genom att de som mister sina privilegium på grund av denna blir övertalade till att förstå rimligheten i den, det har alltid och kommer alltid att handla om maktkamp. En kan aldrig förvänta sig att någon ska komma och ge en rättigheter bara för att en är människa, det är något en måste kämpa sig till. Och så spelar det ärligt talat ganska liten roll om någon jeppe tycker att det har gått för långt.

Rosa och vuxenbliandet.

Var på en sjukt intressant föreläsning med Ambjörnsson som skrivit boken Rosa – den farliga färgen som handlar om samhällets relation till rosa och hur otroligt symbolladdad den är. Hen tog upp en massa intressanta aspekter, bland annat klassfrågan i hur man låter sina barn använda rosa, där avståndstagande från färgen ofta är en statusmarkör inom den medvetna medelklassen. Detta motivera med att en inte vill pressa in barnet i ett fack, trots detta är en på en massa andra sätt är mycket mån om att visa vilket kön ens barn har på andra vis.

Det jag fastnade mest för var dock hur rosa hänger ihop med vuxenblivandet. ”Överdriven” användning av främst mer skrikiga nyanser av rosa anses höra barndomen till och därmed också vara något en bör ”växa ifrån” i takt med att en blir större. Färgen rosa fortsätter dock representera kvinnlighet, men används i mindre grad (bara detaljer i en outfit till exempel) och mindre extrema nyanser.

Ambjörnsson tog upp ett exempel med en feministisk aktivist som hade inrett hela sitt rum i en typiskt flickig och genomgående rosa stil och som menade att detta var ett slags motstånd mot vuxenblivandet. Eller, egentligen inte vuxenblivandet i sig men att bli vuxen på samhällets villkor. Det här tyckte jag var en jätteintressant poäng, och jag tänker på hur många gångar jag själv har rynkat näsan åt vuxna kvinnor som klär sig i ”fel” nyans av rosa trots att jag själv ofta har rosa på mig, i enligt mig mer smakfulla toner.

Vilket miffo som helst kan väl provocera.

Får faktiskt erkänna att jag har behövt rannsaka mina känslor kring hela Widerstedt-grejen. Jag har funderat lite på varför jag tycker hela grejen är så störig, och kommit fram till att det kokar ner i två olika grejer.

Den första grejen är såklart grejen med att hen ”bara spelar”. Detta vet ni ju och har läst mig skriva om innan, två gånger till och med. Såhär, det är klart att man kan ”spela en roll”, som en skådespelare. Det jag stör mig på är när det sker i den kontexten det gör nu, det vill säga bloggosfären. I bloggosfären snackar ju alla om att de ”spelar en roll”, att de är andra personer i verkligheten och så vidare. Detta stör mig något sanslöst, och därför finner jag det extra provocerande när någon drar det till den nivå Widerstedt gör.

Grejen är att det känns lite billigt, bara som en desperat förlängning av det gamla vanliga tugget. Jag tycker att det är tråkigt att vi i allt högre grad har kändisar som liksom inte står upp för sig själva och alltid försöker påtala att de ”egentligen” är något annat. Om det bara varit Widerstedt som gjort detta hade jag nog inte reagerat så starkt, och då hade det även känts mer nyskapande. Men nu kör hen bara i samma gamla spår som typ alla provokationsbloggare har gjort innan, det är bara det att hen i slutet kallar det ”konst”.

Om det nu är konst och om hen nu har spelat hela tiden så tycker jag att det är högst oklart, själva utförandet alltså. Hur tänkte hen till exempel när hen onanerade i Big Brother-bikten. Var detta något som hen anser att den typ av tjejer som hen försöker kritisera med sitt projekt brukar göra? Menar hen att detta är en del av vårt nuvarande kvinnoideal? Det tycker jag allt är en tunn analys. Det känns mer som att det är en ursäkt för att agera allmänt gränslöst, som sedan sätts in i någon slags feministisk analys där det inte riktigt passar helt enkelt för att det inte är ett ideal i vårt samhälle att kvinnor ska onanera i direktsändning.

Den andra grejen som börjar störa mig mer och mer nu såhär i efterhand är den att jag blir så matt på hela grejen med ”luften är fri”-provokatörer, och att dessa anses vara ”konstnärer”. Jag tycker att Vilks och Widerstedt är två mycket bra exempel på detta. Deras gärningar som konstnärer bygger på att sparka på grupper som redan ligger, i Vilks fall muslimer och i Widerstedts fall så kallade bimbobrudar, som ju knappast åtnjuter en privilegierad ställning i detta samhälle (mer om detta i mitt inlägg om bimboidealet) utan snarare är de som alltid får bära den satans skammen för allt dåligt med kvinnosynen i vårt samhälle.

Människor tycker att detta är okej eftersom de ”provocerar” och då är det liksom automatiskt subversivt, utmanande av ideal och normer och så vidare, som det ofta heter. Jag tycker inte att varken Widerstedts eller Vilks verk är det minsta subversiva, jag ser det bara som banala och fullkomligt intetsägande handlingar som är provocerande egentligen bara för att de är så idiotiska.

Gud, vilket miffo som helst kan väl ”provocera” på de premisserna, inte heller utsätter en sig för någon större risk eftersom samhället har en tendens att skydda personer som sysslar med att sparka på utsatta grupper, till skillnad från de konstnärer som faktiskt i någon verklig mening utmanar makten i samhället.

Kopplingen Vilks och Widerstedt kanske inte känns helt uppenbar för alla, men jag hoppas på att ni ändå greppar mitt huvudsakliga resonemang kring denna typ av ”konst” som egentligen mest består av vilt sparkande åt alla håll, i hopp om att provocera någon. Det finns inget vettigt budskap, inget verkligt subversivt eller utmanande av samhällets normer och värderingar, snarare cementeras dem.

Bättre utan skiten.

Fick en tjejtidning med mig hem från Blog Awards och kunde såklart inte hålla mig ifrån att läsa den. Blev med ens så trött, liksom mentalt utmattad, av alla jävla ”tips” man bli tilldelad i denna typ av tidningar. Alltså, jag orkar fan inte med några mer ”tips” om hur jag ska leva mitt förbannade liv.

Jaja, det är för guds skull” frivilligt” för mig om jag ska läsa skiten eller inte (denna invändning som vissa verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att komma med så fort man ifrågasätter rimligheten i någon kultur), och för det mesta gör jag ju faktiskt inte det. Vad som däremot skrämmer mig är hur det jag innan tryckte i mig så gott som dagligen bara för ett år sedan nu får mig att bli lätt yr och illamående. Det tycker jag säger en del om hur man arbetar upp en toleransnivå för olika intryck.

När man intar denna typ av propaganda regelbundet tror man lätt att man i någon mening behöver den, att man behöver alla dessa tips och råd på hur man ska leva sitt liv, denna ”motivation” och pepp och gud vet allt. Ibland kan det skapas ett slags tomrum i ens liv när man avsäger sig sådant: ”vad ska jag nu anpassa mig efter”. Nu när jag struntat i att läsa sånt här på väldigt lång tid, ens i ironiskt syfte, så vet jag att jag bara mår bättre utan skiten.

Om otillräckligheten i att veta sitt värde.

Att en måste ”veta sitt värde” är en feministiskt klyscha som ofta upprepas, framförallt i sammanhang som rör arbete. Lösningen på problemet med att kvinnor lyfter lägre löner än män är att de ska ”veta sitt värde” och kräva högre löner i förhandlingar. En av anledningarna till att män och kvinnor har så olika lönenivåer ska tydligen vara att kvinnor är sämre på att ”veta sitt värde”, det vill säga på att löneförhandla. Även om jag i sak håller med så kan jag bli så trött på denna klyscha.

För det första så innebär ”veta sitt värde” oftast att en ska veta vilket värde en har för företaget, alltså att en vid en individuell löneförhandling ska sitta där och ”veta sitt värde” och kräva lön utifrån det.”Värdet” måste ju då av nödvändighet bestämmas av hur mycket ekonomiskt värde en tillför arbetsköparen.

Att ”veta sitt värde” som koncept är förunnat dem som inte är utbytbara, eller i alla fall inte så enkelt utbytbara. För en person som steker hamburgare på McDonalds spelar det ingen roll om ”värdet” på arbetet är tiofallt högre än den lön hen tilldelas, för hen är för enkelt utbytbar för att detta ”värde” ska kunna realiseras. För att du ska kunna ”veta ditt värde” krävs det inte bara att du tillför mervärde till företaget utan även att detta värde är relativt unikt för dig.

För personer som inte jobbar inom branscher där det är just deras personliga egenskaper som skapar detta mervärde så fungerar ”veta sitt värde”-modellen ganska dåligt. Du kan mycket väl tillföra skitmycket värde för arbetsköparen men det spelar ganska liten roll om det finns en massa andra personer som skulle kunna tillföra samma värde fast till en lägre lön.

Därför är uppmaningen” veta sitt värde” jävligt meningslös för en massa personer, eftersom den i sin grund är individualistisk. Det som behövs för högre löner är inte att enskilda individer ”vet sitt värde” utan att arbetarna i stort vet sitt värde som kollektiv. Det är först då en kan sätta någon verklig press på arbetsköparen att verkligen betala ut en lön som motsvarar det värde en tillför.

Rationaliserandet av ojämlikhet.

Läser att det för närvarande finns en genomsnittlig löneskillnad på 60 000 kronor om året mellan en man och en kvinna. Ofta när det diskuteras löneskillnader mellan män och kvinnor så får en höra att det ”förklarliga” gapet inte alls är så stort, alltså den löneskillnaden som finns kvar när en räknar bort faktorer som lönenivåer i olika branscher, ledighet och så vidare. Argumentet verkar vara att så länge det inte rör sig om ”ren” lönediskriminering som alltså är när en kvinna och en man utför samma jobb på samma arbetsplats, med samma erfarenhet och så vidare, så är det ”okej”.

Hur kan en inte inse det problematiska i att män i snitt tjänar 2-3 månadslöner mer om året? Hur kan en inte se att det är ett jämställdhetsproblem? 60 000 är väldigt mycket pengar, och sett på en samhällelig nivå så ger detta män som grupp betydligt mycket mer makt, eftersom pengar i dagens samhälle i princip är ekvivalent med makt.

Jag blir så matt på allt detta rationaliserande av denna typ av ojämlikhet. Människor är helt desperata efter att finna olika förklaringar till att det är såhär, som inte inkluderar strukturellt förtryck av kvinnor. Nåja, oavsett vad löneskillnaderna i grunden beror på så är det ett faktum att de leder till maktobalans varför det är mycket relevant att vi undersöker hur vi ska komma till bukt med detta problem. När folk vill stoppa detta genom att hålla på att teoretisera in absurdum om vilka andra eventuella förklaringar som finns utöver strukturellt förtryck av kvinnor så är det något som hindrar en utveckling framåt.

Konsumismen kan inte försvaras i feminismens namn.

Fick två intressanta kommentarer angående mitt inlägg om Den endimensionella kvinnan och att allt kan vara feminism idag. Dels denna om Twilight:

Det du beskriver angående rakade ben påminner mig om när Stephenie Meyer försökte påstå att Twilight var feministisk, eftersom feminism tydligen handlar om ”kvinnors frihet att välja”, och att Bella därför var en feministisk karaktär eftersom hon fick göra ett fritt, opåverkat val. Vilket ju i princip betyder att alla ”fria val” som kvinnor gör per automatik blir feministiska.

Men också denna om Satc från Lo:

Som den där krönikan där författaren påstod att det var en ytterst feministisk handling att köpa jättedyra väskor eller skor som Carrie i Sex and the city, hittar den inte nu men vet att den skrevs någon gång strax innan första SATC-filmen.

Dessa båda grejer ringar in ganska bra det jag ville säga med inlägget, det vill säga hur man berättigar typ allt som kvinnor ägnar sig åt med att det är feministiskt.

Lo anförde också en teori kring varför det kan vara såhär:

Ja, det är ju absurt att tänka så, men motsatsen är ju minst lika absurd, som den hardcore radikalfeminismen där kvinnor som ligger med män är könsförärade och det finns tydliga regler som en ”riktig feminist” måste förhålla sig till där allt som kan tänkas tillhöra den patriarkala mainstreamkulturen är ett no no och ”Problematic!” (tänker på det som de driver med på den här sidan: http://isthisfeminist.tumblr.com/ ).

Och med tanke på hur både de patriarkala strukturerna samt den radikalfeminism vi nyss lämnat bakom oss tyck(te)s vilja säga åt kvinnor hur de bör leva sina liv och vad som inte är passande så förstår jag om vissa av de moderna feministerna slår bakut och ser det som feminism att få välja precis vad de vill..

Jag tycker att detta ”säga åt kvinnor ur de bör leva sina liv” är intressant som begrepp. Jag har såklart en massa idéer om hur alla människor ska leva sina liv, eftersom jag har en övergripande idé om hur jag vill att samhället ska se ut, och samhället består ju av människor. Detta betyder inte att jag vill hålla på med en massa pekpinnar, däremot tycker jag att det är jätteviktigt att man problematiserar varför människor gör vissa val. Jag blir såklart också irriterad på att folk alltid ska klassa feminister som ”bra” eller ”dåliga” utifrån sina levnadsvanor. Som om det viktiga var om den enskilda personen rakar benen eller ej, inte jämställdheten i samhället i stort.

Jag tycker däremot inte att en ska gå i fällan att kalla något feministiskt bara för att det kan betraktas som ofeministiskt att fördöma det. Jag är helt medveten om problemet i att kvinnors livsval alltid är föremål för betydligt mycket större debatt än mäns dito. Jag har ju till exempel skrivit om jämställdhetsproblemet i att det alltid är kvinnlig kodad konsumtion som framställs som slösaktig och onödig och utifrån den bakgrunden kan jag absolut gå med på att det är ofeministiskt att ensidigt klanka ner på kvinnligt kodad konsumtion, speciellt om det görs på det typiskt sexistiska sätt som brukar förekomma (typ förlöjligande/förminskande, reducerande av hela resten av personen och så vidare). Däremot tycker jag inte att det är feministiskt att ägna sig åt eller försvara detta bara för att det är ofeministiskt att ensidigt fokusera på det.

Problemet med konsumismen är ju inte främst ett feministiskt problem, utan att problem för typ alla grupper i samhället. Man kan gott vara feminist och konsumera en jävla massa och det är väl egentligen inget jag tänker bråka om (mer än jag bråkar om överkonsumtion i stort). Problemet uppstår när feminismen används som en ursäkt för att slippa göra avkall på vissa saker enligt modellen: ”varför är det alltid kvinnor som ska ifrågasättas/begränsas?”. Det går alldeles utmärkt att vara feminist och emot konsumism, det går alldeles utmärkt att förkasta kvinnor som ägnar sig åt konsumism, speciellt om de gör det i feminismens namn.

Den endimensionella kvinnan.

Som den kulturmarxist jag är så köpte jag böcker från förlaget Tankekraft (ej köpt reklam eller något, tycker bara Tankekraft ger ut så jävla schyssta böcker), bland annat Den endimensionella kvinnan av Nina Power som bjöd på intressant läsning angående modern feminism.

Det finns en tendens bland feminister idag, nämligen en enorm rädsla för att vara tråkig eller opiffig. Det ska intygas in absurdum att man minsann visst kan raka benen, armhålorna, sminka sig, bry sig om kläder och så vidare samtidigt som man är feminist. Inte för att jag tycker att man inte kan det, men jag tänker att det ligger en fara i detta ständiga intygande av att det är så. Det säger väl sig självt att du kan vara för jämlikhet mellan män och kvinnor och samtidigt raka benen, behöver det ens nämnas?

Väldigt mycket feministisk retorik bygger idag på att en ska ”unna sig” diverse grejer, som kan vara allt från en massagestav, ett skönt ligg eller manikyr. Detta är feministiskt eftersom motsatsen vore att förvägra sig detta, och vilken feminist kan vilja att kvinnor ska vägra sig själva något de känner en impuls att göra? Ibland går detta till och med så långt att det rentav uppfattas som feministiskt att raka benen och ofeministiskt att kritisera denna tendens för att en inte ”ska lägga sig i andra människors val” eller liknande.

Denna kortsiktiga njutningslystnad har på sina håll kapat feminismen och gjort om den till något slags argument för konsumism, där precis allt kan vara feminism. Nå, en kan väl tycka att det är feministiskt i någon mening, att kvinnor för en gångs skull får stå i fokus och få sina begär tillfredsställda. Frågan är om det någonsin kan vara en progressiv rörelse som på allvar förbättrar villkoren för kvinnor. Om man dessutom är lagd åt vänsterkanten borde man verkligen se upp med den här typen av feminism.

Nå, mer om detta i denna bok som jag rekommenderar. Den finns att låna på Stockholms bibliotek (och säkert även många andra) och går att läsa ut på kanske tre dagar.

Alla tvingas in i könsroller.

En grej jag tycker är så jävla tråkig att diskutera är att man minsann måste vara ”alfahannar” för att kunna skaffa sig en tjej att ligga med. Att män inte får ligga om de skrider utanför könsrollerna och så vidare. Nå, det är klart att jag är emot detta eftersom jag är intresserad av genus. Jag vill alldeles uppenbart att vi ska styras mindre av den här typen av värderingar. Däremot så är det knappast ett mansexklusivt problem att en måste leva upp till vissa könsroller för att få ligga (enkelt), sådant drabbar givetvis även kvinnor.

Först och främst tänker jag såklart på skönhetsnormer, såsom att raka benen, armhålorna, sminka sig och så vidare. Men det finns även en annan grej som i regel ingår i vad som brukar kallas ”det sociala spelet” och det är att begå våld på sig själv genom att acceptera douchigt beteende som ofta är en inherent del av vissa mäns raggningsteknik (så kallat ”neggande”). Typ om en man kommer fram till en och ba ”lilla gumman” så ska en acceptera detta för att inte uppfattas som en surkärring. Satan vad jag är trött på det! Jag vägrar konsekvent tala med män som ägnar sig åt detta vilket gör att mitt spektrum för personer att ragga på krymper något otroligt.

Det finns såklart en massa sammanhang där en slipper göra detta, liksom det finns en massa sammanhang där en slipper vara macho som man. Däremot om du i ”alfahanne” lägger in att över huvud taget ha egenskaper som gör dig till en intressant person så lär det ju såklart vara en försvårande faktor att inte vara en sådan. Vissa människor är helt enkelt varken särskilt intressanta, attraktiva eller liknande vilket gäller för både män och kvinnor. Det är såklart tråkigt för dem och jag önskar ett samhälle där mindre av människors sociala behov kretsade kring just tvåsamhet, men jag ser faktiskt inte vad feminismen har att göra.

Det kan såklart vara så att mäns möjligheter att behålla en kvinna har förminskats eftersom kvinnors ekonomiska beroende av män är mindre, men detta är ju såklart inte en fråga om att män förtrycks utan om att kvinnor har slutat förtryckas i lika hög grad som innan. Om en ser effekterna av minskat kvinnoförtryck som förtryck av en själv så har jag inte så mycket att tillägga, det är för långt bortom rimlighetens gränser.

Genushaveri.

Läste detta festliga inlägg på genusnytt:

I Paris kan singelkvinnor på jakt efter karl gå på shoppingtur och titta på killar som poserar i särskilda glasburar. De har olika attribut. På en skylt uppmanas kvinnorna att lägga en karl i kundvagnen.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag ställer mig frågan – vilken skulle reaktionen ha blivit om könen vore omvända? Hade det varit möjligt med kvinnor i glasburar? Har vi lika syn på könen?

Nu tycker jag såklart att det är en osmaklig objektifiering av människor att gör såhär oavsett vilket kön det är som köper och vilket som ska köpas. Men frågan i slutet förbryllar mig. Har Ström varit ute på stan en helt vanlig dag? Har hen sett hur reklamera ser ut, hur det är skyltat i skyltfönster? Hur kvinnor gång på gång likställs med varor, hur kvinnornas egenskaper talar för varorna och vice versa. Hur en uppmuntras till att associera kvinnan och varan med varandra.

Och framförallt, har hen totalt missat att prostitution är lagligt i en mängd olika länder och att den ofta ser ut som så att det är en kvinna som står i ett skyltfönster och faktiskt köps på riktigt. Inte bara som en plojig reklam eller vad nu detta var frågan om.

Kanske är det mer avdramatiserat att skoja om att en bjuder ut män till försäljning, vad vet jag. Men att kvinnor bjuds ut till försäljning dagligen, både symboliskt och reellt, är ju knappast en fråga att ens diskutera.