Kategori: Feminism

Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

TRIGGERVARNING: VÅLDTÄKT. Om våldtäktskultur och varför våldtäktsskämt aldrig är okej.

Triggervarning: våldtäkt.

 

Jag konfronterades med denna ”julhälsning” tidigare idag och tänker lite på det här med våldtäktskultur. Hur det liksom anses vara ett roligt skämt att ha sex med någon som är fastbunden och som uppenbarligen inte verkar tycka det är en soft grej (av ansiktsuttrycket att döma)? Hur denna och bilder likt dessa delas av människor som tycker att det är helt okej att dra ett kul skämt på våldtagna kvinnors bekostnad. Kanske motiveras det med att dessa kvinnor ändå inte befinner sig i deras bekantskapskrets, eller kanske att de själva är så himla bra och aldrig skulle få för sig att våldta någon ”på riktigt”. Fan vet jag.

tz37yQR

Vad gör den här typen av ”humor” med kvinnor i detta samhälle? Jo, den spär på rädslan för att utsättas för våldtäkt, den objektifierar kvinnor och framställer övergreppet som ett ”roligt skämt”. Att objektifiera en kvinna är bland annat att konstruera denna som våldtäktsbar, att det är okej att använda henne som ett objekt för sin egen njutning. Kvinnor konstrueras som våldtäktsbara i det här samhället, och det är såklart en stor del av skälet till att våldtäkter över huvud taget äger rum. Om det inte var för den utspridda uppfattningen att det är okej att använda kvinnors kroppar för sin egen, ofta sexuella, njutning, så hade det inte ägt rum i alls samma utsträckning.

Våldtäkt är liksom inte bara en handling, utan det är ett ständigt överhängande hot som de allra flesta kvinnor är brutalt medvetna om och ständigt förhåller sig till. Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt för att inte bli våldtagna, tar på sig vissa kläder och så vidare. Det är helt enkelt ett förtryck som sker inte bara när själva handlingen inträffar utan i hela samhället, hela tiden. Även kvinnor som inte utsätts för våldtäkt utsätts för den rädsla som våldtäktskulturen skapar.

Det är också så att även de män som inte våldtar tjänar på våldtäktskulturen. Om det finns en massa män som anses hotfulla och farliga för kvinnor så finns det en större benägenhet att acceptera ”vardagsförtrycket”. Alltså: lite tjatsex är ok för det är ju inte våldtäkt (vilket jag iofs tycker att det är, men aja), att höja rösten och kanske förolämpa ibland är ok för det är inte direkt misshandel. Som kvinna anses en behöva stå ut med en massa saker om en har hittat en så kallad ”bra man”. Dessutom finns det i en värld där allt ter sig hotfullt et större behov av att söka sig till det som framstår som tryggt, och i det här samhället anses det för kvinnor ofta vara att ingå under en mans beskydd, alltså söka sig till en heteromonogam relation, trots att det som känt är där det mesta kvinnoförtrycket sker i praktiken. Men den heteromonogama relationen har en sådan aura av trygghet att ingen statistik i världen kan ändra på detta.

Jag tror även att detta skämtande om våldtäkt används för att skapa en viss distans. De som skämtar tänker sig liksom inte att de kanske råkar skämta med någon som faktiskt har blivit utsatta för detta, i deras värld är det något som händer andra, inte de själva eller deras vänner. Detta är i alla fall en ursäkt jag stött på flera gånger, alltså typ: ”men om någon sa att hen blivit våldtagen skulle jag såklart inte skämta om det”, ungefär som om det inte vore lämpligt att visa lite jävla respekt INNAN en vet om en sådan grej. Faktum är att väldigt många kvinnor har blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, och de som inte har blivit det har garanterat fått höra och anpassat sig till om hotet om våldtäkt.

Alla som delar och försvarar den här typen av ”skämt” spär aktivt på våldtäktskulturen, spär på den rädsla som kvinnor känner och bidrar till den utspridda acceptans som finns för den här typen av övergrepp. Det är därför det är så oerhört upprörande varje gång någon tycker att det är ”kul” att skämta om våldtäkt, för att det inte är något skämt för många utan en realitet en ständigt förhåller sig till, ett övergrepp som många har blivit utsatta för. Det är oerhört respektlöst att gå omkring och bräka ur sig den här typen av skämt med kvinnor närvarande, för när du gör det så är risken mycket stor att någon i din direkt närhet har blivit utsatt för en våldtäkt och mår ännu sämre av ditt normaliserande av det inträffad, helt utan att du vet om det. Vet du varför? För att våldtäkt är sjukt stigmatiserat i detta samhälle så det är inte direkt något folk går omkring och snackar om att de blivit utsatta för, och en bidragande orsak till denna stigmatisering är du och dina jävla ”skämt” om ett fruktansvärt övergrepp.

Det är inte heller okej i en grupp med enbart män eftersom även detta spär på våldtäktskulturen. Om ni har en sån här jargong internt så KOMMER den att smitta av sig när ni interagerar med resten av världen. Det är inte osannolikt att i alla fall någon av er får en mer avslappnad attityd till att begå övergrepp, troligen kommer ni alla att få det, för det är så våldtäktskultur fungerar. Något normaliseras i språket, i skämten, och detta leder till slut till att handlingen också normaliseras.

Så sluta bidra till våldtäktskulturen, bara sluta. Det är aldrig aldrig någonsin okej att sätta ett ”kul skämt” framför kvinnors rätt till sina kroppar.

På förekommen anledning: ja, jag vet att det är två män på bilden. Tycker inte att det spelar någon roll eftersom våldtäktskultur såklart kan spridas även så, det handlar om att konstruera sex som ett maktspel och att konstruera människor som våldtäktsbara. Tycker också att det är tydligt att den i underordnad position har mer traditionellt kvinnliga drag än den andra.

Kom inte här med era kladdiga beklaganden.

När jag delade en länk på facebook så fick jag följande kommentar:

Vad är överhuvudtaget vitsen med att inte leva jämställt?
Det är någonting jag aldrig förstått mig på. Klyftor av alla dess slag bidrar inte till någonting annat än rädslor, inskränkthet, hat och okunskap.

På detta svarade jag ungefär att det handlar om att män drar fördelar av kvinnoförtrycket, och såklart att det gäller alla män. Då ville personen som skrev kommentaren inte vara med och diskutera saken längre.

Detta är något jag tycker är ganska vanligt när en diskuterar feminism, personer som kommer in och ba ”gud vad konstigt” men är helt clueless inför vad könsmaktsordningen faktiskt är.

Könsmaktsordningen är ett system som möjliggör för män att ha makt över kvinnor och exploatera kvinnor. Detta gäller alla män, så alla män tjänar i någon mån på könsmaktsordningen. Det är inte bara en massa slumpmässiga elakheter och trakasserier utan det hela äger rum inom ramen för en större kontext och det fyller en funktion.

Många människor gör en big deal av att ”ta avstånd” och påpeka att de ”inte förstår” kvinnoförtryck och så vidare. Visst, du har säkert jättefina ”värderingar” och så vidare, men det hjälper ingenting till om du inte förstår hur kvinnoförtrycket fungerar. Så länge du ser det som ett gäng slumpartade normer i samhället så kommer det vara svårt att bekämpa. Det kan såklart vara skrämmande att verkligen förstå vidden av något sådant som kvinnoförtryck, speciellt om en själv bidrar till det, men jag tänker att det ändå är nödvändigt för att kunna bekämpa patriarkatet.

Jag antar att syftet med detta avståndstagande är att visa vilken fin människa en är och ”ta ställning” för bra värderingar. Problemet är att det även har effekten att en skjuter bort sin egen del i problemet. När människor säger sådär så tänker de i regel att kvinnoförtryck är någonting som sker något annanstans, inte något en själv är delaktig i. Istället för att se sin egen del så ställer de sig utanför och uttrycker sin förfasan över saker som andra sysslar med.

Det finns många män som inbillar sig att de själv inte har något att vinna på kvinnoförtrycket men som hemskt gärna snackar om hur hemskt de tycker att det är att andra män förtrycker kvinnor. Jag tror att det bästa dessa män skull kunna göra för att minska kvinnoförtrycket är att förstå sin egen del i det, de vad de själva tjänar på patriarkatet och hur de upprätthåller det. Så länge de ägnar sig åt att ”ta avstånd” istället så kommer de inte att bidra till feminismen på något vettigt sätt, snarare kommer de att bidra till idén om att kvinnoförtryck inte är något som rör alla utan bara något ett fåtal män utövar och tjänar på, en idé som jag tror är mycket destruktiv.

Så snälla, ni kan hålla ert kladdiga beklagande borta från mig. Jag tänker inte bekräfta att ni är ”bra män” eller liknande bara för att ni uttrycker att ni är ledsna över kvinnoförtrycket om ni fortfarande vägrar ska förståelse för hur det faktiskt fungerar och er egen position i det.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.

Och kvinnor är fortfarande mer våldsutsatta än män.

Precis som jag skrev så var ”nyheten” om att män också blir slagna i relationer en förvrängning av de forskningsresultat som fanns. Kvinnor är generellt betydligt mer våldsutsatta i nära relationer och det är såklart ingenting som förvånar någon som har minsta lilla insikt i hur patriarkatet fungerar.

Gudmundson skriver på SvD:s ledarsida att detta handlar om att genusforskare tystar ”debatten” när de blir sura och bekymrade över att deras resultat snedvrids. Det är såklart inte fråga om att något ovälkommet resultat har tystats ner utan om att det har hävdats att det finns ett resultatet som helt enkelt aldrig har funnits.

Det är ingen fråga om ”åsikter” eller ”debatt” utan en fråga om fakta, om hur det är. Det är helt enkelt som så att det aldrig har funnits någon rapport som har visat på att män är mer utsatt för våld än vad kvinnor är.

Gudmundson verkar dessutom ha ett mycket avslappnat förhållande till verkligheten då hen far med direkt osanning i sin ledartext. Till exempel påstår hen att NSG har skrivit ett pressmeddelande som de inte har skrivit.

Gudmundson tycker alltså det är att tysta debatten att påtala att det vore en schysst grej om media sket i att totalt snedvrida forskningsresultat. Jag tycker att Gudmundson är en starkt bidragande faktor till att problemet med mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar och även i förlängningen till att det samhällssystem som gör att kvinnor dagligen utsätts för våld av män i deras närhet kvarstår. Gudmundson och SvD bidrar även på ett markant sätt till fördummandet av samhällsdebatten genom att ha ett så fruktansvärt avslappnat förhållande till sanningen och dessutom anklaga de som inte har det för att vilja ”tysta debatten”.

Skillnader mellan män och kvinnor.

IMG_20131017_182051Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Strategier för att trycka insikter om patriarkatet ifrån sig.

Under den tid jag skrivit om feminism har jag noterat en massa olika ”argumentations”tekniker från folk som inte håller med mig. Det finns ju såklart alla de där härliga hoten, förolämpningarna och så vidare, men nu tänkte jag fokusera på de lite ”mildare” som ofta dyker upp från folk som själva identifierar sig som feminister. Skälet till detta är att jag tycker att det är viktigt att försöka förstå hur även människor som är relativt rimliga fortfarande trycker ifrån sin insikter om patriarkatet.

Mina topp sju strategier är, utan inbördes ordning:

  1. Individualiserande av erfarenheter. Hävda att det jag har varit med om har rört sig om att jag har otur med män. Visst är det så att jag ofta skriver med utgångspunkt i mina personliga erfarenheter, men det betyder såklart inte att det är därifrån jag tar allt. Feminismen är en sjukt bred och gammal rörelse där det finns gott om förklaringsmodeller. Fenomenen jag skriver om är ingenting jag kommit fram till allena utan det är en del av en tanketradition. Dessutom finns det ganska många som delar mina erfarenheter, varje gång jag skriver om sådant så är det ett gäng kvinnor som skriver om liknande händelser. Jag vill också påpeka att jag inte har hängt med några psykopater till män utan att de flesta männen i mitt liv rentav varit sådana som ses som ovanligt jämställda. ÄNDÅ har de visat upp sådana här tendenser. Det betyder såklart inte att alla män gör det, men det är alltför vanligt för att kunna viftas bort som individuella erfarenheter. Fattar inte hur någon tänker sig att en enskild individ kan ha sådan oerhörd otur med så många män.
  2. Fokuserande på det extrema. Att verkligen poängtera hur sjukt/vidrigt/extremt någon specifik grej jag skriver om är. Alltså ja, det sker sjuka saker i patriarkatet men det mesta jag skriver om är helt vardagligt patriarkalt förtryck. Till exempel trakasserier, våldtäkter, empatilösa män är saker som helt vanliga kvinnor blir utsatta för hela tiden. Uppfattar också att många typ helt struntar i alla de berättelser om ”vardagligt” patriarkalt förtryck som florerar men reagerar oerhört starkt när det ”går över gränsen”, alltså när det är något som är ”uppenbart” fel. Det känns som att detta handlar mycket om att uppleva att en ”gör något” utan att behöva ta till sig något som eventuellt kan ha en likhet med ens eget beteende. Alltså att reagera mot det som liksom är på säkert avstånd ifrån en själv.
  3. Patologiserande. Att till exempel skriva ”men den där mannen du berättar om nu verkar ju helt störd”, som om det vore en tillräcklig förklaring till det jag beskriver. Grejen är ju att det finns många män som är störda på samma sätt och det viktiga är att begripa varför. Att bara skjuta det ifrån sig genom att sjukdomsförklara det kommer inte lösa några problem. Vi kan diagnostisera varenda en i det här samhället om vi så vill, det kommer inte att förändra ett skit om vi inte förstår grunden till problemen. Varför vill en så ivrigt hävda just att det är sjukt? Hjälper det till något med förståelse av problemet? Ofta när en konfronterar människor med detta så säger de något i stil med att ”men samhället är ju stört/många män blir störda i det här samhället” vilket ju är en helt korrekt observation, faktum kvarstår att den typen av retorik inledningsvis skapar ett intryck av att det rör sig om extremfall vilket jag tror är negativt.
  4. Medömkan. Folk som ska hålla på och uttrycka sin sympati inför att jag har varit med om ”så jobbiga grejer”. Alltså det är lugnt som fan, det jag behöver bearbeta tar jag upp med min kurator eller med mina vänner. Jag skriver inte den här bloggen för att jag behöver typ ”prata om” det som hänt mig utan för att jag tycker att det är viktigt att förstå hur erfarenheter hänger ihop politiskt och tror att jag kan bidra med detta för många. Jag vill påpeka att medömkan och solidaritet är två helt olika grejer, medömkan är något en ägnar sig åt ur ett ovanifrånperspektiv som välgörenhet, solidaritet är att utgå från gemensamma erfarenheter och stötta varandra i det. Det senare är såklart hemskt välkommet.
  5. ”Jag har minsann inte”. Uppfattar ofta att människor håller på och ”plockar” de erfarenheter de själva delar för att sedan förkasta andra, typ säga att ”jag håller med dig i det mesta men detta har jag inte varit med om”. Förstår ej syftet med detta. Jag delar såklart inte alla erfarenheter av patriarkalt förtryck, det tar sig olika uttryck beroende på en massa olika saker. Det betyder inte att jag misstror den som säger att patriarkalt förtryck har tagit  given form i deras liv. Jag behöver liksom inte skriva ”jag har aldrig varit med om det där” när en kvinna delar en erfarenhet. Givetvis har vi alla olika erfarenheter och därför är det viktigt att lyssna på andras när en ska försöka förstå patriarkatets olika ansikten. Jättekul för dig att du aldrig blivit våldtagen eller whatever men det är kanske inte det som är viktigt att klämma fram när någon berättar om sina erfarenheter?
  6. ”Men det har ju blivit bättre”. Detta påstående kan en i och för sig diskutera sanningshalten i, har det verkligen blivit så mycket bättre? Snarare har väl förtrycket bytt form. Det är alltid enklare att se förtryck i dåtida samhällen. Men mitt främsta problem med det hela är att en helt ignorerar anledningen till att saker och ting har blivit bättre, det har ju liksom inte bara skett, utan det är ett resultat av hård feministisk kamp. Även om vi på många sätt har fått det bättre betyder inte det att vi ska sluta kämpa, för kvinnoförtrycket finns kvar och om en nöjer sig så kommer det fortsätta göra det.
  7. ”Jag vill bara veta hur vi ska lösa det här”. Jag får ofta denna grej! Folk som frågar hur vi ska komma till bukt med en given grej (ofta lönefrågan) men inte vill ha med allt annat jox. Ledsen, men det fungerar inte så. Jag kan inte svar på hur vi ska lösa endast lönefrågan eftersom jag inte anser att det finns någon ”lönefråga” som är isolerad från resten av det patriarkala förtrycket. Du kan inte plocka ut de bitar du tycker är viktiga själv, utan du måste ha en helhetsförståelse för vad som händer i patriarkatet för att kunna förstå ett enskilt problem. I mina ögon är detta ett sätt att isolera olika feministiska frågor från varandra och rangordna dem för att slippa ta tag i bitar i ens eget liv som är problematiska. Helt enkelt placera det Riktiga Kvinnoförtrycket någon annanstans och lugnt tuffa på utan att se problemen i ens eget liv. Bekvämt som fan såklart, men inte särskilt effektivt. Så nej, jag kommer inte att ge dig någon manual i hur du ska lösa någon enskild fråga du råkar tycka är viktig, den enda lösningen är att störta patriarkatet, oavsett vilken fråga det rör sig om.

Har ni snappat upp några fler?

Twitter 24/10. Manlig vänskap på bekostnad av kvinnor.

Alltså jättefint att killar är kompisar och sådär men varför kan det aldrig talas om manlig vänskap utan att kvinnor ska nedvärderas? Till exempel detta ”bros before hoes”. Varför måste du nedvärdera kvinnor för att kunna värdera din vänskap med män? Eller att tala om hur dåliga kvinnor är på att umgås ”fler än två” och snacka om att så gör minsann inte killar. Varför kan ni inte bara ha det bra med varandra utan att syssla med sexism? Är det det enda som binder er samman?

Så jävla trött på män som hypar sin vänskap med andra män på bekostnad av kvinnor. Känns som att män inte är någonting utan en kvinna att nedvärdera. Manlig vänskap ingenting utan kvinnlig vänskap att kontrastera emot. Tycker alla män borde gå självkänslokurser och ba stå framför spegeln och säga ”jag är värdefull även om jag slutar förtrycka kvinnor”.

images

Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.