Mogi kränkt på grund av harmlös kritik mot moderaterna.

Den här videon med Mogi är ju bara för lustigt. Mogi blir provocerad och, får man anta, kränkt, av en kvinna som har en pin där det står ”rocka röven av högern” och en med ett moderat-M som är överstruket. Hon tycker att det är ”hatiskt” och ”extremt provocerande” och uttrycker också att hon minsann skulle har fått en massa ”extremister” eftersom sig om hon hade en pin där det stod ”jag vaskar såssar på helgerna” på sin chanelväska. Hon avslutar med att tydliggöra att alla för tycka vad de vill och att man måste ”respektera det”.

Det roliga med det här att det är så himla typiskt nya moderaterna att gå omkring och känna sig kränkt och sårad över alla människor som uttrycker andra åsikter. Allt ska bara sväva runt i ett perverterat status quo där ingen ska få framföra någon kritik, för kritik är samma som som att inte acceptera andras åsikter.

Grejen är att jag verkligen verkligen accepterar att andra har åsikter, jag vill inte begränsa yttrandefrihet eller tryckfrihet och jag skulle aldrig slå en människa pga dess åsikter. Men det betyder inte att jag respekterar dess personers åsikter. Jag tycker att man kan ha in i helvete fel och jag tänker på inga villkor strunta i att uttrycka det om jag tycker så. Man kan inte bara gå omkring och ”ha sin åsikt” och sedan förvänta sig att alla ska vara nöjda med det, givetvis kommer folk att vilja övertyga dig. Att inte kunna ta att någon uttrycker en kritik mot dina åsikter ser jag som en oförmåga att kunna leverera ett legitimt försvar av dem.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Politik handlar inte bara om att höja det man gillar till skyarna, det handlar också om att gå i motreaktion mot det man inte tycker om. När jag kritiserar moderaterna gör jag det inte på grunden att de är sämre än andra partier, utan på grunden att jag tycker att de är keffa i sig, utan att för den sakens skull behöva jämföra dem med något annat. Mogi har ett helt inomparlamentariskt perspektiv på det hela, hon utgår från att den som inte är moderat måste ställa sig bakom något annat partis politik, vilket inte behöver vara fallet.

Hur man kan se dessa pins som provocerande har jag otroligt svårt att fatta. Okej om man tyckte att det var provocerande med en pin där det stod ”skjut Reinfeldt” men även det hade ju varit skitlöjligt att uppröra sig över. Vem som helst fattar att det inte är ett seriöst förslag, utan ett politiskt ställningstagande specifikt emot nya moderaterna.

Jag undrar också vad Mogi har för syn på sin omgivning om hon tror att hon skulle bli anfallen av ”extremister” om hon hade en ”vaska såssar”-pin. Jag skulle inte ens bli provocerad av den, utan bara tycka att hon var en riktig idiot och sedan inte bry mig så mycket mer. Om hon sedan går på första maj-demonstration med en sådan får hon ju såklart räkna med att folk blir sura, men jag tror inte att hon skulle få spö.

Snälla Mogi, du är inget offer. Du har sjukt mycket pengar och tjänar pengar på rådande samhällsordning. Det är klart som fan att folk som har det sämre vill opponera sig emot det. Om du nu tycker att det är dåligt: övertyga dem! Kom med argument för politiken du tror på istället för att sitta och gnälla om att de som inte delar dina uppfattningar ”kränker” dig och är ”hatiska”.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.

Bloggen följer såklart med.

Lisa undrade om jag tar med mig bloggen när jag flyttar till Bryssel.

Givetvis gör jag det, jag kommer säkert blogga mer och bättre än nu till och med. Jag tror att bloggen kommer vara ett stort stöd när jag kommer dit faktiskt, eftersom det är en såndär grej som är en del av mitt ”vanliga” liv som kommer finnas kvar även där.

Responsen och bekräftelsen jag får här har kommit att bli en viktig del i mitt liv, likaså att ha en anledning till att skriva och framförallt till att tänka. Det kommer nog bli ännu viktigare när jag inte pratar med mina vänner på samma sätt som nu.

Kameran kommer nog också att vara en viktigt grej. Kanske kan jag döva saknaden efter mina vänner och familj en aning genom att strosa omkring på långa fototurer.

Nu är det två månader minus en dag kvar till jag åker. Åh, vad jag kommer tjata om det här men jag är så himla himla pepp. Ni förstår inte.

Söndag.

Porslinsblomma ute på verandan. Fint tycker jag.

Emanuel lagade en fenomenal vegetarisk gryta.

Vi åt under andakt.

Sen tog vi en promenad på skogskyrkogården.

Minneslunden.

Sen gick Emanuel hem och jag lagade mat.

Bakad sötpotatis, ”snabbsurkål”, vitlökssmör och bacon.

Sen kom Emil över men jag tog inga bilder då.

Vad händer med journalistiken om alla på en bild måste tillfrågas.

Det finns vissa människor som tror att det på något sätt skulle vara olagligt att publicera bilder på människor som inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Därför tänkte jag langa lite info om hur det fungerar med sånt där.

I Sverige är det lagligt att fota allt om du står på allmän plats. Verkligen precis allt. Det finns inga restriktioner mot att fota en person i så kallade obekväma situationer, även om vissa har velat få till en sådan idiotlag. Däremot är det inte okej att publicera vad som helst. Att publicera kränkande bilder är inte okej, även om taket är ganska högt. Bilder i kombination med namn och så vidare kan vara ett brott mot personuppgiftslagen. Så även om det finns gränser för publicering så är allt fotograferande okej.

Om man tar ett foto så är man upphovsman, alltså: man äger bilden. Således får man göra vad man önskar med den inom ramarna för just vad som kan anses kränkande. Kränkande i den här kontexten innebär typ nakenbilder, inte att någon gjorde en ful min. Jag undrar hur människor tänker när de kläcker ur sig sådant. Hur skulle i så fall en bild likt den under vara möjlig.

Sådana här bilder syns hela tiden i tidningar. Bilder på folkmassor i olika sammanhang. Tror folk att fotografen har uppsökt alla och frågat dem, eller att alla är statister. Hur funkar det med huvudena som bara skymtar där bakom? Ska de också tillfrågas? Vem som helst förstår väl att det skulle vara fatalt för nyhetsfotografiet om det inte var okej att publicera bilder på någon utan tillstånd. Det skulle bli helt sinnessjukt dyrt och alla skulle vilja välja bilden där de är snyggast. Folk skulle kanske kräva ersättning och så vidare.

För att inte tala om situationen som uppstår när man fotat någon politiker eller brottsling i ett känsligt läge, ska de då tillfrågas om bilden får publiceras? Vad händer med journalistiken då egentligen.

Sen kan man tydligen ifrågasätta hur ”etiskt” det är att publicera bilder på andra utan tillstånd. När jag fotar så brukar folk se att jag gör det, om någon önskar att inte bli fotad så kan de komma fram och säga det. Det är en önskan som jag brukar respektera, även om jag inte är nödgad till det i lag. Den här debatten har dessutom uppstått i Lady Dahmers blogg där hon för det mesta blurrar okända människors ansikten, någon jag personligen aldrig skulle göra.

Man kan ha skyddad identitet, det stämmer, men bara för att man fotar någon och en eventuell gärningsperson ser bilden så betyder det inte att hen kan leta upp personen sedan. Hur ofta fotar men en person precis utanför dess port? Dessutom lever inte alla med skyddad identitet under ett reellt hot.

Kanske är det ouppfostrat, vad vet jag. Jag tycker i alla fall om att fotografera och jag tänker fortsätta fotografera folk som jag inte känner. I vilket fall som helst så är det inte det minsta lilla olagligt och så är det av en anledning, fotografiet är en grundpelare inom journalistiken och granskandet av makten. Nu granskar knappast jag eller Lady Dahmer makten genom våra fotografier, men det är en otroligt viktig rättighet som måste finnas kvar.

Om två månader.

Idag har jag alltså bokat biljett till Bryssel. Jag ska jobba som au pair där i ett år, och jag ser verkligen verkligen fram emot att komma dit. Komma bort ifrån Stockholm, lära mig ett nytt språk, se något nytt samtidigt som jag kommer ha en fast bas i en familj som är svensk. Jag tror jag skulle sakna språket annars.

Jag kände mig mogen och köpte till reseförsäkring. Sen berättade Emanuel att den ingår automatiskt om man betalar med Visa, så så mogen var jag kanske inte, i alla fall inte särskilt världsvan.

Jag åker om exakt två månader och en dag, den tredje september. Det är inte så lång tid, jag tror jag ska köra stenhårt på att ”leva livet” tills dess.

Vad ville jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Jag är bara så jävla glad att det här blir av. Det var en sån jävla lyckoträff, en ren slump faktiskt. Och nu ska jag åka till ett land som verkar skitcoolt och en familj som verkar supermysig.