Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Lite självhat och civilisationskritik såhär på kvällskvisten.

Kollade på en dokumentär om konsumtionssamhället på SVTplay idag. Inte den bästa kanske, men ändå sevärd. Blev så rörd att jag började gråta (gråter även åt gossip girl, så det bör väl tas med en nypa salt) när Chris Jordan, en snubbe som fotar med miljötema, pratade om bilden under. Han berättade om när han insåg att en av de burkar Campbell soup faktiskt kunde ha varit hans egen.

Som alltid när det handlar om detta är jag utan ord. Orkar inte tänka på det. Inte alls faktiskt. Jag mår bara dåligt av att tänka på alla dessa produkter som köps och slängs och att även jag bidrar till detta. Fy fan vad vidrigt det är. För den som hata sig själv ett tag och längta tillbaka till naturen, kolla på dokumentären och på filmen Surplus. Men framförallt på klippet härunder (från surplus) med Steve Ballmer.

Det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i.

Det här bråket mellan Peter Englund och Björn Ranelid är så… vackert! Jag älskar dissen: ”Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas”, myntad av Peter Englund. Det är en sån diss, inte konstigt att Ranelid är ”kränkt”, han skulle aldrig ha kunnat formulera det bättre själv.

Nu har jag inte läst en enda av Björn Ranelids böcker så jag kan inte uttala mig om honom som författare. Men det är så tröttsamt med detta ständiga upphöjande av kvinnan som han alltid ägnar sig åt.

”Kvinnan! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss män från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!” skulle Ranelid till exempel kunna säga. Kultureliten beundrar honom och applåderar. Vilken kärlek till kvinnan! Vilken känslig man! När han egentligen bara upprepar samma gamla ramsa som han alltid kört och som tusentals ”manliga genier” kört innan honom.

Jag hatar denna tillbedjan till ”kvinnan” som koncept som så många manliga konstnärssjälar ständigt måste ägna sig åt. Det är så förlegat. Även om det är ett hyllande så anspelar det fortfarande på det gamla fina objektifierandet av kvinnor. Det är fortfarande en schablonbild, en myt om kvinnan som koncept, en kvinnoroll man kan sätta alla kvinnor i. Och fortfarande ett sätt att göra kvinnan mindre mänsklig, mindre lik männen.

Strindberg älskade kanske kvinnan men han älskade blott sin fantasibild av vad en kvinna är. Men det betyder inte att han var mindre av en gris för det, för om man bara ser kvinnan så kan man inte se människan därunder. Och kvinnan upphör inte vara ett objekt, oavsett om man älskar eller hatar henne.

Men tänk: det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen urkvinna, ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i. Kvinnor är människor, precis som män är det. Och först när folk slutar tala om ”kvinnan” som koncept så kan man nå jämställdhet. Med detta inte sagt att man inte ska tala om kvinnor som samhällsgrupp, ty det är en helt annan sak.

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.

Teknikens under.

Jag har aldrig mobilen i ljudläge utan alltid bara vibration. Detta för att jag hatar att stressa efter telefonen när jag är i ett annat rum, då föredrar jag att ringa upp senare.

Igår passade jag hursomhelst barn. Ett av barnen fifflade lite med mobilen. När jag tog tillbaks den så var det nån konstig symbol på skärmen, en liten mobil och så nån slags streck som väl skulle vara en signal av nåt slag. Jag fattade nada.

När jag låg och chillade med barnen sedan hörde jag nån jävla signal. Riktigt barnslig var den också, typisk barnsignal. Jag sa till barnen att stänga av sina ljudleksaker. De bara kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag blev lite arg och ba: ”men stäng av då!!! Det är jag som bestämmer här!!!”. Barnen var fortsatt skeptiska.

Till slut upptäckte jag att det ju var min egen mobil som rang och hade ca fem missade samtal. Jag ba: ”…”. Känner mig som en stenåldersmänniska.