Koftan är Lindex, resten second hand.
Det här är ingen outfitblogg. Det märks att det inte är det mina läsare vill åt. Dessutom klär jag mig rätt boring för det mesta.
Anledningen, mina damer och herrar, till att jag har dagens outfit som ett återkommande inslag ändå, är för att det drar ner pretentionsnivån här en aning. Det påminner mig om att jag trots allt bara är en ”tjej med en blogg”. Och tro mig, det behövs ibland.
Idag har jag slagit dank och…. Köpt en ny kamera!
Att fota med den känns som att glida på rosa moln. ISO:n är helt otrolig och inte alls kornig. Autofokusen är så mjuk och fin.
Dreglar lite när jag tänker på det. Detta är sann konsumtionsglädje.
Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.
Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.
Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.
Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.
Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!
Nu börjar även jag tycka att detta är skumt, det måste jag medge. Jag vill inte att nån ska tro att jag helt förnekar möjligheten att det kan vara något konstigt med alla dessa djur som dör, jag skulle bara önska att folk kunde ägna sig lite mindre åt att hetsa upp sig i onödan. Och i onödan enligt mig är när det endast har skett på två platser och man har kunnat se tecken på utvärtes våld i båda fallen.
Detta är egentligen ingen konspirationsteori, men det är väl samma mekanismer som ligger bakom. Om man letar tillräckligt noga så kan man se samband för precis allting. Det finns så mycket information ute i världen och så många helt orelaterade händelser som kan verka hänga ihop om man bara försöker.
Det jag tycker är lustigt med det är att folk ägnar sig åt att fundera över sådant när man istället kan lösa betydligt mer uppenbara problem som finns rakt framför våra ögon. För att reda ut en sak som bostadsbristen eller psykvården behövs inga långsökta teorier, det är bara att läsa regelverket kring det och lite offentliga utredningar.
Det är onödigt att det går en massa tid och engagemang åt detta. Tänk vad alla konspirationsteoretiker hade kunnat uträtta om de ägnat sig åt lite mer jordnära problem. Deras energi verkar ju vara närmast outtömlig, tänk om de hade kunnat använda den för att informera om hur fruktansvärt dålig psykvården är.
Alla engagerade människor finns idag antingen inom religionen eller hos konspirationsteoretikerna, eller etter värre: hos de religiösa konspirationsteoretikerna. Jag vet inte om det är så att man måste vara fylld av orimligt stark tro till något påhittat för att kunna langa så otroligt mycket engagemang som dessa personer gör.
Om jag ska säga min egen konspirationsteori så tror jag att staten och media levererar en massa irrspår om ”mystiska grejer” för att vi ska undvika att engagera oss i verkliga och uppenbara problem. Rädsla är, som vi alla vet, ett utmärkt sätt att hålla människor i schack.
Vi byggde en Hello Kitty-snögubbe också. Men den fotar jag imorrn.
Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”. Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.
Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.
Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!
Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.
Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.
Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.
Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:
Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.
Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.
Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.
Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.
Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.
Nu har jag haft objektifierings-photo shoot. Vet inte om jag vågar publicera bilderna! Tänk om nån framtida arbetsgivare skulle hitta dem! Sjukt!
Kan i alla fall publicera ett litet smakprov. Här är jag i BH.
Tröjan är från lindex, resten är second hand. Tänk om man döpte sina oufits, denna skulle t.ex. kunna vara casual/sköna etnovibes (pga halsbandet då). Hatar överlag ”etnovibes”. Visst är det snyggt, men så jävla… kolonialt? Liksom: här står jag och pryder mig och försöker vara lite etno, trots att jag är vit och medelklass. Tji fick ni, alla riktiga indianer. Eller så är det bara jag som är en överanalyserande pajas.
Tänkte objektifiera mig lite här på bloggen senare idag för att få läsare, för det får man om man objektifierar sig. Frågan är då: måste man vara naken/lättklädd för att vara ett objekt, eller räcker det med att vara ”sexig”. Kan jag posera med en bok och vara ett objekt, eller är jag då för intellektuell för att vara det? Har dessvärre ingen dildo att posera med.
Veckorevyns nya tilltag size-hero som jag innan skrivit om här har fått många reaktioner, bland andra Daniel Nordströms helt efterblivna. I tidningen viker redaktionsmedlemmarna ut sig, omslaget pryds av en överretuscherad Molly Sandén och ett löfte om att få reda på hur hon fått sin drömkropp.
Den konstigaste reaktionen måste vara Alex Schulmans, som klagar på att Veckorevyn minsann inte alls vill göra något åt problemet utan bara vill tjäna pengar genom att utannonsera den nya ”bli smal”- metoden LYS* på omslaget tillsammans med text som utlovar tips om hur Molly fick sin perfekta kropp. Som jag förstått det så är LYS*-metoden i själva verket retuschering om omslagets syfte är att få läsaren att tänka till över sina ideal, när de blir besvikna för att ingen verklig supermetod presenteras. Jag tycker det är skitsmart! Ärligt talat, jag hade lätt tänkt till om jag köpt tidningen på grund av de rubrikerna.
Att veckorevyn vill tjäna pengar är knappast en hemlighet, men det förhindrar inte att de kan göra ett bra jobb och att de har ett visst engagemang i det. Ungefär som om allt kommersiellt per praxis skulle vara dåligt på något vis. Som om jag skulle säga: ”Paradise hotel eller Skynda att älska är inte bra, Alex Schulman vill ju bara tjäna pengar!”. Det är en självklarhet, men det kan vara bra underhållning för det!
Pyttis skriver också om det och tycker att det är fel att de har satt en retuscherad tjej på omslaget, hon tror att effekten hade blivit större om det inte gjort det. Jag håller inte med, jag tycker att kampanjen är smart just eftersom vi tvingas reflektera över vad som säljer och varför. Ändamålen helgar medlen. Deras budskap är ju att ingen människa, inte ens heta tjejer, ser ut sådär i verkligheten. Men att alla kan vara snygga ändå, på sitt sätt.
Av Linus Fremin lyfts bloggen kroppsbilder, där vem som helst kan lägga ut en bild på sig själva, fram som ett bättre alternativ. Kroppsbilder är förvisso ett mycket bra och hedervärt initiativ som jag gillar, men jag tycker inte att de fyller samma funktion. Kroppsbilder handlar om att se kroppar för vad dem är i vardagen, veckorevyns kampanj handla rom att vara stolt över och vilja visa upp sin kropp trots att den inte är perfekt. Hanna skrev i ett inlägg angående detta om att vanliga kroppar alltid framställs på ett tråkigt sätt, de får inte vara sexiga eller utmanande utan bara vanliga. Det är sant! Alltid när det skrivs om vanliga kroppar så framställs de på ett tråkigt sätt. Det man tänker då blir ju snarare: jaha, sådär boring ser man ut om man har en normal kropp, kul för mig!
Det är kanske trist med det är sant: folk i regel vill vara åtråvärda och sexiga, kanske speciellt veckorevyns målgrupp. Därför är det skitbra att visa att även dem med helt normala kroppar kan vara det också. Sen jag började fota självporträtt så har jag själv reflekterat över det. Det är skönt att veta att även om man för det mesta inte är det, så kan man faktiskt vara jävligt snygg om man lägger manken till. När jag har mina värsta sunkdagar kollar jag på bilder där jag ser bra ut, och tänker att jag inte går omkring och är skitful dagarna i ända. Inte för att skönhet är mitt enda mål här i livet, verkligen inte, men alla påverkas vi av hur vi ser ut och det är skönt att veta att man kan vara snygg om man fixar till sig lite.
Olika målgrupper kräver olika strategier och alla som bryr sig bör göra vad de kan för att hjälpa till istället för att klaga. För mig funkar kroppsbilder skitbra, men för andra så är nog veckorevyns kampanj toppen! Om jag hade läst veckorevyn hade jag troligen blivit påverkad av den.