Etikett: Arg

Fy fan.

Moderaternas nya sköna jobbpolitik är så fruktansvärd. När man går in i fas tre av långtidsarbetslösheten (efter 450 dagar av jobbcoaching) så måste man ta jobb utan lön. Alltså man måste jobba för att få sin ersättning.

Detta är, förutom slaveri, lönedumpning. Med den arbetslöshet vi har idag är det knappast så att de som står utanför saknar förmåga att arbeta, men en arbetsgivare kan alltså välja att anställa en person och få pengar för det, istället för att anställa nån på riktigt. Man skulle kunna bygga ett helt företag på att anställa personer och få pengar för det, hela vinsten skulle kunna bestå av de pengarna.

Är man arbetslös ska man lida, är som känt Moderaternas agenda. Synd bara att de förstör för alla andra som har jobb och dessutom saboterar arbetsmarknaden.

Livsvisdomar.

Mina livsmotton är:

  1. ”Våga vara banal(/pretentiös)!”. Detta är viktigt för mig för det tog ett bra tag innan jag började våga ägna mig åt ”fjantiga” saker som bloggandet, fotandet och kläder utan att skämta bort det. I min kompiskrets så skämtar man bort och ironiserar kring varenda liten grej, vilket till slut leder till att man omöjligt kan ta sig själv eller andra på allvar. Att våga gå in i saker och ting helhjärtat utan att skämta bort det är således viktigt för mig.
  2. ”Var arg! Var riktigt jävla skitförbannad!” Ilska är den känsla som leder till mest förändring. Arga människor förändrar saker, de sitter inte bara inne och och trycker utan engagerar sig för det mesta. Jag är sjukt bra på att vara förbannad och det är jag glad för, och jag tänker inte på något vis anstränga mig för att stävja min ilska, för att behärska mig. Vad skulle det vara bra för, egentligen? För att låta idioter komma undan, kanske. När jag inte blir arg över saker vet jag att något är på tok, då är jag troligen deprimerad. Men alltid annars så är ilskan det som skänker mitt liv mening.

Min arg-kurva har inget att göra med hur mycket jag får ligga, mer om hur dumma i huvudet folk är.

Min headline är ju den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Jag gillar den, men funderar på att byta. Idag tänkte jag i alla fall berätta hur den kom till.

En av mina absoluta hatåsikter är människor som tycker att folk som är sura ska skaffa sig ett ligg. Detta riktas framförallt mot feminister vars ”hat mot män” sägs bero på att de inte har fått kuk. Det är vidrigt.

I alla fall så fanns det en tjej som bloggade. Hon var ganska dum i huvudet, en skön sexig tjej som gillade öl och att ”hänga med grabbarna”. Hon tyckte det var soft å knulle och att killar är så himla mycket skönare och vettigare än tjejer Ni vet vad jag menar. Hon hade i alla fall skrivit ett inlägg om nån sur tant hon kommit i kontakt med, jag tror det var hennes granne som hade klagat när de spelat hög musik sent en vardagskväll eller så (en enligt mig helt rimlig sak att vara arg över). Till denna text hade hon satt en skämtteckning med nån sur ”feminist” som bar på ett plakat där det stod något om att hon var sur för att hon inte fått kuk.

Jag kommenterade detta och skrev ett inlägg om det (dock utan att länka till henne eller på något vis hänga ut henne) varpå hon skrev ett långt inlägg om hur ful jag var, att jag troligen aldrig fått/kommer få knulla i hela mitt liv och döpte om mig till den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Därav namnet.

Tänkte på detta när jag läste slutkläm och rubrik till Tyras inlägg Se till att få er ett ligg. Nu kan jag väl hålla med om att det var lite omoget av folk att reagera så starkt på Tyras inlägg om förbud för unga att skaffa barn, men jag tror inte att det har med deras sexliv att göra. Min arg-kurva har i alla fall inget att göra med hur mycket jag får ligga, utan mer om hur dumma i huvudet folk är.

Hanna Friden skriver bra om Tyra också. Håller helt med om att hon verkar vara en omogen idiot och oförmögen att at kritik.

Ilska.

Det är väl knappast en hemlighet att jag väldigt ofta är arg över saker.

Att vara arg anses fult och dåligt, speciellt för tjejer. Man ska behärska sig och vara söt och resonabel.

För mig är ilskan ett tecken på att jag mår bra, ju argare jag är desto bättre i princip. Om jag verkligen kan elda upp mig över nån liten ”småsak” så är jag på topp.

Jag minns när jag gick på cerazette och helt plötsligt en dag slutade vara arg. Jag minns att jag tyckte det var en bra grej då men efter ett tag så fattade jag att det inte handlade om att jag skaffat en mer tolerant inställning till min omgivning, det handlade bara om att jag inte hade energi nog att vara förbannad. När jag slutade med dem så blev jag några dagar senare så förbannad att jag jag skällde ut en klasskompis. Jag gick på små moln hela vägen hem.

Min senaste depression började också så, med att jag slutade vara förbannad. Det är först den senaste månaden som jag börjat bli riktigt arg igen. Det är alltid ilskan som går först och kommer tillbaka sist.

För mig är ilskan ett viktigt vapen. Det är det som får mig att hålla igång, det som får mig att vägra vika mig inför allsköns konventioner som jag nog annars gladeligen omfamnat i min önskan att vara normal, men nu blir jag förbannad istället. Jag hoppas att jag aldrig aldrig slutar med att bli upprörd över saker som andra tycker är petitesser.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Det farliga är inte alltid det mest extrema, det farliga är det som får tid att växa medan vi kollar åt ett annat håll.

Detta är nog det vettigaste jag läst angående Sd i media på ett bra tag.

Själv har jag flera gånger upprört mig över att man bara ser huruvida Sd kommer över fyraprocentspärren eller ej. Det enda som spelar roll är hur många röster specifikt Sd får, inte hur opinionen och retoriken i övrigt ser ut. Jag har innan skrivit om att vi redan har ett främlingsfientligt parti i riksdagen och att man borde sluta se det så jävla svart och vitt utan fatta att det finns gråtoner på främlingsfientlighetsskalan.

Det viktiga är ju trots allt inte vilka partier som sitter där dem sitter, utan varför de gör det och vilka människor som har röstat fram dem och varför. Om det finns ett problem med en utbredd främlingsfientlighet så bör vi fokusera på att ändra folks attityder, inte  på att motarbeta Sd i riksdagen, även om det givetvis också är viktigt.

Vad man glömmer i allt tjafs om utskottsposter och stödpartier är att det finns riktiga människor som faktiskt har röstat på Sd, som faktiskt håller med dem. Är det inte dem som i slutänden påverkar detta? Dessutom har hela retoriken i den politiska debatten mer  och mer dragits åt att man ska ha så kallad ”ordning och reda”, ställa krav (är att bry sig) och strängare straff. En sån politik drabbar alltid de svagare grupperna i samhället och nog fan kan man räkna invandrare till dem.

Även om man inte rakt ut säger att Islam är som nazism och det största hotet mot västvärlden så kan man föra en politik som i sitt utslag missgynnar invandrare och det är det vi går mot i samhället. Även om folk inte per definition tycker att folk med annan hudfärg är mindre värda så vill man inskränka invandrares utrymme att utöva sin kultur, man vill ta ”hårdare tag” mot folk som inte sköter sig trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det är en effektiv metod (snarare motsatsen) och det är ju där främlingsfientligheten börjar. I en önskan efter att människor ska ”göra rätt för sig”, i en oförståelse för att folk kan ha trauman och problem och i en önskan efter likriktning och absurd trygghet. Sån politik slår mot invandrare.

Jag skulle nog kunna övertyga dem flesta till att delar av Sd:s politik är bra om jag bara hade rätt ingång i diskussionen. Många tycker att saker som hårdare krav är fina grejer, många tycker att ”i Sverige ska man tala svenska” men inser inte att det är precis det som är främlingsfientlighet. Människor som tycker att folk gärna får vara mörka i hyn och fira ramadan och andra helt ofarliga traditioner, så länge de inte stör och så länge de har jobb och talar bra svenska. Sådana personer identifierar sig inte som främlingsfientliga eftersom de inte per definition tycker illa om just invandrare. Men å andra sidan: vem gör egentligen det? Det är bara extremt efterblivna nynazister som tycker att det är hudfärgen och endast hudfärgen som räknas, vanlig rasism ser inte ut så.

Så jag kan inte annat än hålla med: vi måste acceptera att Sverige inte är den toleransens fanbärare som vi vill få det att framstå som. Vi måste definiera vad främlingsfientlighet egentligen är, vilken retorik och politik som drabbar invandrare. Vi måste sluta se det som att främlingsfientliga bara är personer som vill ”spöa negrer” och föra en seriös debatt om vad som kan räknas som främlingsfientligt och inte. För det farliga är inte de mest extrema, det farliga är det som långsamt smyger sig på, det vi inte märker. Och vad som är ännu farligare är det extrema som får oss att vända våra blickar bort från det smygande, alltså precis det Sd är.

Mänskliga rättigheter kan inte villkorliggöras.

I EU-konventionen står det att alla medborgare ska ha rätt till en massa saker, bland annat att utöva sin religion. När burkaförbud kommer på tal tycker många att man inte behöver ha burka för att utöva sig religion, vissa menar att burka är en kulturell symbol och inte en religiös och att den därför inte bör respekteras i samma utsträckning, vissa menar att burka är ett så starkt förtryck för andra saker vi tror på, som jämställdhet, att rätten att bära den kan ställas under nyttan av att inte ha den i samhället.

Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utesluta Sd-anhängare från facket, ty facket är ingen vanligt organisation där man kan välja lite hursomhelst vilka man vill ha med, fackföreningar är tvärtom en av grundpelarna i demokratin som den ser ut idag. På samma sätt som man som brevbärare inte kan vägra dela ut Sd:s reklam, eller som valarbetare inte kan välja att diskriminera dem valsedlar man inte gillar, så kan inte facket strunta i att ge folk med vissa åsikter sitt skydd på arbetsplatsen.

De flesta är vid frågan ”tycker du vi ska ha yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet?” rörande överens om att det är precis så det ska vara, att friheterna ska finnas alltså. Problemet verkar ligga i hur man definierar dessa friheter. Många tycker att de som önskar böra bruka måste prioritera, alltså välja mellan att antingen utöva sin religion eller ta del av en förmån som vi har medborgerlig rätt till att ta del av.

Religionsfrihet eller åsiktsfrihet ska inte tolkas som rätten att vara troende eller ha en åsikt inom hemmets väggar eller tillsammans med andra likasinnade, ty det är en rättighet som dels redan faller in under rätten till privatliv och om religions- eller åsiktsfriheten skulle innebära endast det så skulle den vara totalt överflödig. Religionsfrihet bör snarare tolkas som rätten att utöva sin religion var och när som helst (givetvis utan att skada andra eller störa den allmänna ordningen, som man till exempel hade gjort med böneutrop fem gånger om dagen) utan att för den sakens skull bli uteslutet ur sammanhang som annars är våran rätt att delta i. Skolan är ett sådant sammanhang och därför kränker burkaförbudet religionsfriheten.

Om man tycker att burkaförbud är okej för att folk ändå kan välja om de ska gå i skolan eller ej (inte grundskolan, men vad jag vet så finns det inte en enda niondeklassare som har burka) har man missförstått konceptet frihet och demokrati. Vi är alla fria om vi väljer att stå utanför samhället, om jag önskar springa omkring i skogen så kan jag göra det och vara fri att bära burka när jag gör det (inte riktigt kanske, men ni fattar poängen). Friheter ska inte diktera vad vi är fria att göra om vi verkligen verkligen ger upp allt annat till förmån för det, friheter ska diktera vad vi får göra samtidigt som vi ingår i samhället med alla dess fördelar. Om man skulle utgå från något annat så skulle dessa friheter inte vara något värda.

Hur man än vrider och vänder på burkaförbud i vilket sammanhang som helst (utom när man av andra skäl är tvungen att kunna identifieras, som på banken eller i domstol) så strider det emot FN:s och EU:s konvention kring mänskliga rättigheter och därmed mot två skrivelser som är sjukt högt respekterade och anses ha ett stort politiskt inflytande och ofta åberopas som argument när man debatterar. Att urholka de mänskliga rättigheterna och få frihet till X att betyda vad jag har rätt till att göra i min ensamhet eller på bekostnad av att delta i förbund och förmåner som är av samhället givna är mycket farligt, för det leder till att mänskliga rättigheter inte betyder något alls. Dessa rättigheter ska inte vara möjliga att kompromissa bort, i sådana fall hade de knappast varit rättigheter vi talade om.

Vi hade ett främligsfientligt parti i regeringen redan innan Sd.

Ojsan hoppsan. Nu har Sd fått 5,7 procent av rösterna och det är jävligt många människor som tycker det är jävligt jobbigt att vi, fina öppna Sverige, har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag undrar bara varför ingen belyser det faktum att vi redan hade ett främlingsfientligt parti inne innan, nämligen folkpartiet. Folkpartiet ”liberalerna” som vill ha burkaförbud på skolan och  språktest för invandrare, liberalt (frihetligt) så det förslår!

När jag påpekar detta så säger folk att det kan man ju förstå att lärarna vill kunna se sina elevers ansikten och att bor man i Sverige ska man tala svenska. Ja, det kan man förstå. Man kan också förstå att det sticker i folks ögon att människor som inte har bott eller jobbat i det här landet får en massa bidrag, fri skolgång och sånt samtidigt som det dras ner på pensionerna.

När det gäller burkaförbudet så fattar jag väl att det kan känna ”läskigt” att inte se en persons ansikte men det är verkligen ett resonemang på sandlådenivå, ungefär som när killarna i klassen var arga för att den muslimska tjejen fick ha slöja fast de inte fick ha keps. I en demokrati måste man kunna göra avkall på sina preferenser gällande hur mycket man kan se av någons ansikte för att upprätthålla en viss acceptans. Dessutom så kommer det bara leda till att burkabärande kvinnor skippar att gå i skola, inte att de tar av sig burkan.

När det gäller språktestet så tycker jag bara det är inhumant att tvinga människor som kanske har blivit tvingade att fly från sitt land att vänta flera år på besked om huruvida de får asyl eller inte, för att de måste lära sig det svenska språket. Det är inte humant att låta människor stå ovissa om vad som kommer hända med dem så länge.

Detta är enligt mig främlingsfientlighet. Det är regler som gör det svårare för invandrare, det vill säga främlingar, att komma in , trivas och utöva sin kultur i vårt land. Så sluta stirra er blinda på Sd och se att de här tendenserna finns hos andra partier också, även om det inte är deras enda fokus. Att låta ett enda parti stå symbol för all främlingsfientlig politik är inte sunt, det kommer göra att man tappar fokus på andra främlingsfientliga tendenser.

Sd kommer förhoppningsvis inte påverka så mycket men de kommer med stor säkerhet att hjälpa till att få de här förslagen från Fp att bli verklighet, fast det hade säkert hänt i vilket fall. Jag vill att folk slutar bry sig om från vilket exakt parti ett förslag kommer ifrån och istället fokuserar mer på förslaget som sådant. För i slutänden så är det som spelar roll vad folk säger, inte vem som säger det.

Jag hatar demokrati.

Detta är mitt mode just nu. Jag hatar demokrati, jag hatar Sverige, jag hatar valdebatten. Fy fan! Fy för SD i vågmästarroll, fy för inget Piratparti ens i närheten av 1 %, fy för alla människor som banaliserar svåra ekonomiska frågor till nåt jävla sandlådetjafs om att man ska ”dela med sig” när det de facto ÄR så att företag och därmed inkomster och arbetstillfällen flyttar utomlands om man har för höga skatter, men också fy för människor som tycker att det är vettigt att tvinga svårt sjuka människor att söka jobb.