Etikett: lady dahmer

Myten om kvinnor som falskanmäler.

Lady Dahmer har skrivit om myten kring att kvinnor ofta anmäler killar för våldtäkt fast ingen sådan har ägt rum. Det är väl svårt att uttala sig om huruvida något sådant är en myt eller inte, jag kan verkligen tänka mig att den har fått spridning eftersom många killar som folk upplever som ”skön grabbar” bli anmälda med inte fällda, vilket såklart innebär att tjejen ljuger i deras ögon.

Fast det finns en problematik när det gäller folk som blir anmälda för våldtäkt. Alla är medvetna om hur otroligt svårt det är att få någon fälld för våldtäkt, alla vet vilka skamliga frågor som ställs till de utsatta kvinnorna och så vidare. Eftersom alla är medvetna om att nästan ingen blir fälld så innebär det att många automatiskt antar att den som blivit anmäld också har begått brottet. Det är annorlunda när det gäller ett rån eller en bilstöld, då antar man ofta att den som inte blivit dömd också är oskyldig.

Det är såklart också hemskt för alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan att gärningsmannen blir dömd, men våldtäkt är till sin natur ett brott som det är svårt att fälla för. Det sker i regel utan vittnen och behöver inte leda till några fysiska skador. Det kan dessutom vara så att de olika parterna har upplevt det hela helt annorlunda, vilket inte lär vara fallet vid en bilstöld.Kvinnor som anmäler våldtäkter ska givetvis inte behöva svara på frågor om vilka underkläder de har, men man ska inte heller trumma på rättssäkerheten för att uppnå någon slags strukturell rättvisa. Tyvärr finns det vissa debattörer som tycker att man ska ta mer hänsyn till tjejen än killen, men det är ju fan en helt absurd ståndpunkt.

I rättssäkerhetskonceptet ingår även att man är oskyldig till motsatsen bevisats och detta gäller även för brott som är svårbevisade. Jag tror helt enkelt att myten om kvinnor som fejkanmäler har uppstått för att våldtäktsanmälda men icke dömda män ska kunna hänvisa till något när de hävdar sin oskuld. Det gör såklart inte myten mer försvarlig, men det är en hypotes kring varför den finns.

Alternativet till positivt tänkande behöver inte vara negativt tänkande.

Som hängiven bitterfitta skulle jag säkert ha ett och annat att lära av att tänka positivt. Däremot är jag i grunden skeptiskt till hela ”tänk positivt”-grejen. Jag tycker att dess representanter ofta är onyanserade och ser det som en pervers förlängning av individualismen, som ju är borgerlighetens mest lyckade reklam.

Vad jag tycker att folk helt missar när man snackar om positivt tänkande är att alternativet inte behöver vara negativt tänkande, som många verkar utgå från. Mia Törnblom målar till exempel alltid upp bilden av en jävligt sur och bitter person när det positiva tänkandets fördelar ska förklaras. Men inte fan är alla som inte är lika glättiga som Mia Törnblom sura deppmonster.

Men när man snackar om positivt tänkande så är det många som vill få det att framstå som om alternativet är att se världen svart. Själv föredrar jag lite sådär grådaskigt. Lite lagom. Helt enkelt vanlig enkel realism. Att se både möjligheter och problem. Att kunna analysera världen utan att se den genom negativa eller positiva ögon.

Det är dit jag strävar. Jag vill se problemen men också kunna se lösningarna.

Ibland kan det vara jävligt rätt och sunt att vara en utåtagerande, bråkig stökig tjej.

En kommentar jag fick på mitt att vara hora som revolt-inlägg löd såhär:

asså… de flesta ”horor” jag känt har varit ganska trasiga tjejer med EXTREMT behov av bekräftelse. De har sökt kärlek på fel sätt och legat runt och betett sig på ett visst sätt för att de tror att det är det enda sättet för dem att få just kärlek. De har inte varit speciellt lyckliga alls.

Så jag tror inte riktigt att det är ett medvetet val.

Själv var jag den där bråkiga och högljudda och struliga tjejen som söp, skolkade, stal bilar, snattade och umgicks med grabbarna och det var kanske i viss mån nåt jag ytterligare spädde på – men inte av ett egentligt val, utan för att jag inte visste nåt annat sätt att få bekräftelse på. Jag ville bli sedd. Jag tror det är det det bottnar i. Behovet att bli sedd. Behovet att vara någon.

– Lady Dahmer

Ingen mår väl bra av att pressa ner sig i en mall av hur man ska vara, det är väl klart. I slutändan vill väl alla vara människor.

Men jag tror knappast att madonnan mår särskilt bra hon heller. En madonna kan nog beskrivas som en ”duktig flicka”. Någon som gör sig till, inte är till besvär och presterar på löpande band, som inte knullar runt eller dricker.

Jag var också den bråkiga och högljudda tjejen. Jag strulade inte särskilt mycket med folk, men whatever. Och jag mådde inte heller så bra, men vem fan gör det när man är tonåring? Men jag tror inte att tjejerna som satt tysta längst fram i klassrummet och ritade perfekta kartor över Sverige mådde bättre än jag gjorde, snarare tvärtom.

Jag fick ett utlopp i och med allt detta. Jag kunde visa för folk hur jag kände, jag kunde vara arg och ledsen. Jag var inte tvungen att dölja något. Och nu, när jag har växt ifrån det där, så är jag glad över att jag gjorde som jag gjorde då. För det är en bekväm roll att växa i, att vara den bråkiga och stökiga tjejen. När man har ägnat hela sin tonår åt att ursäkta sig och prestera så tror jag att det blir svårare att ta sig ur, eftersom omgivningen förväntar sig mer av en. Jag hade däremot fria tyglar.

Nu menar jag väl inte att jag var ”hora” sådär, för som sagt så är ju denna iden om att kvinnor är antingen horor eller madonnor inte något som har bäring i hur folk verkligen är, det är bara en teori kring hur samhället vill dela upp oss. Men jag var definitivt ingen fin flicka.

Sen tycker jag att det är himla tråkigt att ”unga tjejer” som knullar runt och super väldigt ofta får sitt beteende förklarat med att de mår dåligt är är självdestruktiva, att de bara söker bekräftelse och annat. Vad fan, alla söker väl bekräftelse? Alla behöver väl få utlopp. Sen kan man ju prata om vilka utlopp som är bra och dåliga, vilka som tar en framåt och när det går över gränsen, men man måste kunna supa och knulla runt utan att automatiskt bli borträknad som en trasig människa.

Humor.

Denna kommentar hos Lady dahmer är ju bara för lustig:

jag kikade förresten på din profilbild.
en fråga ’varför rakar du inte dig under armhålorna’
det ser riktigt äckligt ut och du är ju trots allt en kvinna , bara ett tips till utseendet 

Speciellt när det kommer några dagar efter det här inlägget (om en idiot som tipsade Hanna Friden om hur hon skulle kunna bli snyggare genom att raka benen) och det här inlägget (om det där ständiga snyggtipsandet som vissa måste ägna sig åt).

Om svensk alkoholkultur.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.

Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).

Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.

Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.

De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.

Då är det väl mer troligt att hon blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Nu har Lady Dahmer svarat på mitt inlägg om misstänkligggörande av män. Hon skriver såhär:

grejen är ju att män begår drygt 80% av alla övergrepp på barn. Dessutom begår kvinnor nästan uteslutande övergrepp på sina egna barn medans män inte är lika ”nogräknade”

Att en kvinna eller man har barn i släptåd är ingen garanti dock eftersom att många sk. pedofilringar använder sig av barn för att locka till sig andra barn. (även kvinnor, men som sagt – risken är större med män)

Flera övergepp på barn – i sverige – har dessutom skett dagtid, offentligt och på barn som inte kände förövaren. (vanligtvis vid toaletter eller andra lite mer diskreta ställen)

när du får egna barn så kommer du förstå att man skiter i principer och fina ideal när det gäller ungarnas säkerhet. Finns det en promilles chans att barnet utsätts för en risk så tar man den inte, oavsett om man diskriminerar eller ej.

Och sedan:

och … för min dotter så kan ”pappa” innebära man, även utan barn. Förälder förstår hon inte.

Det sista argumentet tycker jag är fullt legitimt. Om det är så att barnet inte förstår vad pappa betyder så kan jag absolut hålla med om att det är säkrare att göra så som LD gör.

Men det jag reagerade på i hennes ursprungliga inlägg var den där självklara tonen. Först målar hon upp bilden av en ”mamma” som är 25 och har två barn i släptåg. Sen målar hon upp bilden av en odefinierad ”man” som är 45 och barnlös. Jag har gått på tom tits en massa gånger med bara min pappa, och han har inte använt mig för att röva bort barn.

Om det nu är så att Ninjan inte förstår vad ”pappa” betyder och att det därför känns tryggare eftersom du vill att hon ska kontakta en förälder, skriv det då! För i ursprungsinlägget så framstår det som världens mest självklara sak att män är mindre tillförlitliga än kvinnor när det kommer till barnskötsel eller bara att hjälpa barnet leta upp sin familj. Om man gör något som helst anspråk på jämlikhet mellan könen så bör man inte uttrycka sig på det självklara sättet kring frågan. Det är väl ingen som vet att Ninja inte vet vad ”pappa” betyder.

Visst är det fler killar som begår övergrepp på barn men scenariot att det skulle vara en kille som kommer till tom tits och använder sig av barn för att locka till sig andra barn tycker jag känns väldigt orimligt. Det har säkert hänt nån gång, men jag har svårt att tänka mig att det är ett vanligt scenario. Ja, jag fattar att man inte vill ta risker med sina egna barn, men bara bilresan dit måste ju vara ett större risktagande. Pedofilskräcken är faktiskt inte motiverad.

Och nej, jag har inga egna barn men jag tycker mig ändå ha rätt att uttala mig i frågan. När jag skaffar barn så kommer jag säkert vara världens nojigaste och helst inte vilja att min unge ska lämna huset eller över huvud taget prata med en annan människa. Men när det kommer till risker och barn så är risken för att utsättas för övergrepp på offentlig plats löjligt liten och ingenting värt att att undsätta sina ideal för om man ska se det rent statistiskt. Då är det väl fan mer troligt att Ninjan blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Sluta misstänkliggöra män.

Det här tycker jag var ett mycket märkligt inlägg skrivet av Lady Dahmer. Hon skriver om sin rädsla att tappa bort sin dotter på tom tits, och vad hon har sagt till henne att göra om det skulle hända.

Jag drillar henne i att upprepa sitt namn; Ninja Blomberg och att alltid be om hjälp hos en annan mamma om hon tappar bort mig. Jo, en annan mamma. Jag tar inga risker och även om det finns kvinnor som är psykopater så känns en kvinna med barn som minst farlig. Jag litar mer på Annika 25 med två ungar i släptåg än vad jag gör på Urban 45 singel, (eller Kalle/Maria 10 … remember lilla James Bulger eller Mary Bell) so sue me liksom. (Och en vuxen man utan barn på Tom Tits känns ju extra creepy!)

Visst förstår jag att man uppmuntrar sitt barn till att uppsöka en annan förälder, eftersom de troligen har en större ansvarskänsla rörande barn, och om de nu är pedofiler så förgriper de sig kanske mest på sina egna ungar. Men då kan man ju säga ju förälder, inte sant? För det är väl inte särskilt troligt att Mats, 25 år med två barn i släptåg, skulle hitta på något fuffens heller?

Jag skulle inte heller uppmuntra mina barn till att söka hjälp hos en ensam man eller kvinna om det garanterat fanns barnfamiljer i närheten, men det är väl himla tråkigt att få det att vara en fråga om kön. Det är ändå himla ovanligt att barn blir utsatta för övergrepp på offentlig plats, av en person de inte har haft tidigare kontakt med.

Om män alltid ska bli misstänkta så fort de tar kontakt med barn så kommer det bli väldigt svårt att komma någonvart med jämställdheten. Så visst, varna för alla slags människor som kommer fram och vill bjuda på godis om du följer med upp i skogen, men att kalla dem ”fula gubbar” känns bara märkligt. Det är väl klart att killar blir osugna på att ta hand om barn om det leder till att de misstänks för att vilja förgripa sig på dem.

Mitt bidrag.

Jag äger tyvärr ingen scanner och därför blir det bara ett sjaskigt foto, men här är mitt bidrag till portföljjakten där man ska porträttera en bloggare. Bloggaren jag poträtterat är Lady Dahmer och detta är bilden jag utgått ifrån.

Jag är halvnöjd. Jag tycker att det är roligt att jag ritat hennes hår under armarna som Medusaormar, även om det hade kunnat framgå tydligare, men jag är inte så nöjd med finishen. Jag är helt enkelt fett dålig på att slutföra bilder och ge dem det där ”lilla extra”. Men aja, här är det i alla fall.

Och här är den lilla bilden man ska ha med.

Arbete på g.

Jag tänkte att jag skulle göra ett bidrag till denna omgång av portföljjakten där man ska göra ett bloggporträtt, mest för att jag kom på iden att porträttera Natashja med Medusaormar istället för hår under armarna (hoppas att hon inte tar illa upp). Nu är jag jävligt ringrostig när det kommer till teckning så det blir väl sådär, dessutom är det ju långt ifrån färdigt och ska kanske göras om på bättre papper också. Här är i alla fall originalbilden.