Etikett: lady dahmer

Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.

Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.

I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.

Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.

Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.

Hellre vara extrem än att alltid ”fixa till” lite.

Plastikkirurgi är ett otroligt laddat ämne som har diskuterats både hos Bloggkommentatorerna och Lady Dahmer på grund av Englas Beslut att fixa till brösten till som de var innan graviditeten. Jag måste säga att min syn har gått från att vara liberal till att bli mer och mer kritisk. Det är upp till var och en att göra vad de vill med sin kropp, absolut. Jag tänker inte döma någon som opererar sig och jag är inte heller helt främmande inför att göra det själv, även om jag inte tror att det kommer ske. Däremot tycker jag att man måste börja prata om vad det är som gör att plastikkirurgi har blivit såpass vanligt som det är, och framförallt vad den normaliseringen gör med vårat samhälle.

När man tänker på plastikkirurgi så tänker man för det mest på Kissie-personer. Människor som opererar till väldigt extremt, där det syns att de är opererade. Den typen av operationer tycker jag egentligen inte är något problem, för det är liksom inte så att folk går omkring och tycker att det ser normalt ut med så stora tuttar som Kissie har, och de flesta vill inte heller uppnå det idealet. Det är mer att likna vid tatueringar tycker jag, ett extremt uttryck som fungerar som en slags ”utsmyckning” av kroppen och inte något som smälter in. Det ser inte naturligt ut och det ska inte heller se naturligt ut, det är jävligt extremt.

Då tycker jag att det är värre hur det normaliseras att fixa till lite här och lita där. Ofta tycker människor att den typen av kirurgi är mer okej eftersom det ser ”naturligt” ut men jag menar att det är just det som är själva problemet. Problemet är att bilden av vad som är ett normalt utseende ständigt förskjuts till att kräva mer och mer tillfixning och omvårdnad. Det är det där som smyger sig på som är det som verkligen påverkar hur vi ser på skönhet, inte extremerna som Kissie. På samma sätt som det är är de uppenbart sjuka anorektikerna som får oss att vilja bli smala, utan alla de där personerna som är smalare än vad man är naturligt men fortfarande inte såpass smala att det ser konstigt ut.

Det är en sak att vara jävligt fascinerad av kroppen rent estetiskt och vilja smycka den på olika sätt, kanske också genom operation. Det är en helt annan sak att vilja uppnå någon slags naturligt skönhet eller stanna tidens gång på konstgjord väg. Människorna du träffar i din vardag kommer inte se att du är opererad, för dem kommer du bara att vara en jävligt snygg person och de kommer anta att det är naturligt. Det gör att idealen blir snävare och att acceptansen för olika ”skönhetsskavanker” blir mindre och mindre. Det tror jag verkligen är något otroligt negativt.

Om man ska kunna göra anspråk på att vara en förebild måste man sluta behandla andra människor som skit helt oprovocerat.

Det här är så otroligt jävla fånigt tycker jag. DennisM postar en bild på Lady Dahmer i samma inlägg som han skriver om hur äckligt det är med hår under armarna på kvinnor. Detta är ju uppenbarligen gjort enbart för att provocera, det fattar ju vem som helst. Nu är han arg för att Lady Dahmer twittrade och kallade honom ”obehagliga lilla anorektiker”. Han tycker att det är dubbelmoral av henne tydligen.

Nej, det var väl inte särskilt fräscht av Lady Dahmer att hoppa på Dennis för hans ätstörningar men för att komma med ett argument som är på samma nivå som Dennis patetiska försök till provokation: ”det var han som började”. För det var det faktiskt. Lady Dahmer hade inte skrivit ett ord om honom innan, det var han som satte igång det hela genom att kalla hennes kroppsbehåring äcklig. Något han dessutom inte har bett om ursäkt för, vilket Lady Dahmer har gjort.

Dennis kräver respekt för en mängd olika saker. Han vill ha respekt för sin sexualitet, sitt utseende och sin orimliga viktfixering men han kan själv inte respektera någon annan. Han går i taket när en hemsida snor en bild från honom men snor själv bilder från andra, dessutom med syfte att ta dem som exempel på något han kallar äckligt.

Det hade säkert inte varit en jävel som brytt sig om Dennis om det inte var för hans provokationer och det vet han om, i och med att han upprepar det precis hela tiden. Ändå gör han anspråk på att vara ett gott föredöme. Han hade kunnat komma undan med detta om han lugnt och sansat hade bett om ursäkt till Lady Dahmer för sitt övertramp, dels mot henne som person men också faktiskt emot upphovsrättslagen. Då hade han också kunnat skriva att hon tyckte det var onödigt av henne att attackera hans ätstörning. Men nu bad han inte om ursäkt för sitt sviniga beteende, utan sparkar istället hej vilt omkring sig för att försöka komma undan med hedern i behåll. Patetiskt!

Jag ska berätta en sak för dig Dennis: det spelar ingen roll att du inte dricker eller röker, att du tränar och äter ”nyttigt”. För om du fortsätter att vara en så elak människa som du är, som blivit stor enbart genom att hoppa på och provocera andra så kommer du fan ruttna bort. Och en sak till: man blir inte en bra förebild bara för att man ”tar hand om sin kropp”. Det krävs även att man inte beter sig som ett jävla arsle mot andra människor helt oprovocerat. Och om man ändå gör det så bör man faktiskt be om ursäkt efteråt.

Människor är inte robotar som alltid fattar rationella beslut.

Under Lady Dahmers inlägg om socialbidrag så hittade jag följande kommentar:

Nu förstår jag inte alls, för det första nöjen och cigg??, är det meningen att skattepengar ska gå till biobesök och tobak?? herregud man får väl sluta röka om man vill ha mer pengar. man får hitta gratisnöjen.

Jag tycker inte heller att man ska leva något slags lyxliv som socialbidragstagare utan att pengarna ska räcka till det nödvändigaste. Olika människor definierar dock det ”nödvändigaste” på olika sätt. Jag tycker att man ska kunna köpa en ny tröja någon gång i månaden eller kanske ta en fika ibland. Andra personer tycker att det ”nödvändigaste” är att kunna äta gröt gjord på blåvitts egna havregryn tre gånger om dagen och eventuellt köpa en tvål om man verkligen planerar ekonomin ordentligt. Observera att inget av alternativen är något jävla lyxliv.

Synen på rökning i kommentaren är också så extremt vanligt när man diskuterar socialbidrag. Cigg ses som någon slags lyxprodukt som ”staten inte ska betala” och man bortser helt ifrån att personen som röker troligen är beroende. Det är inte ”bara att sluta” för alla, tyvärr. Dessutom blir cigg lätt en tröst när man inte har något annat att ägna sig åt. Man kan tycka att det är fel och förkastligt men faktum är att människor med beroenden helt enkelt inte fungerar som så att de bara kan ”sluta” hux flux. Det skulle vara himla fint om folk fick in det i sina hjärnor, det där med att människor inte fungerar rationellt utan är lite dumma i huvudet och gör saker som skadar dem.

Kan denna syn på människor som känslolösa robotar snälla upphöra! Det säger ju sig självt att om man alltid har möjligheten att välja så skulle det inte finnas några problem i samhället av den här karaktären. Folk skulle aldrig dricka, aldrig röka, aldrig skolka eller äta godis utan bara leva skitnyttigt hela jävla tiden.

Jag ska berätta en sak: människor funkar inte så! Människor har svagheter, beroenden och gör orimliga prioriteringar. Människor orkar inte ägna hela sina liv åt att vända på varenda krona, människor orkar inte äta gröt till vartenda jävla mål eller vara tvungna att alltid alltid säga nej så fort någon ska göra något så simpelt som att fika. Kanske skulle vi kunna spara några miljoner på att förvägra alla socialbidragstagare någonting utöver gröt, men vi skulle förlora så mycket mer i värdighet.

Socialbidrag är bra men det borde utformas annorlunda.

Det här med bidrag. Lady Dahmer har skrivit om det här, om att de flesta människor faktiskt behöver något annat i livet än mat och husrum, att de flesta vill kunna köpa slippa bry sig om sin ekonomi hela tiden och om att de flesta faktiskt vill jobba.

Det är ju en vanligt uppfattning bland människor att bidragstagare är lata och inte vill göra rätt för sig, och att bidrag därför skulle ge dessa människor en möjlighet att sitta på arslet och lata sig medan andra mer driftiga personer får dra hela lasset.

De allra flesta bidragstagare är inte lata personer utan helt enkelt personer som inte orkar. Och de allra flesta människor vill ha något mer i livet än att med nöd och näppe kunna betala hyra och mat. Det är ju inte direkt som att bidragstagarna lever ett lyxliv.

Det finns däremot ett stort problem med socialbidragssystemet idag som gör att det ändå blir en bidragsfälla. Tänk såhär: de flesta människor vill och behöver arbeta för att må bra men för en person som inte har jobbat på länge och kanske dessutom lider av några psykiska besvär är det ett jävligt stort kliv att gå direkt från ingenting till heltid. Det är inget konstigt med det, heltid är mycket arbete. Det hade varit mycket effektivare om man kunde gå ut lite mer stegvis, kanske börja med att jobba en dag i veckan och sedan plussa på tills man kan försörja sig själv.

Visserligen finns det inget i rådande system som förbjuder ett sådant arrangemang, men det som är problemet är att det för varje krona man tjänar dras en krona från socialbidraget. Detta innebär att man som bidragstagare inte tjänar något på att arbeta fören man har kommit upp i en lön som efter skatt är mer än det bidrag man fick. Det är ganska mycket jobb man måste få gjort för att komma upp i det, speciellt om man saknar utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag menar inte att enda anledningen till att arbeta är att man får mer pengar, men det är ju onekligen en drivkraft om man får det och med dagens system så försvinner helt den här drivkraften om man vill skaffa sig ett lagligt extrajobb.

Om jag hade fått bestämma hade socialbidragssystemet varit utformat efter en modell som gjorde att man faktiskt fick något ut av att jobba så lite som ett par timmar i veckan. Att jobba litegrann kan vara ett sätt att aktivera sig och få struktur i vardagen vilket många socialbidragstagare behöver. För även om man inte vill sitta på rumpan och göra ingenting blir det lätt så när man saknar pengar till busskort eller annan ”lyx” och dessutom kanske inte mår topp från början.

Att människor får sin ekonomiska överlevnad garanterad är skitbra och helt nödvändigt i ett samhälle. Däremot så måste modellen för bidraget vara utformat på ett sätt så att människor uppmuntras till att ta sig ur sin situation och inte som idag på ett sätt där man inte tjänar ett jota på att extraknäcka som socialbidragstagare.

Även om ”alla kan” så är det jävligt mycket svårare för vissa.

Jättekul att Lady Dahmer har skrivit om klass tycker jag. Det skrivs väldigt mycket om feminism i bloggvärlden men himla lite om klass, och det tycker jag är synd. Klass är en maktstruktur som människor gärna bortser från eller viftar bort med argument som att ”i Sverige finns inga klasser”. Det är sorgligt att den inställningen har fått ett sådant uppsving, men förståeligt med tanke på hur otroligt enkelt det är att se världen på det sättet istället för att analysera och se problemen.

Jag ser skolan som det absolut viktigaste verktyget när det gäller att minska klassklyftorna. Utbildning är verkligen en möjlighet att ta sig till en situation man vill vara i. Människor som är utbildade har ofta lättare att ställa krav på de instanser de har samröre med, som till exempel vården eller socialen, vilket gör att klasskillnader är viktiga även när man är helt pank. Den som har språket och kunskapen om sina rättigheter kommer alltid att kunna ställa högre krav och bli bättre behandlad.

När jag jobbade som lärarvikarie så blev det så otroligt tydligt det där med att klass spelar roll. Även om man i Sverige har kostnadsfri utbildning så ser den så otroligt olika ut beroende på vart man lever. Skillnaderna är stora dels inom Stockholms kommun, där man generellt kan säga att skolor längre från centrum är stökigare. Men det var när man kom utanför kommungränserna som det blev smärtsamt uppenbart hur stor roll det spelar. Jag har varit i bildsalar där det inte finns blyertspennor för alla elever, på svensklektioner där en hel timme förväntades fyllas av diskussioner om tio sidor i en bok (lycka till med att få åttor att hålla sig till ämnet ens en kvart) och klasser där barnen inte kunde sitta stilla ens en minut. Gemensamt för alla dessa skolor var att de låg utanför Stockholms kommun i fattigare kommuner där det finns mindre pengar att satsa på skolan.

Sen spelar det såklart också roll vilka elever som går i skolan. Om det är mycket stökiga elever så tas såklart mer tid upp med att ta hand om bråket, och det blir mindre tid över för undervisning. Nivån i klassen blir dessutom lägre och en massa tid går åt till att repetera vad många redan kan, vilket gör att även de som kan koncentrera sig hamnar på efterkälken eftersom de inte får lära sig något nytt. En annan faktor är att föräldrarna ofta är mindre engagerade i sina barns utbildning och därför inte ställer krav på samma sätt som andra gör. Ofta för att de själva är lågutbildad och inte känner till sina barns rättigheter.

Visst så kan man ofta byta skola men det innebär kanske långa resvägar och jobbiga omställningar. Man måste dessutom ha kunskapen om vilka skolor som är bra och orken och tiden till att ta tag i ett byte. Skolan är dessutom kommunal och det är inte säkert att man blir emottagen på en skola i en annan kommun. För de flesta skolor är det såklart inte högprioriterat att ta emot en elev som redan ligger efter i en massa ämnen. Vilken skola man går på i ettan kan avgöra om man läser på högskolan och i så fall vad man läser, eller om man ens klarar ut gymnasiet.

Hur man kan tänka att detta skulle vara helt upp till individen att bestämma? Att det är individens eget fel om hen misslyckas. För ”hen kunde ju ha valt en annan skola” eller ”hen kunde ju ha pluggat mer hemma”. Ja, det stämmer att det är så, men det kräver jävligt mycket mer energi att behöva jobba aktivt för alla de där sakerna än att bara glida in på en räkmacka med sina föräldrars stöd i ryggen.

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.

Fel blogg vann.

Allvarligt talat så tycker jag att det är fel att Katrin Zytomierska vann priset som årets bloggprovokatör. En provokatör, det ska väl vara någon som provocerar? Jag tycker att Lady Dahmer förtjänade priset. Katrin är ju snarare någon slag provokatörveteran, hon har provocerat som fan men nu känns hon ganska nedtonad, och det blir liksom lite fel om man vinner det priset när man har lugnat ner sig, tycker jag.

Jag tycker att man ska sluta med att bara ha röstning och ha både röstning och jury. För när det bara är röstningen som avgör så blir det alltid så att de som folk känner igen vinner, och trots att Katrin knappt provocerar alls så känner folk igen henne som provokatör. Eller ha färre kategorier. Eller satsa mer på bloggar som inte redan har vunnit eller varit nominerade. Eller åtminstone inte nominera bloggar som inte längre passar in i genren och bara är med för att de gjort det tidigare, som jag känner är fallet med Katrin.

Obehagligt stalkerinlägg.

Vettigt. En kompis till mig ringde nyss för att meddela att Lady Dahmer var på tunnelbanan och frågade om jag ville att han skulle räcka fram luren så jag kunde byte några ord. Man kanske är lite väl besatt om ens totalt bloggointresserade vänner vet vilka bloggare man följer och dessutom hur de ser ut.

Vågade dock inte prata med henne, blir nämligen starstruck även över telefon. Nästan mer, faktiskt.

Att ta kritik.

I bloggkommentatorernas kommentarsfält har det kommit en ganska intressant diskussion angående hur bloggare i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet tar kritik. Jag tycker att Lady Dahmer verkar vara jävligt häftig, men jag kan förstå vad folk menar med att hon kan snäsa av lite väl ibland när folk kritiserar.

Ofta så blandar folk ihop kritik och kommentarsspya. Kritik måste ju vara konstruktiv på ett eller annat sätt, och dessutom lite artigt framlagd. Däremot kan en kommentarsspya vara fett snyggt inlindad och därför kanske framstå som konstruktiv, utan att vara det över huvud taget. Det är såklart skitpissigt när folk ägnar sig åt sånt men jag upplever faktiskt inte att det är något man förväntas ta till sig som bloggare egentligen (från någon annan än kommentarsställaren själv). Däremot förväntas man ta till sig av så kallad konstruktiv kritik, vilket kan vara nog så jobbigt.

Men jag kan uppleva att det är ganska vanligt att kaxiga bloggare sätter en viss prestige i att inte ta åt sig och ”stå för sina åsikter” oavsett. Det är skitbra att folk står för sina åsikter, men man måste kunna omvärdera dem också. Det finns absolut inget värde i att ha en massa åsikter som man vägrar förändra bara för sakens skull, för att man ”inte viker sig”.

Många bloggar, min egen inkluderad, har ett innehåll som bygger på tyckande. Om det är så så är det såklart viktigt att man också tycker saker. Då finns det kanske inte så mycket tid för eftertanke hela tiden, utan det viktiga blir snabba och ofta ganska bestämda inlägg. Det är ofta lättar att vara extrem än att vara nyanserad. Jag har på sätt och vis lärt mig att känna igen bloggvänliga åsikter; snabbformulerade idéer som inte kräver att man sätter in folk i någon bakgrundshistoria och som har slagkraft. Helst ska en grupp, åsikt eller person vara ”fiende”. Det kan tyckas lite osmakligt att tänka såhär kring saken men det är oftast det som leder till de mer uppmärksammade inläggen, medan det som är mer nyanserat och i min mening bäst ofta tas emot svalt. Många människor tycker om starka åsikter, helt enkelt.

Faran med detta är ju såklart att man slutar ta sina åsikter på allvar eftersom man gör dem så bloggvänliga som möjligt och slutar omvärdera dem när man väl vädrat dem. Åsikten blir en del av ens internetpersonlighet och blir svårare att revidera eftersom den är så tydligt satt på pränt. Dessutom tenderar man att betrakta åsikter mer som ett komplement till sin personlighet och underhållning än något som ska vara ”rätt”. Därför tror jag att även nyanserad kritik kan vara svårt att ta till sig för typiska åsiktsbloggare. Om man dessutom skapar en bild av sig själv som bygger på att man är kaxig och har rätt så blir det ännu knepigare, då frångår det ju ens image att vara ödmjuk och ändra åsikt.

Jag hoppas att ni som läser och kommenterar här inte upplever det som att jag har svårt att ta kritik eller utveckla mina resonemang. Jag vill verkligen att folk ska känna sig välkomna att ställa frågor och kritisera mina resonemang.