Etikett: liberal

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.

Fjantig kritik mot vänstern.

Detta är en kritik av vänstern som brukar dyka upp lite då och då som jag tycker är så sanslöst fjompig. Vissa personer tycker att wallstreetprotesterna saknar legitimitet för att de utförs av medelklassungdomar som själva är privilegierade. För det första undrar jag hur mycket sanning det ligger bakom detta påstående, jag har inte sett någon ordentlig genomgång av demonstranternas ekonomiska status. Jag kan dock gå med på att det troligen inte är de absolut fattigaste som deltar eftersom de antagligen har andra, mer akuta, saker att fundera på. Det borde inte heller komma som någon större överraskning att de som engagerar sig politiskt ofta är personer med både bildning och fritid. Klassamhället har ju, så att säga, gjort sitt i fråga om att frånta arbetarklassen och prekariatet sina möjligheter att agera.

Av någon anledning har produkter från Apple, som Iphones och Ipads, blivit någon slags symbol för detta. Jag antar att det beror på att det är så kallade hipsterprodukter. Det anses, av dessa människor, vara typ det absolut mest kontrarevolutionära man kan göra att äga en Ipad. Nu håller jag förvisso med om att dessa produkter ofta är signifikant för personer med en ganska hög position i samhället, men det är samtidigt väldigt populära produkter som många personer äger. Dessutom kan man ju dels ha fått en annan ekonomisk status sen man köpte prylen eller förändrat sina politiska åsikter. Ska man då strunta i att använda den?

Av någon anledning får man inte vara vänster samtidigt som man konsumerar vissa produkter. Jag blir inte klok på detta. Jag håller med om att det går dåligt ihop med vänsterideologi att konsumera väldigt mycket men jag fattar inte varför man inte skulle kunna köpa en produkt man faktiskt använder och har nytta av. Dessa kritiker vet ju ofta nada om dessa personers konsumtionsvanor. Om jag nu sparat i ett halvår för att köpa en dyr grej som jag kommer använda mycket och dragit in på annan konsumtion för det, är det fel då? Skulle jag istället skänkt alla pengar till välgörenhet?

Nåja. De flesta vänsterpersoner tycker ju, till skillnad från de marknadsliberaler som brukar vädra denna kritik, inte att samhällsproblemen blir lösta genom konsumentmakt. Det är klart att det är en del i det hela, men kampen mot orättvis fördelning i samhället är inte något man framförallt sköter genom konsumtionsmakt utan genom politisk press. Konsumentmakt är liberala personers lösning. Dessutom kan man, hör och häpna, även som vänster tycka att vissa uppfinningar är himla bra och vilja använda dem.

Vidare så tycks denna bild vilja säga att de som demonstrerar själva ska börja med att dela med sig av sitt överflöd. För det första kan man ju ifrågasätta hur priviligerad man är bara för att man äger en Ipad. Det är ganska vanligt i fattigdomsdebatten att ta upp att de flesta fattiga hushåll i västvärlden har diskmaskin, tv och så vidare. Bara för att man lyckats skrapa ihop pengar nog till en ganska dyr produkt betyder inte det att man lever i något ekonomiskt överflöd. Klass handlar knappast om att kunna köpa enskilda produkter, utan om att ha medel för att förändra sin situation, typ skaffa en utbildning.

Hela iden med begreppet ”99 %” är ju att peka på hur otroligt mycket tillgångar som samlas hos en extremt liten grupp i samhället och i förhållande till denna snedfördelning så spelar det ganska liten roll att en person har pengar till att köpa en Ipad. Snedfördelningen i samhället är så mycket större och går så otroligt mycket djupare än så. Det handlar ju liksom om att några få personer genom ett otroligt omfattande ägande lyckats ansamla makt över väldigt många andra. Det är det wallstreetrörelsen vänder sig emot. Sedan är det väl skitbra om man dessutom inte matar företag som Apple med sina pengar, men i förhållande till den snedfördelning man protesterar emot är det ett yttepytteproblem.

En Smart kille™.

Jag träffade för några veckor sedan en så kallad Smart kille™ som var engagerad i ett ungdomsförbund där en vän till mig är medlem. Eftersom de var på besök i Bryssel så hängde jag med dem under deras förbundsaktiviteter vars syfte var att slipa medlemmarna i argumentation. Vid ett tillfälle skulle vi diskutera ett väldigt klassiskt moralfilosofiskt problem som lyder såhär:

På ett järnvägsbygge så har en vagn med tre arbetare på gått sönder och är på väg rakt mot ett stup, om den kommer dit kommer alla arbetarna att dö. Du har möjlighet att byta bana på vagnen så att de inte hamnar vid stupet, men då så kommer en arbetare som står och jobbar på spåret bli överkörd. Du kan alltså välja mellan att vara passiv och låta tre arbetare dö eller att genom aktiv handling döda en arbetare.

Detta är ett problem som dyker upp i en mängd olika former inom moralfilosofin och som jag personligen tycker är ganska ointressant. Meningen i det här fallet var att vi skulle bli övertygade om den rättighetsbaserade moralfilosofins överlägsenhet, vi skulle inse att det var fel att ändra riktning på spåret för att man aldrig får skada en annan människa aktivt. Då är alltså att passivt låta tre liv gå till spillo att föredra. Detta förklara den Smarta killen™ mycket pedagogiskt för mig. Jag, som diskuterat samma frågeställning cirka 100 ggr förut, tyckte inte riktigt att frågan om ansvar var så enkel, för jag menar att det i ett fall som detta är en lika aktiv handling att inte göra något. Men eftersom vi skulle argumentera emot att dra i spaken så menade jag att man kunde argumentera för att det skulle skapa en väldig osäkerhet för de andra arbetarna på järnvägen om de visste om att det kunde bli offrade på det sättet när det inträffade en olycka. Då sa den Smarta killen™: ”men det där är ju fel, det är ju det utilitaristiska argumentet*, så ska vi inte argumentera” och så hade han ett lätt överlägset leende som med all önskvärd tydlighet visade att ja helt enkelt inte förstått frågan och eftersom det var han som författat frågorna så hade han givetvis tolkningsföreträde.

Utilitarism är en moralfilosofi som bygger på att man ska maximera lyckan i världen. I det här exemplet så kan man antingen anföra det utilitaristiska argumentet om lyckomaximering såsom jag gjorde emot att dra i spaken men det hade också varit en utilitaristisk argumentation att mena att man ska dra i spaken för att fler människor överlever då. Inget av dessa är rätt eller fel, det beror bara på hur man applicerar principen. Men den här killen tyckte inte att vi skulle argumentera emot att dra i den jävla spaken på det sätt vi föredrog utan tyckte att vi skulle argumentera för rättighetsmoral, vilket alltså i fallet är att man anser att det är värre att aktivt döda en person än att passivt låta tre dö. Han kunde verkligen inte ta in detta att jag kunde argumentera för samma ståndpunkt som han hade själv ur ett perspektiv som han inte gillade. Han upprepade om och om igen att vi i vår grupp minsann inte skulle vara utilitarister utan rättighetsmoralister även om det faktiskt gick alldeles utmärkt att argumentera emot att dra i spaken ur båda perspektiv. Efter ett tag så blev jag så jävla förbannad att jag rakt ut sa att han inte tog mina argument på allvar och att jag tyckte att han förminskade mig. Då bad han efter ett tag om ursäkt men var inte längre intresserad av att diskutera frågan.

Lite senare under mötet så satt jag tillsammans med en annan tjej för att diskutera ett annat liknande problem som jag inte kommer ihåg nu. Hon var inte så väldigt insatt i dessa frågeställningar eller i filosofi så jag försökte att förklara vilka olika angreppsvinklar man kan ha (som jag känner till alltså). Jag var väldigt tydlig med att förklara när jag gav uttryck för mina egna åsikter och när jag förklarade filosofiska inriktningar. Sen kom den Smarta killen™ och skulle ”förklara” men det enda han gjorde var att totalt köra över henne med sina egna perspektiv och åsikter och undanhöll perspektiv som han tyckte var fel. Och hon lyssnade och nickade för han lät ju så himla smart och intelligent och så fort hon hade en invändning så kom han med svar. Jag försökte flika in lite men då avvisade han mig genom att säga att det ”inte är det frågan handlar om” eller att det jag sa var ”utilitaristiskt” och alltså fel (han hade gjort gaska klart vad han tyckte om utilitarism innan utan att göra något seriöst försök att förklara vad det innebär).

När jag försökte påtala att världen är en aning mer komplex än vad som avslöjas i exemplen han angav så viftade han bort mig. Det var väldigt uppenbart att han valde simpla exempel för att kunna använda sina hjärnmuskler för att få alla att ”inse” att hans ide om hur man skulle agera, och således också hans politiska idéer, var de ”rätta”. När jag påtalade de invändningar som faktiskt finns mot hans idéer som avvisade han dem genomgående som utilitarism eller socialism.

Den här killen var smart men han var totalt oförmögen att använda sin smarthet på ett vettigt sätt. Han ville inte diskutera med någon som faktiskt hade motargument, han ville bara ha den typen av diskussioner där han var förberedd och kunde använda sin egenhändigt utvalda frågeställning till att bearbeta folk som inte har så stor erfarenhet av liknande problem. Han valde medvetet simpla exempel för att få sin politiska ståndpunkt att verka lättare att applicera än vad den faktiskt är i verkliga världen. Och när jag ifrågasatte hans perspektiv blev jag utsatt för idel härskartekniker.

Jag har så svårt för människor som är smarta men som inte är intresserade av att ha utbyte med andra människor utan bara vill proppa dem fulla med sina egna perspektiv på saker och ting. Det är en sak att försöka sig på det han gjorde mot en person som redan är insatt, redan känner till begreppen och redan har hört exemplen. Det är en helt annan sak att göra det mot någon som själv sagt att hen inte är så politiskt insatt, som själv sagt att hen inte förstår vissa frågeställningar eller ord eller vad de har med politik att göra. I en sådan situation tycker jag att det är direkt omoraliskt att bara köra på som man skulle ha gjort mot en som hade koll, då ger man ingen chans till djupare förståelse eller eget tänkande utan skapar en bild av att det finns ett rätt sätt att tänka på, en bild som man lyckas skapa eftersom man anses vara smart.

Men att vara smart betyder inte att man har rätt. Det finns en massa smarta människor i världen som tänker helt annorlunda, som är på varsin ände av den politiska skalan. Att inte låtsas om detta fast man vet det och därmed skapa en bild av att de alternativ man har när de gäller sätt att tänka på är mindre än den faktiskt är, det tycker jag är riktigt taskigt. Att på det sättet utnyttja sitt intellektuella övertag för att få folk att rakt av köpa ens egen doktrin, det är så fel. Och framförallt så är det ju lite märkligt, för om man nu är säker på att ens eget sätt att tänka är det rimligaste så borde ju de som presenteras för alternativet och argumenten också välja samma väg. Och om de nu inte gör det så vill man väl inte tvinga in dem på sitt eget spår genom att undanhålla information, speciellt inte om man är en hårdnackad liberal som tycker att alla ska få göra som de vill.

Vi hade ett främligsfientligt parti i regeringen redan innan Sd.

Ojsan hoppsan. Nu har Sd fått 5,7 procent av rösterna och det är jävligt många människor som tycker det är jävligt jobbigt att vi, fina öppna Sverige, har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag undrar bara varför ingen belyser det faktum att vi redan hade ett främlingsfientligt parti inne innan, nämligen folkpartiet. Folkpartiet ”liberalerna” som vill ha burkaförbud på skolan och  språktest för invandrare, liberalt (frihetligt) så det förslår!

När jag påpekar detta så säger folk att det kan man ju förstå att lärarna vill kunna se sina elevers ansikten och att bor man i Sverige ska man tala svenska. Ja, det kan man förstå. Man kan också förstå att det sticker i folks ögon att människor som inte har bott eller jobbat i det här landet får en massa bidrag, fri skolgång och sånt samtidigt som det dras ner på pensionerna.

När det gäller burkaförbudet så fattar jag väl att det kan känna ”läskigt” att inte se en persons ansikte men det är verkligen ett resonemang på sandlådenivå, ungefär som när killarna i klassen var arga för att den muslimska tjejen fick ha slöja fast de inte fick ha keps. I en demokrati måste man kunna göra avkall på sina preferenser gällande hur mycket man kan se av någons ansikte för att upprätthålla en viss acceptans. Dessutom så kommer det bara leda till att burkabärande kvinnor skippar att gå i skola, inte att de tar av sig burkan.

När det gäller språktestet så tycker jag bara det är inhumant att tvinga människor som kanske har blivit tvingade att fly från sitt land att vänta flera år på besked om huruvida de får asyl eller inte, för att de måste lära sig det svenska språket. Det är inte humant att låta människor stå ovissa om vad som kommer hända med dem så länge.

Detta är enligt mig främlingsfientlighet. Det är regler som gör det svårare för invandrare, det vill säga främlingar, att komma in , trivas och utöva sin kultur i vårt land. Så sluta stirra er blinda på Sd och se att de här tendenserna finns hos andra partier också, även om det inte är deras enda fokus. Att låta ett enda parti stå symbol för all främlingsfientlig politik är inte sunt, det kommer göra att man tappar fokus på andra främlingsfientliga tendenser.

Sd kommer förhoppningsvis inte påverka så mycket men de kommer med stor säkerhet att hjälpa till att få de här förslagen från Fp att bli verklighet, fast det hade säkert hänt i vilket fall. Jag vill att folk slutar bry sig om från vilket exakt parti ett förslag kommer ifrån och istället fokuserar mer på förslaget som sådant. För i slutänden så är det som spelar roll vad folk säger, inte vem som säger det.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.

Alla barn borde ammas tills de är fem!

Jag kan verkligen tänka mig hur sura folk kommer bli över detta. Man kan använda bröstpump, tycker Lars Ohly. Ska barnen slitas från sina mödrars naturliga barm och bli matade med flaska? Hemska tanke! Jag kan verkligen tänka mig moralpaniken som väl redan satt igång. Själv vet jag ingenting om amning men man fasar väl långsamt ut den under tid och då kan väl mamman amma när hon är hemma och så kan ungen få vanlig mat när pappan är det?

Den värsta gojan mot delad föräldraledighet är att barn minsann skapar ett ”speciellt band” till sina morsor. Klart som fan man gör, men har man tur kan man bilda ett speciellt band till sin farsa också, men då krävs det ju att snubben är närvarande. Speciella band bildas till alla familjemedlemmar, kanske speciellt till den som burit dig i sin mage men även till resterande.

Nu tycker jag att en exakt uppdelning utan svängrum för karriärfrågor och liknande är ganska dåligt. Visserligen förstår jag att det egentligen är det enda sättet att göra det hela totalt jämställt, men jag är inte så säker på att total jämställdhet är så viktigt så att all form av självbestämmande i frågan ska få stryka på foten. Dessutom har jag fått uppfattningen att folk delar lika i högre och högre utsträckning ändå. Kanske blir det aldrig helt lika statistiskt, men det viktiga tycker jag är att det inte är någon självklarhet att mamman får ta mer utan att båda alternativen ska anses möjliga.

Fast det är svårt. Å enda sidan är jag liberal och tycker alltså att var och en själva ska få bestämma, men när det gäller kvinnofrågor (och andra frågor också) så går det lite väl långsamt för att man ska kunna lita på att det löser sig själv. Då kan en kort period av detaljstyrning vara rimlig. Dock inser jag själv hur subjektivt det är med ”en kort period” så jag antar att det ändå inte skulle fungera. Hellre frihet med de nackdelar det medför än att ta de risker som alltför stort statligt detaljstyre innebär.

Det var svårt att förutse Malin Wollins reaktion här. Å ena sidan så är hon en rabiat morsa som skulle kunna lacka över att hon inte får amma sitt barn till det är fem, å andra sidan så älskar hon när staten sätter upp regler för saker och ting. Tydligen valde hon det senare.

Vilket block jag ”hejjar” på.

Det lär ju inte vara någon överraskning för den som följer min blogg att jag tänker rösta pirat på valdagen, men trots detta har jag en åsikt om vilket block som bör vinna. Trots att jag innerligt hatar alla partier (utom möjligtvis f! och vänsterpartiet) så hejjar jag faktiskt på det blåa blocket (som dessutom ser ut att vinna).

Inte för att jag tycker deras politik är bra, jag tycker den är skit, men jag tycker att det är det bättre av två dåliga (herregud, socialdemokraterna vill stimulera ekonomin genom fler jobb i offentlig sektor, jävla idiotdrag). Vad det framförallt handlar om är dock att jag hatar det politiska klimat vi under en väldigt lång tid haft i Sverige: socialdemokraterna är de självklara ledarna och deras politik har format Sverige till den socialiststat vi är. Socialdemokraterna har alltid kunnat vara säkra på att vinna och att få bestämma, även om moderaterna tillfälligt får makten fyra år så vet socialdemokraterna att de kommer få den tillbaks nästa, för att moderaterna alltid missköter sig och för att folk i slutänden vill ha det gamla trygga och inte det nya, spännande. Socialdemokraterna lever på en myt om att moderaterna är ett parti för den yttersta överklassen, som bara vill montera ner välfärden och förstöra för hederliga arbetra.

Nu är detta inte sant längre, för det första finns inte den här extrema skillnaden mellan de olika blocken kvar. Den enda stora skillnad jag kan se är att moderaterna vill stimulera ekonomin genom skattelättnader och socialdemokraterna vill göra det genom satsningar inom den offentliga sektorn (för då får fler lön som de kan spendera, synd att allt går till skatt för att finansiera reformen då), i övrigt är det väl i princip samma skit.

Moderaterna har svikit sina liberala väljare vilket är djupt tragiskt, när de kommer till makten är de uppenbarligen måna om att upprätthålla den svenska överlägsna moralen. Men trots detta så måste det finnas något som gör att socialdemokraterna vill förnya sig, vilket de väl inte gjort de närmaste tjugo åren. Socialdemokraterna måste känna att det finns ett hot mot deras position som Sveriges självklara ledare, så att de kan ta sig i kragen och faktiskt föra en politik värd namnet.

Jag vill helt enkelt att det blå blocket ska vinna för jag vill att Sveriges politiska klimat ska bli lite tuffare, handla lite mindre om procentenheter och gå tillbaks till ideologiska frågor. Liberalism eller socialism, inte 7,5 miljoner eller 10 miljoner i skattesänkningar för pensionärer eller några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Socialdemokraterna måste börja erbjuda en på allvar annorlunda politik, annars kommer svensk politik fortsätta vara så innerligt ointressant som det är idag. Men för att det ska hända så måste de förstå att deras politik inte längre funkar på dagens väljare. Man kan inte ha det enorma välfärdssystem man hade under 70-talet, man kan inte längre agera Moraliskt föredöme för resten av världen för Sverige är inte längre så jävla rikt och coolt, vi är faktiskt ett helt vanligt land.

Tilläggas bör att jag kommer känna skadeglädje oavsett utgång, då jag, som sagt, hatar både blocken innerligt och helst skulle se att båda förlorade.

Om burkaförbud och friheten att bära vilka jävla kläder man vill.

Jag har hört två argument för ett förbud mot Burka och Niqab, det första är att man inte borde täcka sitt ansikte på allmän plats för att man ska kunna identifieras. Det handlar i grund och botten om att man inte ska ha rätt att vara privat i det offentliga rummet, en synvinkel som jag ställer mig starkt emot. Det finns många anledningar till att man skulle vilja dölja sitt ansikte, kanske vill man inte bli igenkänd av människor som kan skada en eller folk man känner men inte orkar prata med, kanske skäms man över sitt utseende till den grad att man inte vill visa sitt ansikte eller liknande, eller så är man religiös och tror att det är vår allsmäktiga skapares vilja att man ska täcka ansiktet, håret och annat sexigt. Galenskap, förvisso, men trots det en helt rimlig anledning till att bära burka som folk borde respektera. Vi hyser orimliga misstankar kring muslimer, det är som om folk tror att det ska dölja sig en massa terrorister under burkan, men i praktiken är det nog knappast en säkerhetsfara att man får täcka sitt ansikte en helt vanlig dag på stan. Givetvis får man lov att ta av sig plagget om man måste identifieras, men det måste man inte göra stup i kvarten.

Om man bara tycker att det är ”obehagligt” att folk döljer sitt ansikte så har man problem med sin tolerans. Vi kan inte ha ett samhälle där saker förbjuds för att de är socialt obekväma, det skulle leda till allt för många förbud. Jag tror till exempel att de flesta delar min åsikt om att knarkare och alkoholister i kollektivtrafiken är otrevligt, dels för att de ofta är pratglada och därmed stör min ro men också för att jag hatar att bli påmind om att människor lider. Man blir helt enkelt ofta illa berörd av det som är annorlunda och avfärdar det som förtryck, galenskap och primitivitet. Som om vi skulle vara så jävla civiliserade och perfekta.

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Dessutom så är burkan i sig inget farligt, det är ju förtrycket bakom som är intressant. Att tro att man kan komma åt sjukdomen genom att förbjuda symptomen är bara löjligt och den dålig ursäkt får att låta våra känslor av obehag inför det som är annorlunda spela fritt. Det är en ganska äcklig reaktion att bara angripa det vi kan se direkt med våra ögon, istället för att vara intresserade av att komma åt det som verkligen skadar människor. Troligen kommer burkaförbudet inte att göra muslimerna mer integrerade i samhället, det kommer om något späda på utanförskapet och ilskan i redan extrema grupper. Förbudet signalerar ju tydligt att det dem tror på anses fel.

Jag menar inte att det bara handlar om olika synsätt och att båda är lika legitima, jag tycker också att det är förkastligt att ha en så repressiv sexualsyn att kvinnorna måste täcka hela sin kropp för att inte anses hetta upp det manliga begäret till obegränsbara nivåer. Man får dock inte glömma att våran kultur och har sina efterblivna drag och på intet sätt är ett moraliskt föredöme, i alla fall inte om man ska utgå från någon slags liberal princip vilket man ändå verkar vilja göra i det här fallet, vi har också våra moralistiska påfund som på intet sätt är grundade i någon slags allmängiltig moral.

Det enda föredömliga man kan göra i den här situationen är att acceptera olika kulturers särdrag och vara så tillåtande som möjligt, för om vi skapar motsättningar så kommer de extrema grupperna stärkas i sin övertygelse och att deras kultur är bäst och att vi bara är fientliga och inte fattar. Man kan inte kräva att de ska uppvisa tolerans om inte vi gör det. Att ha en liberal inställning är den enda värdiga utvägen ur detta, och med det menas att man ska acceptera alla kulturella särdrag som inte innebär en direkt kränkning av individens frihet. Därmed ska man självklart inte tillåta hedersvåld, bortgifte, tvång eller någons lags subtilt hot om våld. Problemet att vi aldrig med säkerhet kan veta om burkan bärs frivilligt eller på grund av tvång finns alltid, på samma sätt som vi aldrig med säkerhet kan veta om ett blåmärke kommer från en olycka eller en aggressiv familjemedlem.

Utgångspunkten bör dock vara att man får bära vilka kläder man vill, men att det ska finnas ett socialt skyddsnät inom t.ex. skolan som är uppmärksamt på folks hemförhållanden och att man lär ut sekulära och demokratiska värderingar till alla. Att tillåta att folk inte närvarar på sexualkunskapen eller idrotten på grund av religiösa skäl är mycket farligare än att låta folk täcka ansiktet, för då accepterar man att religionen kan stå över en lag som gäller alla, det vill säga skolplikten, det är inte särskilt sekulärt. Samhället måste signalera att det finns hjälp att få för den som känner sig förtryckt i sitt hem och att man får lov att inrätta sig under svensk lag trots religion. Men att skapa lagar endast avsedde för att hindra att folk utövar sin religion är varken sekulärt eller respektfullt.