politik – Sida 3 – Fanny Åström

Twitter 18/9. Vi måste diskutera strategier.

Så jävla ointresserad av moralkakor i stil med att kvinnor borde sluta hata män eller dylikt. Håll bara käften. Det är så jävla meningslöst att ”ta avstånd” från de förtrycktas hat mot förtryckarna. Ta ställning mot förtrycket istället. Ok, hat är dåligt. Men poängen är att en sådan utsaga inte säger ett skit, inte leder framåt. Det är bara ett tomt konstaterande. Men det är ju så det alltid är, det är de förtryckta som ska förändras. För då kommer förtrycket att upphöra… eller? Blir så jävla äcklad av alla privilegierade som tycker sig ha rätt att bestämma hur en ska reagera på förtryck.

Att prata om moral är så jävla ointressant. Det vi måste diskutera är strategier. Strategier för egen överlevnad och för samhällsförändring. Jag skulle inte kritisera en kvinnas reaktion på patriarkalt förtryck utifrån moral, bara ur ett strategiskt perspektiv. Jag tror inte på anpassning, inte för att jag anser det moraliskt fel utan för att jag tror att det stärker patriarkatet. Alla kvinnor har olika strategier för överlevnad och för kamp. Allt som funkar är bra, men vi måste hitta det som funkar bäst.

Så sluta diskutera moral, sluta diskutera vad som är ”rätt”, diskutera vad som fungerar istället. Alla metoder som är effektiva i kampen för ett bättre samhälle är legitima.

Samhället brinner upp och du sitter och försvarar din rätt att vara ett undflyende kräk.

En grej som är vanlig är att människor blir upprörda är jag tycker att det är en plikt att ta ställning mot förtryck, att den som inte bekämpar förtryck står på förtryckets sida. Jag blir helt paff över den enorma egoism som döljer sig bakom detta. Människor som inte bara inte bryr sig om förtryck utan som dessutom kämpar för sin jävla rätt att ses som lika goda människor som vi som gör det. Alltså tyvärr, men det funkar inte så. Jag kommer aldrig någonsin att acceptera ditt sittande på arslet som lika värdefullt som mitt tjejjoursengagemang, som mitt demonstrerande, som mitt skrivande. Jag kommer aldrig att tycka att du är en lika stor kämpe emot förtryck för att du sitter och ”tar avstånd” från nazister på din kammare, som de som faktiskt riskerar liv och hälsa för att demonstrera emot det. Jag kommer aldrig att tycka att det faktum att du inte röstade på Sd gör dig lika bra som de människor som åker för att blockera flyktingdeportationer med sina kroppar. Jag kommer aldrig att kunna tvinga dig att engagera dig, men jag kommer tycka att du är en feg skit som inte gör det.

Samhället brinner upp och det finns människor som gör vad de kan för att rädda skiten, som gör vad de kan för att vara solidariska och bekämpa förtrycket, och du sitter på din röv och tycker dessutom att vi ska bekräfta att det är okej att du gör det. Jag har ingenting, alltså verkligen ingenting, till övers för denna lama attityd.

De som inte är med i kampen mot förtryck är med och stödjer förtrycket. Så är det faktiskt. Och jag kommer aldrig någonsin att anse att det du gör är lika värdefullt som att ta kampen. Så sitt där och var ett fegt kräk du, men kräv inte att jag ska legitimera det. Du har ansvar och jag kommer inte vara en av de personer som accepterar att du inte tar det.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken är liberal.

Jag noterar att många verkar resonera utifrån termerna ”men om du tycker det är rätt att hindra nazister med våld, har inte då rätt att använda våld mot dig”. Jag har väldigt svårt att förstå den här frågan. Det är liksom inte som att våra ideologier är neutrala, det är ju ideologin det handlar om. Skälet till att jag ogillar nazister är inte deras metoder utan deras ideologi, deras mål. Eftersom jag inte håller med en nazist om dennes ideologi så tycker jag såklart att alla sätt denne kan genomdriva sin ideologi bör bekämpas.

Det är typiskt för den liberala demokratin att åsikter ses som ”neutrala” och att allt istället ska bedömas efter vilka metoder de som företräder åsikter använder, alltså att alla ska använda de metoder som är sanktionerade av den liberala demokratin. Så ser inte jag på saken. Jag är kommunist och tycker att de metoder som effektivt kan skapa ett kommunistiskt samhälle är bra, för att jag tycker att ett kommunistiskt samhälle är en fet grej.

Vissa verkar vara ute efter någon slags ”objektiv” måttstock utifrån vilken en ska definiera ”spelets regler”. Det där sysslar inte jag med. Politik för mig handlar om kamp, och i kampen för ett samhälle fritt från förtryck är många olika metoder legitima, ty målet är legitimt. I kampen för ett fascistiskt samhälle är inga metoder legitima, ty målet är inte legitimt. Hur ”fredliga” nazisterna än är på sina demonstrationer så kommer jag att bekämpa det, ty deras drömsamhälle bygger på våld.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken, ett antal regler inom vilka de olika ideologierna kan mötas, är liberal. Det är ingenting jag tror på över huvud taget. Jag tror inte på att institutionalisera den politiska kampen, jag tror inte på att skapa objektiva regler för vilka metoder som är okej. Däremot tror jag på att ta ställning politiskt, på att fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan kämpa för det med metoder en finner etiska och effektiva.

Det personliga är politiskt.

Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål.

En grupp människor jag är mycket skeptisk till är de som lägger all sin politiska energi på att vara emot Sd, snacka skit om Sd och Sd:s väljare och så vidare. Det känns som att det är mer av en ritual än något en gör för att att nå någon verklig politisk förändring. Något en gör för att kunna känna att en gör något, att en bekämpar något, samtidigt som en förpassar detta till något som ligger utanför en själv.

Det känns snarare som någon slags offentlig avbön, en bekännelse en gör för att få tillträde till de ”goda” människorna, till ”antirasisterna”, till de som får ta plats inom parlamentarismen och så vidare. Men grejen är, att de utvisar människor de också, de avhumaniserar människor de också, de där som inte är Sd.

Det är så jävla tramsigt alltsammans, och jag blir så trött. Jag önskar att människor kunde sluta haka upp sig på symboler och istället se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål. Och det är inte bara Sd:s fel.

Alla beslut är politiska beslut.

Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.

När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.

Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.

Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

”Det kommer att bli värre”. Om hur rädslan upprätthåller status quo.

Något jag tycker är intressant när en snackar med ”vanligt folk” som ligger åt det borgerliga hållet, alltså människor som inte har politik som sitt främsta ”intresse” men som ändå bryr sig och typ röstar på folkpartiet i tron om att de fortfarande är socialliberaler, är följande föreställning: ”vi lever i det bästa möjliga samhället, men det kommer oundvikligen att bli värre”. Till exempel kan det låta som så att kapitalismen är ett asfett system och att vi borde skatta oss lyckliga för den, men att det snart kommer att ”saknas pengar” så att folk måste arbeta längre och så vidare.

Om en nu tycker att kapitalismen är så jävla fet, hur kan en då samtidigt tro att det kommer att bli värre? Och inte bara lite värre, utan mycket värre. Borde inte kapitalismen kunna hantera till exempel en krympande befolkning om det nu är ett så fruktansvärt fett system? Och om en nu tror att det kommer bli så jävla mycket värre, borde en inte börja fundera på andra system? Jag förstår inte hur det kan vara förenligt att tycka att kapitalismen är det fetaste och samtidigt inte tro att den klarar av att fixa de utmaningar vi nu står inför.

Jag menar att detta beror på den propaganda vi intar. Den brukar nämligen se ut ungefär såhär: ”allting är åt helvete, men om vi får sköta saken så kommer det ordna sig”. Borg står i Tv och ser väldigt väldigt bekymrad ut, men hen har en plan! Vi vanliga dödliga ska inte försöka förstå denna plan, utan bara lita på hen och lägga vårt öde i hens händer. Men för att vi ska vara benägna att göra detta krävs ju rädslan, idén om att något värre kan komma att hända om Borg inte fixar detta.

Det som sker i ekonomin och samhället beskrivs som någon slags naturlagar, politiker beskrivs som människor som uttolkar naturens lagar och försöker bygga barriärer så gott det går. Att politiker skulle kunna ändra till exempel ekonomins gång, att vi faktiskt härskar över vårt eget samhälle, framgår sällan. För det allra mesta beskrivs det som om vi utan dessa politiker skulle vara helt utlämnade till ekonomins krafter, att de är de enda som med sin expertis kan rädda oss från undergången.

Men priset för detta bli att acceptera att det kommer att bli sämre. Vi lämnar över makten i deras händer, accepterar att vi själva inte kan förstå eller bestämma över vår situation, och då får helt enkelt Borg köra vilken politik hen vill för att rädda oss undan katastrofen. Lite av ett ekonomiskt undantagstillstånd; vi överlämnar vår makt över situationen för att undvika en hypotetisk katastrof. Rädslan för katastrofen är fundamental, det är den som måste matas för att vi ska lämna över vår makt, och på det sättet också upprätthålla det system som faktiskt har satt oss här från första början.

Ja, jag tror att det kommer att bli värre, men inte för att det måste vara så som ett resultat av ekonomins naturlagar utan för att det inte görs ett piss åt saken, och anledningen till att det inte görs ett piss åt saken är att folk tror att det är ofrånkomligt att det kommer att bli värre och det enda sättet vi kan lindra skadorna på är att låta Oraklet Borg ta hand om skiten åt oss.

Det är en slags politisk alienation, där vi fråntas makten att förstå vad som händer omkring oss och därmed fråntas att ta egen makt över situationen, utan istället måste lämna över den till någon annan som verkar förstå vad allting handlar om. Det är den enda vägens politik, alltså idén om att det inte finns några alternativ utan att endast en lite grupp personer sitter inne på lösningen bakom hur ekonomins naturkrafter ska hanteras.

Det första steget till förändring är att tro att den är möjlig, att inte bara acceptera saker och ting som de är idag, acceptera ”ekonomin” som någon slags naturlag i stil med gravitationen. Helt enkelt att inte bara acceptera uttalanden i stil med ”vi har det bästa möjliga, men det kommer att bli sämre”. Ja, det kommer garanterat bli sämre om folk resonerar så, men det finns alternativ, det finns inte bara en väg.

Min politiska resa.

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag gick från extremliberal (alltså jag var typ objektivist ett tag) till kommunist. Jag har tidigare skrivit om mitt feministiska uppvaknande här. Detta att gå från nyliberal till kommunist kan tyckas vara ett stort steg men såhär i efterhand kan jag nog känna att det inte var så omvälvande trots allt. Detta kan tyckas förvirrande då det är längst ut på motsatta sidor om den politiska skalan. men jag har inte så mycket ändrat ideal som att jag har lärt mig mer och tagit mitt förnuft till fånga.

Som inledning vill jag förklara hur jag förstår ideologi. Ideologi består av två delar: normativa värderingar och hur världen borde se ut som en lämpligen också tror är genomförbara, och verklighetsbeskrivning, alltså idéer om hur världen ser ut idag, människans natur och så vidare, och ur det följer såklart vilka vägar till förändring som är möjliga.

Så vad är det jag har förändrat i min ideologi? Min grundläggande värderingar är i mångt och mycket desamma; ett stadigt auktoritetsförakt, vilja att bryta upp förtryckande system och institutioner, frihet för individen och så vidare. Detta är saker som jag alltid har omfamnat, fast på olika sätt i olika perioder av livet. Den stora skillnaden ligger inte i att mina grundläggande värderingar ha förändrats utan i att jag ser på världen och människan på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde då. Jag har en helt annan uppfattning om vad som hindrar dessa värden och vad det är som krävs för att vi ska kunna realisera dem.

Det är svårt att veta exakt när en byter ståndpunkt. Ofta smyger det sig på en och så märker en att en tänker helt annorlunda i en fråga än vad en gjorde innan. Det är alltid intressant att kolla på typ gamla blogginlägg där jag upptäcker att jag nu tycker helt annorlunda än vad jag gjorde då, utan att ens ha märkt att jag bytt åsikt i just den frågan. Det handlar om att ens grundläggande ideologi förskjuts. Om en har en bra uppfattning om var en står i grundläggande ideologiska frågor är det lätt att hitta sin hållning i en mängd sakfrågor.

Jag kanske ska börja med att berätta varför jag blev liberal. Jag tror ärligt talat att det var väldigt mycket av en slump. Jag hade en massa politiska idéer man hade inget ramverk att sätta in dem i, men idéerna som sådana hade nog lika gärna kunnat fångas upp i ett vänsterramverk direkt. Här får jag tyvärr erkänna den enorma påverkan en enda person hade på mig. Jag var kanske 14-15 och umgicks en del med en person jag såg väldigt mycket upp till intellektuellt som själv omfamnade dessa idéer, och då blev jag väl övertygad. Det var helt enkelt den enhetliga ideologi jag kom i kontakt med först. Detta kan också ha att göra med att vänsterideologi helt enkelt är svårare i ett ingångsläge. Liberalism kan förklaras med typ ”alla ska ha rätt till liv och egendom”, men ingången till marxism är betydligt knepigare. Jag tror att om jag hade fått kontakt med de mer filosofiska delarna av vänsterideologi tidigare så hade det inte gått så långt som det gjorde.

Sedan omfamnade jag liberala värderingar i et väldigt förenklad och extrem form ett tag innan jag gick åt ”vänster” i den meningen att jag lämnat den allra orimligaste nattväktarstatsliberalismen bakom mig och mer och mer accepterade att det krävs viss välfärd och så vidare men fortfarande inte greppat det här med vad socialism handlar om. Min idé var typ att det är bra om folk inte svälter, dör och lider, inte att det finns någon slags grund i typ filosofi eller synen på människan som motiverar ett annat samhällssystem. Jag såg fortfarande människor som öar, fast öar som kanske skulle dela med sig lite till varandra för att minimera lidande. Jag började också engagera mig i Ung liberal i den här vevan, eller snarare: jag var med och startade upp det. Jag hade någon slags idé om att det var möjligt att göra bra saker genom att ”undersöka verkligheten” och vara ”pragmatisk” vilket i klartext betyder att ägna sig åt samma ideologiska verklighetsbeskrivningar och lösningar som alla andra men dölja det under snack om att ”verkligheten ser ut så” och att en bara vill ”göra det så bra som möjligt för människor” och liknande.

Det som kom som en viktig vändpunkt var när jag skrev ett reportage om prostitution som projektarbete och läste Ekis Ekmans bok Varat och varan, som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Jag skrev reportaget under en termin så det var under en ganska kort tid som mycket av min världsbild kastades över ända. Det var en fascinerande upplevelse, för jag trodde verkligen att jag skulle gå igenom processen med mina åsikter om att det vore schysst med legalisering intakta, men det var något jag helt bytte hållning i. Ekis Ekman krossade verkligen mycket av det jag innan trott, blottlade inkonsekvensen i mitt sätt att betrakta världen på och presenterade ett mycket bättre alternativ. Hon gjorde till exempel upp med den liberala pragmatismen, eller ”skademinimering” som det kallas och blottade ideologin under det på ett mycket övertygande sätt.

Det var spännande för jag hade aldrig innan upplevt att någon verkligen kom med argument som krossade min världsbild på det sättet som Ekis Ekman gjorde, vilket gjorde mig sugen på mer som den sanningssökare jag är (hehe). Jag började applicera hennes sätt att resonera på fler områden i livet och fann det otroligt fruktbart. Att se saker i termer av makt, utnyttjande och exploatering och framförallt att sluta vara rädd för att erkänna att människor är svaga och beroende av varandra kändes liksom så himla rätt och sant. Jag fann det mycket mer intuitivt att resonera så och jag fann också hur det i mycket högre grad fungerade ihop med min personliga moral. Innan så hade jag upplevt vissa motsägelser mellan det som intuitivt kändes rätt och mina politiska idéer, men dessa försvann i allt högre grad.

Jag tror att det var i slutet av detta som jag började laborera med tanken på att vara socialist. Jag minns en nyårsfest jag var på med en massa liberaler där jag sa halvt på allvar, halvt på skämt, till en av dem att jag var socialist. Jag tog tillbaks det, men kände ändå på något sätt att det var sant och att jag liksom hade svikit liberalismen. Detta var nyåret 2010-2011, alltså lite mer än två år sedan.

Det tog dock lång tid efter detta innan jag på riktigt började bära titeln socialist. Däremot började jag alltmer resonera på ett sätt som jag idag uppfattar som vänster. Jag gick även på mitt första förstamajtåg det året och minns den slitande känslan av att dels sympatisera med det så mycket, dels inte helt kunna ta avstånd från liberalismen. Jag började också skämmas för mina åsikter och mitt engagemang i Ung Liberal, något som jag idag ser som en direkt effekt av att jag helt enkelt inte trodde på saken längre. Jag minns att jag sommaren innan jag skulle åka bort var engagerad i Ung liberal men började irritera mig alltmer på personerna där, och slutligen begrep att det inte handlade om personliga konflikter utan om att vi helt enkelt tyckte hela annorlunda om det mesta och att det berodde på att jag dragit mig bort från dem och inte tvärtom. Jag gick aldrig ur formellt sätt, men lät det hela rinna ut i sanden.

Jag började också snegla åt grön ungdom för att jag ville hitta något nytt att engagera mig i, vida sidan om Ung liberal. Detta var precis innan jag åkte iväg till Bryssel, jag gick på några möten och det verkade skoj och sådär, och tänkte att jag skulle återvända när jag kom tillbaks. Jag hade fortfarande idéer om att kapitalism på något sätt skulle vara förenligt med ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Sedan åkte jag bort ett år och fick mycket tid över för att tänka och läsa, och gick nog väldigt mycket åt vänster utan att liksom märka det själva eftersom jag inte hade någon att kontrastera min åsikter mot. När jag sedan kom hem så upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.

När jag kom hem läste jag både Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi, sedan som fars av Zizek och förstod i högre grad vilken fantastisk värld av idéer och tankar som finns hos kommunistiska filosofer. Jag skulle kanske inte rekommendera dessa böcker till den som vill förstå kommunism, men däremot var de spännande och tilldragande framställningar. Detta kom som en stor överraskning, vilket tyvärr inte är så konstigt med tanke på hur extremt marginaliserad all form av kommunistisk filosofi är idag. Jag instämde med extremt mycket av deras kritik mot världen som den ser ut idag, och också med idéerna om vad en rimlig väg framåt skulle kunna vara. Det började med att jag försvarade kommunism som ideologi att ta på allvar, utan att själv kalla mig det. Jag minns inte när jag kallade mig kommunist personligen första gången, men det borde ha varit någon gång i början av förra terminen, alltså typ 9 månader sedan. Det kändes verkligen så jävla rätt när jag gjorde det, som att det är något jag kan stå för fullt ut, vilket är en fantastisk känsla för en person som liksom sökt efter en ideologi hur länge som helst.

Såhär i slutet vill jag säga tack. Dels till mina nära vänner Hilda och Emil som blev socialister långt innan mig och fortfarande ville umgås fast jag var en idiot, men också till de som faktiskt visat att de inte tyckt att mina politiska hållningar varit okej och fått mig att skämmas över dem. Jag tror verkligen att det var viktigt för att jag skulle sluta upprätthålla illusioner om att till exempel kapitalism går att förena med de anspråk på att vara ”god” och ”emot förtryck” som jag gjorde. Minns att Hildas partner var riktigt jävla odräglig på grund av mina åsikter vilket jag då var sjukt sur över men idag ser som fullkomligt berättigat, för jag hade verkligen dumma och ibland rent människofientliga åsikter, och jag förstår verkligen att en inte vill respektera någon som tycker så.

Det som jag ser som den stora skillnaden mellan mina politiska åsikter innan och efter är att jag kopplat ihop politiken mycket mer med min syn på människan, moral och så vidare och att det funkar jävligt mycket bättre ihop. Innan kunde jag liksom särkoppla min personliga moral med politik, vilket jag tycker är befängt idag. En annan stor skillnad är idéerna om vad som är de stora förtryckande krafterna i samhället. Innan tyckte jag att det var staten, idag ser jag det snarare som kapitalismen som delvis använder staten för sina syften. Jag har även övergivit alla idéer om en ”god” kapitalism eller en stat som kan ”kontrollera” marknadskrafterna. Sedan har jag också bytt uppfattning om människans natur, från ett väldigt individualistiskt synsätt till ett som bygger mycket mer på makt, svaghet och så vidare.

Jag har också fått en helt annan förståelse för vad ideologi är, innan såg jag det bara som de medvetna ställningstagandena kring politiska frågor men idag anser jag till exempel att det finns en samhällsideologi som influerar alla oavsett om en vet det eller inte. Jag har också förstått hur mina tidigare idéer om att det går att vara politiskt ”objektiv” som jag hade som liberal hänger ihop med detta, eftersom liberalismen fungerar bra ihop med samhällsideologin så gick det liksom att lura sig själv att en var ”objektiv” men det är betydligt svårare när en har en ideologi som går rakt emot samhällsideologin. Jag har helt övergett tanken om att det går att vara ”neutral” i vissa politiska frågor eller att en kan betrakta världen utan att sålla den genom ett ideologiskt nät.

Det som varit fascinerande med min ideologiska resa är att jag verkligen kan ”känna” mina åsikter i hela kroppen, att de fungerar så bra med allt jag tror på och står för och att jag verkligen är beredd att kämpa för mina åsikter. Den känslan har jag inte haft innan. Jag känner liksom att jag ”landat” ideologiskt nu på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan, så det är inte bara att jag bytt åsikt utan också att jag ”hittat hem”.

Det var den historian. Fråga gärna om det är något som är oklart.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik.

Ett problem jag upplever inom feminismen är fixeringen vid ”starka kvinnor”. Alla pratar om starka kvinnor. Det känns som att det handlar väldigt mycket om en liberalfeministisk grej som vunnit omåttligt stor popularitet i en massa feministiska sammanhang, såpass att till exempel Thatcher då och då hyllas för att hen var en ”stark kvinna” av människor som över huvud taget inte delar hennes värderingar.
Ja, jag kan förstå varför en är intresserad av kvinnliga förebilder och liknande, det säger såklart något väsentligt om samhället att det är betydligt ovanligare att folk har kvinnor som idoler och förebilder än män. Frågan är hur detta ska angripas. Är det verkligen en bra metod att ”lyfta fram” starka kvinnor på det sätt som många gör idag? Jag vet inte om jag tycker det.

Problemet som kan uppstå när en gör detta är att alla framgångsrika kvinnor plötsligt blir feministiska företrädare, något som ju absolut inte behöver vara fallet. Till exempel Löwengrip och Thatcher är ju utmärkta exempel på detta. Framgångsrika kvinnor som nått höga maktpositioner utan att ha en uns feminism i kroppen.

Som jag innan skrivit om så är det klart att även dessa kvinnor ska omfattas av feminismens framsteg, och de har troligen feminismen att tacka för mycket av sig framgång. Vidare är de såklart exempel på någonting positivt feminismen skulle kunna leda till; att även kvinnor kan ta plats på deras arenor. Detta gör dock inte att de på något sätt är bra feministiska företrädare. Feminism är en politisk ståndpunkt och inte likställt med att vara kvinna och ta plats i manliga rum. Ibland kan kvinnor på ledande positioner till och med vara ännu farligare för jämställdheten, eftersom de kanske inte blir lika hårt kritiserade för ofeministisk politik som män, eftersom de förutsätts ha ett intresse i den.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik. Det är egentligen ointressant om det finns kvinnliga företagsledare och toppolitiker eller inte, så länge vi fortfarande har patriarkala strukturer i resten av samhället. Vem bryr sig om att hälften av det som sitter i regeringen är kvinnor, när det regeringen gör är att försämra villkoren för många kvinnor? Kvinnlig representation gör inte något feministiskt, men feminism leder till kvinnlig representation.