Liberal populism.

Mitt favoritungdomsförbund Cuf sysslar i vanlig ordning med min favorithashtag, nämligen #vemägerdig. Bland tweetsen fann jag ett utmärkt exempel på liberal populism, nämligen Wagenius som sprider myten om att vi har för många myndigheter i Sverige för att de ska vara möjliga att räkna.

För det första så ändras antalet myndigheter hela tiden. Saker och ting läggs ner, startas upp och slås ihop. Så fort det görs en utredning så startas en egen tillfällig myndighet för det syftet och så vidare.

Vidare så finns det såklart gränsdragningsproblem när det kommer till vad som ska räknas som en egen myndighet, och det är väl snarare där räkningsproblemet kommer in, än att de är ”för många” för att det ska vara möjligt att räkna.

Tror Wagenius seriöst att anledningen till att myndigheterna inte går att räkna alldeles enkelt är att det är för många? Hen verkar vara en klipsk person så jag tvivlar på det. Varför sprider hen då denna uppfattning? Troligen för att det utgör en effektiv bild som folk kan gå igång på. Typ: ”staten har så många myndigheter att de inte ens själva vet hur många de är, Ddr-Sverige!!!!!!”.

De är liksom inte intresserade av att undersöka frågan om hur Sveriges byråkrati fungerar utan de vill bara mångla ut sitt jävla budskap om att det är ”för mycket”, helt utan tanke på att detta faktiskt fyller en jävla funktion i samhället. Om vi slumpmässigt tar bort hälften av alla myndigheter, bli Cuf nöjda då? Jag hoppas inte de är så pantade men ibland undrar en fan.

Ett väldigt tramsigt och populistiskt sätt att bedriva politik på, helt enkelt. Men det går väl i linje med deras jävla clownnäsor:

Politik ska ha konsekvenser.

Ett argument jag har sett ganska ofta från framförallt Socialdemokraters håll på sista tiden är att saker och ting har ”för stora konsekvenser”. Att ta bort vinster i välfärden har ”för stora konsekvenser” eftersom det ”påverkar tusentals anställda och patienter”, ungefär som om inte det faktum att vi har vinster i välfärden också påverkade dem. Samma argument läste jag häromdagen kring jobbskatteavdraget. Att ta bort det får ”för stora konsekvenser”.

Vad är detta för förbannad feghet? Politik ska ju ha konsekvenser, om en inte vågar det så kommer det såklart att gå åt helvete. Okej om de var för jobbskatteavdraget, men på deras uttalande verkar det inte vara det som är grejen.

Mest korkat är ändå argumentet när det kommer till vinster i välfärden. Dagens modell har för det första gjort att en massa skolor har startas för att sedan lägga ner, vilket såklart påverkar elever och personal otroligt mycket. Dessutom så är det knappast så att någon tvingas lägga ner för att vinstuttag förbjuds, en massa verksamhet kommer troligen att kunna fortsätta drivas ändå, speciellt om den drivs av sådana eldsjälar som brukar beskrivas i de idealiserade fallen. Men framförallt så kommer det såklart att finnas övergångsregler i en sån situation. Det är ju inte som att det är en kommunistisk revolution vi talar om, utan om en reform som gör att företag inte kan ta ut skattepengar i privat vinst. Det lär inte bli så att alla företag förbjuds över en natt.

Och ni behöver inte oroa er: det kommer såklart att startas nya verksamhet för de patienter som fick sin vård av företag som försvinner. Där kommer nog lite personal som blivit arbetslös kunna anställas också, kanske rentav lite fler eftersom mer pengar kan gå till löner när det inte finns något vinstintresse.

Nej, detta med att avfärda politik för att den har konsekvenser är verkligen postpolitik. Politiken ska helst inte märkas alls, utan ska bara vara några gubbar i kavaj som bestämmer om saker långt utanför ens egen vardag. Väldigt långt från allt vad ideologi och samhällsprojekt heter.

Det finns ingen politik bortom höger/vänster.

Kursen jag läser nu heter ”medborgare och samhälle”. Den handlar mycket om något som kallas ”demokratisering”. Tyvärr är det en otroligt tramsig kurs som helt saknar kritiska perspektiv.

I en av böckerna står det om ”new politics” och ”old politics” och om att dagens väljare inte definierar sig så mycket efter klass utan efter andra grejer, som kanske miljöfrågan eller något annat. Det står också att en minsann måste hitta nya frågor utanför höger/vänster-skalan.

Just denna idé om att höger/vänster inte längre är relevanta indelningar i politiken är en grej som upprepas gång på gång och det gör mig så trött. Många försöker sudda ut den indelningen och få det till att vår tids viktigaste frågor, väldigt ofta miljöfrågan, inte är en fråga om höger eller vänster utan typ diffusa ”värderingar” eller liknande, eller att det inte föreligger någon intressekonflikt eftersom det minsann rör alla och alla vill rädda miljön.

Höger/vänster är såklart fortfarande högst relevanta kategorier, då det fortfarande handlar om intressekonflikter, som i hög grad utspelar sig mellan olika klasser. Om vi tar miljöfrågan som exempel så är miljöförstörning något som människor drabbas av i olika grad. Beroende på var en bor i världen och på hur mycket resurser en har för att skydda sig mot miljöförstöring så drabbas en helt olika av miljöförstöring. Vidare så bidrar olika människor olika mycket till den miljöförstöring som äger rum, det skulle alltså vara en mindre uppoffring för vissa än för andra att leva miljövänligt. Ett typiskt exempel är hur rika människor letar upp ”oförstörd natur”, reser dit med något jävla flygplan och i och med detta förstår jorden ytterligare lite samtidigt som de flyr konsekvenserna av sin livsstil. Vidare finns det såklart en massa intressen som skulle förlora otroligt mycket på hållbar klimatpolitik: att ta ansvar för miljön är dyrt och ett flertal företag skulle troligen inte kunna upprätthålla sin verksamhet om det krävdes. Om det hade varit så enkelt som att alla var överens och det inte fanns några konflikter så hade detta knappast varit ett problem, då hade vi väl bara fixat skiten.

Detta har i allra högsta grad med höger och vänster att göra, eftersom det är fråga om en klasskonflikt. Rika människor står för en större del av miljöförstöringen och kan samtidigt komma undan konsekvenserna, fattiga människor står för en mindre del men är ofta de som drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om moraluppfattningar som är helt oberoende av varifrån en kommer, utan är en faktisk konflikt mellan olika intressen. Människor som måste offra mycket för att leva miljövänligt är såklart mindre benägna att göra det eftersom målet inte anses stå i proportion till uppoffringarna.

Sedan är det såklart inte en fråga som rör sig främst på individuell nivå utan rör sig snarare om länder, företag och så vidare, men jag tar individer som exempel för att jag tänker att det är lättare att förstå.

Om en tror att en bara kan vara för bra saker och få alla att vara med på det utan att det kommer leda till en intressekonflikt är en naiv. Även en sak som kan tyckas självklar för alla i teorin, typ att det är schysst att rädda miljön, är ingen självklarhet när det väl kommer till praktiken. Olika människor behöver offra olika mycket och få ger frivilligt ifrån sig sina privilegium. Vad en har för intressen påverkar troligen mycket hur en ser på en fråga, eftersom det är en ganska obekväm insikt att en måste förändra hela sitt sätt att leva. Det är liksom ingen slump att företagsägare generellt har en lite mer ”tillväxtvänlig” syn på klimatfrågan. Alla skulle väl vilja rädda miljön och så vidare om det var kostnadsfritt, men det är det tyvärr inte.

Bara för att människor identifierar sig mindre med klass eller för att klasskonflikterna är mindre uppenbara för vissa så betyder inte det att de inte finns. Klass är fortfarande otroligt relevant för vilka politiska intressen vi har och hur vi formar vår syn på samhället. Visst har det kanske kommit in nya frågor i den politiska arenan vilket vi måste förhålla oss till, men bara för att frågorna inte är exakt de de var innan så betyder inte det att klasskonflikten är överspelad, bara att den delvis ändrat form. Och eftersom klass fortfarande är relevant så är höger/vänster fortfarande en relevant indelning av politiken.

Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.

Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.

Att fördumma det politiska samtalet.

Centerpartiets ungdomsförbund Cuf driver en kampanj under namnet #vemägerdig där de skriver om att staten inte borde ”lägga sig i” så mycket och att folk ska bestämma själva. En väldigt viktig ingrediens i denna kampanj verkar vara tillgång till alkohol och krogens stängningstider. Cufare tycker att det är en viktig frihetsfråga att kunna vara på krogen så länge en vill.

Kan en ens tala om frihet om ens starkaste relation till ofrihet är att inte kunna vara på krogen hur länge som helst?

Raljerade lite kring detta på twitter och fick en massa spännande svar. Bland annat att alkohol är en ”fråga som ungdomar bryr sig om” och att det därför är naturligt att driva den som ungdomsförbund. Nå, det är såklart bra att ni driver ungdomsfrågor men det finns såklart en uppsjö av sådana, och det säger fortfarande något om er att ni väljer att fronta alkoholfrågan så hårt. En massa ungdomsförbund gör inte detta, så det är ju knappast den enda ungdomsfrågan.

Grejen är nog snarare den att Cuf vänder sig till en speciell slags ungdomar: de som inte haft något annat bekymmer i livet än att krogen stänger tidigt. Och ja, det kan en väl såklart göra, men då får en nog stå ut med att ens så kallade ”politik” kommer att ses som tramsig.

Sedan så var det en person som ville förklara varför Cuf hade valt att fokusera på krogfrågan:

Politik ska vara ”enkelt att relatera till” och ”inte så krångligt”. Ja, då är såklart alkoholfrågan en jättebra fråga! Eller? Är det inte i själva verket en ganska krånglig fråga eftersom den innefattar en massa frågor som rör folkhälsa, arbetsmiljö, gatuvåld och en massa annat. Alkoholens negativa effekter är knappast obefintliga. Alkoholfrågan är, liksom politik generellt, krångligare än vad Cuf verkar vilja låtsas om. Det finns en mängd olika aspekter att ta med i beräkningen. Men om en har perspektivet ”buhu, staten ska inte bestämma vad jag ska göra” så blir såklart alla frågor enkla, det är väl bara att härleda något resonemang om rätten till sin egen kropp.

Samma banalitet visa Cuf på i sin inställning till myndigheter. Under rubriken ”Slutar jorden snurra om Rymstyrelsen lägger ner” skriver de:

Nämnder för hemslöjd och mot diskriminering, Statens Kulturråd. Sverige har hundratals myndigheter. Alla kostar pengar, alla har makt. Behöver vi ha så många?

Förutom humorn i att Cuf uppenbarligen verkar tycka att politik som inte direkt leder till att jorden fortsätter snurra är onödig så är detta ett klockrent exempel på liberal populism. Cuf tycker att det finns ”för många” myndigheter, och så väljer de några som de tycker låter onödiga. Vad ska vi med hemslöjd och motstånd mot diskrimineringen till? Helt utan någon slags undersökning av kostnader och uppgifter, vad de faktiskt uträttar och liknande. När de skrivit om denna fråga mer detaljerat har det låtit i stil med rubriken, typ såhär: ”blir ditt liv katastrof om arbetsmiljöverket lägger ner”. Nej, kanske inte, men arbetsmiljön kommer såklart försämras. Detta är att föra en diskussion på en plågsamt låg nivå.

När en kritiserar folk för att fördumma politiska samtal så brukar en anklagas för att vara en elitist som vill att politik ska vara svårt. Jag tycker att det är viktigt att människor inte känner sin alienerade från det politiska samtalet för att de kan för lite eller liknande, det är extremt viktigt att vara inkluderande. Däremot så tycker jag inte att politiken för den sakens skull ska förvandlas till någon jävla lekstuga.

Att tro att människor är för dumma för att kunna förstå komplexa frågor är ju endast att underkänna deras intelligens, att tro att de inte kan bättre. ”Jaja, vi slänger in lite krogöppettider här så kan alla ungdomar bli indignerade för att de inte får vara ute så länge de vill”. En kan gott och väl förklara komplexa samband på ett pedagogiskt sätt som människor kan relatera till, det behöver inte vara på denna extremt låga nivå som Cuf tyvärr gör det till.

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.

Döden som politiskt problem.

I en tid där ”jobben” är den viktigaste politisk frågan och allting som inte rör sig om skattesatser ses som utopism så kan det vara jävligt upplyftande att läsa om politiska teoretiker som varit mer utopiska i sitt tänkande. Till exempel upplysningsfilosofen Godwin som menade att även döden var ett politiskt problem som skulle lösas. Tänk om vi kunde se lite mer sånt i politiken idag!

Jag blir fan deprimerad av denna totala brist på idéer om samhället. Det finns fan ingen som snackar om hur mycket fetare vi skulle kunna ha det.

Detta är en kritik jag riktar även till vänstern. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det finns så lite fokus på positiva framtidsvisioner. De flesta som är vänster är väl det för att de tror att det skulle göra samhället mycket fetare. Jag är till exempel helt övertygad om det. Men ändå är det nästan aldrig detta som förmedlas.

Jag vet att jag själv knappast står oskyldig i detta eftersom jag är sån mästare på att gnälla, så jag menar inte att komma och knäppa nån på näsan. Jag tycker bara att det är tråkigt att det sällan finns plats för tal om var en vill med samhället, eftersom all energi går till att försöka undvika att borgarna gör det ännu värre.

Lönesänkarna.

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Vänsterns övertro på räntepolitik.

Läste en överlag väldigt fin serie här.

Håller överlag med om allt som sägs på denna sidan. Det är ett fett problem att arbetslösheten skylls på individer, när den i själva verket huvudsakligen beror på politiska beslut. Vidare så är arbetslöshet viktigt för näringslivet för att människor ska ta jobb med sämre villkor än de hade gjort om de inte var rädda för arbetslösheten. Men vad är detta med ”riksbankens räntor” som personen i serien talar om?

Det är en vanlig utsaga inom vänstern att inflationen och arbetslösheten hänger ihop. Inflationen styrs i sin tur (delvis) av vilken ränta riksbanken sätter. Enligt resonemanget ska det vara som så att om inflationen är låg så är arbetslösheten hög, och tvärtom. Riksbanken driver sedan 90-talet en låginflationspolitik, som bygger på att inflationen inte får vara högre än två procent. Detta brukar ofta bli angripet i vänsterkretsar som en av grunderna för arbetslösheten.

Grejen är att det här helt enkelt inte stämmer. Utsagan baserar sig på en makroekonomisk modell som kallas Phillipskurvan, som visar på ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Observationer fram till sent 50-tal visade att detta samband höll, men observationer efter detta visar inte på något samband på lång sikt. Som jag har förstått de tär det mer eller mindre konsensus inom nationalekonomin att en inte kan räkna med detta samband som en förklaring av arbetslösheten annat än på kort sikt.

Vad som är deppigt med detta är att många inom vänstern, speciellt den parlamentariska, har en uppfattning om att de ekonomiska problem vi står inför idag skulle kunna lösas med en annan räntepolitik. Att det är så enkelt, men att den borgerliga regeringen helt enkelt inte vill. Att det enda som krävs är lite stimulansåtgärder och sedan kommer vi kunna återgå till att folk jobbar åtta timmar om dag och producerar och konsumerar en jävla massa så vi får evig tillväxt. Högre räntor vore knappast en långsiktig lösning, utan skulle högst troligen endast föra oss tillbaks till samma arbetslöshetsnivå, men med en högre inflation. Det skulle inte lösa något av kapitalismens grundläggande problem.

Detta innebär inte att jag på något sätt ställer mig positiv till den ekonomiska politik som förs idag. Däremot så tror jag inte att en kan förändra det med så små medel. Det känns lite som ett sätt för många personer att kunna fortsätta drömma om en enkel lösning inom det kapitalistiska systemet. Jag tror att lösningen finns bortom detta. Bortom räntepolitik och stimulansåtgärder.

Kapitalismen kommer att fortsätta krisa så länge den finns, och även när den inte är i kris så leder den till exploatering av människor och naturresurser, ojämlikhet, olycka och alienation. Detta kan ingen ekonomisk politik, hur snillrik den än är, ändra på.