Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

TRIGGERVARNING: VÅLDTÄKT. Om våldtäktskultur och varför våldtäktsskämt aldrig är okej.

Triggervarning: våldtäkt.

 

Jag konfronterades med denna ”julhälsning” tidigare idag och tänker lite på det här med våldtäktskultur. Hur det liksom anses vara ett roligt skämt att ha sex med någon som är fastbunden och som uppenbarligen inte verkar tycka det är en soft grej (av ansiktsuttrycket att döma)? Hur denna och bilder likt dessa delas av människor som tycker att det är helt okej att dra ett kul skämt på våldtagna kvinnors bekostnad. Kanske motiveras det med att dessa kvinnor ändå inte befinner sig i deras bekantskapskrets, eller kanske att de själva är så himla bra och aldrig skulle få för sig att våldta någon ”på riktigt”. Fan vet jag.

tz37yQR

Vad gör den här typen av ”humor” med kvinnor i detta samhälle? Jo, den spär på rädslan för att utsättas för våldtäkt, den objektifierar kvinnor och framställer övergreppet som ett ”roligt skämt”. Att objektifiera en kvinna är bland annat att konstruera denna som våldtäktsbar, att det är okej att använda henne som ett objekt för sin egen njutning. Kvinnor konstrueras som våldtäktsbara i det här samhället, och det är såklart en stor del av skälet till att våldtäkter över huvud taget äger rum. Om det inte var för den utspridda uppfattningen att det är okej att använda kvinnors kroppar för sin egen, ofta sexuella, njutning, så hade det inte ägt rum i alls samma utsträckning.

Våldtäkt är liksom inte bara en handling, utan det är ett ständigt överhängande hot som de allra flesta kvinnor är brutalt medvetna om och ständigt förhåller sig till. Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt för att inte bli våldtagna, tar på sig vissa kläder och så vidare. Det är helt enkelt ett förtryck som sker inte bara när själva handlingen inträffar utan i hela samhället, hela tiden. Även kvinnor som inte utsätts för våldtäkt utsätts för den rädsla som våldtäktskulturen skapar.

Det är också så att även de män som inte våldtar tjänar på våldtäktskulturen. Om det finns en massa män som anses hotfulla och farliga för kvinnor så finns det en större benägenhet att acceptera ”vardagsförtrycket”. Alltså: lite tjatsex är ok för det är ju inte våldtäkt (vilket jag iofs tycker att det är, men aja), att höja rösten och kanske förolämpa ibland är ok för det är inte direkt misshandel. Som kvinna anses en behöva stå ut med en massa saker om en har hittat en så kallad ”bra man”. Dessutom finns det i en värld där allt ter sig hotfullt et större behov av att söka sig till det som framstår som tryggt, och i det här samhället anses det för kvinnor ofta vara att ingå under en mans beskydd, alltså söka sig till en heteromonogam relation, trots att det som känt är där det mesta kvinnoförtrycket sker i praktiken. Men den heteromonogama relationen har en sådan aura av trygghet att ingen statistik i världen kan ändra på detta.

Jag tror även att detta skämtande om våldtäkt används för att skapa en viss distans. De som skämtar tänker sig liksom inte att de kanske råkar skämta med någon som faktiskt har blivit utsatta för detta, i deras värld är det något som händer andra, inte de själva eller deras vänner. Detta är i alla fall en ursäkt jag stött på flera gånger, alltså typ: ”men om någon sa att hen blivit våldtagen skulle jag såklart inte skämta om det”, ungefär som om det inte vore lämpligt att visa lite jävla respekt INNAN en vet om en sådan grej. Faktum är att väldigt många kvinnor har blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, och de som inte har blivit det har garanterat fått höra och anpassat sig till om hotet om våldtäkt.

Alla som delar och försvarar den här typen av ”skämt” spär aktivt på våldtäktskulturen, spär på den rädsla som kvinnor känner och bidrar till den utspridda acceptans som finns för den här typen av övergrepp. Det är därför det är så oerhört upprörande varje gång någon tycker att det är ”kul” att skämta om våldtäkt, för att det inte är något skämt för många utan en realitet en ständigt förhåller sig till, ett övergrepp som många har blivit utsatta för. Det är oerhört respektlöst att gå omkring och bräka ur sig den här typen av skämt med kvinnor närvarande, för när du gör det så är risken mycket stor att någon i din direkt närhet har blivit utsatt för en våldtäkt och mår ännu sämre av ditt normaliserande av det inträffad, helt utan att du vet om det. Vet du varför? För att våldtäkt är sjukt stigmatiserat i detta samhälle så det är inte direkt något folk går omkring och snackar om att de blivit utsatta för, och en bidragande orsak till denna stigmatisering är du och dina jävla ”skämt” om ett fruktansvärt övergrepp.

Det är inte heller okej i en grupp med enbart män eftersom även detta spär på våldtäktskulturen. Om ni har en sån här jargong internt så KOMMER den att smitta av sig när ni interagerar med resten av världen. Det är inte osannolikt att i alla fall någon av er får en mer avslappnad attityd till att begå övergrepp, troligen kommer ni alla att få det, för det är så våldtäktskultur fungerar. Något normaliseras i språket, i skämten, och detta leder till slut till att handlingen också normaliseras.

Så sluta bidra till våldtäktskulturen, bara sluta. Det är aldrig aldrig någonsin okej att sätta ett ”kul skämt” framför kvinnors rätt till sina kroppar.

På förekommen anledning: ja, jag vet att det är två män på bilden. Tycker inte att det spelar någon roll eftersom våldtäktskultur såklart kan spridas även så, det handlar om att konstruera sex som ett maktspel och att konstruera människor som våldtäktsbara. Tycker också att det är tydligt att den i underordnad position har mer traditionellt kvinnliga drag än den andra.

Samtyckeslagen.

IMG_20131005_080657När det talas om samtyckeslag så är det väldigt ofta detta motargument dyker upp. Det skulle bli för mycket fokus på hur offret uppträtt. Jag har väldigt svårt att förstå varför det skulle bli nödvändigt med mer fokus på offret med en samtyckeslag, redan idag så fokuseras det ju på offret något helt otroligt så jag fattar inte varför det ska behöva göras i än större utsträckning. Istället kan en väl fråga förövaren; varför hade du sex med den här personen? Hur tog du reda på att det fanns samtycke? Det är klart att det är offrets beteende som delvis diskuteras, men knappast mer än vanligt.

Vissa menar att tidigare sexuella erfarenheter för offret kan bli aktuella. Varför? Samtycke inhämtar en väl i stunden, inte men någon slags bakgrund i hur många gånger personen har velat ha sex innan. Det funkar liksom inte att bara anta att eftersom personen haft sex på det här och det här sättet innan under de här premisserna så vill hen det nu också. Det kan ju lika gärna vara så att tillfället du hörde om också var en våldtäkt. Sedan är det klart att samtycke ges på olika sätt beroende på person, men grundprincipen om att inte ha sex med någon innan en inhämtat samtycke är densamma. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Är du osäker så är det bara att fråga.

Sedan är det klart att en person kan vilja ha sex utan att ge något samtycke till detta, även om jag ser det som mycket orealistiskt givet hur sexuella situationer generellt ser ut. Jag tycker däremot att brottet våldtäkt ska sitta i hur förövaren agerar, inte i hur offret känner. Om förövaren agerar som om hen inte bryr sig om offrets vilja, det vill säga skiter i att inhämta samtycke, så har hen gjort sig skyldig till en våldtäkt. Sedan kanske offret uppskattar det hela men det är en helt annan sak. Samtycke ska inhämtas. Jag menar, det är ju inte som att vi tycker att det inte är en misshandel bara för att offret råkar gilla det? Det är ju vad förövaren gör som räknas.

Hur länge ska dessa förmodade personer som vill ha sex men inte ger samtycke få användas som alibi för att vi ska kunna ha en lag som tillåter män att ha sex med kvinnor som inte samtycker? Är det bara jag som tycker att det är viktigare att vi minska våldtäkterna än att alla potentiella samlag måste äga rum? Dessutom kan jag tycka att den kvinna som inte förmår ge samtycke till en sexuell handling kanske helt enkelt inte förtjänar sex. En får väl fan visa att en är med på det hela om en nu är det kan jag känna.

Vill du slippa bli utsatt för våld, sluta umgås med män.

Jag är ju egentligen helt emot det här med att ge ”tips” till kvinnor om hur en ska undvika patriarkalt våld, men jag tänkte ändå bjuda på ett eftersom jag bryr mig om mina läsares väl och ve.

Eftersom merparten av det våld och de våldtäkter som drabbar kvinnor sker i nära relationer är mitt tips enkelt; undvik nära relationer med män. På allvar alltså. Relationer med män är en av de största riskfaktorerna i en kvinnas liv som de flesta faktiskt kan påverka själv i någon mån. Detta innebär såklart inte att alla män våldtar och slår kvinnor de har relationer med, men det är fortfarande rent statistiskt så att det är där den största risken för kvinnor ligger.

Om en undviker nära relationer med män slipper en även en massa andra saker utöver våld och våldtäkter. En slipper till exempel göra hans känslomässiga arbete och hushållsarbete och kan lägga den tiden på rimligare saker.

Jag säger inte att detta är något slags slutmål för den feministiska kampen eller så, män måste givetvis förändras och sluta förtrycka så vi kan leva tillsammans på ett rimligt sätt. Däremot tycker jag att det är en fullt legitim och även mycket effektiv strategi för att slippa bli förtryckt i sina relationer och för att minska risken för att bli utsatt för patriarkatets yttersta konsekvens, alltså mäns våld mot kvinnor.

Att ingen döms gör inte att en våldtäkt inte skett.

Det verkar finnas någon slags mycket märklig uppfattning om att om ingen döms för en våldtäkt så var det inte en våldtäkt. Jag minns bland annat när Ström var inne på att alla anmälningar som inte leder till fällande dom är falskanmälningar, något som inte är helt ovanligt bland så kallade ”jämställdister”. Kvinnor får alltså bära skulden för att vi har ett rättssystem där våldtäktsmän är mycket svåra att sätta dit.

För det första; det är inte upp till lagen att definiera vad en våldtäkt är och inte är. Lagen kan definiera vad en kan dömas för, men inte vad som är en våldtäkt. Lagen kan ha fel, lagen kan ändras. För bara 40 år sedan så räknade inte lagen våldtäkter inom äktenskapet som våldtäkter. Betyder det att en inte kunde våldta sin fru, alltså ha sex med henne med våld eller hot om våld? Betyder det att det blev fysiskt möjligt först när detta infördes i lagen? Givetvis inte. Vi kan inte ha lagen som moraliskt rättesnöre. Det är lagen som ska anpassas efter samhället, inte tvärt om. Om vi aldrig ifrågasätter lagen så kommer den fortsätta se likadan ut år ut och år in. Juridiken är inget parallellt universum som flyger runt över våra huvuden, den är menad att fylla en jävla funktion, att vara ett redskap för att kunna nå ett bättre samhälle. Om lagen inte fungerar som ett sådant så är det den som ska ses över, inte våra värderingar.

Vidare så vet väl minsta barn att det inte är så juridik fungerar. Meningen är att döma folk om brott kan styrkas, inte att lägga någon slags allmängiltig dom över om det som sägs är lögn eller sanning. Något sådant är över huvud taget inte möjligt eftersom domaren inte är någon allvetande gud utan en helt vanligt människa som såklart bara kan lita på det som sägs och de bevis som läggs fram. Det kan mycket väl vara så att ett brott har begåtts utan att någon kan fällas för det, extra vanligt i våldtäktsmål eftersom ord ofta står mot ord och eftersom kvinnor diskrimineras i rätten. Detta innebär inte att kvinnan som anmält ljuger, det innebär bara att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma en eventuell förövare. En våldtäkts kan såklart mycket väl ha inträffat i vilket fall som helst, och det här är en självklarhet som de flesta med grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar borde förstå.

Skulle dessa personer säga att brott inte har begåtts om ingen dömdes för ett rån, en misshandel eller ett mord? De kanske tycker att Palmemordet aldrig inträffade eftersom vi inte kunnat döma någon förövare? Vad vet jag, det går ju om inte annat i linje med deras resonemang kring våldtäkter, men det låter ju såklart helt nipprigt eftersom det är det. Vad är det som gör att folk applicerar detta resonemang som uppenbarligen är helt uppåt väggarna i andra fall på just våldtäkter? Det kanske är kvinnohatet som sticker fram sitt fula tryne igen. Eller vad tror ni?

Det finns ingen rättvisa här för oss.

Som aktivist på en tjejjour får jag ta emot många historier av kvinnor som blivit våldtagna. Alltså; någon, nästan alltid en man, har haft sex med dem mot deras vilja. Någon har begått ett övergrepp på dem, använt deras kropp för sin egen njutning utan att det funnits samtycke. I sådana situationer ställs jag alltid inför ett dilemma; ska jag säga åt henne att anmäla?

Många säger att en ska våga anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Många säger att det är viktigt att anmäla, att det kan vara ett sätt att få upprättelse. Men jag brukar ändå inte säga åt henne att anmäla. Varför? För jag vet att det inte finns någon rättvisa där för henne.

Jag vet att hon kommer bli misstänkliggjord, att det kommer vridas ut och in på hennes historia, att det kommer att ifrågasättas om hon inte kunde ha sagt nej lite högre, inte kunde ha gått, inte kunde ha gjort lite mer motstånd. Jag vet att risken är mycket hög att skulden för det inträffade läggs på henne och inte på förövaren.

Jag kan inte rakryggad uppmana en kvinna som blivit utsatt för ett övergrepp att självmant gå in i en situation där hon kommer bli utsatt för ännu fler. Där hon kommer att ses på som lögnaktig, där hennes sexualitet kommer ifrågasättas, där hennes sätt att kommunicera sin ovilja på kommer att ifrågasättas, där allting kommer att läggas på henne och inte på den man som utsatt henne för övergreppet, som begått ett brott.

Och sedan när det inte leder någonstans så kommer hon att tvivla. Hon kommer att tänka att det kanske var hon som gjorde fel, att hon kanske hade kunnat säga nej lite högre, att hon kanske hade kunnat gå därifrån. Hennes skuld kommer att bli tyngre att bära.

Vi får inte glömma att juridiken är en del av samma patriarkala samhälle som våldtäkter springer ur. Lagen är skriver av män, för män. Det finns inget för oss kvinnor att hämta där, det finns ingen upprättelse där utan bara ännu mer skuld och skam som kommer att läggas på våra axlar.

Så nej, jag kan inte uppmana henne att anmäla, för jag vet att risken för att hon utsätts för så mycket mer förnedring, så mycket mer skuld och skam, är stor, och jag kan inte bära skulden för att ett kvinnoliv trasas sönder ännu mer. Istället säger jag till henne; det han gjorde mot dig var fel. Det är oacceptabelt och ska inte förekomma. Istället säger jag åt henne; skulden är inte din. Men jag säger inte åt henne att anmäla, för jag vet att i sådana fall så kommer motsatsen att präntas in istället.

Vi behöver inte säkerhet, vi behöver trygghet.

Lady Dahmer har skrivit om att den där killen du känner som blev felaktigt anklagad för våldtäkt högst troligen var skyldig. Ni vet, den där bekantskapen som så många har i bakfickan som de drar fram vid diskussioner kring våldtäkt som de bara ”vet” var oskyldig, för att han ”inte är sån” eller något i den stilen. Jag tänker på människor som misstänkliggör kvinnor som berättar om våldtäkter de blivit utsatta för.

Detta motiveras ofta med att en ”inte kan veta säkert” eller liknande, och det är såklart sant. Grejen är väl mest den att ingen skulle säga detsamma om någon till exempel berättade att hen blivit nedslagen eller rånad. Vi skulle inte börja ifrågasätta sanningshalten i historien, vi skulle inte insinuera att personen gått med på slagsmål frivillig och sedan ångrat sig, vi skulle inte fråga oss om inte offret ändå hade lite lite skuld i det hela som stod där i krogkön där vi ju vet att många många slagsmål inträffar. Vi skulle inte säga så. Det är uppenbart att det är något med våldtäkterna som drar fram tvivlet i oss, som gör att vi plötsligt börjat söka andra förklaringsmodeller än att det faktiskt har inträffat.

Ofta handlar det nog om att förövaren är någon som vi känner, för det är ju så det är med våldtäkter. Det är ofta närstående som utsätter oss för dem, och om en vän blivit utsatt för en våldtäkt är det troligt att vi även känner personen som utsatte personen för den. Det är klart att vi ryggar tillbaks då.

Men det handlar nog också om synen på kvinnor och sex. Om synen på att det är kvinnors ansvar att se till att inte sätta sig i sådana situationer där våldtäkter sker. Tyvärr skulle ett sådant förhållningssätt innebära att kvinnor aldrig någonsin kan ha relationer med män, eftersom det är under sådana förhållanden de flesta våldtäkterna sker. Det vore väl tråkigt?

Den som blir utsatt för en våldtäkt hade högst troligen kunnat göra något annorlunda för att undvika det hela, precis som den som blir utsatt för ett rån hade kunnat göra det. Kvinnan hade kunnat minimera sitt umgänge med män, undvika att skaffa partner, undvika att festa med män, vara ständigt beväpnad, flytta till en kvinnoseparatistisk by, bosätta sig i en stuga i skogen. Poängen är att kvinnor inte ska behöva begränsa sina liv på det viset, ty varje man är en potentiell våldtäktsman. Om kvinnor ska undvika alla situationer som kan leda till ett övergrepp så skulle vårt livsrum bli så oerhört mycket mer begränsat än vad det redan är i detta patriarkat. Lösningen, kvinnofrigörelsen, ligger inte där.

Det vi behöver är inte säkerhet, inte fler tips för hur vi ska göra ”rätt”, hur vi ska skydda oss. Det vi behöver är trygghet. Trygghet i att kunna leva våra liv, gå på stan, ingå i förhållanden, utan att riskera att bli utsatta för våld, trakasserier, våldtäkter. Trygghet i att veta att om vi skulle bli utsatta för detta så kommer vi inte få skuld och skam från samhället, utan stöd och förståelse. Trygghet i att veta att det är förövaren som kommer bära skulden, inte vi.

Bloggutmaning vecka fyra – Våldtäkt. Alla inlägg.

Här kommer alla inlägg i ämne fyra i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism. De två senaste veckornas ämne var Våldtäkt.

När du inget annat kan göra än att finnas där av Ord och ord.

Du behöver inte må dåligt över en våldtäkt av Moralfjant.

Den dolda våldtäkten av Asperger hippie.

Bloggutmaningen: Våldtäkt av Knyttet.

Bloggutmaning – en lätt fundering på underhållningsvåldtäkt av Mondocane. Här finns även ett tillägg.

Det enkla ordet samtycke, och det svåra ordet våldtäkt av Tjejbloggat.

Ett inlägg fyllt med gamla minnen och nyfött hat av Supersnippy.

Varför lär vi tjejer hur de inte blir våldtagna, istället för att lära killar att inte våldta? av Calatalo.

Rädslan, den förbannade rädslan av Intersektionell Solidaritet.

Våldtäkt och vad jag ska lära min dotter av Linas värld.

”Våra killar gör inte så” av Vakentimmar.

Våldtäktsmannaprofilen av ett Ritstift i din rumpa.

Mitt eget inlägg finns här och Schmenus finns här.

Våldtäkt.

Idag är det meningen att jag ska skriva om våldtäkt, och det råkar vara extra aktuellt i och med den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna. Det är uppenbart att den nuvarande lagmässiga definition vi har av våldtäkt inte utgör något skydd för kvinnor, inte ger kvinnor rätt till sina egna kroppar. Snarare så definierar det den juridiska gräns som män har att förhålla sig till när de tar sig rätt till kvinnors kroppar, den gräns som inte får överträdas eftersom det då är ett brott mot lagen. Att följa lagen är ingen garanti för att en våldtäkt inte sker, det är bara en garanti för att inte få något straff för det brott en begått mot en kvinna.

IMG_20130929_103717

Men våldtäkt är inte främst juridik, utan det är en fråga om sex, om relationer, om makt och om samspelet mellan män och kvinnor. Vad som fälls och vad som frias är något som hjälper oss att se samhällets värderingar, men lagen kommer inte rädda oss från våldtäkterna så länge lagen inte tar frågan om kvinnors rätt till sina egna kroppar på allvar. Så vi måste prata om våldtäkt. Men vi kan inte prata om det som något frikopplat från vanligt sex. Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg. Och utan att prata om sex så kommer vi aldrig att kunna prata om våldtäkt.

När män och kvinnor närmar sig varandra som könsvarelser, alltså som män som män och kvinnor som kvinnor, så närmar vi oss varandra i de roller som patriarkatet skapat åt oss. Kvinnan är ett objekt, hon är underordnad, mannen är subjekt, han är överordnad. Mannen för och kvinnan följer. Kvinnan kan välja att tacka nej till dansen, men när hon väl inträtt i den så är det mannens villkor som gäller. Det är mannen som tar initiativen, som berättar vad han vill ha, och det är kvinnan som levererar det åt honom. Detta är det patriarkala mönster som går igen i relationer mellan män som män och kvinnor som kvinnor, och så även i sexet.

I det patriarkala sexet fortsätter denna dans, och där finns alla komponenter som leder till våldtäkt. Kvinnan ses som ett objekt som mannen antingen kan ha tillgång till eller ej. Utgångspunkten är att mannen har tillgång, äger rätt till kvinnan, och detta gäller tills motsatsen bevisas, det vill säga till kvinnan säger nej tillräckligt högt och tillräckligt tydligt. Detta nej framstår dock inte som en absolut gräns utan snarare som en barriär mannen kan välja att försöka överträda eller ej. Även efter ett nej kan mannen fortsätta försöka, detta är vad som kallas tjatsex och är egentligen en form av våldtäkt, för det är att inte respektera ett nej. Även om nejet blir ett artikulerat ja så har mannen gått över gränsen för vad som är okej.

Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke utan tillåtelse. Kvinnan samtycker inte till de sexuella handlingarna, hon tillåter dem. Det är mannen som sitter på initiativmakten, mannen som lägger fram förslagen och kvinnan som kan välja att antingen avslå eller låta mannen hållas. Det är mannen som för, kvinnan som följer, i det patriarkala sexets dans. Vi måste se att den tillåtelsen äger rum i en större kontext, en kontext där män har makt och där män kan tvinga sig till sexuellt umgänge om tillåtelse skulle saknas. Detta gör att tillåtelsen inte är ett fritt val, utan det är ett val som sker under vissa överväganden från kvinnans sida. Hon kan välja att säga nej, men då riskerar hon att hennes uttalade önskan överträds eller att mannen försöker ta sig runt hennes barriär.

Det snackas om att en som kvinna måste säga nej, men om detta nej så enkelt kan överträdas, vad är då meningen? Risken att nejet inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Bättre då att inte utmana ödet och låta mannen hållas. För en vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna. En vill ju inte vara en sådan kvinna som det inte lyssnas på, vars ord inte tas på allvar.

Våldtäkt är att ha sex med någon mot dennes vilja med våld eller hot om våld. Men vad är våld, och vad är hot om våld? I ett patriarkalt samhälle finns våldet alltid närvarande i samspelet mellan en man och en kvinna. Även om det inte är uttalat så finns det där. Det finns i kroppsspråket, i sättet vi närmar oss varandra på, i våra samhälleliga värderingar. Även en man som aldrig skulle använda våld bär med sig det patriarkala våldet som ett ok, och för att kunna överbrygga detta hot om våld krävs mer än att inte vilja utföra våld, det krävs att en aktivt visar att en bryr sig om vad ens partner tycker och tänker om det som görs i sängen. Genom att vara öppen, genom att fråga, genom att aldrig någonsin visa irritation över hennes osäkerhet eller preferenser, så kan en komma förbi detta. Genom att verkligen visa att hennes vilja betyder något, genom att aldrig ha sex om du tvivlar minsta lilla på om det där ja:et är uppriktigt menat.

Om du som man väljer att köra på tills du får ett uttalat nej, då är du i riskzonen för att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Ibland slår män sig för bröstet för att de slutar så fort en kvinna säger ”nej”. Men: ansvaret ligger också på dig att ta reda på om hon verkligen vill eller inte, inte bara på henne att kommunicera sin ovilja. För sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Det ska handla om att båda parter går in i det hela med ärlighet och med öppna ögon, inte att den enda har en färdig plan som den andra kan välja att stoppa eller inte. För det är däri den patriarkala makten ligger, i att vara den som bestämmer vilka alternativ som finns, vilka premisser som råder, i vem som för och vem som följer. Och för att kunna komma runt det så måste den som för bjuda in den som följer, visa att det är något båda ska göra.

Våldtäktsskriverier och vikten av feminism.

IMG_20130929_104525Sitter och skriver om våldtäkt till min och Schmenus bloggutmaning. Det är ett tungt ämne där en verkligen måste tänka efter ordentligt. Ikväll kommer vi att publicera alla inlägg som folk skrivit på ämnet, så om du vill vara med är det en bra idé att skriva nu.

Jag vill också säga en liten sak angående den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna: vi kvinnor kan uppenbarligen inte lita på att samhället ska skydda vår rätt till våra kroppar. Vi måste inse det. Vi måste inse att det fortfarande är en kamp vi måste föra för att vi ska anses ha rätt till våra egna kroppar. Det är därför det är så jävla viktigt med feminism, för att kvinnor inte ska ses som någon allmän jävla egendom. Glöm inte det.