Månad: november 2012

Staten och kapitalet.

Det är alltid lika roligt att se indignationen hos diverse ”vettiga” borgerliga när det kommer fram nyheter som denna om att regeringen ”utreder” en ny anställningsform för ungdomar som går ut på fenomenalt dålig anställningstrygghet och dessutom att arbetsköparen ska tilldelas pengar då hen anställer. Liberaler tävlar om att fördöma detta för det är ju inte alls någon fri marknad och företagen ska inte få pengar och så vidare och så vidare och jag blir så otroligt matt på den grunda analysen och plakatpolitiken.

Det finns någon slags föreställning om en ”god” kapitalism inom borgerligheten, och främst inom den typ av marknadsliberalism som har kommit att vara den dominerande ideologin under en tid. E god kapitalism är alltså en kapitalism där marknadskrafterna får verka fritt och på det viset tjäna folkets intressen, där lukrativ verksamhet också är verksamhet som är bra för samhället i stort och där staten lägger sig i så lite som möjligt. Staten ses i dessa teorier som en bromskloss för näringslivet som helst ska vara så liten som möjligt och inte ”lägga sig i” och försöka styra marknaden på olika sätt, eftersom den osynliga handen ändå kommer att göra så att det blir bäst för alla.

Den nyliberala retoriken, alltså den om att dåliga företag ska försvinna med hjälp av konkurrens, är just bara retorik. Sanningen är att stora delar av näringslivet över huvud taget inte skulle klara sig om det inte var för staten. Staten ger uppstartsbidrag, krishjälp, staten utbildar och vårdar arbetare, staten tillhandahåller barnomsorg och äldrevård så att människor kan arbeta istället för att stanna hemma med barn och äldre. Staten gör helt enkelt en jävla massa saker för att arbetskraften ska kunna växa, ha rätt kompetens, bibehålla sin arbetsförhet och så vidare vilket är en absolut grundbult i att det ska kunna finnas någon form av tillväxt. Det är även staten som medelst sitt våldsmonopol upprätthåller ägandestrukturerna i samhället. Under vissa förhållanden så hjälper även staten till att slå ner uppror bland arbetare. Staten springer helt enkelt kapitalets ärenden. Ibland på sätt som är positiva för samhället i stort, ibland genom att försämra för arbetarna.

En kan väl tro på någon slags utopisk värld där staten ”inte lägger sig i” men att tro att detta är något som borgerligheten kommer att bistå med är verklighetsfrånvänt. Alliansen har sedan de kom till makten inte gjort annat än att använda gemensamma resurser för att stärka kapitalets intressent, och det ofta på arbetarnas bekostnad. De har till exempel skapat en situation där facklig organiserings försvårats brutalt och där människor är såpass desperata efter att få jobb att de kan ta i princip vad som helst. De har även i högre grad börjat förse olika företag med gratisarbete eller i alla fall subventionerat sådant. RUT- och ROT-avdragen är också exempel på hur staten använder gemensamma resurser för att betala kostnader som annars hade fallit på företagen och konsumenterna som oftast kommer från medel- och överklass. Det hela marknadsförs med en retorik om fria marknader och konkurrens och gud vet allt, men i slutänden blir det bara gemensamt betalade av privilegierade personers företagande och konsumtion.

Visst kan en fnysa om att de saknar ”ideologisk ryggrad” och sedan lämna frågan där i någon slags tro om att det skulle kunna komma en borgerlighet som inte gör det, men som det ser ut idag så är detta helt enkelt hur kapitalismen fungerar. Idén om att det kommer få att skapa ett ramverk för kapitalismen där detta inte sker tycker jag är utomordentligt naiv. Människor med mycket pengar kommer oundvikligen att försöka påverka politiken, vilket de också kan i kraft av sin privilegierade position.

Den som blir indignerad när den här typen av politik uppkommer borde försöka se hur det hänger ihop med samhällssystemet i stort. Det går inte att förklara detta som enskilda misstag eller avvikelser i kapitalismens egentliga väsen, det är helt enkelt alltför vanligt förekommande. Det går inte att förvänta sig av kapitalet att det inte ska sträva efter att korrumpera den politiska makten till att tjäna kapitalets intressen. Det går inte heller att förvänta sig av den politiska makten att den inte ska korrumperas då kapitalkrafterna växer sig starkare. Kapitalismen kommer ständigt att söka efter nya områden att ta över och göra vinst på, och verklighetsbeskrivningarna och politiken kommer att anpassa sig efter detta, speciellt om det finns en grundläggande ideologi i samhället där kapitalismens ses som god.

Sluta nära denna idé om den goda kapitalismen där staten ses som problemet så fort det går illa. Det handlar inte om ideologisk ryggrad, det handlar om klassintressen. Makten, både den politiska och den ekonomiska, samarbetar för att stärka sina positioner. Detta sker på bekostnad av arbetarklassen. Staten och kapitalet sitter i samma båt, och så vidare.

Delta i bloggundersökning.

Har blivit ombedd att sprida denna undersökning om samtalstonen i bloggosfären till mina läsare och det gör jag såklart gärna. Såhär skriver de som gör undersökningen på sin sida:

Vi är två socionomstudenter som studerar på Lunds Universitet och arbetar just nu med vår kandidatuppsats. Vi vill till vår uppsats undersöka hur samtalstonen ser ut på Internet och då framförallt inom forumet bloggar.

Det här är en frivillig undersökning där dina svar är helt anonyma och genom att du svarar på enkäten så samtycker du till att delta. Vi önskar att ni som deltar inte är under 16 år på grund av forskningsetiska principer.

Den är ganska kort, så det tar nog inte mer än fem minuter. Gör den!

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

Jobbakuten.

Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.

När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.

Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?

Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.

Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.

För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.

Omsorg.

Tänk en vanlig dag i ett heterosexuellt pars liv. Tänk att kvinnan går upp lite tidigare för att hinna göra sig fin. Tänk att kvinnan frågar om han sovit gott, om han mår bra, om han vill ha kaffe (som hon såklart kokar), vad han tycker om det som står i tidningen. Tänk att det är kvinnan som torkar upp smulorna på bordet efter att de avslutat frukosten. Tänk att hon avbryter sig i sminkningen och ropar ”vänta” när han ska gå utanför dörren så de hinner pussas innan, tänk att hon borstar av lite smuts från hans jacka.

Tänk att hon tänker på honom hela dagen på jobbet. Funderar på hur han har varit mot henne och varför. Är han sur? På lunchen träffar hon en väninna för att diskutera det hela. Skickar ett gulligt sms där hon skriver att hon älskar honom. Får till svar en smiley. Funderar på vad det betyder. Går lite tidigare från jobbet för att hinna handla på hemvägen. De har slut på mjölk, men det har han såklart inte märkt. Han skulle nog handla om hon bad honom, men han tänker inte på det självmant. I affären så ringer hon och frågar om det är något särskilt hon ska köpa. Han låter irriterade på rösten och säger bara kort ”nej” innan han avslutar samtalet. Hon hinner klämma in ett ”puss” innan han lägger på luren, något som inte besvaras. Hon tänker att han trots allt hatar att prata i telefon och att hon nog är jobbig som ringer hela tiden.

Hon lagar maten idag. Egentligen är det hans tur men han har mycket på jobbet och han måste få hinna träna efteråt. Ha sin egentid. Hon lagar mat som hon vet att han tycker om, inte den hon själv helst vill ha.

Han kommer en halvtimme senare än vad som var avtalat. Tur att hon ringde för att kolla hur han låg till, för annars hade maten kallnat. Han hade nog inte ringt. Hon har varit hungrig länge men hon vill att de ska äta tillsammans för att hinna prata om hur de har haft det. Vid middagsbordet är det hon som styr konversationen. Hon ställer frågor som han svarar på och berättar kanske något om hur hon har haft det. Kanske frågar han pliktskyldigt ”och du då” efter att hon har frågat. Om hon inte pratar eller får honom att prata så är det tyst vid matbordet. Efteråt tar hon disken. Han hade säkert gjort det om hon frågat, men han tar inte initiativ till det och hon tänker att han nog är trött.

Sen kollar de på tv. Egentligen vill hon läsa en bok men hon vill också vara nära honom. Hon försöker prata om vad som händer i programmet men han bara hummar. Hon vill att han ska se henne, lägga märke till henne. Fråga henne hur hon har det och hur hon mår. Men det gör han inte. Han utgår kanske från att hon berättar om det är något särskilt, eller så tänker han bara inte på det alls.

När de lägger sig så frågar hon hur det är med honom, säger att han verkar lite frånvarande. Han mumlar att det är okej. Ger henne en pliktskyldig puss på munnen, sedan vänder han sig bort. Hon vågar inte fråga mer för att hon inte vill att han ska bli irriterad, men oron över att något är fel gnager ändå i henne långt efter att han har börjat snarka. Hon går igenom allt hon gjort under dagen och undrar om hon gjort något för att han ska bli irriterad. Oroar sig för att han ska tycka att hon är jobbig när hon pratar med honom. Oroar sig för att han inte tycker om henne som han gjorde innan.

Tänk sedan att detta upprepar sig dag efter dag. Att det alltid är hon som anpassar sig, som gör små tjänster, som analyserar, som tar initiativ till samtal, som gör sig fin och så vidare. Tänk på all den extra tid hon lägger ner för att förhållandet ska fungera. Tänk om hon plötsligt skulle sluta med denna omsorg, skulle förhållandet ens fungera då?

Jag menar inte att alla relationer ser ut såhär, men jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i i alla fall delar av den här beskrivningen. Att vara den som tar initiativ till samtal, som visar omsorg, som ger bekräftelse spontant, som ser till att saker finns hemma (även om det kan vara han som står för själva inköpet). Allt detta är sådant som kräver energi, och om en dessutom inte får gensvar så kan det vara väldigt känslomässigt uttömmande.

Om vikten av att moralisera.

Om det finns något folk är rädda för så är det aktiviteten ”moralisera”. De är rädda för att andra ska ”moralisera” kring deras livsval och de är rädda för att själv uppfattas som moraliserande. En får fan göra vad som helst i detta samhälle, till exempel föra en politik som gör att en massa människor hamnar i fattigdom, så länge en inte ”moraliserar”.

I vissa fall håller jag med om att moraliserande är något negativt. Jag skulle till exempel aldrig dra någon jävla harang om att en person inte ska klä sig slampigt, jag skulle inte heller hålla någon utläggning om att det som är överviktig, arbetslös eller fattig minsann får ”skylla sig själv” för att hen inte skaffade sig en bättre utbildning, åt mindre eller liknande.

Däremot tycker jag att det är rimligt och till och med viktigt att moralisera när det kommer till en mängd andra saker. Jag tycker till exempel att det är jätteviktigt att moralisera kring hur människor bygger sina förhållanden. Jag tar avstånd från alla former av förtryck och därför moraliserar jag mer än gärna kring människor som utsätter andra för förtryck. På samma sätt tar jag avstånd från miljöfarlig verksamhet, från sexism och rasism, från alkoholkultur och högerpolitik.

Det finns en uppfattning bland många att det skulle vara fint att hålla sina åsikter för sig själv och låta andra ha sitt liv i fred och ägna sig åt vad det nu är det ägnar sig åt, rösta på vad de nu röstar på och så vidare. Så kan allas liv fortsätta pågå i den privata sfären, och alla kan hålla sina åsikter om hur världen borde vara beskaffad för sig själva. Folk kan vara nykterister, polyamorösa, veganer, feminister och så vidare så länge de inte tvingar sina ståndpunkter på andra.

Jag tycker att detta är en fullständigt absurd hållning. Jag har ju gjort de livsval jag gjort för att jag tror att det är en del i att skapa ett bättre samhälle. Det är ju inte som att jag har vissa värderingar som är helt frikopplade från någon slags resonemang. Jag har valt bort alkohol för att jag tror att alkohol är ett destruktivt inslag i vår kultur, jag har valt bort tvåsamhet för att jag tror det är destruktivt och så vidare och så vidare. Varför skulle jag inte försöka sprida dessa värderingar till andra?

En kan ha olika åsikter om hur folk ska leva sina liv, men ta då diskussionen där istället för att hamna i det där tjafset om att en inte får ”tvinga på” sina värderingar på andra. Jag är beredd att acceptera att en person säger att de helt enkelt inte håller med eller att de av olika skäl inte kan ta till sig vad jag nu säger just då, men jag är inte beredd att acceptera det där lama ”tvinga inte på mig dina värderingar”-tjafset.

Det är klart att allt ska ske inom rimlighetens gränser, men jag har så jävla svårt att se poängen i att hålla sina värderingar och livsval helt för sig själv och inte försöka påverka andra i samma riktning. Om en nu är övertygad om något borde en väl försöka sprida denna tro. Samhället kommer inte förändras av att folk sitter på sin kammare och tycker saker, samhället förändras för att folk påverkar andra. Så länge vi har kvar den här idén om att vi inte kan moralisera kring andras livsval så kommet samhällsförändringen knappast gå framåt i något rasande tempo.

Det här med relationer.

Mycket pågår i mitt huvud angående det här med relationer just nu, vilket ni kanske har märkt. Jag är mitt uppe i en process där jag kommit fram till att det ideal jag innan haft kring relationer (tvåsamma, heterosexuella) inte längre är gångbart och att jag måste hitta andra sätt att utforma dem på. Jag har ju funderat på detta en massa under tiden i Bryssel, men då träffade jag ingen jag var intresserad av att vara romantiskt involverad i och behövde nog ärligt talat all den tiden för mig själv för att smälta den relation jag lämnat bakom mig.

Det här med relationsanarki är helt ny mark för mig. Jag har innan förkastat idén som löjlig och naiv, men har nu mer och mer börjat se poängerna med det och hur det skulle kunna vara utförbart. Frågan är bara hur det funkar att praktisera. Kärlek är alltid förenat med en massa jobbigheter, det gäller bara att organisera den på ett sätt så att det positiva överväger det negativa med råge.

Förhoppningsvis kommer jag att skriva mycket mer om detta. Det är ett ämne som jag tycker är viktigt ur en massa olika aspekter och som jag tror att det är väldigt nyttigt att skriva om och diskutera.

Fatshaming deluxe.

Flinkenberg har skrivit ett av de mest osmakliga inlägg om tjocka människor jag någonsin läst. Nu har hen tagit bort det eftersom folk blev så upprörda, men det finns en cachad version här. Inlägget heter Några sanningar från en före detta tjockis och redan där känner jag att det bådar illa. Människor som har varit tjocka och sedan, efter viktnedgång, ser det som sin plikt att förklara för andra tjocka hur de ska göra är alltid ruskigt jobbiga. Inlägget tar sin utgångspunkt i att Flinkenberg har läst en Aftonbladet artikel där en deltagare från Biggest Loser ”gråter ut” om att hen kommer dö på grund av sin övervikt inom två år. På denna information reagerar Flinkenberg såhär:

Det är faktiskt helt ofattbart. Det är ofattbart att du har så dålig karaktär att du hamnat i denna tragiska sits. Det är också ofattbart att du bara ger upp i förväg och redan nu konstaterar att du ska dö.

Det är fascinerande hur Flinkenberg, som självutnämnd bantningsexpert, tror sig veta allt om denna persons karaktär och hur mycket hen har ”försökt”. Jag vet inte, men jag tänker att den som ställt upp på att vara med i det fruktansvärda tv-programmet Biggest Loser har försökt ganska mycket. Det är liksom inte dit en går för att försöka gå ner i vikt första gången. Jag tror inte att någon skulle välja den förnedringen om de inte var jävligt desperata.

Well, I got news for you, Åsa: du är inte sjuk, du har dålig karaktär. Så enkelt – eller så svårt – är det. Du måste sluta skylla ifrån dig och skärpa dig. Du har en fru och en son, ta tag i din slappa attityd till kost och sluta sitt och vänta på din gastric bypass-operation och tro att samhället och precis alla andra ska hjälpa dig att lösa ett problem som i sanningens namn faktiskt bara är ditt.

Well, I got news for you, Flinkenberg. Fetma är visst en jävla sjukdom och det är liksom inget omtvistat utan det är vad vetenskapen på området säger. Det är inte så att du ”bara” kan gå ner i vikt. För vissa personer är det nästintill omöjligt att göra det på egen hand. Jag tror inte att någon vill göra en gastric bypass för att det är bekvämt på något vis, det är något en tvingas till som en sista jävla utväg när inget annat har fungerat. Du vet absolut ingenting om den här personens ”attityd till kost”. Du vet ingenting om den här personens liv så sluta låtsas att du gör det.

Jag använder så här kraftiga ord för att jag själv har varit sån. Jag känner igen mig i era undanflykter, försök inte lura mig.

Vad Flinkenberg missar är att hen är en person. Du är inte representativ för resten av jordens befolkning. Din kropp fungerar inte som alla andra människors kroppar gör. Flinkenberg skriver att hen som mest vägde 90 kilo, alltså 34 kilo mindre än vad personen hen skriver om gör. Flinkenberg drar inte slutsatsen att det kanske kan vara en bidragande orsak till att det är svårare för den här personen att gå ner i vikt. Flinkenberg tänker inte på att det kan finnas genetiska orsaker till att folk helt enkelt har olika lätt för att hamna i matmissbruk, lägga på sig kilon och förlora dem igen.

Och istället för att belasta vår sjukvård med era självorsakade åkommor borde ni käka mindre portioner, ut och röra på er och ge plats åt såna som inte har VALT att hamna på sjukhuset, nämligen sådana som får cancer, är med om bilolyckor eller annat och verkligen behöver vård.

Ungefär som om någon vill väga 124 jävla kilo och behöva genomgå en gastric bypass för att inte mista sitt liv. Som om det inte redan var skambelagt nog med fetma i samhället för att motivera till att gå ner i vikt. Som om det överviktiga behöver är att bli mer skuldbelagda och få höra ännu en gång att det är deras eget fel.

Det värsta med hela inlägget är dock nästan ”ursäkten” som Flinkenberg har lagt upp i efterhand när kritiken blev för mycket för hen.

Jag vill också poängtera att detta inlägg inte är riktat som ett hån mot överviktiga eller ”tjockisar” generellt, jag har själv varit överviktig, utan min frustration bygger i att höra kraftigt överviktiga som riskerar sin hälsa säga att det inte är deras fel att de hamnat i den sitsen, utan skyller den utvecklingen/situationen på andra faktorer.

Vad Flinkenberg nu menade men inlägget låter jag vara osagt, då jag inte kan veta vad som pågår i hens sjuka hjärna. Däremot undrar jag hur en människan kan tycka att det är okej att öppet håna, bespotta och skuldbelägga en person som har ångest för att hen snart kommer att dö till följd av en sjukdom. För fetma är faktiskt en sjukdom. Jag undrar verkligen hur hen kan anse att problemet är att hen ”tolkats fel”. Detta handlar inte om att hen blivit misstolkad. Oavsett om hens ton varit ”hård” eller inte så gör det det inte mindre sant att han ansett sig ha rätten att offentligt håna en person som är döende och skuldbelägga den här personen ännu mer.

Det finns ett gäng självutnämnda bantningsgurus, varav Zytomierska är en, som liksom inte kan låta bli att ha åsikter om andra människors kroppsform, deras liv och deras karaktär. Trots att de helt saknar vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (källan är alltsom oftast att de själv gått ner i vikt på det sättet) så hindrar det dem inte från att bråka ut dem i tid och otid. Av någon anledning anses det okej för vilken idiot som helst att uttala sig om ett sjukdomstillstånd utan att ens konsultera den aktuella forskningen på området. Inte heller drar de sig för att göra generella utlåtanden om personers karaktär endast på grunden att dessa personer är tjocka.

Jag är sjukt glad att jag inte är överviktig. Inte främst för tillståndet i sig, utan för att så många tar sig rätten att komma med sina helt oombedda åsikter om ens person, vad en borde göra och så vidare. Även om det inte riktar sig mot en personligen så har folk ofta en massa idéer om överviktiga som övergripande grupp. Uttalanden som att det ”bara är att träna mer och äta mindre” upprepas så ofta så att de liksom blir sanning.

Sluta upp med denna fatshaming. Det är genant hur ni tror er veta allt om vikt och överviktiga människors liv och karaktär. Vidrigt.

Menskoppstjat.

Hittade denna framsida på en informationsbroschyr på apoteket och tänkte ”men gud vad bra, då har de såklart menskoppar”. Konstigt nog hittade jag inga på mensskyddshyllan och till slut så fick jag fråga i kassan. Det visade sig att de inte alls hade några menskoppar! Konstigt att några som säger sig värna om rätten till bra och billiga mensskydd inte säljer menskoppar.

Igår så använde jag för övrigt min menskopp för första gången på en månad. Jag har vetat att mensen var på gång eftersom jag haft pms:en från helvetet, men den hade inte brutit ut riktigt än. Eftersom jag skulle sova så ville jag inte riskera att blöda ner någon annans säng om mensen kom under natten (brukar ha väldigt rikliga blödningar första dygnen). Som tur är så är menskoppen varken obekväm eller uttorkande vilket gjorde att jag kunde sätta in den som ”säkerhet” ifall mensen skulle komma utan att det leder till några besvär. Ytterligare en fördel!