Kategori: Feminism

Det spelar väl ingen roll att även kvinnor är antifeminister.

Ibland undrar jag om det är så att manliga antifeminister tar sig kvinnliga internetnamn när det kommenterar för att på något vis föra i ”bevis” att antifeminism minsann inte bara är män som vill behålla sin maktposition i samhället eller så. Eller så förväntar de sig kanske att jag ska vara mer öppen för deras åsikter för att de presenterar dem under kvinnlig namn, vad vet jag.

Det är i alla fall inte helt ovanligt att någon triumfatoriskt påpekar existensen av antifeministiska kvinnor och försöker vinkla detta som något slags bevis mot feminismens giltighet. Poängen lär vara att feminismen är så fruktansvärt stollig att inte ens de som tjänar på den håller med, eller något.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer ställer sig till att det finns gott om manliga feminister? Kanske är de bara hjärntvättade av genusmaffian eller något.

Nåja. För mig spelar det ingen roll om den som motarbetar mig är en kvinna eller en man. Givetvis kan det finnas kvinnor som inte är feminister, på samma sätt som det kan finnas invandrare som är engagerade i Sd, men det gör det inte mindre till en kamp för kvinnors rättigheter. Det fanns säkert kvinnor som motsatte sig kvinnlig rösträtt när det begav sig, det gjorde det knappast mindre till en kvinnosaksfråga.

Överlag är det så jävla fånigt när någon kommer och ba: majoriteten av Sveriges befolkning håller inte med dig. Jag tror såhär: majoriteten av Sveriges befolkning har inte någon åsikt rörande feminism. Och sen tycker jag inte att ”majoritetens” åsikt spelar sådär skitstor roll för mig, i fråga om hur jag utformar mina åsikter. Det är väl ärligt talat bara idioter som resonerar så?

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Detta, mina vänner, är lyteskomik på hög jävla nivå. Rafeal Edholm beklagar sig över att det är svårt att vara man i filmsverige. Detta baserar han på att han inte fått gehör från filminstitutet när han sökt om bidrag till att göra sin film.

Såhär. Filmbranschen är extremt jävla mansdominerad, så även i Sverige. En majoritet av alla filmer skrivs av, regisseras av och produceras framförallt av män. Men Rafael tror ändå att det är på grund av sitt jävla kön som han får avslag. Är inte detta uppblåsthet i sin fulla blom så säg?

Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.

– Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Och inte nog med att han är man, filmen är politiskt inkorrekt också! Och så står han upp när han kissar. Ja, Rafael. Det är säkert så att det är den onda feministpksittkissarmaffian på filminstitutet som bara släpper fram kvinnor och några få väldigt lydiga genusmedvetna män medan riktiga män som du tyvärr blir diskriminerade och det av ren princip. Precis så är det.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Läs även inlägget om denna historia på Oklarheten.

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.

Jag vill att det ska vara inkluderande.

Har en massa tankar om exkludering, utanförskap och gruppmentalitet angående hela den här feministgrejen och jag ska skriva om’t igen imorgon. Ibland kan det vara svårt att se till sin egen skyldighet att släppa in och vara inkluderande. Jag tror tyvärr att jag har glömt hur det känns att vara liten och rädd i dessa sammanhang, nu när jag känner mig som en accepterad och av många omtyckt del av den feministiska ”scenen” eller vad man nu ska kalla den, i alla fall på internet. Men nu när jag tänker på det så minns jag hur jag blev alldeles till mig när Hanna Fridén kommenterade första gången, till exempel.

Jag vet inte hur allt detta upplevs för er andra. Om det känns exkluderande att läsa här och att skriva till mig eller om det är inbjudande. Jag vill att det ska vara inbjudande för den som vill lära sig mer om feminism eller vill diskutera den, och andra saker som jag skriver om också för den delen. Jag vill inte att någon ska vara rädd för att yttra sig för att de upplever en risk för att bli överkörda, men samtidigt har jag fått höra det lite på sista tiden: att man inte riktigt vågar säga emot eller komma med andra infallsvinklar för att jag går på för hårt.

Detta är inget jag skriver för att folk ska komma hit och bekräfta mig och ba: ”nejmen Fanny, du är så bra”. Jag vill faktiskt veta. Om någon, alltså någon som är intresserad av feminism eller andra saker jag skriver om, känner sig exkluderad och i så fall varför.

Lite mer om feministiskt debattklimat.

Angående inlägget jag skrev innan om feministiskt debattklimat. Jag vill bara förtydliga vad jag menar: jag har inget emot meningsskiljaktigheter, hätska diskussioner eller ens att folk går ut och skriver att de hatar varandra. Sånt kan jag ta, jag räknar till och med med att få ta sånt. Jag har inte heller något emot att man printscreenar ett mejl där man tycker att någon varit snäll/haft rätt/haft fel/varit elak/varit en stor idiot. Det är helt okej. Vad jag ogillar är när man gör människor till åtlöje.

Jag vet inte vad Ellen menade med att lägga ut mejlet såsom hon gjorde. Halva poängen i det jag skrev var att hon inte lämnade någon förklaring utan bara gjorde det upp till läsaren att tolka helt själv. Sånt kan lätt kännas obehagligt för den som är avsändare av det som blottas. I ett sådant sammanhang vill jag ha en kontext, jag vill veta varför detta publiceras och vad som är det roliga eller felaktiga.

Ellen menar på att det rörde sig om att även de som hatar henne inser och erkänner att hon har rätt. Jag misstror henne inte i det, det var säkert hennes intention. Men då hade hon kunna skriva det.

Det är känslan av utsatthet som kommer när folk hånar en eller skrattar åt en utan att man riktigt förstår varför som jag vill försöka beskriva och som jag tycker är obehaglig. Det är den jag inte vill bli utsatt för. Känslan av att det är en massa personer som snackar bakom ens rygg, som förstå och är invigda i något som man själv inte har mer än en svag aning om. Det får en att känna sig utsatt, oavsett hur många personer man har på ”sin sida”.

Jag vet inte vad specifikt Ellens syfte var och det spelar faktiskt egentligen inte sådär skitstor roll. Det viktiga är att jag tycker mig ha upplevt en trend, en trend där mer och mer sånt här kommer fram. Jag tycker mig se mer hån, mer antydningar och falskspel på bekostnad av ärliga konfrontationer. Jag säger inte att alla kvinnor måste hålla ihop eller tycka lika eller ens vara snälla mot varandra. Men det är väldigt onödigt att så osäkerhet utan att det kommer något konstruktivt ur det, något konstruktivt som i en diskussion, ett ställningstagande eller vad som helst.

För övrigt kan jag säga att jag tycker att det också är ett problem när vissa bloggare har ett litet crew som dyker upp som små pitbulls och skäller så fort bloggaren skriver att någon annan varit taskig eller har fel. Det gynnar inte konstruktiv debatt alls. Dessutom tror jag att det är lite det som drar fram den här typen av beteende som jag beskrivit innan, eftersom det blir för mycket tjafs om man skriver rakt ut att man tycker att en viss person har fel eller är dum i huvudet. Då blir det enklare att skriva lite subtilt så att folk fattar men inte har så mycket att sätta emot. Så jag tycker också att det hör till de bloggare med stor och trogen fanskaras ansvar att inte skicka ut sina fans som målsökande missiler så fort man blir kritiserad. Det är också oärligt på ett sätt, för man ser till att ens kritiker får den reaktion man skulle vilja ge dem men svär sig fri själv eftersom det inte är en själv som skriver det. Men om man länkar och ger en ofullständig beskrivning av förloppet eller antyder vissa saker så har man ju på ett sätt initierat det hela.

Hanna Fridén var väldigt duktig på att hantera sånt här på sin tid. Om hon bråkade med någon och hennes läsare gick till attack så brukade hon skriva att hon inte ville att de skulle vara elaka. Hon insåg sitt ansvar över vad hennes läsare skrev hos andra som hon hade skrivit negativt om. Mer sånt!

Någon måtta får det vara.

Fick en kommentar om att jag i mitt inlägg fokuserar på att kvinnor är taskiga mot varandra. Det är en typisk sån där grej jag förväntade mig att få höra.

Såhär. Det är en jävla skillnad på att så fort kvinnor har meningsskiljaktigheter, tycker illa om varandra eller något sånt dra upp att ”kvinnor ska vara vänner” och på att skriva ett enda inlägg om att man tycker att vissa feminister är jävligt taskiga mot andra kvinnor och att det är ett problem för feministisk debatt.

Herregud. Jag har inget problem med att feminister kritiserar varandra, klagar på varandra eller till och med hatar varandra. Det skrev jag också tydligt i inlägget. Däremot har jag problem med ett klimat som gör att folk känner sig illa till mods och rädda inom den egna gruppen. Det är enbart kontraproduktivt.

Lika mycket som man som feminist måste kunna kritisera andra feminister måste man också kunna kritisera feministiska debattklimat som feminist utan att bli anklagad för att vara en såndär person som aldrig står ut med inbördes kritik bland feminister, speciellt när det verkligen inte är vad jag ger uttryck för.

Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.

Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.

Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).

På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.

Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.

Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.

Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.

Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.

Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.

Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.

Feministkäbbel.

På senaste tiden har frustrationen över feminismen lagt sig som en våt trasa över mig. Jag blir beklämd, främst över mig egen oförmåga att definiera vari mitt obehag ligger. För å enda sidan blir jag trött när folk håller på att bråka om en massa menlös skit, å andra sidan är jag verkligen ingen sån typ som tycker att vi ska ha ett ”trevligt” debattklimat framför allt annat.

Jag gillar när det finns intern debatt och jag är inte den som blir obehaglig till mods när folk blir arga eller tar till grova ord. Däremot blir jag trött av käbbel. Och käbbel, det är verkligen vad jag känner att de senaste dagarnas feministdebatt har präglats av.

Troligen beror detta på att allt jag ser av andra feminister är på internet, och då blir det lätt så enahanda och enkelspårigt. Kanske hade det varit mer uthärdligt om jag hade folk att diskutera med öga mot öga.

Vad som blir jobbigt är när man upplever att man inte vågar yttra vad som helst för att vissa är fruktansvärt dömande. Fan vet jag om någon skulle bry sig egentligen, men jag har bara uppfattat en så otroligt hätsk stämning bland feminister på sista tiden. Det känns som att vi bråkar mer internt än någon annan politisk grupp, och jag vill verkligen verkligen inte att det ska vara så.

För första gången i mitt liv känner jag mig liksom rädd för de som ska vara mina egna. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker att inte känna så, men så är det.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.