Kategori: Kommunism

Twitter 18/9. Vi måste diskutera strategier.

Så jävla ointresserad av moralkakor i stil med att kvinnor borde sluta hata män eller dylikt. Håll bara käften. Det är så jävla meningslöst att ”ta avstånd” från de förtrycktas hat mot förtryckarna. Ta ställning mot förtrycket istället. Ok, hat är dåligt. Men poängen är att en sådan utsaga inte säger ett skit, inte leder framåt. Det är bara ett tomt konstaterande. Men det är ju så det alltid är, det är de förtryckta som ska förändras. För då kommer förtrycket att upphöra… eller? Blir så jävla äcklad av alla privilegierade som tycker sig ha rätt att bestämma hur en ska reagera på förtryck.

Att prata om moral är så jävla ointressant. Det vi måste diskutera är strategier. Strategier för egen överlevnad och för samhällsförändring. Jag skulle inte kritisera en kvinnas reaktion på patriarkalt förtryck utifrån moral, bara ur ett strategiskt perspektiv. Jag tror inte på anpassning, inte för att jag anser det moraliskt fel utan för att jag tror att det stärker patriarkatet. Alla kvinnor har olika strategier för överlevnad och för kamp. Allt som funkar är bra, men vi måste hitta det som funkar bäst.

Så sluta diskutera moral, sluta diskutera vad som är ”rätt”, diskutera vad som fungerar istället. Alla metoder som är effektiva i kampen för ett bättre samhälle är legitima.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken är liberal.

Jag noterar att många verkar resonera utifrån termerna ”men om du tycker det är rätt att hindra nazister med våld, har inte då rätt att använda våld mot dig”. Jag har väldigt svårt att förstå den här frågan. Det är liksom inte som att våra ideologier är neutrala, det är ju ideologin det handlar om. Skälet till att jag ogillar nazister är inte deras metoder utan deras ideologi, deras mål. Eftersom jag inte håller med en nazist om dennes ideologi så tycker jag såklart att alla sätt denne kan genomdriva sin ideologi bör bekämpas.

Det är typiskt för den liberala demokratin att åsikter ses som ”neutrala” och att allt istället ska bedömas efter vilka metoder de som företräder åsikter använder, alltså att alla ska använda de metoder som är sanktionerade av den liberala demokratin. Så ser inte jag på saken. Jag är kommunist och tycker att de metoder som effektivt kan skapa ett kommunistiskt samhälle är bra, för att jag tycker att ett kommunistiskt samhälle är en fet grej.

Vissa verkar vara ute efter någon slags ”objektiv” måttstock utifrån vilken en ska definiera ”spelets regler”. Det där sysslar inte jag med. Politik för mig handlar om kamp, och i kampen för ett samhälle fritt från förtryck är många olika metoder legitima, ty målet är legitimt. I kampen för ett fascistiskt samhälle är inga metoder legitima, ty målet är inte legitimt. Hur ”fredliga” nazisterna än är på sina demonstrationer så kommer jag att bekämpa det, ty deras drömsamhälle bygger på våld.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken, ett antal regler inom vilka de olika ideologierna kan mötas, är liberal. Det är ingenting jag tror på över huvud taget. Jag tror inte på att institutionalisera den politiska kampen, jag tror inte på att skapa objektiva regler för vilka metoder som är okej. Däremot tror jag på att ta ställning politiskt, på att fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan kämpa för det med metoder en finner etiska och effektiva.

Jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Spännande det här med polis, våldsmonopol och så vidare. På förfrågan tänkte jag klargöra för min grundläggande syn på våldsanvändning, vilket också kommer bli ett klargörande för min syn på ideologi och demokrati.

Många verkar se den liberala demokratin som neutral. Det är det inte, det är liberal och borgerlig. Den liberala demokratin som form skapades ur borgarklassen krav på samhällsförändring, krav som givetvis var anpassade efter dem själva och deras verksamhet, det vill säga kapitalistisk sådan. Därför är den liberala demokratin inte anpassad för ett samhälle fritt från kapitalism. Om vi lämnar kapitalismen så kommer vi även att lämna den liberala demokratin bakom oss, och kamp mot kapitalismen kommer aldrig att kunna ske enbart eller ens huvudsakligen med parlamentariska

I ett samhälle där pengar ger makt på alla områden är ”en person, en röst” en gång vart fjärde år inte någon större tröst. Det politiska samtalet är fortfarande utformat efter företagens behov. Det enda som talas om är jobb och tillväxt, något som inte är så konstigt i ett samhälle som styrs av pengar. Politiken är ingen separat sfär där en kan diskutera andra frågor än de som står på agendan i resten av samhället, politiken påverkas av den makt som florerar i resten av samhället. Så länge vi har kapitalism så kommer dessa frågor att prioriteras, för det är där makten ligger.

Som jag ser det så bygger samhälle idag på våld. Dels på ett väldigt konkret, direkt våld, alltså polisens och militärens våld. Det är det våld som kommer fram när en på riktigt utmanar makten. Men också ett strukturellt våld som finns precis överallt. Människor tvingas dagligen in i saker de inte har den minsta lust till eller kan styra över, människor exploateras, människor blir ifråntagna sina möjligheter till att leva ett värdigt liv och så vidare. Så blir det i ett samhälle där profit går före människor, då kommer människor välmående obönhörligt att pressas undan för kapitalismens skull. Det är det som sker under arbetslinjen; människor tvingas in i till synes meningslöst lidande för att de ska bli ännu billigare för kapitalet att köpa, för att de ska kunna exploateras i allt högre grad. Samhällsbygget ger även upphov till våld, till exempel rasisters och nazisters våld. Detta våld ställer jag mig emot.

Jag tycker att en bör använda våld för att hindra ett större våld. Jag tycker att det är ens plikt att använda våld för att hindra ett större våld. I mina ögon bygger detta samhälle på våld, och det riskerar alltid att bli än mer våldsamt. När jag står och skriker på nazister är det inte för att jag inte tycker att de har rätt att uttrycka sina åsikter, det är för att jag är rädd för vad deras åsikter kommer leda och till viss del redan har lett till. Om det ”bara” handlade om åsikter hade jag inte brytt mig, men inget existerar i ett vakuum. Om de inte stöter på motstånd kommer de att expandera, och deras expansion kommer obönhörligen att leda till våld. Jag tycker att en ska vara så sparsam med våldsanvändning som möjligt, vilket jag också tycker att vänstern brukar leva upp till. Överlag finns det en ganska negativ inställning till de som är alltför taggade på att slåss bara för sakens skull, och det ”våld” som brukar förekomma brukar vara i form av blockader, oväsen och, som senast, vattenballonger. Det är ganska harmlöst i förhållande till hur mycket våld en ideologi som nazismen kan ge upphov till.

Vissa pratar om ”olika åsikter”, som om det var en fråga om tandkrämspreferens. Detta tycker jag är ett sjukt sätt att se på saken. Nazism är en ideologi som bygger på att människor har olika värde på grund av sitt ursprung, det är en ideologi som redan har lett till miljontals döda och som kan göra det igen. Vi är inte skyddade mot nazismen eller fascismen bara för att vi lever i en liberal demokrati. Den ökade rasismen leder redan idag till att människor lider och dör. Det är ingen jävla lek, det är allvar. Det handlar om människors liv. Och det är de jag protesterar emot. Jag protesterar inte emot en ”åsikt”, jag protesterar emot en realitet, mot en viss typ av samhälle. Det räcker inte med att rösta på något annat än nazisterna var fjärde år, en måste ta ställning emot förtrycket varenda jävla dag.

Den liberala demokratin står inte på min sida, för den är utformad efter kapitalets intressen. Den liberala demokratin kommer aldrig att kunna erbjuda ett ramverk för mig att driva de frågor jag tycker är viktiga, alltså frågor som rör människors värde. Därför väljer jag att gå utanför den. Det handlar om ideologi. Det handlar om att jag tror på ett samhälle fritt från förtryck, fritt från exploatering, och jag tycker inte att det samhälle vi lever i idag är detta, hur mycket formell ”frihet” och ”jämlikhet” det än sägs bära på. Frihet och jämlikhet under kapitalismen ser jag som en omöjlighet, eftersom kapitalismens själva grundsten är just ojämlikhet och underkastelse under kapitalets logik. Jag kommer aldrig att spela deras spel, för jag vet att reglerna inte är viktade för mig. Och jag vet att kampen för ett mänskligt samhälle är viktigare än allt.

Män Som Kan Marx.

Som ni kanske vet så sysslar jag en del med att läsa Marx nu. Jag har både en kapitalet-cirkel med en vän och läser en kurs i marxistisk filosofi på högskolan. Det är roligt och jag upplever att det ökar min förståelse mycket för världen omkring mig, det hjälper mig att förstå kapitalismen och så vidare. Marx är på många sätt en fantastisk filosof och författare och det kan vara väldigt underhållande att läsa honom.

Däremot finns det ett fenomen som överskuggar denna glädje, nämligen Män Som Kan Marx. Detta är en så jävla vanlig och störig grej och det förtar så jävla mycket av det roliga i att försöka sätta sig in i marxistisk filosofi.

Män Som Kan Marx kan till exempel vara så att de tycker att det är HELT OMÖJLIGT att verkligen förstå Marx om en inte har läst [sätt in lång radda texter som väldigt få människor känner till, helst sådana som bara finns tillgängliga på originalspråk] för då så vet en minsann inte vad Marx egentligen menade med alltsammans. Jag känner bara; vem fan bryr sig? Är det verkligen relevant att tvista om vad Marx egentligen menade, det intressanta är ju hur vi kan använda hens texter för att förstå världen vi lever i idag och hur vi ska förändra den.

Jag upplever faktiskt att jag får ut något av att läsa kapitalet trots att jag inte läst Grundrisse (Grunddragen på svenska, det vill säga Marx anteckningar till kapitalet) och Marx brevväxlingar med någon annan gubbe. Nej, jag begriper kanske inte varenda detalj, men det gör en väl fan aldrig när en läser en bok första gången? Det är väl inte så jävla viktigt att en förstår precis allt, det viktiga är ju att en får ut något av läsningen, att en blir lite klokare än vad en var innan. Det är liksom ingen katastrof om en råkar tolka någon jävla fotnot fel.

Detta ger så jävla mycket prestationsångest så fort en ska ge sig i kast med läsningen av Marx, och det gör nog tyvärr att många bangar. Det är inte en bra grej att måla upp något som OERHÖRT SVÅRT om en faktiskt är intresserad av att folk ska läsa och ta till sig, vilket jag verkligen hoppas att Män Som Kan Marx är. Det stinker så jävla mycket elitism om det hela. Det känns som om en behöver dedikera hela sitt jävla liv åt att läsa Marx om en ska ha någon slags rätt att uttala sig kring de ämnen han berör. Hur är det konstruktivt? Hur är det inkluderande? Det blir bara ytterligare en åsiktsklubb bestående av herrar, som om det vore det vi behövde.

Vad är egentligen det viktiga här? Att vi gör Den Rätta Marxtolkningen eller att vi försöker förändra världen? För ingen jävel tjänar på att olika män sitter och berättar för varandra vad de tycker att Marx egentligen menade. Eller jo, borgerligheten gör såklart det, för det är jävligt praktiskt när ens politiska fiender är upptagna med att ta tolkningsföreträde och utesluta inom den egna gruppen istället för att försöka sprida idéerna på ett lättillgängligt sätt. Ba kliv ner från era höga jävla hästar istället för att tramsa runt med Den Rätta Marxtolkningen.

Medborgarlön.

1044135_10151296403047465_928644998_nJag tänker mig att de festa känner till konceptet medborgarlön. Det är i alla fall en fråga det har börjat väckas mer och mer debatt kring. Som en kontrast till talet om arbetslinjen och det helt absurda politiska målet att skapa mer arbete så ställer människor istället fritidslinjen och medborgarlönen. Det finns många argument, ett vanligt är att det skulle underlätta för kulturskapare, att det skulle göra att människor fick mer fritid, slapp oroa sig över jobb, slapp förnedra sig i meningslösa ”arbetslivsåtgärder” för att få pengar och så vidare.

Jag tänker att de stora vinsterna med medborgarlön inte främst är att folk skulle kunna strunta i att lönearbeta och göra vettigare saker, utan snarare att det skulle ge en bättre grund i olika former av facklig kamp om en inte stod helt utan försörjning för att en förlorade jobbet. Framförallt för den grupp människor som idag utgör det så kallade prekariatet, alltså människor som jobbar på bemanningsföretag, som timanställda och så vidare utan utsikter till att kunna få en fast anställning, så skulle medborgarlön vara et viktig reform för att kunna ställa krav på sin arbetsplats.

Det är väl också just denna aspekt som är problemet; det ligger inte i kapitalets intresse att vi ska införa medborgarlön. En sådan reform skulle helt enkelt ge arbetare för mycket makt. Såsom jag ser på medborgarlön är det ett steg mot ett kommunistiskt samhälle, inte något slutmål. Jag tror att det är omöjligt att diskutera medborgarlön utan att samtidigt diskutera kapitalismen och egendomsfrågan på ett bredare plan.

Jag ser även en risk med att medborgarlön kan komma att bli en reform som snarare stärker kapitalismen. Det skulle dels kunna komma att bli ett argument för sänkt välfärd, eftersom en ”ändå” får pengar från staten. Det skulle också kunna komma att börja ersätta A-kassa och liknande, vilket är väldigt problematiskt eftersom det är viktigt för stora grupper av arbetare att ha en inkomst betydligt högre än vad en eventuell medborgarlön skulle kunna ligga på.

Nå, jag tycker i alla fall att det överlag är bra att frågan diskuteras, just eftersom det ger ett realistiskt alternativ till arbetslinjen och eftersom det ställer frågor om hur samhället ska vara. Den som vill kan läsa mer här, det kommer även vara en del aktioner kring detta runt om i landet på Lördag som du kan läsa mer om här (kommer inte delta själv eftersom jag ska demonstrera mot nazister då, skriver mer om detta imorgon).

Skriv gärna era egna tankar kring basinkomst/medborgarlön!

Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.

Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

Mer om värnplikt.

Mycket manlig kränkthet under mitt inlägg om värnplikt. Jag vill påpeka att jag aldrig har sagt att jag tycker att värnplikt är en bra grej, jag tycker att nationalstaten och privategendomen ska avskaffas, och i ett sådant samhälle kommer det inte att finnas samma behov av en armé. Min poäng är inte att det är fett med allmän värnplikt eller krig eller så, min poäng är att nuvarande system leder till andra problem.

I dagens samhälle behöver vi en armé av en massa olika skäl. Jag hoppas såklart på att vi i framtiden inte längre kommer ha det här behovet, men eftersom vi har det idag tycker jag att det ska lösas på ett bra sätt. Jag tycker inte att yrkesarmé är en bra lösning. I mina ögon handlar det om att flytta problemen som uppstår när en tvingar människor att göra lumpen på juridisk väg till en mer utsatt grupp som inte blir formellt tvingad, men som än dock kan vara tvungen. Sedan handlar det ju såklart också om vilken typ av försvar vi är intresserade av att ha. En yrkesarmé kommer troligen att blir betydligt mer ideologiskt likriktad, kommer bestå av en viss typ av personer som finner ett nöje och/eller sätter prestige i krigföring och kommer dessutom kunna behandla folk mer pissigt eftersom de ”valt själva” att de ska vara där, kommer komma från samhällsgrupper med mindre politiskt inflytande och så vidare.

Ja, om vi ska ha allmän värnplikt ska den såklart omfatta både kvinnor och män. Jag skulle även kunna tänka mig ett system där en hade någon slags obligatorisk samhällstjänst, som kunde vara värnplikt men även något annat för de som av olika skäl inte kunde göra värnplikt. Men det viktigaste är att vi inte kan se avskaffandet av värnplikten som en lösning på de problem som är behäftade med militären som organisation och krigandet, och att det faktiskt leder till en rad andra problem, bland annat ett ökat behov av att romantisera krigandet för att locka in folk i fanskapet.

Höstplaner och bloggämnen.

003Sitter här och försöker ”planera mitt liv” och försöker få det att gå ihop med studier på 150 %, tjejjoursengagemang och en kommande kvinnojoursutbildning jag ska gå, som förhoppningsvis kommer leda till att jag engagerar mig även i den. Tycker att det är tråkigt att inte ha så mycket tid för att skriva som jag skulle önska.

Har funderat lite på den här bloggen i största allmänhet och undrar främst om ni vill se mer inlägg om kommunism/vänster. Skriver ju om sådant då och då men det brukar inte ge lika mycket respons som inlägg om feminism. Så jag undrar väl typ om det känns värt och uppskattas?

Kommunism och demokrati.

Den absolut mest konstiga invändningen mot kommunism måste ju ändå vara att det idag inte skulle gå att genomföra genom val, alltså att vi inte kommer kunna rösta igenom en kommunistisk regering. För det första, vem bryr sig? Det finns en massa ideologier som inte kommer att vinna några val som folk håller sig med ändå. Nyliberaler och objektivister har precis samma problem. Hur är det ett argument? En tror ju på vad en tror på av ideologiska skäl, inte för att resten av samhället har samma idéer. Eller ja, så är det med mig i alla fall.

Vidare så är ju kommunismen som ideologi kritisk till såväl den liberala staten som den parlamentariska demokratin. Jag förstår liksom inte hur det skulle kunna vara ett argument emot min sak att om folk röstade så skulle de inte rösta på kommunismen, när jag tycker att hela det så kallade ”demokratiska” system i har idag är åt helvete. Jag förstår verkligen inte poängen.

Men visst, basera ni era åsikter på vad som är gångbart inom ramarna för den liberala (/kapitalistiska/borgerliga) ”demokratin”. Det är klart som fan att ni kommer att komma fram till att kapitalism och liberalism är fett då, eftersom hela jävla systemet är designat för detta ändamål, och de tär väl kul för er. Jag förstår bara inte vad jag, utifrån min ideologiska utgångspunkt, ska med detta trams till.