Kategori: Relationer

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Vuxna människor kan också gråta.

Vissa tycker att det är ”något fel” om ens partner börjar gråta ”som ett barn”. Jag antar att det som menas är om hen börjar gråta utan att det är direkt härledbart till externa omständigheter, som fysisk skada eller att någon har dött.

Jag gråter väldigt mycket. Det började när jag blev deprimerad och har aldrig riktigt slutat. Jag gråter åt böcker, åt radiodokumentärer, åt filmer och åt musik. Det händer även att jag gråter bara för att jag är ledsen. Gråt är förlösande och ett av många sätt att hantera känslor som brusar upp inom en. Jag tycker gråt är bland de bättre, jag tänker mig nämligen att ett vanligt alternativ är aggression eller inbundenhet. Det första är negativt av uppenbara skäl, det andra för att det är otydligt. Jag menar inte att nedvärdera personer som inte gråter, bara att det kan finnas stora fördelar med att ha ett tydligt känslospråk.

För vissa personer kan gråt säkert verka mycket jobbigt. Kanske har man negativa erfarenheter eller så har man aldrig riktigt lärt sig att hantera starka känsloyttringar. Men lite träning brukar det emellertid gå. När jag gråter på grund av sorg så brukar jag uppskatta om någon håller om mig och visar omtanke. Även tafatta försök betyder något, för det visar att man inte är ensam, att någon bryr sig. Jag har lärt mig att det alltid är bättre att visa någon slags omtanke än att inte göra något alls. Om en person vill vara ifred säger hen i regel det men det kan vara svårare att säga till den som initialt inte brytt sig att man behöver tröst.

Jag förstår att vissa instinktivt ryggar tillbaks av starka känsloyttringar. Däremot tycker jag att det är sorgligt att försöka få det att framstå så ”rätt” att reagera så. Både att visa och bry sig om andras känslor är fina egenskaper som jag tycker att man bör odla.

Vuxna människor behöver också visa sina känslor, det är inget som är barn förunnat. Vuxna människor kan också känna hopplöshet så stor att det enda man vill göra är att böla, och då måste man få göra det. Om du inte kan hantera att andra visar sina känslor så föreslår jag att du tränar på det, för ett rikare liv, för mer värme och gemenskap. För visst vore det tråkigt om vi isolerade oss från varandra känslomässigt bara för att vissa anser att gråt hör barnvärlden till.

Killar dissar också ”snälla tjejer” till förmån för ”dåliga tjejer”.

Detta med att kvinnor går efter ”dåliga killar” istället för ”snälla killar” är ju föremål för en massa tjafs och klag bland män. Förutom det uppenbara som ständigt upprepas, nämligen det att ”snälla killar” för det mesta är ordinära arslen fast lite tråkigare, så måste jag bara säga att jag verkligen har reflekterat över precis detsamma! Jag har nämligen märkt att väldigt många män dissar snälla tjejer till förmån för ganska bitchiga brudar. För tydlighetens skull vill jag påpeka att det inte är jag själv som är den ”snälla tjejen” i sammanhanget utan detta är något jag observerat utifrån. Män som har dissat kvinnor med hjärtan av guld till förmån för kvinnor som behandlar dem som dasspapper.

Ändå hör jag aldrig någon kvinna klaga på männen angående detta. De beskyller antingen sig själva eller tjejen som killen dissat dem för för att de använt sig ”kvinnliga list” alternativt ”sexuella makt” för att lura in dem i sitt nät. Det är ytterst ovanligt att män som väljer bort snälla tjejer till förmån för elaka tjejer får skit för detta, inte heller får de höra att de får ”skylla sig själva” när de beklagar sig över att den elaka tjejen visade sig vara just elak.

Jag tänker att detta hänger ihop med den sexuella makten. Kvinnor antas alltid ha en agenda och vara medvetna i sitt val av partner, medan män bara styrs av sina könsinstinkter och inte kan välja ordentligt. Faktum är att både män och kvinnor gör dåliga val av partners och jag tänker mig att det i alla fall i ganska stor utsträckning är ungefär samma mekanismer som ligger bakom.

Det är intressant, tycker jag. Män ses ju som så jävla intelligenta och fulla av agenskraft i typ alla andra sammanhang, men i relationer förvandlas de plötsligt till förståndshandikappade mähän i allmänhetens ögon. De förväntas inte kunna begripa de enklaste sociala signaler. Om en man väljer en kvinna som är dålig för honom är det kvinnan som lurat in honom i det, om en kvinna gör detsamma är det hon som får skylla sig själv för att hon varit dum i huvudet. Framförallt får hon dock skämmas för att hon varit elak mot alla ”snälla killar” som hon dissat på vägen.

Relationer är inte företag.

Angående detta inlägg om att vissa män eventuellt låtsas som om de inte förstår när de i själva verket bara är för ointresserade eller lata så har det dykt upp en diskussion om vem som har ansvaret vid kommunikation. Det som anförs är att det är den som vill kommunicera, alltså i det här fallet kvinnan, som har ansvar för att budskapet går fram.

Det bästa rådet jag fått är att det är ditt ansvar som kommunikatör att se till att den du kommunicerar med förstått. Detta har hjälpt mig en hel del, både privat och på jobbet

Nå, det är klart att man om man försöker säga något får försöka göra sig begriplig och se upp för eventuella missförstånd. Det är dock verkligen så att vissa personer aktivt försvårar kommunikation. Som detta exempel Marielle tog upp:

Håller med. Själv har jag fått höra ”Jag kan inte läsa tankar!” då jag påpekade att jag aldrig fick kramar då jag var ledsen. Om nån inte har grav autism bör ju den personen förstå att någon som gråter i fosterställning kanske vill ha en kram av sin pojkvän.

Jag har själv varit med om en liknande situation vilket var en otroligt obehaglig upplevelse. Det är en helt annan situation än till exempel på jobbet, eftersom man i en relation bör ha ett ömsesidigt intresse av den andras väl och ve. Om man hyser ett sådant intresse för en person så bör man anstränga sig för att uppfatta hens sinnesstämningar och behov, det tycker jag inte är för mycket begärt.

Visst finns det personer som aktivt försvårar förståelsen för sig själva och sina behov i relationer. Faktum är dock att det även finns personer som ser relationer som något slags kontrakt där man inte vill göra mer än nödvändigt. Jag hävdar att detta är fallet med en person som inte tröstar sin partner om hen gråter bara för att hen inte sagt något. Visst kan det vara så att man vill vara ifred, men jag tror att alla som varit i den situationen själva vet att det smärtar mycket att bli ignorerad av någon man tror sig kunna räkna med. Om man vill var ensam kan man säga det när trösten kommer, men att behöva be om tröst av någon som borde ge den spontant är oroligt förnedrande, nästintill ogörbart.

Problemet är inte att ”kommunikationen” brister, problemet är att den som ser på utan att komma till undsättning uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad för att ens kolla läget. Det är inte en fråga om något ”missförstånd” utan om en ovilja att över huvud taget anstränga sig och ta reda på något. Jag ser det som en självklarhet att man intresserar sig för personer man tycker om, även om de inte alltid är glasklara i sin kommunikation.

Att se på kommunikationen i ett förhållande på samma sätt som på en arbetsplats när man till exempel delegerar uppgifter tycker jag är mycket märkligt. Vem vill sköta sina mellanmänskliga relationer som ett företag? Relationer handlar om att bry sig, om att visa kärlek och omtanke. Det låter sig inte göras om du alltid försöker göra minsta möjliga, om du aldrig visar omtanke och kärlek om ingen uttryckligen frågat efter den.

Om svårbegripliga kvinnor.

Fan vad det alltid ska talas om hur otroligt otydliga kvinnor är. Män kommunicerar liksom med raka besked, man fattar vad de menar, medan kvinnor irrar omkring i snårskogar av liknelser och betänkanden, otydligheter och så vidare. Gud vad jag inte kan känna igen mig i denna beskrivning av könen! Jag tycker att de flesta människor är ganska dåliga på att tala klarspråk, men jag upplever att kvinnor och män är ganska jämspelta.

Min teori om detta är följande: vissa män spelar förståndshandikappade i relationer eftersom de inte har lust att bry sig om vad tjejen tycker och vill. De är som föräldrar som inte vill inse att deras barn röker, de ignorerar aktivt det som för varje människa står i öppen dager. De tycker att tjejen måste säga rakt ut när hon är i behov av lite närhet, kärlek eller stöd. De lägger ansvaret på att kommunikationen i förhållandet fungerar på kvinnan, som måste uttrycka sig som om hon talade med ett barn. Detta förklaras med att tjejer är så himla svåra att förstå sig på, men det är ständigt hans uppfattning av vad som är god kommunikation som får styra. Alternativet att han borde bli mer uppmärksam diskuteras inte.

Visst finns det personer som förutsätter att folk ska läsa mer mellan raderna än vad som är brukligt, men det finns även de som struntar i att försöka förstå saker som borde vara helt jävla uppenbara. Fundera lite på det nästa gång.

Positioneringslusten.

Jag har under ett år levt i en slags bubbla där jag varit relativt opåverkad av trender, behov av att göra ett positivt intryck på människor omkring mig och så vidare (helt opåverkad är man givetvis aldrig, men i förhållande till innan). Jag har inte haft något behov av att se bra ut för att någon jag känner kommer se mig på stan, jag har inte behövt ”bete mig” på något särskilt vis ute på krogen och så vidare. Det har inte funnits människor i min närhet som jag känt att jag behövt imponera på. Jag har vetat att jag har ett år här, och att jag aldrig behöver återvända. Samtidigt har jag lagt mycket tid på att positionera mig, eller bygga mitt personliga varumärke, på internet. Det har varit befriande att mitt utseende, mitt beteende och så vidare inte har spelat någon roll i detta utan att det enda som har bedömts (förutom vissa egobilder då) är min förmåga att skriva, fotografera och resonera.

Jag märkte det nästan direkt när jag landande, hur behovet av att positionera mig kom till mig. Hur jag ville köpa en glossig tidning och fixa till mitt liv. Alla reklamskyltar, budskap och så vidare talade plötsligt till mig. Jag hade levt på lånad tid, i ett land där jag inte känt ett behov av anpassning eller positionering eftersom jag ändå inte hade tänkt att bli permanent där och eftersom jag ändå inte känt mig hemma i kulturen. Det har inte funnits några grupper jag velat tränga in i, inga fester jag velat gå på, inga platser jag velat synas på och det har varit så förbannat skönt att slippa all form av social press. De människor jag varit med har förvisso varit trivsamt och givande umgänge, men vi har över huvud taget inte delat intressen eller ”spelplaner”. Det har inte funnits någon konkurrens, i alla fall i som jag varit inblandad i.

Nu låter det väl som att jag är värsta statustörstande människan. Jag tror inte jag är mer så än någon annan, men jag måste säga att jag verkligen märker en skillnad mellan att på sätt och vis befinna sig i ett mellanrum i livet, i en kultur man inte begriper fullt ut eller kan relatera till sig själv, och dessutom gå in i ett självvalt avståndstagande från olika former av livsstils”inspiration” (eller press som jag skulle vilja kalla det) och på att vara hemma, i en kultur och stad man känt sedan barnsben och som man dessutom planerar att stanna i. Där risken finns att folk skulle veta vem man var om de såg en i riktigt fula kläder på stan eller där man kanske stöter på någon gammal klasskompis som tänker att man ser risig och misslyckad ut. Det finns, oavsett om man vill det eller ej, så mycket mer att leva upp till, så mycket fler dömande blickar. Nu har jag lev utan detta i ett år, jag har känt hur skönt det är. Nu hoppas jag på att kunna göra mig oberörd inför detta även här hemma.

Trivselkonsensus.

Jag är en sån som alltid drar igång en diskussion var jag än hamnar. Det är inte med mening, det är sån jag är. Väldigt ofta så händer det att folk tycker att det är otrevlig med ”bråk” (man har väl olika smärtgränser för sånt antar jag) och tycker att diskussionen ska avslutas. Jag är verkligen nästan alltid helt okej med det.

Vad jag däremot tycker rysligt illa om när folk vill att man först, innan man struntar i diskussionen, liksom ska godkänna varandras åsikter och säga att de är ”okej”. Typ säga att ”folk tycker olika” eller ”det finns olika sätt att se på saken. Ja, det gör det, men jag ser ingen poäng med att sitta och hålla med någon för trivselns skull.

Att lämna en diskussion som inte fungerar är en sak. Att låtsas som om man nått någon slags samförstånd en annan. Jag vill inte fejka samförstånd, jag finner det intellektuellt ohederligt och framförallt osant mot mig själv.

Jag kan umgås med människor som tycker jag har helt upp åt väggarna fel i vissa frågor. Jag är helt okej med medvetenheten om att hen kanske tycker att jag är en idiot på vissa punkter och det är inget jag finne obekvämt. Jag förstår att andra kan tycka det är jobbigt men jag håller min egen intellektuella integritet högre än den känsla av obehag som kanske kan uppstå hos en person för att jag inte sysslar med denna typ av trivsel-konsensus. Då säger jag hellre att nej, jag håller verkligen inte med, för att sedan släppa ämnet.

Kärlek.

Jag har alltid varit feminist men jag har känt att detta är en kamp jag för för andra kvinnors skull, inte för min egen. Själv har jag känt mig ganska opåverkad av patriarkatet, sett mina ätstörningar, mitt vurmande för skönhet och så vidare som individuella val. Och även när jag insett att det inte är så så har jag tänkt att det är en sån liten del i hela mitt liv, att i stort står jag liksom opåverkad. Det värsta som patriarkatet bidragit med i mitt liv är att jag lagt några timmar för mycket på skönhet, inte så mycket mer.

Såhär tänkte jag. Tills kärleken kom. Han var (och är) en underbar person och vi blev ihop nästan omgående. Jag var så lycklig, det var jag verkligen. Jag var otroligt kär och det i en person som visade mig respekt, som var intelligent och som liksom kunde greppa saker. Som inte förminskade mig eller tyckte att jag skulle göra mig fin för honom eller laga mat åt honom för att jag var tjej.

Sen kom depressionen. Ungefär ett halvår efter att vi blivit tillsammans och precis när min förälskelse lagt sig slog den till. Jag tror den började i ett missfall jag hade. Eller jag vet ju inte säkert om det var ett missfall men det kändes så. Sen kom vintern. Jag isolerade mig i hemmet, struntade i skolan, grät på tunnelbanan, umgicks inte med någon utom honom. Jag liksom växte fast vid honom mentalt, orkade inget utan honom, ville alltid att han skulle se mig, ta hand om mig, bekräfta mig. Lösa upp mina knutar, ge mig en framtid och något att leva för. Och jag ville känna mig behövd.

Till en början så tänkte vi nog båda att det snart skulle gå över. Men det gjorde det inte, inte på länge. Det tog minst ett år innan jag var ute ur depressionen och under den tiden hade jag gråtit inför honom nästan varje gång vi träffades, nästan aldrig orkat vara social eller rolig utan bara mått dåligt. Och jag hade krävt mycket av honom. Jag hade ringt så ofta, velat att han skulle komma till känslomässig undsättning. Min förmåga att klara mig utan honom upplöstes, jag pratade inte längre med mina vänner om problemen utan det var bara han som kunde råda bot. Och jag antar att han någonstans här bestämde att nu får det vara nog, att han inte skulle falla för minsta lilla nyck från min sida. Kanske var det till och med något jag sa till honom, att jag visste att jag krävde mycket och att han hade rätt att säga nej. För när han väl kom de kvällarna jag var ledsen så fick jag bara dåligt samvete.

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Och jag minns alla jävla telefonsamtal där jag bett honom att komma över, eller att få komma över. Bett om att få vara med honom men han har sagt nej och sen bara lagt på, fast jag har haft gråten i halsen och han omöjligt kan ha undgått att höra det. Och hur denna ignorans liksom i sig blev det nödvändiga att bekämpa, hur det att han inte kunde prata med mig några minuter extra för att fråga hur jag mår blev det som jag var ledsen över istället för vad det nu var från början. Hur det förvandlades till det absolut viktigaste i världen att ha honom där, även fast det innan bara hade varit något som lindrade smärtan innan. Om jag hade varit utan honom hade jag bara haft mig själv att bry mig om, men nu kände jag mig också sviken. Och visst hjälpte han mig ofta, men ofta blev det även så att avsaknaden av honom att ta hand om min sorg blev svårare att bära än själva sorgen.

Och jag minns en dag när vi stod på Sergels torg och vi hade bråkat om någon jävligt trivial grej, men att jag sedan sa det där som gnagt i mig så länge att man liksom alltid var tvungen att dra den jävla omtanken ur honom. Att man var tvungen att gråta, skrika och tjata för att han skulle visa att han brydde sig. Att han aldrig kunde fråga hur jag mådde själv utan att det alltid var jag som var tvungen att initiera de där jävla samtalen. Att jag alltid var tvungen att säga rakt ut, i klartext, vad jag ville ha. Även om han såklart förstod det själv, alldeles utan att jag skulle behöva förklara det för honom. Men för att kunna få det så var jag alltid tvungen att be om det och det skapade liksom en skuld. Detta att jag hade bett om hans tid och engagemang och sedan fått den, men enbart för att jag frågade.

Jag minns en gång precis i slutet av vårt förhållande när vi hade bestämt att han skulle följa med till mitt landställe en vecka. Vi visste båda att detta var den sista tiden vi hade tillsammans, för sedan skulle han åka till andra sidan jordklotet och jag skulle åka till Bryssel och då hade han bestämt att han inte ville längre. Men han hade uppfattat sina jobbtider fel och kunde inte följa med. Jag blev så jävla ledsen, för det var verkligen viktigt för mig att få vara med honom då. Och vad värre var: han hade, trots mina upprepade uppmaningar, inte ordentligt kollat upp vilka hans arbetstider var. Jag var så jävla arg på honom men han skulle jobba och jag tänkte att vi tar väl det där sen. Jag förklarade att jag var ledsen och arg, och förväntade mig att han skulle höra av sig när han hade tid att prata mer.

Men han hörde inte av sig. Till slut ringde jag och då var han med en kompis. Jag frågade varför han inte hade ringt när han visste att jag blev ledsen och då sa han att han ändå inte kunde gör mer och att han inte ville prata med mig när jag var arg. Och då brast det för mig. För nej, han hade inte kunnat ändra sitt jävla arbetsschema så att han hade kunnat följa med men han hade kunnat visa omtanke, förståelse för att jag var ledsen. Han hade kunnat ringa efter att han slutat och säga ”hej, jag är ledsen. Vill du ses?”. Han hade inte ens behövt träffa mig, han hade bara behövt visa att han brydde sig, att han förstod att jag var ledsen och sårad och varför jag var det. Även om det jag blev ledsen för från början inte kunde göras ogjort, även om han såklart inte kunde skippa sitt sommarjobb för att följa med mig på semester, så hade han kunnat visa omtanke. Det är också att göra något.

Och så minns jag, slutligen, hur jag hittade seriealbumet Prins Charles känsla på biblioteket en dag bara några veckor innan jag skulle åka och hur allt liksom föll på plats. Hur jag kunde relatera till precis allt som stod i den där jävla boken. Hur jag verkligen kunde se det även i vårt förhållande, i honom och i mig själv, att jag alltid ville ha den där närheten och känslorna och hur han alltid ville distansera sig från det. Att det alltid var jag som fanns där, tillgänglig, och bekräftade att han betydde något medan han själv kunde ägna sig åt viktigare saker. Han visste ju att han hade mig, han behövde inte underhålla vår relation för det gjorde jag så bra för oss båda. Jag blev den jobbiga, efterhängsna och kontrollerande tjejen och han blev den överseende men ofta upptagna pojkvännen.

Jag minns att jag hade dåligt samvete för att jag alltid var så tjejigt jobbig och ville ha närhet och kärlek medan han alltid var känslomässigt fri att göra andra saker. Jag ville ju också vara så! Jag ville också vara den som blev uppringd men var för upptagen med annat för att ha tid att prata, också vara den som var tillräckligt oberoende för att inte höra av sig på en vecka. Ibland försökte jag att inte ringa och vänta på att han skulle göra det men då blev det liksom inte av. Det var jag som hade hamnat i den rollen, det var jag som drev relationen. Han hade lutat sig tillbaka. Var väl medveten om att jag skulle ta initiativ nog för oss båda.

Vad jag kan ångra såhär i efterhand var att jag inte ställde mer krav. Eller, snarare att jag inte ställde rätt krav. Jag krävde att han skulle visa sin kärlek genom uppoffringar, genom fysisk närvaro och att hålla om mig medan jag grät. Men det jag egentligen ville ha var något annat. Jag är ledsen att jag inte kunde se det här innan och sluta jaga efter något jag ändå aldrig kunde få. För vad jag ville ha var ömsesidighet, gemensamt ansvarstagande för relationen och för varandra. Vad jag ville ha var att han skulle fråga ”hur är det” när jag ringde och frågade om han ville vara med mig även om han inte kunde träffa mig just då. Att han kunde visa att han brydde sig om mig mer än att bara ge mig exakt vad som krävdes. Men framförallt: att han också kunde visa att han behövde mig. För visst behöver man kärlek, men nog är det bekvämt när den kommer utan att man behöver be om den. Och varför vara ihop med någon man inte behöver?

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

För att alltid behöva be om det som egentligen är själva grunden i ett förhållande, alltså omtanke och kärlek, är smärtsamt. Bedjandet i sig är förnedrande och att sedan få ett nej är än värre. Att ständigt känna att en person man borde kunna förvänta sig kärlek och omtanke av gör bara precis det hen måste göra men inte mer är smärtsamt. Man känner sig inte älskad, man känner sig som någons självmordsbenägna, jobbiga vän. Den som man pratar med precis så länge som det tar att försäkra sig om att det är okej, men som man aldrig hör av sig till själv för den dos man får redan som det är är mer än nog.

Vårt förhållande var kanske jämställt i fråga om en massa saker, men känslomässigt var det det inte. Jag säger inte att detta bara var hans fel. Jag gjorde också fel när jag inte respekterade hans gränser, när jag ständigt passerade dem för att provocera fram en reaktion. Efter ett tag hade vi hamnat i detta mönster och det blev så otroligt svårt att ta sig ur. Det var nog ingen av oss som ville att det skulle vara så, men så var det och vi var båda alldeles för upptagna med trivialiteter för att kunna se detta.

Det var han som dumpade mig. Jag hade gärna varit ihop med honom även när vi flyttade. Men idag är jag glad över att han gjorde det. Visst, jag kan sakna honom ibland och tänka på vad vi hade kunnat ha om vi löst ut dessa knutar, men samtidigt tänker jag mig ett scenario där detta hade fått fortgå. Där jag fortfarande hade jagat efter hans uppmärksamhet, fortfarande varit den som hört av mig mest, fortfarande varit den jobbiga efterhängsna flickvännen som inte låter sin pojkvän odla sin självständighet och ha sitt eget liv. Jag har hört om dem så många gånger, sett filmer om dem och läst böcker. Dessa jobbiga brudar som bara gråter och vill ”prata känslor” med sina killar som bara vill dricka öl med sina vänner och spela datorspel. De vill liksom inte förstå att män måste få vara fria, de kan liksom inte ha sitt eget liv. Såna tjejer föraktar man, och jag hade själv blivit sådan. Men det gick liksom inte att komma ur det. Jag ville vara självständig, men det gick inte när jag hade honom. Därför är jag glad att han dumpade mig. Jag hade aldrig gjort det själv, men det var vad som behövdes.

Efter att vi gjorde slut har jag hittat tillbaks till min självständighet. Jag vet att jag klarar mig nu, att jag inte behöver honom. Men detta var nästintill omöjligt att förstå när vi var tillsammans. Då förvandlades hela mitt liv till ett sökande efter honom. Han i sig blev ett självändamål på grund av sin egen otillgänglighet. När jag väl fick det jag ville, när jag var med honom, så var det nästan aldrig som jag ville. Vinsten låg i själva återförenandet, i konflikten och sedan i försonandet, i löftet om att allt skulle bli bra, om en nystart. Inte i vad vi hade när allt var bra.

Ibland är det svårt.

Håller på att avlida just nu. Skriver en jävla redogörelse över mitt förhållande. Sitter här och gråter och mår skit. Det är så mycket som bubblar upp till ytan, så många smärtsamma minnen som jag inte vill tänka på och än mindre skriva om. Så mycket ilska och sorg som har legat där inne under ett år nu och som måste få utlopp.

Det är så jävla svårt, balansgången mellan respekt för den och det man skriver om och att vara sann mot mina egna känslor och upplevelser. Jag tänker: Vill jag publicera det här? Får man publicera sånt här? Svaret på första frågan är nog ja, men på den andra vet jag inte. Ska man ta hänsyn? Jag vet fan inte. Är det ens värt att publicera en text om man måste censurera sig själv först?

Jag tror nog att den kommer se dagens ljus någon gång. Kanske till och med i natt. Faktum är att jag medvetet publicerar tunga saker när jag ha rådlig impulskontroll, som på natten eller fyllan. Och sen tänker jag: gjort är gjort.

Svårare än så är det inte.

Att vara en bråkig, orakad feminist är inte heller det bästa valet ur en raggsynpunkt. Det finns säkert en massa personer för vilka det är helt jävla otänkbart att ha en relation med en brud som inte rakar benen, sminkar sig sällan, inte bryr sig om att köpa fräscha och sexiga underkläder och inte gör ett tillgjort litet skratt när någon drar ett sexistiskt skämt. Allt detta skrämmer bort potentiella ragg, så är det bara.

Men jag har aldrig varit bitter över det. Jag har heller aldrig hört någon annan feminist vara det. De flesta tycker tvärtom att det är ganska skönt att slippa uppvaktning från sexistiska snubbar.

Så om någon tjej lackar på att du inte tar notan på dejten så borde du väl tycka att det är en ganska liten förlust? Alltså jag menar, om du verkligen tycker att det är en könsrollsproblematik som du vill kämpa emot att killar förväntas ta notan så borde det ju vara ett ganska litet offer att inte vara med en tjej som har denna sexistiska uppfattning om kön. Det är såhär jag själv och alla feminister jag känner resonerar kring killar som har orimliga värderingar kring detta.

Fast ärligt talat så tror jag inte att det här otroliga engagemanget kring dejtnotor har så mycket att göra med att ni ser det som ett egentligt problem med könsroller? Är det inte lite mer så att ni trivs ganska bra med det, fast inte vill betala notan just?

Nåja. Det är klart att man alltid riskerar att inte kunna inleda relationer med vissa personer på grund av värderingar. Om det är viktigt för dig att inte behöva betala notan, strunta då i det och dejta tjejer som inte kräver det. På samma sätt som jag inte skulle inleda en relation med en kille som krävde att jag skulle raka benen. Svårare än så är det inte.