Kategori: Relationer

Det här med att bjuda.

Ett argument som hörs skitofta är att feminister minsann vill ha jämställdhet, men ändå vill att män ska betala på dejten. Detta gör mig så sanslöst trött. Kanske inte framförallt för att det är osant (vilket det är) utan för att det är så jävla snålt.

I mitt liv har jag bjudit folk på en massa saker. Framförallt när jag hade pojkvän, medan han knappt bjöd mig på något. Detta är dels för att jag lärt mig att vara generös av mina underbara föräldrar, som alltid har varit otroligt välkomnande och generösa mot alla mina vänner och fått mig att förstå värdet i det. Det är också för att jag alltid haft gott om pengar dels på grund av att jag är privilegierad men också för att jag inte har särskilt dyra vanor.

Jag klarar mig alldeles utmärkt ekonomiskt utan att folk bjuder mig på saker och ting. För det mesta handlar det typ om en öl eller en kopp kaffe, vilket är ganska små utgifter. Jag har således inget behov av att bli bjuden och skulle aldrig kräva det av någon, men jag tycker ändå att det är väldigt trevligt att bli bjuden. Varför? Jo, för att det är ett tecken på uppskattning och generositet som jag tycker är trevligt att få.

Det är för mig bekvämt att vara i sällskap där jag känner att det inte är hela jävla världen om det blir lite ojämnt, men där man generellt har en generös attityd gentemot varandra. Om någon har det sämre ställt ekonomiskt än jag så tycker jag att det är vettigt att jag bjuder, och vice versa. Om alla tänker så så jämnar det ju oftast ut sig i längden, eller så är det den som har mer pengar som betalar mer vilket är rimligt. Däremot är det extremt irriterande när folk räknar varenda liten krona och ba: ”jag bjöd dig på en öl förut när du var pank, nu ska jag ha den tillbaks” eller är helt besatta vid att dela notan exakt lika på kronan. Herregud, man höftar väl lite?

Jag tycker att det är så intressant detta, folks inställning till att bjuda på saker. Att bjuda är något jag gör för att visa uppskattning eller för att möjliggöra för vänner som inte har så mycket pengar att göra något trevligt, inte för att få något tillbaks eller bevisa något. Man kan tycka att den som inte vill bjuda sin dejt skulle kunna strunta i att göra det och typ dela notan men man ska också vet att de allra flesta tycker att det är väldigt trevligt att bli bjudna. Om du vill visa din uppskattning för en person så är det ett effektivt sätt att göra det, helt enkelt, och det gäller både män och kvinnor.

De snålaste personerna jag stiftat bekantskap med har alla varit män. Och nu talar jag alltså inte om personer som saknar pengar, utan som aldrig är villiga att spendera pengar på andra människor än sig själva eller som gör värsta grejen av det när de gjort det och vill ha någon slags kompensation för det. Genuint generösa personer skulle aldrig börja gnälla om att andra inte ger dem något tillbaka när de typ bjudit på en öl utan skulle tänka att de har visat sin uppskattning och att den andra parten får göra vad hen vill med det. Om du känner att du inte kan bjuda någon på saker förutsättningslöst så tycker jag inte heller att du ska bjuda. Om du vet med dig att du inte kan hantera att din ”gåva” får ett annat utfall än du vill så är den inget värd, tyvärr.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.

Åsikter och kärlek.

Fick en fråga om hur jag skulle göra om jag blev kär i en antifeminist som jag tänkte besvara (hoppas det är ok att jag publicerar frågan, säg till annars så tar jag bort).

Okej feeeet off topic nu men vad skulle du göra om du råkade bli kär i en antifeminist? Jag sa bara big nono förut och nu är jag skitkär (eller bara tänd på..?)i en kille som är liberal, vet inte vad han tänker riktigt men tror knappast han är feminist. Ok, skitlöjlig fråga men det stör mig för ofta känner jag att jag bara kan överge allt jag tänkt och tyckt bara för att kunna vara med honom. :(

Just det där med värderingar och kärlek brukar folk gå igång på som fan. Jag brukar säga att jag nog inte skulle kunna ha ett förhållande med en antifeminist och då säger folk ungefär: ”men det är ju bara åsikter”. Men jag tycker inte att det ”bara” är åsikter, utan det är värderingar som handlar om hur jag beslutat mig för att leva mitt liv. Att jag är feminist betyder mer för mig än att jag bara tycker så på slentrian, det påverkar en massa beslut i mitt liv och är en viktig del av min identitet. Alla kanske inte identifierar sig såhär med sina åsikter.

Det är inte så att jag av ren princip motsätter mig tanken att jag skulle kunna vara ihop med en antifeminist. Jag bara tror inte att det skulle fungera. Detta för att de flesta antifeminister jag stött har varit arroganta svin och tryckt ner mig, kallat mig idiot och så vidare och det skulle jag såklart aldrig kunna acceptera från en partner.

Sedan är det ju en jävla skillnad på att vara antifeminist och på att bara inte var feminist eller vara kritisk mot feminismen. En antifeminist tar ju aktivt ställning mot feminism och ser det som en egen ideologisk hållning, därav ordet ”anti”. Det är inte ickefeminist det kallas. Jag kallar mig ju till exempel inte antikonservativ bara för att jag inte är konservativ. Det finns ju en massa personer som är helt neutrala i fråga om feminism och typ har hört lite skrönor om mansskatt och tycker det verkar dåligt.

Men alltså. Emanuel var inte feminist när vi blev tillsammans, men det blev han ju sen eftersom jag använde min kvinnliga makt över honom. Jag ba tog på mig en sexig klänning och dansade en förförisk liten dans och sedan sa jag: ”om du vill ligga måste du bli feminist först” och han ba: ”ok”. Nejmen allvarligt, vi diskuterade det här jättemycket när vi var ihop och eftersom han respekterade mig intellektuellt så tog han också till sig av vad jag sa. Om din partner respekterar dig och dina åsikter så kommer hen att lyssna och försöka förstå (precis som du ska göra tillbaka). Kanske blir hen inte lika övertygad som du är, men hen kommer troligen att kunna förstå ditt perspektiv åtminstone.

Men allt kokar ju ner till hur viktiga dessa värderingar är för dig. Jag tror att alla har värderingar som de vill att deras partner ska dela, även om de inte alltid är politiska. Andra värderingar kanske man har, men man upplever dem som mindre viktiga för ens person. Ett sånt exempel för mig är att jag är emot monarki. Jag har den värderingen, men det är inte såpass viktig för mig att det skulle skapa någon större friktion i ett förhållande. Däremot skulle det skapa stor friktion om personen jag var ihop med inte kunde se olika maktstrukturer såsom klass, kön och etnicitet och tyckte att alla är sin egen lyckas smed. Det rör sig nämligen, enligt mig, om hur man ser på och behandlar människor i sin omgivning och jag skulle inte kunna vara ihop med någon som behandlar andra människor på ett sätt jag anser illa.

Man påverkas obönhörligen av personer man har relationer med, det går inte riktigt att stoppa. Detta beror ju på att man är intresserad av att lyssna på och förstå en människa man tycker om. Men jag tycker att det är viktigt att inte anta åsikter bara för sakens skull och också att se till att lyssnandet är ömsesidigt. Att det inte bara är du som sitter och lyssnar på och bekräftar din partners uppfattningar utan att hen också gör detsamma mot dig. Annars går man alltför lätt in i något slags intellektuellt mörker där man slutar respektera sina egna övertygelser, och det tror jag enbart leder till olycka i en relation.

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Ändå lite skönt.

Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.

Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.

Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.

Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.

För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.

Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.

Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Omotiverade känsloyttringar.

Gud vad jag tycker att det är störigt att chatta med folk som gör smileys efter precis varje mening. Det är som folk som söker kroppskontakt under samtal utan anledning. Typ såhär: man sitter och snackar om någon sak och sen så ska ens sällskap typ lägga en vänskaplig hand på ens axel eller i värsta fall krama en! Herregud vad jag inte kan hantera sådana situationer, jag blir helt nipprig. Motsvarigheten till detta i text är att göra omotiverat många smileys, speciellt om de råkar vara den animerade typen som rör på sig.

Kan låta som en petitess men jag blir seriöst nervös av det. Jag tycker det är jättekonstigt med omotiverade känsloyttringar, fattar inte varför man ska syssla med det.

Antar att de flesta inte håller med mig här och jag menar inte heller att det är något man ska göra. Jag vill bara dela med mig av min syn på något andra verkar tycka är trevligt. Vad tycker ni om spontana och till synes omotiverade känsloyttringar, för det mesta yttringar av gillande?

Egoistisk omtanke.

Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.

Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.

Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?

Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.