Vi kan ha ett strukturellt perspektiv utan att skriva in det i lagboken.

FumikoFem har skrivit ett inlägg om hur det personliga inte alls får vara politiskt när det kommer till sex. Som exempel tar hon upp det mycket omtalade BDSM-fallet. Hur man blir anklagad för att vara moralist när man ifrågasätter det att en vuxen man har haft väldigt grovt BDSM-sex med en mycket yngre och uppenbart självdestruktiv kvinna.

Jag har min inställning i själva rättssaken helt klar: mannen ska inte dömas. Han har inte begått något brott och jag tycker inte heller att det ska vara ett brott att ha sex med en person som samtycker hur grovt detta sex än är.

Huruvida det var moraliskt rätt eller fel av mannen att handla som han gjorde kan man däremot diskutera. Jag kan väl personligen säga att jag inte hade haft den typen av sex med en person som uppvisade självdestruktiva tendenser. Men personer gör ofta saker och ting som kan ifrågasättas moraliskt och det betyder inte att det ska vara brottsligt för det.

När sex diskuteras har folk av någon anledning extremt svårt att särskilja allmän diskussion från lagstiftning. Så fort man ifrågasätter en persons sexuella agerande så antas det genast att man vill lagstifta kring det. Så behöver det inte alls vara, man kan helt enkelt tycka att en person har gjort fel utan att för den sakens skull tycka att det personen har gjort bör vara kriminellt.

Det är väldigt viktigt att strukturer diskuteras och att det finns ett politiskt arbete som syftar till att bryta ner strukturer. Men det finns tusentals olika sätt att göra det på och jag tror inte att lagstiftning är den enda vägen. I fallet med den här kvinnan så tror jag att andra åtgärder, till exempel bättre ungdomspsykiatri, hade varit mycket bättre saker att satsa på.

Men man måste kunna kritisera någons sexuella handlingar utan att det ska skrikas att man är moralist. Det handlar inte om att jag har något emot BDSM eller att jag har något emot att 16-åringar knullar, däremot så har jag något emot att en persons känslomässiga tillstånd utnyttjas. Jag säger inte att det är det som har skett i det här fallet, eftersom jag inte var med när det hände. Däremot tycker jag att man ska få diskutera vad som är rätt att fel att göra (tillsammans?) med en person i ett väldigt kritiskt psykiskt tillstånd utan att bli anklagad för att vara moralist. Det handlar inte om moralism eller om vad som ska stå i lagboken, det handlar om hur man bör behandla andra människor, i sängen och utanför.

Socialbidragssystemet är komplicerat och utlämnar socialbidragstagare åt tjänstemännens godtycke.

Det här med socialbidrag då. Folk har skrivit om sina erfarenheter här och det är jävligt intressant läsning. Skriv gärna mer om era erfarenheter!

Jag tänkte gå igenom några av berättelserna och börjar med denna som skrevs under ”namnet” anonyma. Jag hoppas att det är okej att jag publicerar den såhär.

Jag är sjukskriven med minsta möjliga ersättning (under sextusen i månaden), min sambo är sjukskriven med ett par tusen mer i månaden. När sjukskrivningsersättningen tog slut sökte vi socialbidrag, fick bra bemötande, lämnade in alla kontoutdrag (allt man haft sen tre månader vill dom se) och väntade. Sen fick vi ett brev där det stod att vi levt med överskott de senaste månaderna och därför inte kunde få bidrag från socialen. Vi hade haft för mycket pengar. Vi borde ha sparat av den rätt låga sjukersättningen och när vi inte lyckats med det så kunde vi inte få några pengar från soc. Avslag pga överskott. Jag fattade ingenting.

En person har alltså varit sjukskriven och fått den ersättning han är berättigad till. När perioden av sjukersättning tagit slut så har de ansökt om socialbidrag men inte kunnat få något eftersom de levt på ”överskott” innan. Visst är det bra om folk lägger undan pengar men det ska väl ändå inte förväntas av en att man ska leva under den ersättning man är berättigad till? Jag tycker verkligen att det låter otroligt märkligt.

Sådär i efterhand kan man ju alltid tänka att man borde ha levt mer sparsamt, men har man gjort av med pengarna så har man ju det och då spelar det liksom ingen roll hur mycket man hade innan. Det är ju fortfarande för stunden man är pank och har ett behov. Dessutom rör det väl sig knappast om några enorma summor utan om ganska lite pengar.

Jag antar att de hör personerna har fått en för hög ersättning innan sjukersättningsperioden tog slut, för man brukar ju knappast få avslag på socialbidragsansökan om man innan haft ett jobb som man sedan förlorat eller varit tvungen att sluta på. Då förväntas det ju inte att man ska leva på minimum under den period man har inkomst för att man eventuellt kan förlora sin inkomst.

Om det nu är som jag tror så är det ju de som delar ut sjukersättningen som har gjort fel och gett för mycket och inte personerna som antagit att de pengar man får är pengar man kan använda för att leva. I så fall borde det ju vara de som ska stå till svars för misstaget, inte sant? Om det inte är som jag tror skulle jag gärna vilja ha en annan förklaring, för det kan väl inte vara så att man inte kan få ersättning om man innan levt på över socialbidragsnormen. Det vore ju fullständigt orimligt.

Det hade varit en sak om socialbidragssystemet var tydligt. Då hade man kunnat attackera de delar man tyckte var orimliga, diskutera hur hög ersättningen ska vara och så vidare. Det akuta problemet för tillfället är att det är alldeles för svåröverskådligt vilket skapar en situation där bidragstagaren inte har något att säga till om eftersom hen inte är medveten om reglerna eller sina rättigheter. Man är i princip utlämnad åt tjänstemännens godtycke.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Mina tankar kring Ganna.

Jag har inte engagerat mig i historien om Ganna, varken känslomässigt eller här. Världen är en grym plats, det visste jag redan innan. Asylpolitik har heller aldrig varit ett område som intresserar mig sådär jättemycket, och det är inte heller något jag tycker behövs eftersom andra gör det så bra åt mig. Men det är väl bra att Ganna får stanna antar jag.

Nu har det också börjat diskuteras om man ska ändra lagen för att äldre ska få möjlighet att vara nära sina släktingar. Jag har sett äldre jämföras med barn, och barn har ju som känt rätten att få vara nära sin familj. Tobias Billström säger nej och hänvisar till de höga kostnader det skulle leda till. Detta har såklart utlöst ett mindre ramaskri.

Hur mycket jag än önskar att det var annorlunda så är det inte så. Det kostar att ha in människor här, speciellt om människan råkar vara en gammal och sjuk som under inga omständigheter kommer att kunna jobba utan bara kommer kräva resurser från äldrevården. Man kan säga att det är värt det, absolut, men man måste begripa att bara för att det borde vara en rättighet att få vara nära sin familj på ålderns höst så betyder inte det att pengarna till det dyker upp ur tomma intet.

Jag vill påpeka att jag i det specifika fallet Ganna är helt med på att hon ska få stanna helt enkelt för att hon i princip skickas till sin död om hon skickas hem. Det som är poängen är att det liksom är vanlig jävla medmänsklighet och inget vi behöver stifta en ny regel för. Det täcks upp så bra av de regler kring flyktingar som redan finns, vilket bevisas ganska väl av att europadomstolen har beslutat att man ska utreda det hela. Vad jag däremot ställer mig emot är de personer som med Gannafallet som bakgrund kräver att gamla personer ska åtnjuta extra rättigheter när det kommer till asyl.

Vi kan ha en sån jävla regeliver ibland och jag tror att det är jävligt problematiskt. Istället för att avgöra vem som är i störst behov av asyl rätt och slätt så har man skitmånga regler att förhålla sig till, alla med olika möjliga tolkningar och tillämpningar. Det ska ska avgöra är väl om hemresan kommer leda till omänsklig behandling, inte vilken ålder personen i fråga är i. Sedan så ska åldern såklart vägas in i helhetsomdömet och det är det ju inget konstigt med alls.

Jag känner att den här fixeringen vid att skapa ett skydd för specifikt äldre lite tar fokus från den viktiga frågan: hur vi ska behandla människor sådär i största allmänhet. Hur vi ska prioritera med våra trots allt begränsade resurser. Ska vi ge mer pengar till flyktingar eller inte? Ska vi höja skatterna så att vi kan ta in fler personer? Eller finns det någon annan lösning på problemet som det inte har talats om hittills?

Men att kollra bort sig i blödiga historier och förneka att ekonomi ens skulle ha något med det hela att göra blir bara löjligt. Politik handlar delvis om ekonomi, om fördelning av resurser. Och att låtsas som om dessa resurser är oändliga så fort det handlar om sjuka och gamla, det håller inte.

Man kan ju faktiskt ha fel fast man kallar sig feminist.

Nu har Amanda Schulman skrivit ett inlägg om att hon minsann visst är  feminist. Det finns något som heter särartsfeminism som i princip handlar om att man ska acceptera olikheterna mellan kvinnor och män men värdera de båda könen lika högt och jag antar att det är den feminismen hon tillkännager sig eftersom hon alltid snackar om att man ska var stolt över att man är kvinna.

Jag måste faktiskt säga att jag skiter fullständigt i om hon kallar sig feminist eller inte. Det viktiga för mig är att hon har snackat om genus på ett jättekonstigt sätt. Hon har spridit myter om barn som inte får byta blöjor och vägrat ta in när personer som faktiskt kan något om genuspedagogik yttrat sig.

Jag kan blir så trött på den där grejen att så fort man kallar sig feminist så antas det vara okej att man för övrigt uttrycker sig och handlar helt annorlunda. Det finns ju diversiteter även inom feminismen och även feminister kan såklart ha helt fel. Det räcker liksom inte med att säga ”jag är feminist” för att alla feminister ska hålla med en.

Hemlängtan.

Imorgon kommer Hilda hit och hälsar på över helgen! Jag kan fan inte beskriva hur otroligt skönt det känns att hon kommer mitt i det att hemlängtan börjar bli olidlig.

Men samtidigt är jag orolig. Dels för när hon ska åka igen, för att det kommer kännas mycket värre då. Dels för att det inte ska vara så som det varit innan.

Fan. Jag saknar hemma så otroligt jävla mycket. Jag saknar min familj, Emanuel och mina vänner. Jag saknar tryggheten jag hade där. Jag saknar känslan av att livet inte hade satt igång ”på riktigt” än. Men jaja, det går väl över precis som allt annat här i livet.

Vardag.

Gårdagen var otroligt jobbig. Jag var trött och barnen var bråkiga och jag orkade verkligen inte vara sådär pedagogisk som jag vill vara, utan blev bara arg och sur. Idag har jag bara myst med barnen och druckit te och ätit mackor som kompensation.

Det kan vara otroligt svårt att veta på vilken nivå man ska lägga saker och ting. Hur man ska säga till. Man vill inte tjata men man vill inte vara barnens slav heller. Det är viktigt att man kan säga ifrån, men om man gör det för ofta så tappar det i slagkraft.

Sjukdomstillstånd säljer faktiskt inte.

När det gäller det där med kroppar på dockor så är jag kluven. Å ena sidan är det alltid dåligt när ett orimligt ideal presenteras, å andra sidan så tror jag inte att just dockor påverkar vår uppfattning om hur människor ser ut och bör se ut sådär jättemycket.

På ett sätt kan jag tycka att det är bättre när kroppsformen är helt orimlig, som i det här fallet. Då tror jag inte att man relaterar till den på samma sätt som man gör med en realistisk docka, det är i alla fall min teori. Till exempel en bratzdocka är ju så orimlig i sina proportioner att även en femåring måste fatta att man inte kan se ut så, medan Barbie är lite mer farlig eftersom den är tillräckligt realistisk för att vara ett ideal men tillräckligt fucked up för att det ska vara helt orimligt att komma dit.

Men det sjuka med den docka som har väckt debatt är att den faktiskt ser ut att vara anorektisk. Den är liksom inte bara extremt tunn i sin kroppsbyggnad utan har även samma proportioner som en ohälsosamt smal person har: väldigt smala armar och ben. Det fascinerar mig att personer som jobbar med att göra barnleksaker uppenbarligen inte har lyckats upptäcka detta.

Jag undrar verkligen varför man gör en sån docka. Handlar det om att spara in material eller? Det känns jävligt konstigt att någon skulle ha designat den så bara för att man tyckte det var fint eller för att man tänkte att det skulle sälja. För det säljer ju med orimliga ideal, men sjukdomstillstånd brukar de flesta inte tycka är sådär jättetrevligt. Speciellt inte om man råkar vara förälder.