Foto från Hanna.
Det här armbandet (från cheap monday tror jag) har ju varit hypat ett tag och det är väl fint. Men hur fan ska man bära det utan att se ut som nån medeltidsveckopajas som tonat ner sin stil lite inför storstadsdjungeln? Jag ser ingen möjlighet att bära det med värdighet.
Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.
Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?
Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.
Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.
Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.
Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.
ja men kan ju oxå säga att 95% röstade inte vp(k)
Fick en ganska väntad kommentar rörande det här inlägget. Men nej, det är verkligen inte samma sak.
Skillnaden här är följande: de som inte röstat på Vp har bara röstat för något annat, men de som röstat för cp, socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet (hur kd, fp och c står vet jag inte, men jag misstänker att deras linje påminner om moderaternas) har röstat för partier som gått till val delvis på att inte samarbeta med Sd. All dessa partier, som ändå knipit i alla fall 70% av svenska folkets röster, har under hela valkampanjen fört en Sd-negativ retorik och lovat att de ska kämpa för att ge Sd så litet inflytande som möjligt. De har gått till val på att hata Sd, vilket jag inte tror att nån har missat.
Därför så är det inte samma sak. Om de andra partierna hade snackat på samma sätt om Vp så hade det givetvis varit fallet, men nu har dem inte det. Dessutom så får man ju se till de massiva motstånd Sd har mött även bland ”vanligt folk”, det vill säga barnfamiljer, folk inom vården, dagispersonal, restaurangpersonal, ni vet: vanliga jävla knegare, ingen ”pk-elit” här inte. Vi snackar vanliga människor, men kanske inte fullt så vanliga som de där smårasistiska skånska nysparkade fabriksarbetarna som ni så gärna lyfter upp som vanliga människor som ni vill skydda. Vi som är emot Sd:s politik är väl också vanliga människor?
I en demokrati kan man fan inte bara se till valresultat, det finns annat också. Om ett parti mäter massivt motstånd hos en majoritet av befolkningen så borde väl partierna ta hänsyn till det? Inte genom att sparka ut Sd eller så, men genom att föra en politik som stämmer väl överens med de väljare partiet man representeras åsikter. Det som spelar roll i slutänden är ju trots allt att makten ligger hos folket, för det är väl det demokrati betyder? Att se demokrati som något som endast existerar var fjärde år, när valet sker, är efterblivet och trångsynt. Debatten måste fortsätta hela tiden och folk måste alltid kunna uttrycka sina åsikter och bli hörda av de som sitter vid makten.
Idag såg jag ingen mindre än Julia Scott på gymmet. Till och med jag, som ivrigt hälsar på alla, blev nervös och vågade inte gå fram för jag tycker hon är så himla cool. Kan meddela att hon var mycket duktigt på motionscykeln och orkade köra hur länge som helst, jag blev imponerad, själv orkar jag knappt mer än fem minuter.
Jag kollade i alla fall på henne superlänge, hon måste ha trott att jag var galen alternativt dömde ut henne som ”tjockis som inte borde vistats på gymmet”. Men så är inte fallet, jag tycker den kvinnan är galet attraktiv.
Hursomhelst: om du läser detta så var tjejen som låg på träningsmattan utan att göra ett piss flera minuter och samtidigt sneglade jag. Jag ber om ursäkt för mitt ytterst märkliga beteende.
Idag har jag ett boktips: Fucking sofo av Lena Ackebo som enligt mig och många andra är en av Sveriges bästa satiriker. Jag gillar väl egentligen hennes tidigare grejer bättre, men den här är jävligt bra den med.
Det är stundom sådär pinsamt att man inte riktigt pallar utan måste sluta läsa och hämta andan, fast det kan nog vara jag som överdriver också. Det är ett släktdrag att inte klara av pinsamheter på film eller bok. Hursomhelst så är alla skildringar av olika personer jävligt träffsäkra, mina personliga favoriter är en sjukt pinsam ”stå upp”-komiker och en ”personlig tränare, hälsoföreläsare samt coach”.
Men läs den och läs resten av hennes grejer också. Det är skönt avslappnande med lite kvalitetsserier när man manglar böcker hela tiden.
Hade en fotouppgift att fota utifrån diverse olika perspektiv (centralperspektiv, grodperspektiv, fågelperspektiv), en aning banalt må hända, men det är kul att få en anledning att gå iväg och fota på ställen man nog annars inte hade besökt, som vid skanstullsbron på den översta bilden.
Allt samröre jag har med populärkultur sker på gymmet. Det är där jag lyssnarpå all lökig techno som instruktörerna kör igång, det är där jag ser alla fräscha fitnessbrudar i trendiga träningskläder och det är framförallt där jag ser på tv. Gud vad mycket tv jag kollar på på gymmet.
Det har till och med gått så långt att jag anpassar mina träningspass efter vad som går på tv. På dagen suger det att gymma, för då går bara våra värsta år. Jag hatar verkligen våra värsta år, så mycket att jag hellre kollar på kaloriräknaren i tjugo minuter. Vid fyra går de bättre repriserna, som top model, project runaway och annat smaskigt, vid fem så går lama program om bönder och Simpsons, som säkert är kul om man pallar men jag blir bara så jävla arg på clownen och den där rika killen.
Resten av kvällen går det realityserier om tjockisar, talkshows, matlagningsprogram och annat tråkigt. Jag brukar försöka matcha top model-tiden. Det känns så härligt distanslöst att kolla på top model när man gymmar, man står där och ba: sådär snygg och smal ska jag också bli om jag trampar tio minuter till.
