Inga plastkassar för mig i alla fall.

Jag läste hos Ebba von Sydow att Jil Sander tydligen har med röda platspåsar som väskor i sin kollektion. Man har ju ett tag talat om it-väskans död, folk sägs vara trötta på väskor i mångtusenkronorsklassen med blaffiga loggor och kort levnadslängd rent designmässigt (orka lägga en mindre förmögenhet på en väska som inte är det minsta klassisk eller lättmatchad). Personligen har jag aldrig förstått fascinationen vissa har till väskor, jag skulle aldrig spendera mer än tusen spänn på en väska och då skulle det vara en rymlig, lättmatchad som jag skulle kunna använda dag ut och dag in flera år utan att vare sig tröttna eller trötta ut den. Den typiska It-väskan känns ofta krystad i spexighet och detaljrikedom.

Men än mer krystat och bajsnödigt blir det när man försöker utropa it-väskans död genom att lansera nya it-väskor (för ”IT” är ju egentligen bara epitetet för det som är ”DET” för säsongen). Den där plastkassen lär ju fortfarande vara sjukt överprisad, på samma sätt som den här 7000kronors läderpåsen från Celine är det. Det handlar ju fortfarande om att man gör ett statement av sina sjukt överprisade kläder/väskor/skor. Visserligen skriker dessa minimalistiska väskor inte ut vulgaritet på samma sätt men på ett sätt är det nästan ännu mer vulgärt att betala 7000 för något som inte ens ser dyrt ut eller har en kvalitet eller tillverkningsprocess som matchar priset. Det känns på ett sätt lite nonchalant, jag vet inte varför. Kanske för att man troligen har som mål att utstråla: ”kolla, jag är så jävla obrydd av vad folk tycker och har så jävla mycket pengar att jag kan lägga 7000 spänn på en väska ingen annan än den som är riktigt modeintresserad kommer lägga märke till”.

Bild tagen från Elin Kling.

Men när det gäller väskor tror jag att de svindyra väskornas tid är förbi. Det anses liksom inte fräscht att lägga 20 000 på en väska mitt under lågkonjunktur och ett allmänt miljörelaterat ifrågasättande av den överdrivan konsumtion vi idag ägnar oss åt. Dessa båda reaktioner är förvisso orimliga, då konsumtion är det som sätter rullning på ekonomin och det ur miljösynpunkt är långt bättre att satsa på få dyra plagg än många. Men sen när agerar människor rationellt.

Monki.

Jag gillar verkligen Monkis Lookbook för i år, den är så himla gullig. Jag har alltid tyck om Monkis formspråk, det är eget och både mysigt och kitschigt på samma gång. Jag gillar Monki överlag, mest för att det är så jävla billigt på rean och för att de gör fina (alltid rosa) t-shirts.

Mest vill jag ha skorna. Jag tycker alla skor är jävligt snygga. Tyvärr äger jag redan ca 300 par skor varav jag måste slänga 1/4 för att få plats med mina kläder så det får nog vara. Men herregud vad fina de är.

Sd kommer att kunna påverka om ni inte finner en majoritetslösning.

Nu har regeringsfrågan tydligen diskuterats Mp och alliansen emellan. Mp har tydligen inte erbjudits några ministerposter då många i alliansen är emot ett sådant samarbete (jag kan verkligen tänka mig att Maud Olofsson inte vill ha Mp i riksdagen) och Mp vill inte vara ett stödparti och det kan man ju verkligen förstå, jag skulle inte heller vilja svika min ofta röda väljare och bara sitta och hålla med alliansen.

Man säger att man har en överenskommelse om asyl- och integrationspolitik där man som jag förstått det hade tänkt fortsätta och utöka något slags redan befintligt samarbete, då kommer inte Sd kunna ställa krav på alliansen där, menar man. För det första är ju det inte ens sant att det kommer minska Sd:s inflytande, för det kan fortfarande vara så att det finns andra frågor där alliansen behöver Sd:s röst, och alliansen kan fortfarande välja vems linje de ska gå på, inte sant? De har världens lägga att spela ut Mp och Sd mot varandra i till synes oviktiga frågor, såsom burkaförbud och språktest, ja allt som inte rör handikappade barn eller koncentrationsläger. För det är ju så att gränsen för vad som kan kallas rasistiskt flyttas fram hela tiden och att det blåser tydliga främlingsfientliga vindar i hela regeringen.

Den stora risken ligger enligt mig inte i att Sd direkt får gå in och styra av invandringen, jag tror inte att något riksdagsparti skulle våga låta Sd ha det inflytandet, inte direkt i alla fall. Risken ligger däremot i att Sd:s politik långsamt accepteras som ett seriöst alternativ, något inte bara för misslyckade killar utan som finns där som ett alternativ för alla som tycker att midsommarstångar är fina och kor ska bevaras. Detta har skett på många ställen i resten av Europa, i Danmark till exempel, så varför skulle Sverige vara skonat.

Om målet nu är att hålla Sd utanför så måste man komma fram till en blocköverskridande regeringslösning, det måste finnas en majoritetsregering, annars kommer detta förr eller senare att hända. Man kommer glatt börja med att införa burkaförbud och språktest och sedan ta sig ut i alltmer grumliga vatten. Och det vet vi ju alla att när förslagen inte längre kommer från entydigt främlingsfientligt håll, när det motiveras med att det är att bry sig att ställa krav och inte med att Islam är den nya nazismen, då är det plötsligt okej. Man ser inte skogen för alla träd, man ser inte de faktiska förslagen för den snåriga retorik som ligger som ett filter över allt. Men vem bryr sig om varför den genomfördes när politiken väl är genomförd, vad spelar det för roll för Fatima som måste flytta hem till kvinnoförtryck och andra hemskheter för att hon inte fixade språktestet, om det infördes för att värna om hennes möjligheter till integration eller för att bevarar ”det svenska”. Ingen.

Mp måste belysa det faktum att det rör sig om dem eller Sd och att de kräver platser i riksdagen för att vilja samarbeta med alliansen, då tror jag fortfarande att de kan få igenom ett mycket bättre förslag till samarbete. Om regeringen står fast vid sin sak så är det klart: de ger hellre Sd inflytande än att ha en majoritetsregering tillsammans med Mp. För Sd kommer att få inflytande, vad ni än försöker påstå. Men det kanske inte ni i alliansen har något emot, ni är ju trots allt redan för hårdare tag mot invandrare.

Det tråkigaste inköpet.

Jag minns en gång i tiden när jag tyckte att det tråkigaste som fanns i shoppingväg var skor, detta är för länge sedan en svunnen tid och numera är det strumpbyxhandel jag hyser mina aversioner mot. Fan vad hemskt trist det är med strumpbyxor, det är dyrt även för pisskvalitet, det går inte att köpa second hand (i alla fall inte tjocka stickade som jag behöver) och det är alltid så att man faktiskt behöver några tråkiga neutrala tjocka strumpbyxor framför fina med prickmönster på. Vad fint det vore om man hade en massa pengar att lägga på fina strumpbyxor att piffa till sina outfits med men piffiga strumpbyxor är sannerligen ingen prioritet för mig.

Vem eftersträvar att se ut som en balthora?

Det här med lårhöga stövlar är ju inne nu. Likaså pälsar sydda av (till synes) slumpmässigt ihopplockade pälsbitar. Mode är allt bra märkligt ibland.

Men det här med lårhöga stövlar: hur fan kan man bära det? Det är både obekvämt och fult. Jag förstår hur detta kan tolkas men det har inget att göra med skev kvinnosyn, tjejer får slampa runt hur mycket de vill (även för betalning, enligt mig), men allvarligt: vem fan eftersträvar att se ut som en gatuprostituerad?

Dessa från din sko tar nog priset. Herregud vilka brutalt fula skor. Jag testade dem (endast på skämt) för nån vecka sedan och ba: hur fan kan ett seriöst skoföretag producera något som känns så jävla lågkvalikativt. Både material, passform och design var fruktansvärd. Jag tänkte mig hur jag köpte dem, tog på min en kort röd lackkjol och en billig h&m-korsett för att ”sexa till det” med min pojkvän. Jag ryser av bara tanken.

Nu tycker jag inte att fetischmode är snyggt över huvud taget och det kan man väl ha delade uppfattningar om, men en sak är fan säker: om man ska göra såna kläder måste de hålla kvalitet. Det funkar inte med en korsett med dåliga byglar eller skor som känns billiga, det måste kännas exklusivt och fint. Annars blir balthorakänslan lite väl påtaglig.

Konstig stämning i kommentarsfältet.

Herregud vad jag flippar på folk som skriver om sig själva i tredjeperson. Jag hajjar alltid till när folk gör det för det finns liksom inte riktigt i min begreppsvärld att folk faktiskt gör det på riktigt, för mig är det något nån konstig slöjdlärare man har på lågstadiet gör och redan då ironiserar man över det. Sen kanske folk som skriver så om sig själva skämtar, men det är fan creepy ändå. Det är liksom inte roligt alls, bara obehagligt och jobbigt.

Nej, Kommentatorerna är duktiga. Kenza dålig förlorare och Doktorn önskar att han hade en hundradel av de där lojala läsarna på sin sida.

Dessutom var det svårt att kommentera här, Doktorn var tvungen att ta av sig strumporna för att lösa den matematiska formeln (9+5) vilket krävde mer än de 12…nej, 10 fingrar han har.

Jag hittade den här kommentaren (skriven av den här mannen) under det här inlägget av bloggkommentatorerna (en av mina favoritbloggar för den som inte fattat det än) och ba: va? Jag skulle fan ha känt mig våldtagen om nåt sånt dök upp i mitt kommentarsfält.

Ibland blir det verkligen tryckt stämning på internet precis som i verkliga världen. Nån skriver en askonstig kommentar och man pallar liksom inte dissa och står och ba: ahehehehe…. men tänker samtidigt: sluta vara så jävla obehaglig. Det händer mig då och då och jag tänker mig att det måste ske sjukt ofta för de lite mer populära bloggarna. Typ folk som håller med en av helt fel anledningar eller för att de misstolkat, och då pallar man inte stå där och kalla dem idioter eftersom de inte varit taskiga, men samtidigt vill man ju inte att de ska tro att man tycker som dem. Jobbigt läge.

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.