Etikett: förtryck

Ordväxling om förtryck.

Det följde en ordväxling mellan mig och Burgschki under inlägget om vad förtryck är, som jag tänkte kunde klargöra en del, så skriver ut den här.

B: då tolkar jag det såsom att den förtryckte själv har ett visst ansvar i att hen är förtryckt?

vidare, då jag uppfattar det såsom att du, i enlighet med din ideologi, inte ger individen aktörsstatus inom en struktur utan mänsligt beteende=en direkt produkt av den sociala struktur hen verkar inom(?), kan du tänka dig att det inom en övergripande struktur (patriarkatet) kan finnas andra, icke-patriarkala strukturer?

F: Jag tänker att alla har ansvar för att forma världen, men folk har olika möjligheter att göra detta. Den som är förtryckt har mindre än den som förtrycker. Sedan ogillar jag termen ”ansvar” när det kommer till att bryta den egna underordningen, eftersom ansvar implicerar att det är något en gör för någon annan, inte för sig själv. Jag skulle föredra att säga möjlighet.

Jag tycker visst att individen har aktörsstatus, vilket jag tycker jag tydliggör när jag talar om hur en kan motverka förtryck. Däremot är kraften att agera givetvis kringskuren, och jag anser inte att en som individ kan sluta förtrycka innan det förtryckande systemet avskaffats. Däremot så kan en som individ framgångsrikt kämpa för att det ska göra det.

B: om jag förstått det rätt, alla män förtrycker alla kvinnor pga den patriarkala strukturen. men en kan kämpa mot förtrycket den sociala strukturen ger upphov till, men oavhängigt om en aktivt kämpar mot förtrycket så förtrycker en fortfarande så länge strukturen finns kvar?

F: Precis så. En kan ju såklart förtrycka mer eller mindre dock.

Just det här med individen som aktör och strukturen är en knivig fråga. Jag tycker att en både måste se individen som aktör mot strukturen, men också som offer för strukturen. Alltså att alla människor har utrymme att agera, men det är också kringskuret av de strukturer vi lever under.

Vad är förtryck?

Burgschki efterlyser en definition av förtryck från min sida. Jag tror nog att den här definitionen som kommer från boken Kärlekskraft, makt och politiska intressen av Jónasdóttir är en som ligger mig varmt om hjärtat:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Det handlar alltså om ett långvarigt bearbetande av en persons uppfattning om sig själv och sin plats i tillvaron. Förtryck är alltså inte detsamma som att en enskild gång vara taskig mot någon, utan det måste ske systematiskt och handla om ett grundläggande omarbetande av en persons självbild. Jag skulle kunna kalla mobbing förtryck, däremot ett rån eller ett krogbråk tycker jag inte är det. Sådana incidenter kan såklart sätta sig djupt i en persons självbild, men det rör sig inte om något systematiskt.

Jag anser inte att förtryck kan ske utan makt. Alltså: en kvinna kan inte utöva patriarkalt förtyck, eftersom hon inte innehar patriarkal makt. Patriarkal makt är något som män innehar. Däremot kan en kvinna teoretiskt utöva såväl rasistiskt förtryck som klassförtryck, så länge hon innehar en maktposition i dessa strukturer. Men nu talar vi om patriarkalt förtryck, och det kan kvinnor inte utöva. Kvinnor kan däremot upprätthålla patriarkatet, vilket såklart är problematiskt, men de kan inte förtrycka.

Män förtrycker kvinnor genom att upprätthålla patriarkatet, som jag skrivit om här (alltså läs den inlägget för det är typ det jag är mest nöjd med på denna blogg). Citerar mig själv lite:

Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Mitt uttalande om att ”alla män förtrycker alla kvinnor” bygger på premissen att män ständigt bidrar till att återskapa kvinnor som kvinnor, och alltså återskapa den förtryckta positionen. Detta gör män främst genom att ha relationer till kvinnor, såväl familjerelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det finns såklart män som inte har relationer till kvinnor, men det rör sig ofta om män som lever mansseparatistiskt (typ munkar) och därmed såklart också återskapar kvinnor som kvinnor.

Även män som aktivt arbetar emot könsmaktsordningen ingår i detta system, och har därför i praktiken inget annat val än att förtrycka, eftersom vi alltid återskapar oss själva som könsliga varelser. Alla män förtrycker alla kvinnor till dess att patriarkatet är upphävt. Detta innebär såklart inte att en är en ond människa eller att en inte kan göra gott. Det finns gott om män som bidrar en massa till den feministiska kampen, men det gör tyvärr inte att de inte samtidigt är förtryckare.

Burgschki har rätt i att det handlar om sociala strukturer och att det krävs kollektiv kamp för att ändra på dem. Jag tycker dock fortfarande att det är viktigt att poängtera att alla män är delaktiga i förtrycket av kvinnor, faktiskt just för att göra denna poäng. Patriarkatet upphävs inte för att du som man är snäll mot kvinnor, utan det krävs genomgående förändring av samhället för att upphäva den förtryckande struktur som gör även dig till förtryckare. Och kämpar du inte för detta, tja, då är du inte bara en förtryckare utan dessutom en förtryckare som upprätthåller och oproblematiserat skördar frukterna av ditt förtryck.

Bögporr och mäns prostitution.

En grej som folk verkligen älskar att ta upp när det diskuteras porr och/eller prostitution ur ett feministiskt perspektiv är att börja prata om bögporr eller män som prostituerar sig. Detta förekommer absolut, men grejen är att den tänkta publiken/kunden i majoriteten av fallen är just män. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på att män inte bara utsätter kvinnor utan även andra män för förtryck, det är liksom ingenting som på något sätt motsäger mina idéer om att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. Jag har aldrig sagt att kvinnoförtrycket är det enda förtrycket. Jag tar till exempel ofta upp klassförtryck och rasism.

Jag tänker mig att män lär sig att dominera, och den dominansen drabbar såväl kvinnor som andra män. Det är fortfarande patriarkalt förtryck, det är fortfarande män som förtrycker andra människor sexuellt. Då ”patriarkat” betyder ”fadersvälde” är det väl egentligen inte så konstigt, att äldre män till exempel utnyttjar och förtrycker yngre.

Sedan finns det såklart män som säljer sig till kvinnor, men det förekommer verkligen inte i samma utsträckning som kvinnor som säljer sig till män. Ofta har jag fått intrycket av att det är andra former av strukturellt förtryck inblandat, typ svenska rika kvinnor som åker till något ”exotiskt” land för att få tag på någon exotisk ung man som de kan leva ut sina fantasier med och gotta sig över att de är så ”annorlunda” och har annan kultur och hudfärg och gud vet allt. Detta är såklart asvidrigt. Däremot är det inte något slags ”matriarkalt” förtyck, som har att göra med att män systematiskt objektifieras och så vidare.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Strukturell analys utesluter inte personligt ansvar, det är en förutsättning för att kunna ta det.

Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.

Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:

BMdr8BUCEAEAGgd.jpg large

Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.

Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.

Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?

Stoppa pressarna! Patriarkatet tydligen helt berättigat!

Vänta vänta. Jag måste ta tillbaks allt jag skrivit, stryka ett stort svart streck över hela den här bloggen.

Det har nämligen visat sig att en studie visar att män är mer risktagande än kvinnor! Det här är så pinsamt, hur har jag kunnat missa det? Det innebär ju att allt det jag skrivit om mäns våld mot kvinnor, om patriarkala strukturer, om löneskillnader mellan könen och hur män och kvinnor agerar i heterorelationer inte längre har någon bäring över huvud taget, eftersom vi har kunnat uppmäta denna skillnad.

Och det är ju fantastiskt! Kvinnor är inte förtryckta, vi är bara lite lite sämre på att ta risker, och det är därför vi är så dåliga på att få samma lön som män, på att inte bli förtryckta, på att inte befinna oss underst i en maktordning, på att bli utsatta för våld och våldtäkt. Allting har plötsligt fått sin förklaring.

Så jag lägger nog den här feministbloggen på hyllan nu och börjar skriva om något annat. Kanske om att starta företag!

IMG_20121123_132137

Min lättade min när jag fick reda på detta underbara.

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Alla män förtrycker alla kvinnor.

Twittrade för ett tag sedan:

Jo, alla män förtrycker faktiskt alla kvinnor. Ska sluta säga att det inte är så.

Detta har såklart väckt reaktioner (främst för att Löwengrip kände sig tvungen att rycka ut till de stackars männens försvar). Folk blir ledsna för de tycker inte att de själva eller männen de har i sina liv kan lastas för det patriarkala förtrycket. De tycker att det är någon annan som står för det patriarkala förtrycket, eller i alla fall Det Verkliga Patriarkala Förtrycket™. Det finns en idé om att bara några män står för det stora kvinnoförtrycket, medan resten är maktlösa.

Jag menar att alla män är medansvariga för kvinnoförtrycket. Eller snarare: alla är medansvariga för kvinnoförtrycket, såväl kvinnor som män. Däremot kan män lastas hårdare eftersom de dels har större handlingsutrymme, dels är de som drar nytta av kvinnoförtrycket. När jag talar om män och kvinnor här menar jag män och kvinnor under förutsättningen allt annat lika. Alltså: jag talar om män och kvinnor som i övrigt sitter i samma position i livet rörande klass, etnicitet, funktionalitet och så vidare. Detta för att jag vill fokusera på relationen män och kvinnor emellan. Så den som tänker skriva en invändning i stil med ”menar du att en alkoholiserad hemlös man har det bättre än en överklasskvinna” kan skippa det.

Män drar nytta av kvinnoförtrycket dels genom att vara privilegierade, alltså få företräde på grund av sitt kön. De slipper också göra en massa arbete som kvinnor gör, både på en individuell nivå (kvinnor gör mer hushållsarbete, arbete i relationer etc) och på en strukturell nivå (kvinnor gör de slitigaste jobben i samhället). De vinner också eftersom de genom patriarkatet tillskansar sig makt över kvinnor, och makt är ett medel en kan använda för att uppnå en massa olika saker. De vinner för att de får en ökad tillgång till kvinnor, eftersom tillgången inte bestäms utefter kvinnors vilja utan efter mäns behov. De vinner för att kvinnor anpassar sig efter män och den manliga blicken. De vinner också genom den patriarkala utsugningen som sker, främst inom relationer men också på andra sätt (läs mer om detta i slutet av inlägget jag skrivit om patriarkatet). Män tillskansar sig helt enkelt makt, kärlekskraft, livsenergi, tid och så vidare, och på alla de områden där de gör detta så förlorar kvinnor. På alla dessa områden där män vinner på patriarkatet, så förlorar en kvinna i samma utsträckning.

Män har också mer handlingsutrymme. Även om män också är snärjda i könsroller och så vidare så är det inte på samma sätt förtryckta. Män kan i högre grad än kvinnor välja att inte bidra med sitt i den här förtryckarrelationen. De kan i högre grad välja att inte förtrycka kvinnor än vad kvinnor kan välja att inte bli förtryckta, helt enkelt. Tänk på vilken annan förtryckarrelation som helst: vem har störst valmöjligheter? Den som förtrycker eller den som blir förtryckt? Knappaste den senare väl.

Så hur bidrar män till att upprätthålla förtrycket? Dels genom att utöva det, alltså genom att konsekvent ta en mindre del av hushållsarbetet, göra mindre känslomässigt arbete ta tolkningsföreträde framför kvinnor, prata mer än kvinnor och så vidare. De bidrar också till förtrycket genom att förneka att det existerar, både på ett samhällsplan (”patriarkatet finns inte”) och på ett individuellt plan (”patriarkatet finns inte i mina kretsar/i mitt agerande”). Genom att göra detta omöjliggör det att en ser och river upp de patriarkala strukturer som finns. Även om det nu, rent teoretiskt, skulle vara så att du inte agerar patriarkalt på något vis så ska du ändå inte säga så, för det är inte din sak att bedöma, vilket du borde veta om du är den perfekta feminist du utger dig för att vara. Män bidrar också till förtrycket genom att upprätthålla genusordningen, alltså genom att medvetet eller omedvetet placera män och kvinnor i olika ”fack” och påtala detta och/eller behandla dem utifrån detta. Att upprätthålla normer kring hur män och kvinnor ”ska” vara är att upprätthålla det patriarkala förtrycket.

Detta (eller motsvarande från ”andra sidan”) gör egentligen både män och kvinnor, skillnaden är som sagt att män har mer handlingsutrymme och att de tjänar på förtrycket. Detta ger männen mer ansvar. De kommer troligen inte att ta ansvaret (gud, kolla på historien liksom) men de har det.

När feminister säger att ”alla män inte förtrycker” så gör de det ofta med god vilja, men det blir fel. För det är liksom inte De Andra™ som upprätthåller detta förtryck, det är du och jag och människorna, och då främst männen, i vår närhet. Det är din farsa, din brorsa, din pojkvän, din ”killkompis”, din manliga lärare, din manliga chef, den manliga kommunpolitikerna och så vidare. Alla dessa personer är förtryckare. De bidrar till patriarkatet och de tjänar på patriarkatet.

Så vad gör en? Jag ska nog börja med att säga vad en inte gör. En uppfyller inte några punkter på en feministisk punktlista för ”bra män” för att sedan lägga det åt sidan och tänka att en ”gjort sitt”. En klämmer inte in något ansträngt ”feminist” på listan över vad en ”är”, en urskuldar inte sitt bristande feministiska perspektiv med att en trots allt är ”för” att kvinnor och män är lika mycket värda. Vad gör en istället? Istället ser en sin egen del i förtrycket, i den förtryckande relationen. En förstår att en aldrig kommer att bli helt perfekt, aldrig riktigt färdig, men en kämpar vidare för att inte själv förtrycka kvinnor och för att hindra andra från att förtrycka kvinnor. Att en troligtvis inte kommer nå hela vägen fram (då är vi ju vid störtandet av patriarkatet och detta är ju gaaanska jävla avlägset om jag säger så) ska inte vara ett hinder för att ändå skrida framåt. Det håller väl alla med om att det är bra om det blir bättre.

Det är en riktig pr-miss att kalla sig man efter tusentals år av förtryck.

Twittrade såhär idag med anledning av ytterligare ett manligt pucko som tycker att feminister ska sluta kalla sig feminister för att det är så dålig pr.

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Gjorde även lite ändringar i Kronqvists otroligt puckade krönika om att feminister borde sluta kalla sig feminister för ett tag sedan, som jag även bloggat om här. Här har ni den:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Per Schlingmanns betydelse för Nya Moderaternas framgångar må vara överskattad. Men han förstod ordens värde. ”Säg inte segregation eller bidragsberoende, säg utanförskap.” Så kunde Moderaterna gå från att under Bo Lundgren vara ett parti som pratar om att sänka skatter, till att under Fredrik Reinfeldt sluta prata om det – men i stället göra det.

Männen borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om manalys är användbart för att säkerställa sitt privilegium, betyder det inte att begreppet man är lika effektivt när det gäller att framstå som sympatisk och ickevåldsam. Speciellt inte när debattörer använder ord som ”statsfeminism” för att beskriva den nuvarande ordningen. Då riskerar man att alienera kvinnorna i samhället.

Så kom igen nu alla män! Visa att ni tar Avstånd™ från tusentals år av kvinnoförtryck genom att sluta kalla er män. Det är ett jävligt nedlusat varumärke faktiskt, och känns inte alls fräscht utan tvärtom ganska sunkigt. Jag kommer tyvärr inte kunna ta er på allvar innan ni börjar kalla er något annat. Kontakta Schlingmann, hen kan säkert hjälpa er! Kolla bara på hur hen helt lyckats få Moderaterna att sluta förknippas med sitt motstånd mot rösträtt, stöd till apartheid och så vidare.

Alltså jag försvarar ju såklart inte de som tycker det är något dåligt med ordet man men en måste faktiskt anpassa sig efter verkligheten om en vill behålla sina privilegier och verkligheten ser faktiskt ut som så att man är ett jävligt dåligt ord om en vill bli tagen för sympatisk. Jag tar inte ställning, jag vill bara hjälpa till.

Och just det: SKJUT INTE BUDBÄRAREN!!!